Attack!

Jag har under de senaste dagarna fått möta en hel del motstånd från personer som anklagar mig för ett och annat. Det är förstås Hbt-bibeln som utlöste anfallen. Thomas Illman, som har varit aktuell idag, har också kommenterat, men han har inte varit ful i mun, trots att han var sitt eget provokativa jag. Tack för det, Thomas!
Här är några citat från kommentarer som jag tyckte närmade sig det fula:

"Bengt" skriver:

  • Att man kan missa att det står att man inte ska ha sexuella aktiviteter med sitt egna kön är helt enkelt blindhet.
  • "Väktarna här äro allasammans blinda, de hava intet förstånd; de äro allasammans stumma hundar, som icke kunna skälla; de ligga och drömma och vilja gärna slumra. Men de hundarna äro ock glupska och kunna ej bliva mätta. Ja, sådana människor äro herdar, dessa som intet kunna förstå! De vilja allasammans vandra sin egen väg; var och en söker sin egen vinning, alla, så många de äro." (Jes 56:10-11)

"Magnus" kommenterar:

  • [... du är] en Kristi tjänare som en dag skall göra räkenskap för din ämbetsförvaltning.
  • Hur motiverar Du din moral? Finns det rätt och fel enligt ditt synsätt?
  • Tag en stund och betänk Jesajaorden: "De skall se med sina ögon och ändå inte [se] och höra med sina öron och ändå inte förstå och omvända sig och få förlåtelse."
  • Konklusion: Studera Skriften Ämbetsbroder!!
  • Jag hoppas det är av okunskap du inte ser [o]klarheten i dina resonemang.
  • Jag fick intrycket av din brist på trohet till Lagen och Jesu undervisning samt hans respekt mot Lagen att du därmed var laglös!!!!

"T. Svensson" hävde ur sig:

  • Den här bloggen och de här inläggen var bland det galnaste och mest konstiga jag läst.

Enligt dessa herrar är jag alltså blind, oförståndig, okunnig, galen, konstig, glupsk, laglös och söker min egen vinning. Min moral sätts också i tvivelsmål, och jag får ett förtäckt hot om den eviga elden. Dessutom bör jag studera Skriften - att jag redan nu gör det dagligen är tydligen irrelevant.

Inte har de helt fel, förstås. Jag är en syndare, som inte vet hela sanningen och inte känner hela Guds väsen. Gud är nämligen större än jag. Jag måste ta ansvar för det jag undervisar, det är också korrekt.
Må Gud hjälpa mig - från vissa av hans efterföljare tycks jag bara ha skällor och hot att hämta.

Thomas Illman i Volt

Thomas Illman ("kristen fundamentalist, islamofob, homofob, antifeminist och kärnkraftsförespråkare, kvinnoprästförespråkare och evolutionist"), som ofta kommenterar min blogg, är intervjuad i veckans nummer av Volt. På nätet finns tyvärr bara en blänkare.
Han målas upp som en provokatör.
Själv säger Thomas att han egentligen inte tycker att han tillspetsar så mycket, men samtidigt har han ingenting emot att reta upp människor. Allt han gör är att använda sin mänskliga rättighet att fritt uttrycka sin åsikt. [...] Att yttrandefriheten kan missbrukas och användas på fel sätt håller han inte med om. [...] Om andra använder hans argument för att diskriminera är ansvaret inte längre hans, menar han, eftersom de som vill diskriminera alltid hittar sätt att göra det.
Personligen tyckte jag det var intressant att läsa om hans teologiska utveckling, eftersom den går tvärt emot min egen (se inlägget "Att mista tron", 9.5.06).
Genom åren har Thomas tro sakta men säkert gått mot en allt mer konservativ inriktning. I övre tonåren var han rätt liberal teologiskt, sympatiserade med Martin Luther Kings syn på sociala reformer och den kristna pacifismen, men med stigande ålder har åsikterna gått mot en evangelisk eller, om man så vill, fundamentalistisk syn.
Jag antar att skribenten med "evangelisk" menar "evangelikal", vilket är en skillnad som syns i svenskan, men inte i t.ex. engelskan. Evangeliskt är det som har med evangeliet att göra, medan den evangelikala rörelsen är en konservativ (fundamentalistisk) rörelse med rötter i USA, där den har stort inflytande också politiskt som president Bush' stödtrupper.
Thomas Illman och jag är förresten s.g.s. lika gamla, om det nu har någon betydelse. Vi är båda 38 år, även om jag är det i bara ett par veckor till.
Uppdateringar: Illman får stöd av en av sina forna elever, Sereni.
Däremot ställer sig Netti betydligt mer kritiskt.

Konkurrens om jobbet

Notis från domkapitlet:
Inom utsatt ansökningstid har tjänsten som sekreterare för gudstjänstliv och musik i Borgå stift sökts av kaplanen i Borgå svenska domkyrkoförsamling Karl af Hällström, teologie studeranden Kenneth Nygård, mus. mag. Jan Hellberg och biträdande rektorn vid Musikinstitutet Kungsvägen, kantor-organisten Marianne Sundroos.
Som bekant sökte jag tjänsten redan under den första ansökningstiden i juni. Nygård lämnade in sin ansökan förra veckan, medan Hellberg och Sundroos lämnade in sina nu de senaste par dagarna.
Nygård är inte formellt behörig, eftersom man bör ha en högre högskoleexamen. Honom kan vi alltså bortse från.
Sundroos känner jag inte, men om hon har en kantor-organistexamen har hon chanser. De förminskas däremot av att hon inte har arbetat inom kyrkan, åtminstone på senare tid. Jag vet ändå inte så mycket om hennes karriär.
Hellberg känner jag däremot. Han är inte kyrkomusiker till utbildningen, utan har jobbat som musiklärare på bl.a. Lärkkulla. Han har varit och är församlingsaktiv och leder Finska missionssällskapets ungdomskör Furaha sedan ett antal år tillbaka.
Själv har jag en omfattande församlingserfarenhet, mer än de andra, och förtrogenhet med stiftet mer än alla utom eventuellt Hellberg. Musikaliskt är jag däremot inte mer än en kunnig amatör.
Min preliminära bedömning är att det står mellan mig och Hellberg, men Sundroos är knappast chanslös hon heller. Det beror på vad beredningen och beslutsfattarna väljer att betona, och det ser vi om några veckor.

If we have no peace ...

... it is because we have forgotten that we belong to each other.

- Mother Teresa, as quoted on the Hunger Site.

The Hawk has crashed!

Ett av försvarets Hawk-plan har kraschat i Kronoby. Bloggaren Maku höll på att bli under, och han är inte alls nöjd med utvecklingen.

Veckans anekdot: Giftastankar

Nu när sommarens vigselsäsong börjar vara förbi, kan det vara dags med en liten tillbakablick. Jag hade inte så värst många vigslar själv, eftersom jag hade två skribaläger, vilket äter upp sommaren ganska effektivt. Men några var det i alla fall.
  • En gång var brudgummen polis, och hans bröder antingen poliser eller militärer. Då flera av hans kolleger naturligtvis också var bjudna, och de alla var uniformerade, har jag aldrig känt mig så säker på ett bröllop förr - men jag funderade nog lite hur det övriga Borgå skulle klara sig en lördag kväll...
  • När jag en annan gång skulle ta till orda efter brudmarschen, fick jag tag i fel bokmärke i handboken. Jag hann en bit innan jag märkte mitt misstag: I Guds, Faderns och Sonens och den heliga Andens, namn. Kära vänner. Kära NN och NN. Gud har gett er detta barn... ehm... *blädder* ... Ni har kommit inför Guds ansikte för att ingå äktenskap...
  • En vigsel förrättade jag på en fjärd utanför Emsalö i Borgå skärgård (och vi hade nog en båt, om det är någon som undrar). Det var åska i luften, och vi såg en åskfront väster om Emsalö, så vi styrde österut och lyckades hålla oss undan. När vi stod på övre däck för att börja själva vigseln, kom det ett ordentligt åskdunder. Under vigseln var det tyst, men när den var slut dundrade det igen. Vi konstaterade att det var väl valda brudmarscher!

Behaglig röst ett viktigt biskopskriterium?

En kommentator här på bloggen undrade vilken av biskopskandidaterna som har den behagligaste rösten och den bästa retoriken. Hon vill nämligen inte somna i kyrkan när biskopen medverkar. Vilket förstås är förståeligt. Värst skulle det förstås vara om biskopen själv skulle somna...
Hur som helst finns det en möjlighet att jämföra både röst och retorik genom att gå till Dagens lösning, där man hittar intervjuer med både Björkstrand och Perret.

Nyhet: Inget välsignelseformulär ännu

Jag kommenterade 22.7.06 det förslag till ordning för välsignelse av registrerat partnerskap, som i mars i år gick ut på remissrunda inom Svenska kyrkan. Tanken var att det svenska kyrkomötet skulle fatta beslut i frågan under den session som pågår som bäst.
Kyrkans tidning kan dock berätta att det krävs ytterligare beredning innan kyrkomötet får ta ställning i saken.

Nyhet: Utländskt homoäktenskap registreras inte i Sverige

Lars Arnell och Lars Gårdfeldt, präster i Svenska kyrkan, har gift sig (med varandra) i Kanada och sedan försökt registrera sitt äktenskap hos de svenska myndigheterna. De motiverade med att Sverige erkänner utomlands ingångna äktenskap, och deras äktenskap är giltigt enligt kanadensisk lag. Detta skrev Kyrkans tidning om i april, och jag kommenterade saken 23.5.06.
Nu berättar Kyrkans tidning (26.9.06) att de har fått back.
Skatteverket hänvisar i sitt beslut till äktenskapsbalken som inte gör det möjligt för två män att gifta sig i Sverige. Det kanadensiska äktenskapet omvandlas därför till partnerskap.
[...]
Trots Skatteverkets negativa utslag ser Lars Gårdfeldt ändå en dubbelhet i svaret.
– I alla brev som vi fått av myndigheterna ser vi att de inte ifrågasätter vårt äktenskap. Problemet är att det inte går att folkbokföra, säger han.
– Samtidigt är det direkt stötande att Skatteverket hellre erkänner äktenskap där en part är minderårig än när båda är vuxna, säger Lars Gårdfeldt.
Paret har överklagat beslutet till länsrätten utan framgång, och vill nu överklaga till kammarrätten.

Idag: Älgar

I förrgår skrev jag om ett par vitsvanshjortar som hoppade framför bilen. Idag när jag körde till Lovisa var det älgar jag bongade. De var till alla inblandades lycka inte på vägen, utan vid sidan om den, bakom ett stadigt viltstängsel i Pernå, men lite nervös blev jag ändå. Glad blev jag för den delen också; det är inte varje dag en stadsbo ser älgar!
Vitsvanshjortarna visade sig mitt på eftermiddagen; älgarna var mer traditionella och rörde sig i skymningen, lite efter sju på kvällen.
Skogens konung, minsann! Ståtliga djur!

Jag har träffat nästa biskop!

Jag har just kommit hem från Lovisa. Där lyssnade jag till herrar Gustav Björkstrand och Henrik Perret, alltså stiftets nästa biskop och hans motkandidat - åt vilket håll det nu sedan går. Båda var rörande eniga i de flesta frågor, de bara formulerade sig lite olika.
Den stora skillnaden mellan de två var (inte överraskande) i ämbetsfrågan. Den diskuterades också i trekvart, vilket var över hälften av den tid som stod till buds (Perret var nämligen en kvart försenad till tillfället p.g.a. något styrelsemöte där han var föredragande).
Björkstrand motiverade sin förespråkarståndpunkt bibliskt och teologiskt och hänvisade också till kyrkolagstiftningen, där det bland biskopens uppgifter finns nämnt att han skall viga präster. Perrets anhängare försökte kontra med att inte heller Björkstrand skulle viga alla till präster, eftersom kvinnoprästmotståndarna skulle lämnas på stranden. Björkstrand menade att det visst är synd om dem, men att det är skillnad på att vägra viga personer på basen av deras kön och att vägra viga därför att de inte kan ställa sig bakom kyrkans ordning.
I svaren på en sexualetisk fråga kom det fram att ingendera skulle välsigna partnerskap, och båda skulle visserligen prästviga homosexuella, men under förutsättning att de förbinder sig till att inte leva ut sin läggning.
Perret betonade sin ärlighet i sina ställningstaganden. Jag håller med om att han rakryggat står för sina åsikter, också när det måste vara tungt och svårt att göra så - och han är värd ett lyft på hatten för detta! Därför verkar det lite lustigt att han vill tvinga andra in i en oärlig livsstil. Inte för att Björkstrand alltså är bättre på den här punkten.
Båda vill arbeta för enhet och försöka hitta en lösning på t.ex. ämbetsfrågan som alla parter kan leva med, och båda talade för att kyrkan skall vara kyrka, och inte socialverkets förlängda arm.
Det är väl Björkstrand jag ska rösta på, antar jag. Entusiasmen lyser dock med sin frånvaro. Men det är ju så i alla val, att man inte alltid kan hitta någon att rösta för, men nog någon att rösta mot...

Andelin är smart!

I en ledare i Borgåbladet skriver Jan-Erik Andelin sådant som jag redan har sagt här på bloggen: Rösta i församlingsvalet, för det har långtgående följder! Det gäller särskilt biskopsvalet, där Andelin är på en annan linje än JT:s ledare häromsistens som kallade det hela för en konservativ konspiration. Så går det när man inte röstar, konstaterar Andelin.
Det här har jag alltså redan sagt. Att Andelin har samma åsikt som jag är förstås ett tecken på intelligens, och att han har läst min blogg (som jag misstänker) är inte dumt det heller!
Han skriver under rubriken Rösta, annars vet bara Gud vad du vill.

Jen och Gud är arga!

Jen skriver ofta kloka ord på sin blogg. Nu senast fastnade jag för inlägget Gud är arg - läs det!

Nyhet: Åter en heterosexuell episkopal biskop i USA

Det episkopala stiftet i Newark, N.J., USA, som nominerade en homosexuell kandidat till biskopsposten (läs här), har sist och slutligen valt en heterosexuell biskop åt sig. Detta är naturligtvis politiskt vist, eftersom det förhindrar kontroverser med den övriga anglikanska kyrkofamiljen. Frågan är om det är det som borde avgöra.
Inte för att jag betvivlar att Mark Beckwith, som valdes, kan bli en bra biskop. Men lite tråkigt är det ändå att Michael Barlowe inte blev vald.
Se mer på 365gay, som citerar AP.

Nyhet: Tutu kritiserar Williams för undfallenhet

Den första auktoriserade biografin över den sydafrikanske ärkebiskopen och fredspristagaren Desmond Tutu utkommer till hans 75-årsdag i oktober, rapporterar Kyrkans Tidning.
I boken ”Rabble-Rouser for Peace”, säger sig Desmond Tutu skämmas över sin anglikanska kyrkas konservativa hållning, som motsätter sig homosexuella präster. Han kritiserar ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams för att ha givit vika för konservativa krafter, i synnerhet för afrikanska biskopar.

Paul Cameron on YouTube

The psychologist Paul Cameron is a homophobic figure of authority. Many homophobes, be they Christian or Moslem fundamentalists, Nazis or others, use his "research" to authorize their own gaybashing.
Aqurette has found a video on YouTube, which humourously mocks Cameron and his ideas. And does a pretty good job of it, too. Check it out!

Grälande kristna

I en kommentar till inlägget Deprimerande tidningar (7.9.06) skrev signaturen Hemulens moster:
Hej! Hör varken till "fundamentalisterna" eller "liberalerna" eller ngn annan gruppering inom kyrkan. Frågar dig: Varför är ni så stridslystna inom kyrkan? Är en konservativ din "fiende" och inte din nästa? Tycker en konservativ likadant om dig? Har förstått att du får en hel del otrevliga kommentarer. Varför grälar ni med varandra? För mig som ett icketroende, ickeproffs gällande teologi är det ändå inte svårt att se att bibeln öppnar sig för många tolkningar, varför respekterar ni inte varandra? Jag upplever det som så att båda grupperingarna drar mattan under fötterna för budskapet...och trovärdigheten i kristendomen om detta ständiga grälande är frukten av den religionen. Frågan har för mig aktualiserats av din blogg där jag ofta hittar intressanta ämnen, men också, som jag upplever, oschyssta påhopp - puolin ja toisin, inte bara puolin. Inlägget om deprimerande tidningar fick mej att slutligen formulera detta. Du blev nedstämd av det som droppade in i postlådan, jag blev nedstämd över en kristens nedlåtande inställning till de som inte tror riktigt lika som han själv.
Jag svarade kort, men vill nu komma med ett längre svar.
Angående uttrycket “fienden” som jag använde för att beskriva dem som står bakom Kristet perspektiv, vill jag påpeka att det uttryckligen står inom citationstecken i inlägget. Det är naturligtvis provocerande, men skall inte tas helt bokstavligt. Också en konservativ är förstås min nästa, mitt syskon i Kristus. Och det är säkert ömsesidigt.
Ändå ger jag dig rätt i att påhopp sker, och att också det är ömsesidigt. Mea culpa! Jag skulle hävda att det hänger ihop med att de frågor som vi debatterar ibland är så centrala för oss, att kritik eller bara motsatta synsätt känns som personlig, inte som saklig, kritik.
Bibeln (och tron som helhet) öppnar sig visserligen för många tolkningar, men en del av dem är sinsemellan uteslutande. Kvinnliga präster kan inte på en gång vara tillåtna och förbjudna, bara för att ta ett exempel. Och för den som betonar allas lika värde är det svårt att acceptera en tolkning som ger folk i olika rättigheter på basen av ovidkommande faktorer såsom kön. Å andra sidan är det för den som betonar Bibeln som Guds oföränderliga Ord lika svårt att acceptera en tolkningsmodell som gör gudsordet föränderligt genom faktorer som kultur eller tid.
Det är svårt för båda grupperna att respektera den andra gruppens synsätt, och det leder tyvärr till att också personerna i den andra gruppen ibland blir respektlöst behandlade. Och det är naturligtvis illa. Ditt påpekande om att budskapets och hela kristendomens trovärdighet blir lidande av ett sådant käbbel är berättigat.
I “stridens” hetta - och jag menar naturligtvis debattens - är det lätt hänt att vi tappar perspektivet. Hur viktigt är det som skiljer oss åt? Ofta nog ganska viktigt, men ibland helt ovidkommande. Hur viktigt är det som förenar oss? Oftast oändligt viktigare!
Jag måste påminna mig om detta. Det lustiga är att jag inte har större svårigheter att minnas det när jag har att göra med kristna från andra kyrkor och traditioner, men när det gäller min egen kyrkas medlemmar blir redan små variationer irriterande.
Vad beror det på, månne? Är min egen kyrka så viktig för mig att jag vill driva min linje t.o.m. halvt med våld? Kanske det. Eller är det så att jag förväntar mig att de andra kyrkornas representanter skall vara annorlunda, medan jag förväntar mig att folk i min egen kyrka tänker mer som jag? Kanske de svikna förväntningarna är den springande punkten.
Hur som helst beklagar jag vårt - mitt! - dåliga exempel när det gäller kärlek och tolerans. Förlåt mig, alla som jag har sårat! Låt oss sträva till större saklighet och kärlek!

Hjort är hjort

På väg från Borgå centrum till ett dopkaffe i Jackarby (hos Marika, för övrigt - tack för förplägnaden!) körde jag längs Veckjärvivägen, då två vitsvanshjortar plötsligt hoppade ut på vägen några tiotal meter framför bilen! Vackra djur, må jag säga!
Ändå är det lite skrämmande. Där kommer jag körande och håller ögonen öppna för den övriga trafiken medan Liszt klingar ur stereon, då det mitt i allt kommer något helt annat än människor hoppande. Och mitt på blanka eftermiddagen, dessutom - klockan var lite före fem och solen lyste klart. I höstskymningen kan jag vänta mig älgar, men det här var överraskande.
Varning, alla bilister! Alla djur i trafiken sitter inte bakom en ratt...

Björkstrand vs. Perret

Gustav Björkstrand och Henrik Perret är som känt de återstående biskopskandidaterna - finalisterna, om man så vill. Hittills har biskopsdebatten varit rätt artig, men nu tycks det ha skett en förändring. Radionyheterna sade idag (och tyvärr har jag inte lyckats hitta det på webben) att Björkstrand hade gjort ett uttalande om att valet av Perret till biskop skulle leda till en våg av utskrivningar ur kyrkan. Han har helt rätt, men jag är lite överraskad av att han verkligen vågade säga det. Perret var säkert inte så nöjd.
Vi får se vad senare nyhetsrapportering säger.
*
Följande meddelande inflöt: Elektorer, präster och andra intresserade av biskopsvalet har ett gyllene tillfälle att ännu hinna bekanta sig med finalisterna i biskopsvalet: Gustav Björkstrand och Henrik Perret.
Stödgrupperna för kandidaterna tillsammans med Kyrkpressen och lokalförsamlingarna anordnar samlingar med Gustav Björkstrand och Henrik Perret enligt följande tidtabell:
tisd. 26.9 kl. 19.30 i Församlingshemmet, Ö.Tullg. 6, Lovisa
onsd. 27.9 kl. 19.00 i Församlingshemmet, Karleby (serv. 18.30)
torsd. 28.9 kl. 19.30 i Lärkkullas auditorium, Karis
sönd. 1.10 kl. 18 i Domkyrkoförsamlingens festsal, Eriksg. 3, 2 vån., Åbo
Dessa är tänkta som tillfällen där i första hand elektorerna (lekmän och präster) och även övriga intresserade har möjlighet att ställa frågor till kandidaterna.
Det är viktigt för alla att närmare få lära känna kandidaterna. En av dem är Borgå stifts nästa biskop.
*
Också i TV-programmet SALT medverkar kandidaterna. SALT sänds på söndagar kl. 17.45 i FST och TV1.
24.9 (repris: 27.9 kl 20:20 i FST5) medverkar Henrik Perret och
1.10 (repris: 3.10 kl 19:30 i FST5) är det Gustav Björkstrands tur.
Observera förresten att det senare i höst utlovas ett avsnitt med "homopräster som kommer ut". Det vill jag nämna med tanke på ett tidigare inlägg om saken här på min blogg.
*
aktualitetsprogrammet Obs! hemsida kan man rösta om vilkendera kandidaten man helst vill se som biskop. Resultatet är lite oroväckande just nu (23.9.06 kl. 22.39): av 230 avgivna röster har Perret fått 59% och Björkstrand endast 41%. (En tidigare omröstning gällde frågan "Skall kvinnoprästmotståndarna få hållas?", och den fick många intressanta kommentarer.)

Lördax och integritetsskydd

Så var jag då i Lördax. Vi hade en helt trevlig pratstund, tyckte jag, och lyssnarna ringde också ivrigt in med sina egna anekdoter.
Men jag förundrar mig över en sak. Redaktörerna hade luskat reda på att jag gillar Bruce Springsteen och Bo Kaspers Orkester - och det är något som jag aldrig har nämnt offentligt! Var hade de hört det? Hur får man reda på sådant?
Man blir ju orolig för integritetsskyddet...

Vem är död?

Det där i förra inlägget om att "teismen är död" påminner mig om en debatt som fördes på väggen i herrtoaletten i en av universitetsbyggnaderna i Helsingfors (Porthania, kanske det var?) när jag studerade där.
Jumala on kuollut.
- Nietzsche
Nietzsche on kuollut.
- Jumala
Ei kuollut voi kirjoittaa vessan seinään.
- Pekka
Voinpas!
- Kuollut
Niin voidaankin!
- Jumala ja Nietzsche
Och så översatt till ett indoeuropeiskt språk för mina rikssvenska läsare:
Gud är död.
- Nietzsche
Nietzsche är död.
- Gud
En död kan inte skriva på WC-väggar.
- Pekka
Jovisst kan man!
- En död
Det kan vi visst det!
- Gud och Nietzsche

Spong kommenteras av fader Jonatan

Min svenska kollega Jonatan Mattsson har på sin blogg (tydligen) inlett en serie kommentarer till biskop Spongs tankar. Han ställer sig kritisk, men inte helt avvisande. "Spongs kritik är berättigad, men slutsatserna är inte nödvändigtvis de rätta", skulle jag beskriva det som fader Jonatan (som han kallar sig) skriver. Bedöm själv - mer kommer förhoppningsvis senare.
Spongs första tes - Teismen är död

Arbetsintervjurapport

Nå, nu är då arbetsintervjun avklarad. Jag satt i förmiddags och pratade en timme med tre intervjuare, av vilka jag känner två rätt bra och hade träffat också den tredje. Det var en avslappnad och trevlig stämning i samtalet. Men efteråt märkte jag förstås vilken adrenalinnivån hade varit - då kom svetten och tröttheten!
Jag är helt nöjd. Jag tror inte att jag kunde ha gjort det bättre. Nu får vi se vad de andra tycker (vilket förstås är viktigare). Den 2 oktober har nämnden sitt möte, då de bereder ärendet för kyrkostyrelsens plenum, som sammanträder tre veckor senare och fattar det egentliga beslutet. Men redan 2.10 vet vi alltså betydligt mer om vartåt det lutar...

L'anecdote de la semaine : Choc culturel

Le plus grand choc culturel de mon temps comme étudiant d'échange ne venait pas en France, mais en retournant en Finlande. Tout ce qui était si normale à la maison, ne l’était plus!
Un exemple. Quand je suis allé dans un magasin la prémiere fois après mon retour en Finland, je disais “Bonjour!” en entrant. Tout le monde m’a regardé bizarrement, et j’ai compris: “Ah oui, c’est la Finlande!” J’éssayais de nouveau: “Päivää!” Toujour ces regardes bizarres. “Ah oui, c’est la Finlande - on ne dit rien en entrant dans un magasin!”

Bulldoggen Kalle

Kolla hundtestet! Jag är en engelsk bulldog:

Bulldoggen är en cool livsnjutare av rang. Den ser tuff ut, men har inte riktigt koll på vilket skrämmande intryck den kan göra på såväl människa som andra hundar. Den börjar aldrig ett slagsmål, det behöver den inte. Tvärtom så förväntar den sig att alla är lika fredliga som sig själv. Bulldoggen lever under devisen "peace, love and understanding annars får du riktiga problem". Skulle den dock mot förmodan hamna i slagsmål är det bara ett som gäller; vinna eller dö. Många skulle nog kalla bulldoggen för den perfekta hunden, lugn och sansad. Den skäller nästan aldrig. Och sist men inte minst, en bulldog älskar att åka bil, tåg, båt eller flyg. Den är lättskött och behöver inte alltför mycket motion.

Det gläder mig. Bulldoggar står mitt hjärta nära. Vår franska bulldog Simson gick hädan i våras. :´-(

Kyrklig humor i Lördax

Jag blev idag uppringd av en dam från Radio Vega. Hon ville värva mig till magasinprogrammet Lördax inkommande lördag. Hon fick sin vilja igenom.
Nu på lördag 23.9.06 c:a kl. 10.30 hörs jag i Radio Vega, där jag diskuterar kyrklig humor - och väl kommer med lite exempel.
Som min hustru konstaterade, är det förstås en omväxling från att diskutera homosexualitet, kvinnopräster och biskopsval.

Perrets problematiska stöd

Henrik Perrets stora understöd är problematiskt, säger Helene Liljeström i en radiointervju. Hur går hans kandidatur för biskopsposten ihop med biskopsmötets beslut att alla måste kunna samarbeta inom kyrkan, både kvinnor och män?
Hon intervjuades i programmet Radiohuset i Radio Vega i fredags. Lyssna här.

Domprostvalet: Och så var de bara tre ... nej, fyra i alla fall!

Enligt en notis i Uusimaa går khde Lars Junell (Lovisa) i pension vid årsskiftet. Han hoppar därmed också av jobbet som t.f. kontraktsprost i domprosteriet.
Vad jag förstår innebär detta även att han inte längre står till förfogande i domprostvalet. Hur det tekniskt går till för honom att dra sig ur det, vet jag inte exakt, men nog vore det absurt om en pensionär skulle väljas till ett av toppjobben i stiftet.
Men vänta nu .... var har jag hört det där förr ... ?
Uppdatering: Ovanstående hann jag redan skriva, innan jag läste nyheten på Internytt:
Lovisa svenska församlings kyrkoherde Lars Junell går i pension vid årsskiftet. Trots det är Junell fortfarande med i domprostvalet. Junell säger att han efter 37 år i tjänst gärna vill hålla en andningspaus innan han eventuellt blir domprost i Borgå svenska domkyrkoförsamling. Junell är nu 63 år gammal och pensionstiden för präster är 68 år.
Jahaja.

Homopräster

Signaturen farmor har svårt att acceptera homosexuella präster - eller snarare präster som är homosexuella. Jag gjorde vissa försök att argumentera med farmor på hennes egen blogg (11.9.06). Det blev inte helt lyckat, eftersom hon använder emotionella argument, som jag inte kan så mycket åt. Om hon känner på ett visst sätt så kan jag inte förvänta mig att ändra alltför mycket med förklaringar. Hon liksom alla andra har rätt att känna såsom hon gör.
Hon har diskuterat en del med Leena och Marina på deras blogg. De är ett homosexuellt par som arbetar och lever tillsammans, och de kommer med goda inlägg både om detta och om annat. I ett inlägg idag (20.9.06) skriver de, efter ingående och personliga svar på farmors synpunkter på annat, att de lämnar frågan om homopräster åt mig. Därför vill jag försöka igen.
Farmor skriver:
Jag är ingen expert på religion , och kan endast skriva vad jag själv tycker och känner i denna sak.
Alltså så länge kyrkan använder sig av bibeln som sitt rättesnöre vore det väl förunderligt att höra när en homopräst läser ur bibeln vad som står att läsas t.ex. om män som ligger med män.
1 Tim 1:10 , Efs.5:3,5,6 1 Korint 6:9 3 Mos.18:22 .
Detta har inget att göra med människors lika värde. Detta är vad var och en gör. Men absolut inte en präst, som förkunnar och får sitt bröd på bordet med att vara Guds redskap. Är det inte just det som ni präster är.
Nå, det som det handlar om är olika tolkningar av på vilket sätt Bibeln är "kyrkans rättesnöre". Det är klart att om man läser vissa av de texter som farmor nämner bokstavligt, så ska man inte bara låta bli att acceptera homosexuella präster, utan alla homosexuella borde stenas till döds. Men knappast är farmor på den linjen - vad jag har läst på hennes blogg visar att hon har hjärtat på rätt ställe.
I mitt tidigare svar till farmor hänvisade jag både till min egen blogg och till Lars Arnells hemsida för synpunkter på dessa och andra bibelställen, så jag ska inte gå in på dem i detalj här. Det som det ändå handlar om är vilket sätt att tolka Bibeln man går in för - skall helheten tolkas utgående från detaljerna, eller skall detaljerna tolkas utgående från helheten? Mitt svar är att det är helheten som skall styra - att “Kristus är Bibelns kärna och stjärna”, som Luther uttrycker det. Kristi kärlekshandlingar under hans vandringar och särskilt på korset är Bibelns centrala budskap, och utgående från det bör allt det övriga tolkas.
Varför förkastar t.ex. Paulus homosexualiteten? Därför att det för honom och på hans tid handlade om otukt, sexuella handlingar för deras egen skull, lösryckta ur ett kärlekssammanhang. Han ser med lika oblida ögon på heterosexuell otukt, för den delen.
Otukt förekommer också i vår tid, minsann. Men vi vet att homosexualitet som sådan inte är en otuktig läggning, att homosexuell kärlek är lika god kärlek som heterosexuell och att båda “sorterna” kan förekomma antingen i ett stabilt parförhållande, i ett flygande från blomma till blomma eller något där emellan. Sin läggning kan man inte välja, men nog sitt beteende - och samma krav ställs på vårt beteende oberoende av läggning.
Kan en präst förmedla, förkunna, leva ut och hjälpa andra att leva ut Kristi kärlek? En bra präst kan göra det - en dålig präst misslyckas. Hänger skalan bra-dålig på något vis ihop med skalan hetero-homo? Nej, lika lite som den hänger ihop med skalorna man-kvinna, färgad-vit, rik-fattig eller någon annan av de skalor som används för att skilja människa från människa. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus, skriver Paulus i Gal 3:28, och kommer med bara något exempel på de murar som Kristus har rivit.
En person kan alltså vara ett Guds redskap oberoende av dessa olika egenskaper som han eller hon har. Varför då inte också homosexuella präster?

Ämbetstitlar

Av på annan plats förekommen anledning vill jag lite fundera kring klerikala ämbetstitlar.
I urkyrkan, med rötter redan i Nya testamentet, användes tre ämbetstitlar, episkopos övervakare (jfr biskop), presbyteros äldste (jfr präst) och diakonos tjänare (jfr diakon, diakonissa). Med tiden blev dessa klart åtskilda och hierarkiska ämbetsstrukturer uppstod.
Vid reformationen ville man göra skillnad på de präster som verkade inom den katolska kyrkan som "offerpräster" (d.v.s. de förrättade mässoffret) och den nya ordningens andliga ledare, så man tog sig titeln pastor herde. Denna skillnad har levt intill denna dag, utom i Norden, där de lutherska statskyrkorna efter reformationen aldrig hade någon konkurrens från den katolska kyrkan, och därför av hävd behöll ordet "präst" (även om det var pastorer som menades).
Tilltalsordet ändrades dock. När katolikerna (och de ortodoxa, för den delen) tilltalar sina präster med "Fader", har detta hos oss setts som något katolskt (och därför förkastligt). Våra "präster" har tilltalats med "pastor" eller "prost", eller med en tjänstetitel, såsom "kyrkoherde".
De nyare reformationskyrkorna (baptister, pingstvänner och vad det allt finns) kör rätt konsekvent med "pastor".
Den anglikanska kyrkan är ett undantag. Det beror på att den teologiskt sett inte riktigt kan räknas som protestantisk, utan den kunde kallas anglokatolsk, alltså med gott om katolsk lära, men med den engelska monarken, inte påven, som huvud. Också vad gäller ämbetstitlarna och tilltalsformerna är de mer katolska än de (övriga) protestantiska kyrkorna - tilltalsordet "Father" (Fader) är ingalunda ovanligt (åtminstone vad gäller manliga präster).
De lutherska kyrkorna i Norden och Balticum (med undantag för Danmark och Lettland) och de anglikanska kyrkorna på de brittiska öarna slöt för ett decennium sedan den såkallade Borgå-överenskommelsen, där de erkänner varandras prästvigning och nattvardssyn och överhuvudtaget bygger en grund för ett nära utbyte av personal och medlemmar - ett slags kyrkligt Schengen-avtal kunde man kalla det. Att vi lutheraner godkänner anglikanska präster att verka i vår kyrka (och tvärtom) betyder dock inte att vi skulle behöva ändra våra egna titlar, som någon har antytt.
Om en luthersk pastor vill kalla sig “fader” annat än i biologiskt hänseende är det alltså ett symptom på en katoliserande tendens hos den personen. Om detta sker öppet, är det i sig inget fel med det, men att låtsas som om detta vore lutherskt är att vilseleda åhörarna.

Eldsvåda!

Det brinner här i Vårberga!
En radhuslägenhet står i ljusan låga hundra meter från oss. Sirener, brandmän, poliser, nyfikna ... Dramatik!
Hoppas ingen har skadats bara.
Uppdatering: Ingen skadades, men fem familjer blev (tillfälligt) hemlösa. Borgåbladet rapporterar.

Islossning i Norra Posten

Jag fick mig tillsänt (tack!) ett par urklipp ur lokaltidningen Norra Posten, som utkommer på fredagar i området mellan Oravais och Karleby. Där skriver khde Lars-Johan Sandvik i Nykarleby en kolumn med namnet Islossning.
Urklippen är från 1.9.06 och 15.9.06, då Sandvik behandlar homosexualiteten. Han eftersträvar helt tydligt en sansad och balanserad syn, vilket länder honom till heder. Det är en varmhjärtad andlig ledares skriverier som jag har framför mig. Nykarleby är att gratulera till en sådan kyrkoherde!
Ett par citat:
[...] det är mycket angeläget att vi inom kyrkan idag behandlar frågan nyanserat, respektfullt och värdigt ett samfund som vill gå i Jesu fotspår. [...] De som grundar sina resonemang och sina ställningstaganden enbart på de få ställen i Bibeln där homosexualiteten nämns har vanligen inga problem att bilda sin åsikt. [...] Men de flesta av dem som sätter in frågan i ett större sammanhang och djupare börjar sätta in sig i problematiken, t.ex. genom egna vän- och själavårdskontakter i frågan, får vanligen orsak att tala med mindre bokstäver och mera ödmjuka ord. Så har det gått för mig. [...] Kan [registrerat partnerskap] vara ett av kyrkans största problem för tillfället? Alternativet till partnerskap är vanligen en oreglerad sexualitet med alla dess många risker. (1.9.06)
Min ambition i de två spalter jag skrivit i ämnet är att bidra till mera eftertanke och till större respekt för de faktiska och konkreta svårigheter som homosexuella tvingas kämpa med. Jag hoppas på ett bättre diskussionsklimat från båda sidor. (15.9.06)
Vissa passager håller jag ändå inte helt med.
Vid sidan av den bibliska argumentationen är det vanligt hos dem som ställer sig helt avvisande att hänvisa till det naturliga och det normala. [...] Själv hör jag till dem som inte tror att någon vinner på att vi helt normaliserar homosexualiteten. Den är en avvikelse och att låtsas något annat finner jag onödigt. Men det finns oerhört många avvikelser i naturen och det är inte humant, rättvist eller speciellt kristet att behandla denna avvikelse extra strängt. (1.9.06)
Jag kommer inte ifrån att Bibelns ord, trots att de i atmosfär och attityder uttrycker den tidens totalt avvisande hållning, förmedlar någonting grundläggande då det gäller människans djupaste kontitution som man och kvinna. Äktenskapet är tänkt som ett förbund mellan kvinna och man och jag ser inte tillräckliga orsaker att i likhet med utvecklingen i Sverige försöka göra det könsneutralt. Jag anser alltså att vi skall bevara vigsel och äktenskap för kvinnans och mannens inbördes förbund men kan också inse att partnerskap behövs för samkönade förbund. (15.9.06)
Sandvik är verkligen ingen homofob, det står klart. Däremot bekänner han sig alltså till heteronormativiteten - homosexualitet är en avvikelse, heterosexualiteten är det normala.
Detta har jag behandlat i en radioandakt för en tid sedan. Ett citat därifrån:
Här är våra svenska bibelöversättningar av [1Mos 2] vers 18 inexakta. De talar om att ”mannen” inte skall vara ensam, medan den rätta översättningen av ordet ”adam” vore ”människa”. Att det är frågan om en man kommer fram först i vers 23, där Adam säger att han är en man (ish), och detta är en kvinna (ishá). Lite av ”Me Tarzan, you Jane”, alltså.
Av denna korrekta översättning ser vi förresten att också annan än heterosexuell kärlek kan motiveras med skapelseordningen. Människan är skapad till att längta efter tvåsamhet. Den biologiskt grundläggande tvåsamheten är naturligtvis mellan man och kvinna; utan den kombinationen skulle människan inte ha kunnat uppfylla Guds bud att föröka sig och uppfylla jorden (1Mos 1:28). Men det budet är nu uppfyllt. Det är rent av det enda av alla de bud som Gud har gett oss som vi människor har uppfyllt - och det till överdrift! Aldrig är det bra.
Men enligt den korrekta översättningen kopplas aldrig tvåsamhet och förökelse ihop på något absolut sätt. Också andra kombinationer än man-kvinna kan därför motiveras bibliskt.
Trots lite smolk i bägaren vill jag ändå tacka Sandvik, som mitt i bibelbältet skriver så här ljusa texter!

Nyhet: Valresultatet fastställt

Enligt Kyrklig tidningstjänst har domkapitlet fastställt resultatet i biskopsvalets första omgång utan förändringar. Därmed går Gustav Björkstrand och Henrik Perret till den andra omgången den 4 oktober.
Lyssna förresten också på relevanta intervjuer på den kyrkliga podradion Dagens lösning. Också jag är intervjuad där, men i ett annat ämne.

Lappfjärd och kvinnliga präster

Min farfar Jakob af Hällström (d.ä.) flyttade till Lappfjärd och blev rektor för folkhögskolan där. Där träffade han min farmor Birgit, en ung änka med två barn (Johan och Esther), och gifte sig med henne i december 1931. På den tiden skedde saker och ting snabbare än nu, för deras första gemensamma barn, min faster Lena, föddes redan i maj 1932. Så kom min far (Lill-)Jakob 1935, farbror Hannes 1937, faster Sarah 1942 och faster Eva 1944.
Farfar Jakob verkade redan på 1950-talet i kyrkomötet för att kvinnor skulle få bli präster, har jag läst.
Hannes tog över gården i sinom tid, och där spenderade jag i praktiken mina sjutton första somrar. Hannes var verksam inom kommunal- och kyrkopolitik i Lappfjärd (och efter kommunsammanslagningen Kristinestad), och jobbade för samma sak som sin far. Pappa Jakob likaså, dock i Helsingfors, dit han flyttade under studietiden, och också Sarah och hennes man Jan är församlingsaktiva i Tammerfors. Hannes och de båda Jakob är alla döda nu, men deras efterkommande arbetar fortfarande för samma tanke. Jag är själv präst, om än inte kvinnlig, och Hannes äldsta dotter, min kusin Anna-Lena (f. 1980) är verksam inom kommunalpolitiken i Kristinestad (och var röstmagnet i det senaste valet!). Också hennes syskon Inga-Lene (1983) och Bo-Gustav (1985) visar goda takter.
Därför är det beklämmande att höra om det gedigna kvinnoprästmotstånd som råder i Lappfjärd. En namnlista lämnades in till kyrkoherden med en önskan om att en kvinnlig präst ens en gång om året skulle tillåtas predika i Lappfjärds mäktiga kyrka (liksom man gör i Karleby), berättar Vasabladet idag. Kyrkoherde Lars Nisula, som själv är förespråkare, är inte intresserad med hänvisning till att han inte vill stöta sig med alla motståndare som de facto sitter i kyrkan varje söndag, vilket förespråkarna inte gör.
Tror han att det inte finns något samband?

Frågespalten VI: Kriget mot terrorismen

Här är ett nytt inlägg i Frågespalten. Jag fick följande e-post:
Hej. Vi är två gymnasiestuderande från Jakobstad. Vi har ett skolarbete där vi behöver några etiska synpunkter på Amerikas krig mot terrorismen. Vi skulle vara väldigt intresserade av om du skulle kunna ge dina etiska synpunkter på Amerikas krig. Tack så mycket, vi ser fram emot ditt svar!
Hälsningar Sebastian och Viktor
Först skickade jag som delsvar en hänvisning till inlägget Hellre öga för öga ..., men nu är det dags för ett fullständigare svar.
Det finns många aspekter på denna fråga. Jag skall behandla några, men kan knappast komma med ett helt uttömmande svar. Jag hoppas att ni här ändå får material att arbeta vidare med. Berätta gärna hur arbetet utfaller!
Krig
Krig är alltid av ondo.
Ibland kan krig vara ett mindre ont än sitt alternativ, men det gör det inte till något gott. Det är då närmast frågan om att försvara sitt eget land mot en främmande väpnad invasion. Om vi ser på vår egen historia, var vinterkriget ett utpräglat försvarskrig, och är därför etiskt försvarligt, medan fortsättningskriget har drag också av anfallskrig och är därför mer ifrågasatt. (Detta bör dock på inget sätt avspeglas på de soldater som kämpade i kriget. Veteranerna är värda all vår vördnad och respekt för sin självutgivande insats.)
Krigets inrikespolitiska motivation
USA:s "krig mot terrorismen" är en förståelig reaktion på händelserna den 11 september 2001. Att reaktionen är förståelig gör dock inte att den automatiskt kan godkännas.
Efter de fruktansvärda terrordåd som amerikanerna råkade ut för, kritiserades Bush-administrationen för bristfälliga förberedelser. För att avleda uppmärksamheten från detta måste George W. Bush visa sig vara en handlingens man, och tog i med hårdhandskarna. Det lyckades också till en början - han blev omvald, och det är först under det senaste året som kritiken mot honom på nytt har tagit fart på allvar. Att hans allierade (med undantag för Storbritannien med Tony Blair i spetsen) tog avstånd från hans politik spelade ingen roll med tanke på den inrikespolitiska fördel som han hade att vinna.
Krigshandlingar mot brottshandlingar
Terrorismen är ett fruktansvärt brott. Händelserna 11.9.01 är ett av de värsta brotten som vi har sett på länge, och bombdåden i Madrid, London, Nairobi, Saudiarabien och annanstans kan hänföras till samma kategori.
Det är bara det att det finns professionella brottsbekämpare som kallas poliser. Så finns det professionella krigare som kallas soldater. Att skicka ut en polisstyrka i regelrätt krig vore absurt, men lika absurt är det att skicka ut soldater för att bekämpa brottslighet.
Krigets officiella motiveringar
De massförstörelsevapen som Saddam Husseins Irak påstods ha visade sig vara en chimär. Hans Blix och hans FN-kontrollörer gjorde amerikanerna narr av när de inte kunde hitta sådana, men när USA hade ockuperat Irak och störtat Saddam hade man själv inte bättre framgång. Då förtegs detta och uppmärksamheten vändes till att diktatorn Saddam hade störtats. Det var i och för sig lovvärt, men det hade inte med terrorismen att skaffa, utan var en följd av att USA inte hade störtat eller ens effektivt kontrollerat honom senast de var där under kriget vid Persiska viken 1990.
Bush drog också på sina anhängares höger-kristna evangeliskt-konservativa strängar då han (i början) talade om kriget som ett "korståg". Ett korståg mot ondskan, i och för sig, men ett korståg likafullt. Trodde han och hans rådgivare faktiskt att de skulle få ens moderata arabledare med sig genom att anknyta till korstågstiden? Det polariserade bara situationen till att bli kristendom mot islam, i stället för godhet mot ondska eller laglighet mot brottslighet eller så.
Krigets slutmål
USA gick in i kriget med målet att utrota terrorismen och göra världen till en säkrare plats att leva i (som amerikan). Detta har knappast lyckats. Dessutom är detta slutmål så vagt formulerat att ingen kan säga när det skulle vara uppnått. Kriget kan alltså bli mycket långvarigt, eftersom USA inte kan dra sig ur det utan att förlora ansiktet.
Krigets effekter
Effekten av kriget är antagligen den rakt motsatta till vad Bush påstår. Osäkerheten i världen har ökat, ojämlikhet, xenofobi och allmän orättvisa likaså. Och dessa är i sin tur grogrunden för mer terrorism, inte mindre.
Slutsatser
Krig är alltid av ondo.
Detta krig förs med motiv som inte har med kriget självt att skaffa. De officiella motiveringarna är antingen absurda eller skadliga.
Kriget förs med felaktiga medel för att sträva mot odefinierade och därmed ouppnåeliga mål.
Kriget har fått motsatt effekt mot den eftersträvade.
Kontentan är att detta krig också i sitt sammanhang är omoraliskt.

Kallelse till arbetsintervju

Jag har blivit kallad på intervju om tjänsten på KCSA. Av nio sökande kallas tre på intervju, och jag är en av dem. Intervjun är nu på fredag.
Det framskrider!

Skämt i tidningen

Hihi. Jag uppvaktade Rolf Steffansson med anledning av att han blev installerad till kyrkoherde i Pernå - och genast kom det i tidningen!

Rydberg: Om Kristusanden

Han är i den, som ej hans namn anammar,
men i vars hjärta sanningskärlek flammar.
Han är i den, som rätt ej honom kände
men kämpar i hans flock för de elände.
Viktor Rydberg
, ur "Dikter. Andra samlingen" (1891)

Frågespalten V: Jordfästning

Frågespalten behandlar denna gång en fråga som jag fick i en kommentar till ett tidigare inlägg:
Varför talar Ev.luth. kyrkan i Finland envist om "jordfästning"? Var det inte sånt som man gjorde med såna som man trodde skulle "gå igen", man fäste dem med en påle vid marken? Varför duger inte "begravning"? Finns det alternativ till "av jord är du kommen..." och de där tre skovlarna? Kan inte en välsignelse till den sista vilan vara ljus och fylld av hopp, inte "syndens lön är döden"? Frågar nyligen avlidna fasters brorsdotter.
Här finns egentligen tre frågor: terminologi, alternativ och karaktär.Vi tar dem en i taget.
1. Vad gäller ordet "jordfästning" har jag faktiskt inte hört den förklaring som du kommer med, även om den inte verkar omöjlig. Orsaken till att det ordet används är att vi ger det en annan betydelse än "begravning". Hela sammanhanget med avskedstagandet av den avlidna är "begravning". Där ingår jordfästningen, som är det som prästen leder i kyrkan eller kapellet, den eventuella bisättningen eller gravläggningen, då kistan läggs i jorden, och den eventuella minnesstunden efteråt, med kaffe och vad där nu ingår.
Det är förresten samma skillnad som mellan vigseln (ceremonin) och bröllopet (helheten). Detta avspeglar sig också i skillnaden mellan kyrklig vigsel (som oberoende av plats förrättas av en präst, till skillnad från en domare) och kyrkbröllop (som är de ofta pampiga yttre omständigheterna).
2. I vår handbok finns inga alternativ till skovlarna som sådana. "Prästen låter tre skovlar mull falla på kistan (kan formas som ett kors) och säger:" står det. Men i de ord som vi använder finns flera alternativ:
NN (förnamnen).
Av jord är du tagen,
och jord skall du åter bli.
Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.
eller
NN (förnamnen).
Av jord har du kommit.
Till jord skall du återvända.
Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.
eller
NN (förnamnen).
Herren gav, och Herren tog.
Lovat vare Herrens namn.
Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.
eller
NN (förnamnen).
Det som blir sått förgängligt,
uppstår oförgängligt.
Jesus Kristus är uppståndelsen och livet.
eller (vid jordfästning av ett dödfött eller litet barn)
[NN (förnamnen).]
Gud, vår Far, har skapat dig.
Han sluter dig i sin famn.
Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.
Alla dessa använder jag. Den första rätt lite, eftersom den bara är en uppdatering av den traditionella andra varianten, som folk kanske väntar sig. Den sista varianten hoppas jag (av naturliga skäl) att jag ska behöva använda så lite som möjligt, men tyvärr har jag haft användning också för den.
3. Det är helt klart att en jordfästning kan och skall vara fylld av hopp. Det brukar åtminstone jag alltid sträva till. Men olika präster har olika stil, olika regioner har olika lokala traditioner och förväntningar o.s.v. Alltid kan man ändå komma med önskemål före en förrättning - och det gör folk också. Prästen är förstås ändå den som i sista hand bär ansvaret.

Ett frieri

Härom dagen fick jag ett e-brev med följande lydelse:
Var hälsad store ledare!
Vår församling mister sin mogul khde S med stor sannolikhet till grannkämpen Y.
Vill du ha ett jobb, med lite arbete och maximal semester? Vi kan erbjuda det!
Vi borttappade får, söker en ny stor ledare att följa! Här i X finns allt förutom Borgå domkapitel, vilket vi ser som en enorm lättnad! Är man bonde finns åkrar åt alla håll, är man stadsbo är centrum bara 12 minuters körväg till Y. I den lokala mataffären kan man köpa på skuld... dessutom har de färskt bröd en gång i veckan.
Vår nya ledare bör ha den enda rätta tron, och som vår kantor A spädde på, har du den enligt honom och är en gedigen kvinnoprästmotståndare? Låter mycket.... "bra"!
Vår församling siktar hårt framåt, och nu har vi skaffat vår första printer så vi är långt före våra grannförsamlingar. Det är roligt att bo och arbeta i Österbotten. Efter att man plåstrat om såren som kommit till av fundamentalisternas stenkastning, kan man sitta ner och skratta åt saken över en kaffekopp med andra medarbetare.
Om du sökte hit, skulle vara ett litet steg för dig, men ett stort steg för vår by!
Om ett ombyte i livet är aktuellt, fundera på saken, vi söker fram en röd matta tills dess.
Du är varmt välkommen hit!
Mvh
Ungdomsarbetsledare R & his crew (including kantor A).
Jag svarade:
Kära vänner!
Jag tackar, djupt rörd, för förtroendet!
Jag förstår att X-kyrkoherdarnas storhet mäts med midjemåttet. Det är en fullt legitim förklaring till varför ni vänder er till mig.
Efter att ha diskuterat ert förslag med min mindre hälft (mindre i kvantitet, alltså, ingalunda i kvalitet) kom hon med ukasen att om vi flyttar till X kommer hon endast att tala Sibbo-dialekt. Detta är ett hot vars grad av fruktansvärdhet inte kan beskrivas och som jag inte är hugad att utmana.
Därför vill jag tacka för förtroendet men måste i detta skede tacka nej.
Dessutom skulle jag vilja uppmana er att uppsöka mentalvård för den självdestruktiva idén att hoppas på mig som er kyrkoherde. Detta gäller dock inte kantor A, eftersom en viss galenskap bara är en tillgång i hans yrke.
Med vänlig hälsning
Kalle
Följande svar inflöt:
Jag tackar för ditt svar, och önskar att man i framtiden genom genteknologi kunde reproducera en kopia av er familj till vår by (dock med förändrad dialekt)!
Mycket kunde vi tåla vi i medarbetarskaran, men Sibbodialekt.... NEJ! Det står ju dessutom inte något i bibeln om att sådant skall accepteras!
Jag önskar dig en bra fortsättning i livet, och är säker på att din insats behövs även på andra ställen än i vår lilla by.
Ha det så gott!
R & crew, i X församling.

Nyhet: Våldsamma protester mot våldsanklagelser

Påven Benedictus XVI uttryckte i ett tal sin oro över att islam har våldstendenser. Muslimer världen över protesterar våldsamt.
Beliefnet rapporterar: Vatican: Pope Didn't Want to Offend Muslim Sensibilities och Fury Over Pope's Remarks Grows.
Fader Jonatan kommenterar på sin blogg.

Ny arbetsansökan

Jag lämnade in en arbetsansökan till idag, förutom stiftssekreterartjänsten på domkapitlet. Den här gången gäller det tjänsten som branschsekreterare för vuxenarbete och kulturKyrkans central för det svenska arbetet (KCSA) vid Kyrkostyrelsen i Helsingfors.
KCSA hette tidigare Stiftsrådet i Borgå stift och var en del av stiftsadministrationen, men flyttade över till Kyrkostyrelsen för ett år sedan sådär. I det sammanhanget flyttade några stiftssekreterartjänster (bl.a. den som jag har sökt) över till domkapitlet, och de övriga bytte namn till branschsekreterare. Jag är inte särskilt förtjust i någondera beteckningen; de är alltför krångliga och byråkratiskt intetsägande.
Ansökningstiden gick ut idag, och vi är sammanlagt nio sökanden. Alla de andra råkar vara kvinnor. När kantor Ingmar Hokkanen hörde det, citerade han Lukasevangeliet, när Elisabet säger till Maria: "Välsignad är du bland kvinnor!" Vi får se hur det går. Jag har rätt goda chanser - naturligtvis inte p.g.a. mitt kön, utan p.g.a. mina meriter.
Stiftssekreterartjänstens andra ansökningstid pågår ännu två veckor, och där har ännu ingen annan sökande anmält sig.
Om jag skulle få båda tjänsterna vet jag inte ännu vilken jag skulle välja. De har båda sina för- och nackdelar. Men kanske de beslutande organen väljer för mig genom att jag får endast den ena eller ingendera. Få se, som sagt. Människan spår, Gud rår.

Församlingsvalet är nästa biskopsval

I dagens ledare i Jakobstads Tidning skriver Ulf Överfors om biskopsvalet, och om hur den konservativa styrande klicken i Pedersöre prosteri (och säkerligen också de övriga österbottniska prosterierna Korsholm och Närpes) lyckades vända det till sin fördel genom att med händer och tänder klamra sig fast vid makten.
Blir Perret vald kommer Borgå stift att få problem. Men det kommer Perret själv också att få. Blir han biskop kommer hela hans ämbetstid att kantas av kvinnoprästfrågan. Risken är stor för att stiftet splittras definitivt och varaktigt. Likaså är risken stor för att stora delar av församlingsmedlemmarna vänder sin kyrka ryggen. Och helt säkert kommer kyrkan att få stora problem med att tilltala och kommunicera med unga människor. De yngre generationerna ser med helt andra ögon än de äldre och bibeltroget konservativa på kyrkan.
Det står utom allt tvivel att det stöd som Henrik Perret fick i Pedersöre prosteri inte motsvarar församlingsmedlemmarnas uppfattning.
[...]
I ett val utan elektorer, där alla medlemmar hade fått delta, skulle Bo-Göran Åstrand sannolikt ha fått det starkaste stödet.
Det att valdeltagandet i kyrkliga val är lågt är inget försvar för att ha kvar elektorssystemet. Alla församlingsmedlemmar skall ges möjligheten att delta, eller låta bli att delta i kyrkliga val, även i biskopsval.
[...]
Björkstrand blir ingen långvarig biskop. Om tre år är det val igen. Det valet kanske står mellan Åstrand och Perret. Vem vet.
Blir det så måste alla, som inte får rösta, noga hålla ögonen på vilka det är som väljs att företräda Pedersöre prosteri. Annars blir det en upprepning av den valkupp vi nu bevittnat.
Hur då valkupp? Jo därför att enkäter visar att nittio procent av svenskösterbottningarna vill ha kvinnliga präster.
Överfors ser saken ur sitt Jakobstadsperspektiv, och har säkert rätt i det han säger. Ändå är chansen att valsystemet radikalt ändras inom de närmaste tre åren inte stor, eftersom det har justerats upprepade gånger under den senaste tiden.
Därför kan jag inte nog betona, att den som vill påverka biskopsvalet nästa gång, ovillkorligen måste engagera sig i församlingsvalet på farsdag i år! Helst bör man ställa upp som kandidat, men åtminstone måste man se till att gå och rösta! I församlingsvalet väljs nämligen de som väljer lekmannaelektorerna och i viss mån prästelektorerna i biskopsvalet.

Poverty

... is the worst form of violence.

- Mohandas Gandhi
quoted on the Hunger Site.

Veckans anekdot: Guds vind?

Ibland blåser det ordentligt också i det kyrkliga arbetet - rent av bokstavligt!
Domkyrkoförsamlingen ordnade en förstamaj-insamling på Borgå torg. Vi sålde våfflor och korv, kaffe och saft och hade ett par olika spel, allt för att samla in pengar till Kenya-missionen. Det här är redan en tjugoårig tradition hos oss. Vi har ett tält på kanske trettio kvadratmeter där vi har vårt café, och spelen försiggår just utanför.
Vädret var varmt och skönt till en början, men när klockan närmade sig två och vi skulle avsluta för dagen, började det blåsa upp.
Jag hade just gått därifrån när tältet helt enkelt blåste bort! Det blåste rakt över Biskopsgatan och träffade två bilar! Dramatiskt!
Som tur är, kom ingen människa till skada, och bilarnas bucklor, repor och lyktor betalas väl av församlingens försäkring, skulle jag tro.
Tur att det inte blåste lika mycket när domkyrkan brann några veckor senare!

Nyhet: Anglikanska kyrkan hopar och ror

Dagen publicerade 8.9.06 en artikel med rubriken Kristna araber upprörda över judisk-kristen pakt. Först fördömde den anglikanska kyrkan ”företag som profiterar på Israels illegala ockupation”. Sedan fördömde den antisemitismen i Storbritannien, Europa och Mellanöstern och förklarade den för ett gissel som måste bekämpas.
Det hela verkar en smula inkonsekvent...

Biskopsvalet i pressen

Dagens tidningar kommenterar biskopsvalet.
Hbl: Perret knep en plats i finalen
Bbl:s ledare: Biskopsvalet - nystart eller backlash?
ÅU: Björkstrand säker finalist i biskopsvalet (länken går till tidningen, inte den enskilda artikeln)
Vbl: Björkstrand och Perret vidare i jämnt drama
JT: Biskopsvalet blev en riktig rysare
ÖB: Erfarenheten vann
HS: Björkstrand ja Perret jatkoon piispanvaalissa
Kotimaa: Björkstrand ja Perret toiselle kierrokselle
Kyrkans tidning: Björkstrand och Perret vidare i finskt biskopsval (fast Borgå stift är ju svenskt, förstås!)
En sak som kommer fram är hur rösterna fördelade sig i de olika prosterierna. Perret segrade i alla tre österbottniska prosterier samt i Helsingfors. Björkstrands understöd var jämnt i hela stiftet, vilket förstås är en god sak för en biskop.

Tack!

Helene Liljeström uttrycker sitt varma tack till alla inblandade på sin blogg.
Också jag vill för min egen del tacka alla som har stött vår kamp för att få en förändring till stånd. Kampen är inte slut och tar knappast slut i en överskådlig framtid. Det är bara detta skede av kampen som nu måste avslutas.
Även om valresultatet inte blev precis det som vi hoppades på, har jag ändå svårt att se Helenes placering som ett bakslag. Tvärtom! Första gången en kvinna, Helvi Sipilä, var uppställd i ett presidentval (1981 var det visst) fick hon en bråkdel av rösterna. Några val senare blev en kvinna, Elisabeth Rehn, nästan vald, och i de följande två valen har som bekant Tarja Halonen segrat. Och fast hon var den första kvinnliga biskopskandidaten i Borgå stift, var Helenes röster betydligt mer än bara en bråkdel!
Särskilt vill jag vända mig till medlemmarna i Helenes valmansförening och de övriga elektorer som sammanlagt gav henne de 58 rösterna. Ett stort tack till er! Vi fortsätter kampen om tre veckor. Inga röst-testamenten behövs - ni är naturligtvis fria att rösta som ni vill, samtidigt som jag kan tänka mig hur ni vill rösta...
Låt mig upprepa Helenes avslutande fransiscanhälsning: PAX ET BONUM - frid och allt gott!

Valresultatet

Nå, nu har jag lugnat mig lite.
Valresultatet var intressant. Martin Fagerudds 11 röster var beklagligt få, tyckte jag - matematiskt sett är det ju hans valmansförening på tiopersoner och han själv som har röstat på honom, och han gjorde rätt väl ifrån sig i kampanjen, tyckte jag. Men han är mjuk och tystlåten till sättet och dessutom rätt okänd när kampanjen startade, så det låg väl honom i fatet.
Helene Liljeströms
58 röster var förstås färre än vi hade hoppats på, men på det stora hela kan vi vara nöjda. Åtminstone har jag genomgående kunnat vara stolt över hennes insatser i alla debatter som hon har deltagit i.
Bo-Göran Åstrands sits är däremot långt ifrån avundsvärd, om han faktiskt missar andra omgången med en ynka röst. Med tanke på att två röster förkastades och att elektorsvalet i två församlingar på Åland enligt uppgift har överklagats till förvaltningsdomstolen, är marginalen för liten för att vara klar. Få se om det sker ändringar, eller om detta faktiskt blir det slutliga resultatet när domkapitlet behandlar saken nästa vecka.
Och vad gäller finalisterna Gustav Björkstrand och Henrik Perret kan var och en som ens lite har läst mina åsikter här på bloggen gissa vad jag anser. I valet mellan en moderat konservativ som sitter högst tre år och en stockkonservativ som har åtta år på sig på posten är det inte svårt att bestämma sig. Någon sade att valet är mellan pest och kolera. Det håller jag inte med om, det är mellan influensa och kolera.
Till saken hör att Björkstrands anhängare har rätt när de prisar hans erfarenhet och kunskap. Han kan säkert göra förhållandevis mycket för stiftet, det har jag aldrig betvivlat. Det är hans korta mandatperiod som är något suspekt - men nu får man ta det man får.
En intressant aspekt är också att om Björkstrand blir vald är det snart val igen. Det är rent av så snart att det församlingsval som hålls i november i år kommer att påverka det. De församlings- och kyrkoråd som då väljs blir nämligen de som utser lekmannaelektorerna i nästa biskopsval. Därför kan man säga att om Björkstrand blir vald, är första omgången i nästa biskopsval redan om två månader!
Apropos, har jag hört röster som frågar sig om det är någon vits att stanna kvar i en kyrka som skapar alternativ av detta slag, eller om det vore bättre att skriva ut sig. Visst är någon vits att stanna kvar. Åtminstone skulle inte jag vilja kasta kyrkan åt vargarna. Om vi stannar kvar har vi fortfarande möjlighet att påverka - annars kastar vi ut badet med barnvattnet (eller om det var tvärtom).

Nej nej nej nej nej!

AARGHH!
Preliminärt totalresultat enligt radionyheterna här och här:
Björkstrand 121
Perret 117
Åstrand 116
Liljeström 58
Schmidt 20
Laxell 16
Fagerudd 11
Björkstrand mot Perret i andra omgången, alltså, såvida inget räknefel föreligger och Åstrand skulle kila förbi.
Detta känns ändå som det sämsta möjliga scenariot. Vi får väl jobba för Björkstrand då, men nog känns det lite underligt om en pensionär skall efterträda en annan - men Perret får ändå helt enkelt inte bli vald! Det är bättre att välja en som är bedagad än en vars åsikter är det.
Mest skulle det väl ändå gräma om jag hade varit Åstrand-anhängare ...

Biskopsvalet i domprosteriet

Nu är då biskopsvalet förrättat. Det totala preliminära resultatet kommer senare i eftermiddag, så vi får återkomma till det. I domprosteriet (alltså från Sibbo österut) blev resultatet följande:
Åstrand 15
Liljeström 13
Björkstrand 12
Perret 10
Fagerudd 9
Schmidt 2
Laxell 1
Summa 62 av 66 röstberättigade. Röstningsprocenten är alltså imponerande, men kan förstås inte jämföras med ett direkt folkval. 44 röstade på plats och 18 på förhand.
Min sagesman i Helsingfors prosteri sade att Perret fick “ruskigt mycket” röster där, nämligen 23 stycken, nästan hälften av de avgivna rösterna. Det är klart att han har varit verksam där väldigt länge, och helsingforsarna känner honom som den duktiga administratör han är, och låter det tydligen överskugga hans negativa sidor. I det sammanlagda resultatet från Helsingfors och Mellersta Nylands prosterier fick han dock bara 26 röster mot Björkstrands 28 och Åstrands 27.
Om domprosteriets resultat skulle motsvara det totala, skulle det passa mig fint. Då skulle vi få en andra omgång med Åstrand mot Liljeström, och det är en win-win-situation. Men som sagt får vi återkomma om någon timme, när det sammanlagda resultatet offentliggörs, troligen på stiftets biskopsvalssida.

Valdag idag!

Idag väljer vi biskop!
Kl. 13.00 samlas alla elektorerna prosterivis för att rösta. En stund senare får vi (preliminärt) veta hur det har gått - om Helene har blivit vald i första omgången eller om det behövs en ny omgång om tre veckor.
Själva röstningsförfarandet är tekniskt sett det samma som i val av kontraktsprost eller prästassessor: Under kontraktsprostens ledning samlas vi, vallängden kontrolleras, de som har poströstat prickas av och så får man lägga sin röst i valurnan. Poströsterna är viktiga särskilt i domproseriet, dit alla som inte bor eller arbetar på stiftets geografiska område hör. Rösterna räknas och resultatet rings in till domkapitlet, som sammanställer alla de nio prosteriernas röster och sedan meddelar det preliminära resultatet. Det slutgiltiga resultatet meddelas när alla röstsedlar har kommit in till dk, vilket tar någon dag.
Det kan hända lustigheter också. När kontraktsprosten skickar ut kallelsen till valförrättningen ger han också instruktioner om hur poströstningen går till. Man skriver sin kandidat på valsedeln, lägger den i ett kuvert där man skriver "Innehåller NN:s valsedel i X val", och lägger det kuvertet i ett annat kuvert som postas till kontraktsprosten.
Senast vi samlades (det var i våras när vi valde assessor) hade en av de utomlands bosatta kollegerna bokstavligen skrivit på kuvertet "Innehåller NN:s valsedel"! Det gjorde att fast vi kunde gissa vems röst det var frågan om, kunde vi inte vara säkra, så den måste förkastas.
Denna gång förändrade kontraktsprosten formuleringen i instruktionerna: "Innehåller NN:s (ditt namn) valsedel..." Få se om sagda kollega förstår det bättre denna gång...

Guds vilja vs. demokrati

I en kommentar till inlägget Inför biskopsvalet skrev Yvonne så här:

Det som förvånar mig i den här biskopsvalsruljansen är att det så sällan (jo, i någon insändare, har jag sett) påpekas att vi bör be att Guds vilja sker. Han ser väl till att den blir vald som Han önskar ha som vår biskop? Och förespråkare för olika biskopskandidater tror förstås att Gud vill att just deras kandidat ska bli biskop. Hm. Det kan gå som en gång när det var kyrkoherdeval i Karleby församling, och en bekant till mig som var missnöjd med utgången suckade: Så skedde alltså inte Guds vilja!

Jag svarade:
:-)
Förstås skall vi be. För mig är det ändå självklart att Guds vilja sker. Den heliga Anden håller också detta biskopsval i sina händer. Ingen blir vald till biskop eller kyrkoherde mot Guds vilja.
Varför han vill att just den valda kandidaten skall väljas kan man sedan spekulera kring - är det för att bygga upp stift och församling eller kanske för att sända en prövning?
Marika hakade på:

Hur får man resonemanget att gå ihop? Dels sker alltid Guds vilja, men ändå ska man uppmunta folk att rösta (inte just i biskopsvalet, men annars). Tänk om det är Guds vilja att just jag ska skita i att rösta och vad händer om alla börjar tänka så? Hur uppmuntar man folk att rösta och upprätthålla demokratin samtidigt som man för fram budskapet om att Guds vilja alltid sker?

Hon har goda frågor, den där Marika.
Denna tanke befriar oss inte från vårt ansvar för vad som sker. Det handlar mer om att Gud vet hur vi kommer att använda vår fria vilja, och kan bereda sig på vilket resultatet blir och hur han skall använda sig av det för vårt bästa.

Jag vill ändå påpeka att detta gäller uttryckligen val och omröstningar. Kyrkomötets beslut av år 1986 att öppna prästämbetet för kvinnor var sålunda i enlighet med Guds vilja, bara för att ta ett exempel.
Däremot är jag nog tveksam till att applicera detta på allt som sker i världen, t.ex. de våldtäkter av småflickor som Leena och Marina tar upp på sin blogg. Där har jag nog mycket större ödmjukhet i mina utlåtanden. Men det temat är värt en egen mässa.

Jesu fotspår i Vbl

I ett tidigare inlägg konstaterar jag att en för mig obekant Niclas Fagerholm har svarat på en insändare som jag skrev i Kyrkpressen för ett antal veckor sedan. Han hakar tydligen upp sig på mitt svar till Bror Lindholm. Det konstiga och enligt min mening inkorrekta är att han besvarar min insändare i en annan tidning, nämligen Vasabladet (10.9.06), som jag inte läser till vardags. Han visar därmed att han inte är intresserad av debatt, utan bara av att slå mig med Bibeln i huvudet. Det är alltså samma effekt som ett anonymt debattinlägg har, och därför tolererar jag inte sådana på min blogg, vilket jag meddelade redan den 15 juni.
Lotta Back
kommenterar:
[...] Insändaren, som är skriven av Niclas Fagerholm, utmynnar i ett stöd för Perret. Torde vara därför skribenten vill få den publicerad utanför sitt sammanhang.
När jag undrar vem Fagerholm är, svarar Frank Rönnqvist:
Det var väldigt konstigt att läsa insändaren just för att den verkade vara ryckt ur sitt sammanhang. Anyway, såvitt jag förstår är skribenten, Niclas Fagerholm, från Ytteresse by i Pedersöre kommun. Ytteresse är ett av den laestadianska väckelsens starka fästen. Detta torde förklara det mesta av insändarens innehåll. Det är ju inte så ofta det är biskopsval i Borgå stift så upphetsningen är väl ganska stor på sina håll.
Jag tänker inte dess vidare bemöta Fagerholms påståenden. Jag har behandlat dem tidigare - t.ex. i Hufvudstadsbladet kring nyår - och kan också hänvisa till Lars Arnells hemsida, som kan vara upplysande.

Underligheter

I dagens Bbl har "doktor (M.D.)" Johan Forsström från Hangö lyckats få in en insändare. Han anser att straffet för domkyrkobrännaren är på tok för hårt, eftersom kristna tände på hednatempel i det antika romarriket. Eftersom Borgå domkyrka "i varje hederlig persons ögon aldrig haft något som helst kulturellt värde" borde ärendet hänvisas till Domstolen för de mänskliga rättigheterna - för han brände ju kyrkan i självförsvar!
Ja, vad ska man säga? Kanske bäst att inte säga någonting alls.

Hemmer: Du förnekar?

Du står en norrskensnatt och ser
mot Vintergatans isbanér
hur Alltet andas utan ljud
- och du förnekar Gud?
Du ligger i en solig vret
och ser i salig tallöshet
all världens blommor, skrud vid skrud
- och du förnekar Gud?
Du ser en mänskas öga an,
där världar drunknar i varann
och allt bär tusen gåtors bud
- och du förnekar Gud?
Jarl Hemmer
, ur "Klockan i havet" (1939)

Biskopsvalsdebatten i TV

Nu har jag sett biskopskandidaternas TV-debatt. En gång. Jag har den på DVD, så jag ska nog se om den.
Det första intrycket jag fick var - förutom att jag stöder rätt kandidat - att det stod rätt jämnt mellan flera av kandidaterna.
Perret skulle som biskop blanda sig i universitetens autonomi genom att komma med ukaser om hur undervisningen borde skötas.
Liljeström var den enda som utan att tveka skulle välsigna ingångna partnerskapsförhållanden. De flesta var däremot med henne i att godkänna sambopar som faddrar.
Perret lyckades provocera Liljeström genom sin klumpiga formulering som jämställde kvinnliga präster och Gudsförnekare. Han tog den tillbaka mycket snabbt (och säkert ärligt) med att hävda att det inte var så han menade, men skadan var redan skedd.
Laxell uttryckte sig väl, Åstrand likaså. Fagerudd var mjuk till sättet (såsom han alltid är), så det kom tyvärr inte riktigt fram vilka skarpsynta saker han sade (såsom han brukar).
Schmidt förvånade mig genom att påstå att han inte vet hur mycket han för tillfället får i lön. Jag förstår att lönen inte behöver vara den främsta motivationen att jobba - men ändå! Är det hans fru som håller koll på familjeekonomin? Hur klarar han då av sin församlings ekonomi? Hur skall han klara av stiftsekonomin?
Om jag skall utkora en segrare i debatten är det nog kanske Björkstrand. Visserligen är han onödigt konservativ i min smak, men han var kunnig och välformulerad och hade goda motiveringar till det han sade. Dessutom lyfte han fram vinklingar som de andra hade missat.
Jag hoppas att han skall kunna stå till tjänst som rådgivare av något slag när biskop Helene Liljeström tillträder....

Österbottniska biskopsvalskommentarer

Både Jakobstads Tidning och Vasabladet kommenterar biskopsvalet idag.
JTs artikel Fyra kandidater favoriter inleds med en lite lustig formulering (olycksfall i arbetet, antar jag):
Henrik Perret, Bo-Göran Åstrand, Gustav Björkstrand och Helene Liljeström. De fyra namnen nämndes då JT frågade elva lekmannaelektorer i Jakobstadsregionen om det förestående biskopsvalet i Borgå stift.
Tio av de utfrågade angav vem de stöder. Eftersom det finns 236 lekmannaelektorer och lika många präster som förrättar biskopsvalet, kan man inte dra några större slutsatser av vad nio elektorer i en region anser.
I sak är detta ju sant, men varför denna nedräkning - elva, tio, nio ...?
Den första som intervjuas är en av medlemmarna i Helene Liljeströms valmansförening. Hon uttrycker ganska precis min åsikt:
Birgitta Irjala i Jakobstads svenska församling stöder Helene Liljeström som är kyrkoherde i Sibbo svenska församling.
– Kvinnor bör ha samma chans som män till den här posten. Liljeström är en mycket duktig präst. Jag har hört henne predika och jag tror hon har ett ganska starkt stöd. Även de uttalanden Helene Liljeström gjort i Kyrkpressen visar att hon är en klok kvinna, säger Birgitta Irjala.
Samtidigt understryker Irjala att hon inte har något emot de andra kandidaterna. Exempelvis är kaplan Bo-Göran Åstrand i Jakobstads svenska församling en mycket god kraft.
Så intervjuas de övriga elva-tio-nio-hur många de nu var, och åsikterna fördelar sig så att Björkstrand får tre röster, Perret likaså tre, Åstrand två och Liljeström en, med en (ännu) blank. Motiveringar fanns det också, så läs artikeln. Den blanka rösten motiverar sig så här:
Karin Saarukka från Nedervetil församling säger att hon är 80-90 procent säker på vem hon stöder. Men eftersom hon inte ännu bestämt sig definitivt vill hon inte nämna något namn.
Viktigt är dock att biskopen har en kristen värdegrund och att biskopen är en kristen röst i det offentliga rummet.
Biskopen bör även vara bra på finska språket eftersom svenska intressen inte bara kan skötas på svenska i detta land.
Karin Saarukka tycker diskussionen kring biskopsvalet handlat om marginella saker. Frågan om hur kyrkan skall vara närvarande i människornas vardag har fått mindre utrymme.
– Vår kyrka borde vara lite som den katolska kyrkan i Polen på 1980-talet. Det var en kristen röst som folk lyssnade på. Kyrkan bör också ta avstånd från nyliberalismen, säger Karin Saarukka.
Jag undrar vilken biskopskandidat som inte skulle ha en kristen värdegrund. Men det är kanske en definitionsfråga - ”om du inte anser som jag är du inte kristen”?
I Vbl är rubriken Moget för biskopsval.
Utmärkande för de utfrågningar och debatter som hölls i början av veckan var den avspända och gemytliga anda som rådde mellan de sju kandidaterna. Inga skarpa undertoner kunde registreras. Också kandidater med klart olika teologiska utgångspunkter kunde konstruktivt backa upp varann.
Det betyder inte att det inte finns klart olika biskopsalternativ för landets svenska stift. Också regionalt är spridningen stor.
[...]
Debatterna visade att de flesta av kandidaterna är beredda att åtminstone till en viss grad ifrågasätta rådande strukturer inom kyrkan. Det är en viktig grundinställning. Kyrkliga strukturer är inga självändamål. Klartänkthet som ger impulser att banta ned den rejäla kyrkobyråkratin är högst välkommet.
[...]
Ett närmare studium av kandidatlistan kan resultera i olika resonemang. Två av de starkare kandidaterna – Helene Liljeström och Henrik Perret – måste betraktas som överraskningar om de blir valda. Liljeström för att hon i så fall skulle bli den första kvinnliga biskopen i Finland. I sig är det inte särskilt dramatiskt i den protestantiska världen, men Borgå stift kommer knappast att ta chansen att bli banbrytare i vårt land.
Kvinnosynen torde i motsatt riktning bli utslagsgivande även för Perret. Att han för egen del inte accepterar altargemenskap med kvinnliga präster är en sak som gör att han, trots en försonlig attityd, knappast kan mobilisera en majoritet av de 472 valberättigade bakom sig.
Utgående från ett ganska valtekniskt resonemang har den person som avancerar till andra omgången tillsammans med någon av de två ovan nämnda mycket stora chanser att bli ny biskop. Enligt en Yle-enkät från förra veckan leder Åstrand med 16,5 procent. På andra plats knappt före Perret och Liljeström ligger Björkstrand med 13,4.
Det kan även ligga nära till hands att det är biskopsvalets österbottniska kandidater som går till finalomgången. Det är fullt möjligt eftersom det regionala tänkandet spelar en ganska underordnad roll i detta val.
Allt detta klarnar på onsdag. Missa inte kvällens debatt i TV2 och FST5 idag måndag kl. 20:35 i programmet FST Debatt! - när sju blir en.

Limerick ang. Green

Med tanke på Åke Greens predikan skrev jag denna lilla limerick. Den är långt ifrån formfulländad, men det var sagda predikan också...
En pingstpastor ute på Öland
i predikstol'n ropade böland':
"Den lesbiska tjej
som int' vill ha mej
tar Fan - och se'n gråter hon pöland'!"

Åke Greens predikan

Jag har tänkt kommentera pastor Åke Greens berömda predikan bara jag hinner. I väntan på det kan ni läsa Walentines kommentarer.

Oläst insändare i Vbl

En vän tipsade mig om att någon polemiserar med mig i en insändare i Vasabladet idag. Det torde vara ett svar på en insändare som jag tidigare skrev i Kyrkpressen, och den sortens byte av debattmedium är ju lite lustigt. Jag brukar inte läsa Vbl, nämligen, så jag blir därmed exkluderad. Inte särskilt renhårigt.
Min kompis lovade skicka en kopia av texten till mig, men det är klart att jag är nyfiken. Vad stod där månne? Det får jag väl reda på så småningom.

Besk limerick

Bloggen.fi har drabbats av limerickfeber. Också jag skall härmed expektorera. Hoppas den inte är för besk.
En ung herreman från Askola
i vännernas lag hade skåla'.
Han gjo' en kul grej
men ångrade sej
när lågorna kyrktaket måla'.

Teodicé-problemet

Jag blev ombedd att ta upp det s.k. teodicé-problemet här på bloggen. Ordet "teodicé" kommer via latinet från grekiskan och betyder ungefär "Gud tillåter". Teodicé-problemet är ett rätt vanligt filosofiskt problem, som kan formuleras t.ex. så här: Om Gud är allsmäktig, allvetande och allgod, hur kan han då tillåta all ondska i världen?
Till det här kunde jag säga, lite raljerande, att om Gud inte skulle göra någonting alls åt ondskan, skulle världen nog se ännu värre ut. Hur kan man förklara existensen av godhet och kärlek i världen, om Gud inte skulle existera? Det här kan kanske vara en nyttig tankeställare för någon, men som argument betraktat är det ytligt. Därför vill jag inte på allvar föra fram det.
Teodicé-problemet är nämligen ett äkta och verkligt problem, särskilt om det är meningen att vi skall tro på alla tre adjektiven samtidigt - allsmäktig, allvetande och allgod. Två av dem går bra, men det tredje blir alltid ett problem.
Om Gud är allsmäktig och allvetande, så kan han inte vara god.
Om Gud är god och vet allt, har han kanske inte makt att göra något.
Om Gud är god och allsmäktig, kanske han inte känner till all ondska.
Men om han kan allt, vet allt och är alltigenom god, då borde det inte finnas någon ondska i världen. Ändå finns det – tyvärr - av den varan så det räcker och blir över.
På det här problemet ser jag två svar, som komplimenterar varandra.
Det första är det som formuleras som att Gud hatar synden, men älskar syndaren. Därför gör Gud ingenting - ännu. Han vill ge varje syndare en möjlighet att av egen fri vilja omvända sig och komma hem till Gud. Det här gäller var och en av oss, för vi får inte glömma att också vi bär ansvar för ondskan i världen!
Det andra svaret på teodicé-problemet är därför att vi får leva i hopp om - eller kanske snarare i fruktan för - att Gud kommer att göra någonting åt ondskan i världen, och det kanske sker snarare än vad vi tror eller skulle önska. Teodicé-problemets slutliga lösning är nämligen den yttersta domen. "Den dagen", som den kallas i Bibeln, den fruktansvärda dag då vi får veta vad vi är värda, den kommer. Var så säkra! Det ber vi ju om mest varje dag: "Tillkomme ditt rike. Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden." Det vi däremot inte skall vara så säkra på, är vilket vårt slutliga mål är, himlen eller dess motsats. Vem av oss har aldrig gjort någonting annat än gott? Den som har gjort någonting ont är värd att bestraffas för det, oberoende av hur mycket gott den också har gjort. Det finns ingen himmelsk vågskål där det goda vi gör skulle kunna uppväga det onda vi har gjort. Om vi har gjort något ont – syndat, som det heter i Bibeln – då är vi värda att bestraffas för det.
Innan svaveloset blir för starkt i våra näsor, vill jag påminna om att vi har en tröst. Den trösten är att han som dömer är Jesus, vår broder som älskade oss så mycket att han dog för oss på korset. Om vi älskar honom tillbaka, så mycket att vi vill tro på honom och följa honom, då behöver vi inte oroa oss alltför mycket. Vi som är döpta och som ”vill visa vår tro i vårt liv”, som det heter i formuläret för konfirmation, vi har möjlighet att vända oss till Jesus och be honom om förlåtelse, och också få förlåtelse, för våra synder. Men vi skall inte ta allt det här med en axelryckning, med tanke på vad som står på spel. Evigheten är nämligen ganska lång - den tar aldrig slut ...
Jag vill inte försöka skrämma någon. Jag vill bara peka på det perspektiv ur vilket vi bör se frågan om ont och gott, om tro och otro. Den som tror, alltså vill leva ett liv i gemenskap med Gud, har möjlighet att leva i gemenskap med Gud också i evigheten. Den som däremot inte vill tro, utan som väljer otrons väg, får finna sig i inte bara ett liv, utan en evighet utan Gud. Det är kanske inte så trevligt att tänka på sådant här, men det hör också med i ekvationen.