Det som förvånar mig i den här biskopsvalsruljansen är att det så sällan (jo, i någon insändare, har jag sett) påpekas att vi bör be att Guds vilja sker. Han ser väl till att den blir vald som Han önskar ha som vår biskop? Och förespråkare för olika biskopskandidater tror förstås att Gud vill att just deras kandidat ska bli biskop. Hm. Det kan gå som en gång när det var kyrkoherdeval i Karleby församling, och en bekant till mig som var missnöjd med utgången suckade: Så skedde alltså inte Guds vilja!
:-)
Hur får man resonemanget att gå ihop? Dels sker alltid Guds vilja, men ändå ska man uppmunta folk att rösta (inte just i biskopsvalet, men annars). Tänk om det är Guds vilja att just jag ska skita i att rösta och vad händer om alla börjar tänka så? Hur uppmuntar man folk att rösta och upprätthålla demokratin samtidigt som man för fram budskapet om att Guds vilja alltid sker?
Hon har goda frågor, den där Marika.
Denna tanke befriar oss inte från vårt ansvar för vad som sker. Det handlar mer om att Gud vet hur vi kommer att använda vår fria vilja, och kan bereda sig på vilket resultatet blir och hur han skall använda sig av det för vårt bästa.
Jag vill ändå påpeka att detta gäller uttryckligen val och omröstningar. Kyrkomötets beslut av år 1986 att öppna prästämbetet för kvinnor var sålunda i enlighet med Guds vilja, bara för att ta ett exempel.
Däremot är jag nog tveksam till att applicera detta på allt som sker i världen, t.ex. de våldtäkter av småflickor som Leena och Marina tar upp på sin blogg. Där har jag nog mycket större ödmjukhet i mina utlåtanden. Men det temat är värt en egen mässa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar