Danmark: Den tredje kvinnliga biskopen

Kyrkans Tidning från Sverige berättar 5.11.12 att Den Danske Folkekirke har valt en tredje kvinna till biskop.
Det är Tine Lindhardt (55) som har blivit installerad som biskop i Fyens stift. Hon har de senaste två åren jobbat som församlingspräst i stiftsstaden Odense. Innan dess var hon generalsekreterare för danska Bibelsällskapet. Hennes röst är också bekant för många danskar efter åren som programledare för radioprogrammet Mennesker og tro.
Biskopsvalet har en egen hemsida här.

I en intervju på danska Bibelsällskapets hemsida säger Tine Lindhardt att i en tid av tilltagande sekularisering behöver kyrkan bli mer offensiv och göra sig uppmärksammad. Men så snart kyrkan gör det är den samtidigt med och bekräftar att den inte längre är självklar, fortsätter Tine Lindhardt:
"Att hålla fast vid självklarheten och att ge goda anledningar till att komma till kyrkan, söndag förmiddag och många andra gånger – och samtidigt vara mer offensiv och tydlig i vad kristendom är och betyder för oss som människor och samfund - det är kyrkans stora uppgift just nu", säger Tine Lindhardt.

Sämre programförklaringar har jag hört!

Ur den citerade intevjun framgår också att hon är "gift med biskop emeritus Jan Lindhardt, som hun har to voksne sønner med". Det tycker jag är lite speciellt - att två präster är gifta med varandra har man ju vant sig vid, men två biskopar...

Jag önskar all välsignelse åt biskop Tine och hennes stift!

Denmark: Parliament introduces same-sex marriage

Folketinget, the Danish Parliament, has voted to allow same-sex couples to marry, Österbottens Tidning reports 7.6.12. Previously, they had only been allowed to register their partnerships. The new law was passed by 85 votes to 24.
Since Denmark has a state church, the new law immediately takes effect also within the (Lutheran) church. The church is divided, however; one pastor in three is unwilling to perform same-sex marriages. The new law gives them the right to refuse to do so. 

New member and observers in the Porvoo Communion

The Church of Denmark has ended years of separation from Anglican Churches in northern Europe by signing the Porvoo Agreement. The Agreement underscores the Porvoo Communion of Evangelical-Lutheran Churches in northern Europe and Anglican Churches in Britain and Ireland.
Although the Church of Denmark participated in the discussions that in 1996 led up to the Porvoo Agreement, it never signed the document because of differences over the status of women. With women now being accepted into the priesthood by the Anglican Churches in the Porvoo Communion, the Church of Denmark announced in 2009 that there was no longer any barrier to becoming a full member.
The Agreement was signed on 3 October 2010 at a service in Copenhagen Cathedral by Hanna Broadbridge, chairman of the Council of International Relations of the Danish Church, and Bishop of Viborg, Karsten Nissen.

The Church of Denmark has thus far had observer status within the Communion, together with the Evangelical Lutheran Church of Latvia. In 2010, the Communion received two new observers: the Latvian Evangelical Lutheran Church Abroad (LELCA) and the Lutheran Church in Great Britain (LCiGB; not to be confused with the Evangelical Lutheran Church of England, ELCE, that I've had occasion to comment on earlier, and which decidedly is not a Porvoo church).

Since I myself serve and live in the city (Porvoo in Finnish, Borgå in Swedish) that has given the Porvoo Agreement and the Porvoo Communion their names, they are, of course, of special interest to me. I cordially welcome the new member and the new observers!

The Church of Denmark signs Porvoo (The Porvoo Communion 3.10.10)
Danmark med i Borgågemenskapen (Kyrkpressen 5.10.10)
Church of Denmark signs Porvoo Agreement (Christian Today 5.10.10)
The LELCA a new observer in Porvoo (The Porvoo Communion 6.10.10)
New observer in the Porvoo Communion (The Porvoo Communion 6.10.10)
Porvoon kirkkoyhteisö sai kaksi uutta tarkkailijakirkkoa (Kirkon tiedotuskeskus 13.10.10)
The Scottish Episcopal Church in full communion with the Church of Denmark (The Scottish Episcopal Church 20.10.10)

Kung Magnus Eriksson smek - missförstått öknamn

Magnus Eriksson (1316-74) var kung av Sverige (1319-64), Norge (1319-43) och Skåne (1332-60). Han var speciellt aktiv på lagstiftningens och rättskipningens områden. Magnus Eriksson utfärdade nämligen en mängd stadgar genom vilka han avskaffade träldomen, försökte förebygga våldgästning och övervåld samt definierade noggrannare hur den kungliga domsrätten skulle utövas. Till största delen ingick dessa sedermera i den s.k. Magnus Erikssons landslag.
Eftervärldens bild av Magnus Eriksson präglades länge av heliga Birgittas (1303-73) uppenbarelser samt en pamflett baserad på dessa, som båda framställer kungen som en lastbar och omoralisk person som styr sitt rike som en tyrann. I båda finns dessutom antydningar om att Magnus skulle ha haft homosexuella förbindelser. Rimkrönikan säger att Magnus "liffde värre an oskäligt Diur / ok syndade moot rätta Natuur."
Tidigare ansåg man att öknamnet "Magnus smek" syftade på hans homosexualitet. Kopplingen är dock en missuppfattning, berättar tidningen Populär Historia 12/2010 i en artikel kring professor Olle Ferms bok Kung Magnus och hans smädenamn Smek (2010).
Den heliga Birgitta var den första som beskyllde Magnus för homosexuella handlingar, vilket inte var ett ovanligt sätt att smäda maktens män. Hon använde dock aldrig tillnamnet Smek, vilket är viktigt att notera. Det tillkom efter hennes död och hade då ingen koppling till hennes anklagelser. 

- Den medeltida tolkningen av ordet hittade jag i en latinsk källa, berättar Olle Ferm. Där var "att smeka" detsamma som att vara mottaglig för smicker, att vara medgörlig.
Uttrycket började dyka upp i samband med kung Magnus i kyrkliga skrifter från mitten av 1400-talet. Kungen ansågs lättlurad, godtrogen och alltför släpphänt mot den danske kungen Valdemar Atterdag, som 1360 lyckades lägga beslag på Skåne.

I början av 1800-talet ändrades tolkningen genom historieprofessorn Erik Gustaf Geijer, som tog upp Magnus förmenta homoerotiska utsvävningar och kopplade dem till öknamnet. Mot slutet av seklet blev detta med en homosexuell kung dock "alltför magstarkt" för det oscarianska Sverige, och Geijers tolkning dök åter upp först en bit in på 1900-talet, men nu som en självklarhet.

För Olle Ferm är det oviktigt att reda ut huruvida kungen verkligen var homosexuell eller inte. Hans uppgift är, säger han, att källkritiskt granska hur förtal uppstår, sprids och till slut blir sanning.
- Jag kan visa att kung Magnus var allmänt förtalad under medeltiden. Bland annat kallades han för fåne, och beskrevs närmast som förståndshandikappad. Alltsammans hör samman med politiska beslut, men har i efterhand kommit i skuggan av det mer privata.

Denmark: No same-sex marriage, blessing only

The discussion about the churches' role in same-sex marriages or registrations of partnership is rampant in Denmark, as in so many other countries.
The Government minister for ecclesiastical affairs created a board of experts, that was to look into the matter. The experts in question are pastors, bishops and others that are active in the Church of Denmark.
According to the church newspaper Kristeligt Dagblad, the board has not been able to agree on much; same-sex relationships cannot be called ”marriages”, but a ceremony for the blessing of registered partnerships must be developed in future.
The political opposition is disappointed that the board doesn't suggest a proper marriage ceremony. So am I.

Forslag om kirkeritual skuffer politikere (Kristeligt Dagblad 16.9.10)
Inga äktenskap för danska homosexuella (Kyrkans Tidning 16.9.10)

Previously published on Karl's comments.

Denmark: Cathedral parish wants to marry same-sex couples

In Denmark, same-sex couples can form a civil partnership with the same status as a marriage. If they wish, they can then have their partnership blessed by the Church of Denmark in a ceremony without legal connotations. A pastor can refuse to perform this blessing, but then has to refer the couple to another pastor. I wrote about this some time ago.

When the Vor Frue (Our Lady) parish in Copenhagen – which is the Cathedral parish of the diocese – received a question from the State’s Ministry of church affairs, as to whether they would be ready to marry same-sex couples, the pastors and the Church Council were unanimous in answering: Absolutely!
They answer that God’s love to humans is absolute. No church has the right to withhold God’s blessing, but is on the contrary required to give it to those who ask for it, including same-sex couples who wish to be married.
Furthermore, the Church of Denmark doesn’t view wedding or marriage as sacraments, but as a question of order. The wedding is a confirmation of a common life that already exists and an act of blessing – not an act where the church judges and approves some ways of living together.

Köpenhamns domkyrka vill viga homosexuella (Kyrkans Tidning 12.1.11)

Question column L: Church and State in Finland

I do not allow anonymity on my blogs, since those who are legitimate should have no problem in showing their face (or at least, their pseudonyms). Neither do I, for that matter, allow disrespectful comments. All of these will remain unpublished.
An anonymous commentator asked me a respectful question. Since it is anonymous, I won't publish it, but it might nevertheless be interesting to my readers, so I lift it up here.

Is the Church of Finland still established by law? If so, are you planning to become independent?

The Evangelical Lutheran Church of Finland (ELCF) is not a State Church, the definition of which is that the state rules in the Church's internal affairs (as in Denmark). That relationship was severed in Finland through the Church Law of 1869, which separated Church and State as well as Parish and County. The direct answer to the first question is thus "no", and the second question is moot.

That said, it must be noted that some 80% of the population of Finland belongs to the ELCF. Therefore, it is in the interest of both Church and State to maintain a good working relationship. The Church provides some services to the State and vice versa, and these services are payed for.
As examples I might mention that the Church maintains registers of its members (in cooperation with the magistrates) and can issue certain official documents. The Church also owns almost all cemetaries in the country (most at a financial loss) and allows everyone, regardless of creed, to be buried there. You must, however, be dead first.
An example in the other direction is the so-called church tax. It is not really a tax at all, but the membership fee of the Church. It is collected by the taxation authorities at the same time as state and municipal tax, and the Church pays for this service. There are other potential methods for collecting the membership fee, e.g. to bill all members, but that would be less efficient and probably far more expensive.

But no, the ELCF hasn't been a State Church for almost a century and a half. This system is called a People's Church or Folk Church - although some members of the Free Churches refuse to see the difference. Which is no hair off my back.

Previously published on Karl's comments.

Finland's first woman bishop consecrated under boycott

The first Finnish woman to become a Lutheran bishop was Tuulikki Koivunen Bylund, who was consecrated Bishop of Härnösand in Sweden in November last year (as I noted at the time).
Now, the first woman has become bishop in the ELCF. Irja Askola has succeeded Eero Huovinen as Bishop of Helsinki, and was consecrated by our new Archbishop Kari Mäkinen in the Cathedral of Helsinki on Sunday, 12 September. As usual, the Archbishop was assisted by domestic and foreign dignitaries. Representatives from at least Sweden, Norway, Denmark, Estonia, Namibia, England, and Ireland were present in different roles.

Not all who are invited attended, however. The Lutheran churches of Latvia and Ingria (in present-day Russia) declined, apparently because of Askola's gender. Neither church ordains women; the Ingrians never have and the Latvians have stopped doing so.
Neither church admits to this being the reason, though. In Latvia, preparations for a synod in December apparently demanded such an effort that no-one could be sent to Finland for a Sunday in September. That will surely be quite a synod! The Bishop of Ingria simply declined without giving a reason, which naturally is more honest than the Latvians' pretext.

Another ecumenical problem concerns the Church of England. Suffragan Bishop David Hamid, who represented the CofE in Helsinki, could not participate in blessing Askola with laying on of hands, since the CofE is still struggling with the decision whether to consecrate female bishops or not. Hamid had other roles during the service, however.
The CofE will, apparently, not accept pastors ordained by Askola as priests in England, in accordance with the Porvoo Agreement. Lutheran pastors (such as I) that are ordained by male bishops are fully accepted in the Anglican churches of the Porvoo Communion (and vice versa, of course), but women bishops will pose a problem.
Which seems weird to me - but then, I'm not Anglican...

Kaksi kirkkoa ei lähetä edustajaa Askolan vihkimykseen (Kotimaa 3.9.10)
Kotimaa: Osa kutsutuista ei tule naispiispan vihkimykseen (Helsingin Sanomat 3.9.10)
Utländska kyrkor bojkottar biskopsvigning (Hufvudstadsbladet 3.9.10)
Kyrkor bojkottar biskopsvigning (Dagen 3.9.10)

Previously published on Karl's comments.
Slightly edited.

Finland: Gender-neutral marriage law in the making

Sweden and Norway have had gender-neutral marriages laws for some time now, and in June, Iceland joined them. The first to get married under the new law was Prime Minister Jóhanna Sigurðardóttir, as I noted last week. We still wait for Denmark.
Now, the debate accelerates even in Finland, that oh, so often shows conservative tendencies. Justice Minister Tuija Brax (Green Party) says she hopes that the law will be a part of the negociations when a new government will be formed after next year's Parliamentary elections and that the law will be in place in 2012. Of the larger parties, only the agrarian Center Party hasn't taken sides yet. Only the conservative Christian Democrats and the populistic True Finns are against, and all other Parliamentary parties would accept a law of this nature - with varying degrees of enthusiasm, of course. These parties are the conservative National Coalition, the Social Democrats, the social liberal Swedish People's Party (that I represent), and the postcommunistic Leftist League; there are eight parties in the Finnish Parliament at the moment.

A gender-neutral marriage law would not change the rights of opposite-sex couples, but same-sex couples would gain the right to e.g. take a common surname and to adopt children from outside their families ("external adoption", as it is called). The present registration of partnerships gives some of the rights that marriage gives, e.g. inheritance, some tax breaks and internal adoption, i.e. the right to adopt the other partner's children.
As to getting married in church ... well, that's some way off in the main churches in Finland. The law in question would not compel the churches to marry same-sex couples. My personal view is, of course, that the Evangelical Lutheran Church of Finland, where I serve, should start marrying all couples, but I'm afraid that still is a long way off. The Bishops' Council made a decision earlier this year that allows pastors to pray for same-sex couples, but not call it a blessing. This is, of course, a craven compromise. A comment in English here.

We'll have to wait and see what comes of all this. More disappointments, I fear.

Vi dricker mest i Norden

Vi i Finland dricker mest i Norden, rapporterar Hufvudstadsbladet 16.11.09. Genomsnittsfinländaren dricker 12,5 liter ren alkohol per år, medan danskarna, som hittills har innehaft detta tvivelaktiga rekord, dricker 11,7 liter. De övriga nordiska länderna ligger mellan 6,8 och 7,5 liter, alltså betydligt lägre.
Vad kan man göra åt detta? Vi har försökt med förbudslag, med strikt monopol, med liberalare monopol, med ännu liberalare monopol, med höga skatter och lägre skatter - och upplysningskampanjer av alla slag. Folket skaffar sin sprit där den är billigast, inom eller utom landet, och ofta på bekostnad av "andra basvaror" som mat och hyra.
Och följderna är lätta att se. Hbl tar upp de medicinska följderna, men värre är de sociala problemen: våldshandlingar inom och utom familjen, övergivna barn, otrohet (eller försök därtill), oförmåga att behålla jobb och bostad, trafikproblem med rattfylleri och dödsolyckor... Förutom alla lögner, som är en av sjukdomen alkoholismens grundläggande och mest infama symptom.

"Men ett glas vin till maten är väl inte så farligt? Se bara på fransmännen..." Detta hör man till lust och leda.
För alkohol är alkohol. Det "franska" drickandet med vin till maten skapar lika mycket medicinska problem som den "nordiska" modellen. Fast de sociala problemen är förstås mindre. Drinkarna dör, men de hugger inte lika ofta kniven i varann eller i andra.
Du ska inte försöka vagga in dig i säkerhet om att "jag har ju inga problem"... för det är ett av de första tecknen på att du har det.

Sprit är skit!

Om intern adoption

Österbottens Tidning publicerade 1.6.09 en nyhet från FNB med rubriken Lesbiska föräldrar har trygga barn. Ett utdrag:

Barn och unga som växer upp med lesbiska mödrar lider sällan av psykiska sjukdomar. En ny dansk undersökning visar att risken för dessa barn att drabbas av psykiska problem är mindre än hos barn i traditionella kärnfamiljer. [...]
Medan fem procent av barn i "normalfamiljer" under åren 1992-2008 har underkastats psykiatrisk behandling för sjukdomar som depression, personlighetsstörningar och anorexi, så var motsvarande andel bland de 387 barn som levde med lesbiska föräldrar under två procent.

Den danska tidningen Politiken (1.6.09) har samma nyhet i vidlyftigare form. Följande utdrag är i svensk översättning av Tor Billgren på Antigayretorik:

Barnen är upp till 23 år gamla och tillhör den första generationen som från och med adoptionslagen 1999 blev adopterade av sin biologiska mors kvinnliga partner. Enligt Merete Laubjerg som är en av forskarna bakom undersökningen, visar resultatet att man inte behöver bekymra sig över den psykiska hälsan hos barn som växer upp i annorlunda familjer. En förklaring till resultatet kan enligt henne vara att lesbiska mödrar har byggt upp en särskild stabilitet, för att de genom sina liv stött på mer motstånd än heterosexuella.
Enligt professorn i psykiatri Per Hove Thomsen på Barn- och ungdomssjukhuset i Århus kan det faktum att barnen är önskebarn också spela roll.

Jag tyckte bara att det var värt att förmedla. Kommentarerna till nyheten på ÖT är förstås rätt många och brokiga...

Begravningsplats för regnbågsfolket

På Assistens Kirkegård i Köpenhamn anläggs en urnelund, en särskild plats för urnebegravningar av homosexuella. Den ligger nära flera kända kulturpersonligheters gravar, som H C Andersen och Sören Kierkegaard, och ska smyckas med en stor natursten och en regnbågssymbol. De som vill kan få sina namn inhuggna i stenen. Det finns plats för 36 urnor med möjlighet att utvidga för ytterligare 12.
Initiativtagare till detta är föreningen Regnbuen (Regnbågen), där den homosexuelle prästen Ivan Larsen är en av förgrundsfigurerna. Han säger:

Vores navn og symbol - regnbuen - kan også findes i Bibelen. Her er det et tegn på, at Gud holder op med at bekrige og ødelægge mennesker. Det er altså et fredssymbol. Regnbuen, som indeholder spektrets syv farver, signalerer også mangfoldighed. Som præst i folkekirken falder det mig kun naturligt at signalere fred og mangfoldighed.

Han anser inte att en egen begravningsplats isolerar de sexuella minoriteterna från majoritetsbefolkningen.

Lige som vi også har vores egne steder, hvor vi kan mødes og have det sjovt, altså bøssebarer og lignende, så vil vi også gerne have et gravsted. Og det er rigtig hyggeligt, at vi har vores eget gravsted.

Olika religiösa grupperingar - judar, muslimer, ortodoxa, ateister - har förstås sina egna begravningsplatser. Den främsta orsaken till detta är uttryckligen religionen. Små minoriteter har inte resurser till sådant, så då får de komma in på de lutherska begravningsplatserna; jag har under mina strövtåg åtminstone stött på gravar där det ligger mormoner och buddhister.
Ändå känns det nog en smula främmande att alla slags icke-religiösa minoritetsgrupperingar skall kunna ha egna ställen för sina gravar. Det är inte hbt-folket som skall behöva fixa sådant, utan samhället och kyrkan, som borde bli öppnare, så att särarten inte behöver betyda diskriminerande särbehandling längre.
Samtidigt sätter jag mig inte emot en särskild urnelund av detta slag; om någon vill ordna en sådan, så gärna för mig. Jag ställer mig bara frågande till nödvändigheten.

Å andra sidan (slår mig tanken) finns det ju redan nu begravningsplatser eller delar av sådana där folk som hade något gemensamt i livet ligger begravda. Det tydligaste exemplet på sådant är militärkyrkogårdar, såsom hjältegravarna på Sandudd i Helsingfors där min morfar ligger. Han har knappast så mycket gemensamt med dem som ligger kring honom annat än att de alla stupade under fortsättningskriget 1941-44.
Kanske diskriminering i livet också är en liknande förenande länk? Tyvärr, i så fall.

"REGNBUEN" - Danmarks første bøsse/lesbiske fællesgrav (PanBladet 31.8.07)
Homoseksuelle får eget gravsted (Kristeligt Dagblad 7.4.08)
Præst forsvarer ny gravplads for homoseksuelle (Kristeligt Dagblad 8.4.08)
Homoer får egen begravelsesplads (Politiken 8.4.08)
Särskild gravplats för homosexuella (Vasabladet 8.4.08)

Mera:
Homobegravning och fanpost (Bimbo Boys Blogg 8.4.08)
Danish cemetery sets aside section for gays (Advocate News 9.4.08)

Dansk kvinnoprästmotståndardebatt

I Den Danske Folkekirke har en debatt om kvinnliga präster och män som motsätter sig dem flammat upp nu i december, nästan 60 år efter att de första kvinnorna prästvigdes i Danmark år 1948.
Debatten började med den s.k. Håndtrykssaken. Det förekommer nämligen att manliga bokstavstrogna (eller "bibeltrogna" som de felaktigt kallar sig) präster, som medverkar vid prästvigningar, vägrar skaka hand med de kvinnliga ordinanderna (d.v.s. de som blir vigda). Detta handslag tycks höra till prästvigningsformuläret i Danmark. Nu har Karsten Nissen, biskop i Viborg (som är en stad också i Danmark, inte bara i det avträdda Karelen), beslutat att denna vägran inte längre kommer att accepteras. Hittills har han (som den enda av de danska biskoparna) gått med på den av hänsyn till de bokstavstrogna, men det är det alltså slut på nu.

- Det hensyn, jeg har taget til modstanderne af kvindelige præster kan ikke opretholdes, da det overskygger den kendsgerning, at mandlige og kvindelige præster er fuldt ud ligeberettigede, skriver Karsten Nissen i en pressemeddelelse.
- Derfor har jeg besluttet at vi ved ordinationer i Viborg Domkirke fremover giver hånd til alle tilstedeværende præster samt til de repræsentanter for menighedsrådene, som deltager i processionen.
Ved en ordinationsgudstjeneste giver præster, der skal indvies, hånd efter præsteløftet er aflagt. I Viborg Stift har praksis indtil nu været, at man kun giver hånd til biskoppen og de såkaldte læsere.
Det er denne praksis, der nu bliver ændret, hvor alle tilstedeværende præster giver hinanden og ordinanderne hånden.

Detta kallas en seger för statskyrkan (som ju fortlever i Danmark, till skillnad från t.ex. Sverige och Finland). Beslutet innebär två saker, säger en expert: å ena sidan att kyrkan betonar att präster av båda könen är likvärdiga, men å den andra att också "den kirkelige højrefløj" accepteras. Alla är dock inte av samma åsikt: de konservativa anser sig bli förföljda, medan andra tycker att det klemas för mycket med dem. Men om alla är missnöjda, är detta kanske en god kompromiss?
De problem som uppstår i förhållandet mellan de olika synsätten beror inte bara på biskopar och präster, utan också församlingarnas förtroendevalda har ett ansvar, påpekar en artikel. En del av dem har kanske aktivt diskriminerat kvinnor av teologiska skäl, men det största problemet är att förtroendeorganen inte har ingripit i tid när problem har uppstått.

Något som flera intervjuade framhåller är dock, att Danmark inte skall gå Sveriges väg och förhindra prästvigning för dem som inte kan acceptera kvinnliga kolleger. Det skall finnas plats för båda synsätten i Folkekirken, säger man. Och som en ledare i Kristeligt Dagblad uttrycker det:

Man kan ikke både nyde godt af frihed og rummelighed og så samtidig lade det gå ud over kolleger og samarbejde – og i sidste instans sagen. Og det er vel sagen, forkyndelsen af kristendommen, der er det fælles anliggende for folkekirkens præster – uanset hvilken kirkelig retning de tilhører. Den største hindring for evangeliets frie løb er vel næppe de kvindelige præster, der er med til at bringe evangeliet videre?
Hvis der er enkelte sognepræster, der ikke kan finde ud af at opføre sig ordentligt i forhold til deres kolleger, så er det et oplagt indsatsområde for biskopperne. Rummelighed og frihed bør ikke udelukke et vist fælles fodslag. Ikke for at banke anderledes tænkende på plads, men for at holde fast i, at den fælles mission er større end det, der skiller. For sådan er det vel?

Kan vi i Finland lära oss något av detta? Situationen är ännu inte utagerad, varken i Danmark eller hos oss ...

Kristeligt Dagblad: Håndtrykssagen
Præster må ikke længere undlade at give håndtryk (Kristeligt Dagblad 14.12.07)
Advarsel til bibeltro præster (Kristeligt Dagblad 15.12.07)
En hånd til ligestillingen (Kristeligt Dagblad 15.12.07)
Genert bag det åbenmundede ydre (Kristeligt Dagblad 15.12.07)
Afgørelse styrker folkekirken (Kristeligt Dagblad 15.12.07)
Præster kede af biskoppens afgørelse (Kristeligt Dagblad 15.12.07)
Socialdemokrater roser biskop (Kristeligt Dagblad 15.12.07)
Kvindelige præster bliver modarbejdet (Politiken 26.12.07)
Kvindelige præster modarbejdes (Kristeligt Dagblad 27.12.07)
Menighedsråd gør forskel efter køn (Politiken 28.12.07)
Hvem diskriminerer hvem? (Kristeligt Dagblad 28.12.07)
Præstefrihed (ledare i Kristeligt Dagblad 28.12.07)
Biskop tjekker mobberi af kvindelige præster (Politiken 29.12.07)
Biskopper kender ikke til chikane (Kristeligt Dagblad 29.12.07)
Med indignationen som drivkraft (Kristeligt Dagblad 29.12.07)

Färöarna får ny biskop

Jag skrev i somras om hur den färiska folkkyrkan har blivit självständig från den danska, och samtidigt väljer ny biskop till efterträdare åt Hans Jacob Joensen, som går i pension 1.12.07.

Nu har då valet hållits, rapporterar Kristeligt Dagblad, och segraren är den 50-årige Jógvan Fridriksson, som installeras i sin tjänst 25.11.07.

Seminarieinledningar - ekumenik del 1

Den första delen av seminariet Kirkon seminaarit rekisteröidyistä parisuhteista 2007 (Kyrkans seminarier om registrerade partnerskap 2007) hölls 15-17.1.07 och den andra hålls i november i år.

På onsdag 17.1.07 behandlades seminariets tema ur ett ekumeniskt perspektiv. Pastor Antti Saarelma, sekreterare för partnerskapslagsarbetsgruppen (vilket ord!) höll en omfattande inledning med rubriken Kirkot ja homoseksuaalisuus (Kyrkorna och homosexualiteten) i vilket han särskilt granskade den katolska kyrkan och de anglikanska och lutherska kyrkorna.

I dokumentet "Careful Selection" från år 1961 skriver Vatikanen att sådana som har onda tendenser (evil tendencies) till homosexualitet eller pederasti bör uteslutas från att bli präster eller munkar.
Dokumentet Persona humana VIII (1975) uppdelar homosexualiteten i sådan som kan och sådan som inte kan botas. Individen skall stödas och behandlas med pastoral förståelse, men objektivt sett är homosexuella relationer och handlingar tecken på skada (intrinsically disordered) och bör fördömas.
Homosexualitatis problema (1986) varnar för en alltför välvillig inställning till den homosexuella läggningen, som måste ses som en objektiv funktionsstörning (objective disorder).
Den katolska kyrkans katekes från 1994 (2357-2359, 2396) fördömer handlingarna och ser läggningen som en funktionsstörning, men menar att kyskhet, vänskap, bön och sakramenten kan ge en inre frihet och kristen perfektion. År 2005 uteslöts åter aktiva homosexuella från att bli prästvigda.
Kardinal Basil Hume OSB i England skrev 1997 att en människa inte kan definieras enbart utgående från sin sexuella läggning, utan är en Guds skapelse och av nåd hans barn och arvinge av det eviga livet. Homosexuella handlingar är intrinsically disordered, men den störda läggningen är inte syndig, och hela personen skall inte ses som störd. Hume talar varmt för vänskapen som en form av asexuell kärlek.
Det brittiska katolska dokumentet Cherishing Life (2004) är på samma linjer vad gäller läggning och handlingar, men fördömer skarpt alla former av diskrimination och våld mot homosexuella.

Senaste Lambeth-konferens (1998) inom den anglikanska gemenskapen efterlyste djup och objektiv forskning i homosexualitet. Konferensen deklarerade att alla döpta, troende och trogna människor oberoende av sexuell läggning är fullvärdiga medlemmar av Kristi kropp, men eftersom homosexuella handlingar ansågs vara oförenliga med den heliga Skrift, kunde man inte godkänna att samkönade förhållanden legitimeras eller välsignas eller att sådana som lever i dem blir prästvigda.
Saarelma refererar fallen Gene Robinson och Jeffrey John. Den senare valdes till Suffragan Bishop (hjälpbiskop), men efter påtryckningar från kyrkans konservativa flygel på ärkebiskop Rowan Williams, avsade sig John ämbetet.
Krisen inom den anglikanska gemenskapen fortsätter dock.

Lutheran Church - Missouri Synod (LCMS) i USA deklarerar (senast 2001) att homofilt (sic!) beteende är intrinsically sinful.
Evangelical Lutheran Church in America (ELCA) tillsatte 2001 en "Task Force for Studies on Sexuality" som hittills har kommit med tre rapporter av bakgrundskaraktär och en med rekommendationer, men som fortsätter sitt arbete med ett brett spektrum.
Motsvarande arbete i den kanadensiska kyrkan ELCIC ledde 2005 till att kyrkomötet i en rätt jämn omröstning förkastade välsignandet av partnerskap och bibehöll den "traditionella" inställningen till homopräster.

Den danska partnerskapslagen 1993 gav upphov till ett initiativ om kyrklig välsignelse, som efter arbete i biskopsmötet och i olika arbetsgrupper ledde till att biskoparna år 2005 med rösterna 6-4 förklarade sig vara för ett gemensamt formulär för välsignelse.

Det norska kyrkomötet intog en strikt hållning 1995, men beordrade en vidare diskussion. År 2006 utkom Norske kirkens lærenemnd med utlåtandet Skriftforståelse og skriftbruk med særlig henblikk på homofilisaken, som ligger till grund för ytterligare behandling i kyrkomötet.

I Sverige stiftade riksdagen 1995 en lag om registrering av partnerskap, och kyrkomötet beslöt om välsignelse av partnerskapen tio år senare. Nu är dock redan en könsneutral äktenskapslag under beredning.

Färöarna: Ny biskop, egen kyrka

Lagtinget på Färöarna beslöt enhälligt 31.5.07 att Färöarnas stift inte längre skall tillhöra Den Danske folkekirke, utan bli självständigt. Fólkakirkjan í Føroyum blir alltså självständig i förhållande till Danmark, men inte i förhållande till staten; det utpräglade statskyrkosystem som råder i Danmark kommer att fortlöpa. Den stora skillnaden är ekonomisk, eftersom stödet från moderlandet faller bort. Dessutom kommer den färiske lagmannen, inte drottning Margrethe, att vara den färiska kyrkans överhuvud.
Denna förändring kommer att träda i kraft på den färiska nationaldagen den 29 juli - alltså i dag.

En annan kyrklig förändring på Färöarna är det kommande biskopsvalet. Den nuvarande biskopen Hans Jacob Joensen, som har suttit på sin post sedan 1990, avgår med pension tidigare än väntat. Normalt sitter en biskop i Danmark till 70 års ålder, men Joensen anhöll om pension från november, trots att han bara är 69.
Kyrkoministeriet i Köpenhamn har utlyst val av ny biskop, eftersom självständigheten inte ännu är ett faktum, men den självständiga färiska kyrkan torde slutföra processen själv. Redan nu har två kandidater anmält sig, men fler väntas. Den nye biskopen välsignas till sitt ämbete i Torshamns domkyrka den 25 november och tillträder 1 december 2007.

Artiklar i Kristeligt Dagblad:
Kamp om Færøernes folkekirke (30.3.07)
Færingerne overtager folkekirken (1.6.07)
Bispevalg på Færøerne (17.7.07)
Første kandidater melder sig i færøsk bispevalg (27.7.07)
Den færøske kirke løsriver sig fra Danmark (28.7.07)

Nyheter från Kirkeministeriet:
Folkekirken på Færøerne under færøsk styre (20.4.07)
Bispevalg på Færøerne (16.7.07)

Nyheter från Folkekirken:
Færøerne får egen folkekirke (7.5.07)
Ny biskop på Færøerne (20.7.07)

Kyrkpressen: Färöarnas kyrka självständig (1.8.07)

Johanniterna i Norden

Redan under sin tid i det Heliga Landet organiserades Johanniterriddarna enligt språklig härkomst. De åtta uddarna i Johanniterkorset brukar anses symbolisera de åtta ursprungliga språkliga tungorna inom Johanniterorden (utöver de åtta saligprisningarna och de åtta riddardygderna), nämligen tre franska, två iberiska, en engelsk, en italiensk och en tysk. Den ur nordisk synvinkel intressanta tyska tungan bildades av prioraten Tyskland (med Balliet Brandenburg), Böhmen-Österrike, Dacia och Ungern. Dacia omfattade de skandinaviska länderna (och skall inte förväxlas med den romerska provinsen på Balkan med samma namn, också känd som Dakien).
Till Norden hade orden kommit genom kung Valdemar den store (1157-82), som ca 1164 grundade klostret Antvorskov (bilden) på Själland i Danmark. I Sverige grundade biskop Wilhelm av Strängnäs ett kloster i Eskilstuna med samtycke av kung Knut Eriksson (1167-ca 1195) och i Norge introducerades orden troligen av kung Magnus Lagaböter (1263-80). Verksamheten dominerades av ordens karitativa aspekt: riddarna anlade sjukhus och fattiga fick hjälp.
Före reformationen hade prioratet Dacia sammanlagt över ett dussin kommanderier. Det åtnjöt stor aktning och respekt och betroddes med viktiga uppdrag av kungarna och deras råd.

Reformationen blev dock en skarp vattendelare. Genom ett dekret vid riksdagen i Västerås 1520 konfiskerade kung Gustav Vasa de flesta av kyrkans och klostrens besittningar. Detta gällde också de svenska kommanderierna, som därmed miste sina möjligheter att verka. Då ännu klostret i Antvorskov år 1560 indrogs till den danska kronan upplöstes det nära nog självständiga nordiska prioratet Dacia, som i mer än 350 år troget verkat för Johanniterordens humanitära syften.
Först på 1800-talet återkom nordiska riddare, nu inom Balliet Brandenburg, och efter andra världskriget grundades nya enheter i både Sverige och Finland. I Sverige avskildes Johanniterorden i Sverige till en självständig enhet, medan de finländska riddarna sedan 1951 är organiserade i Johanniter Ridderskapet i Finland, som är ett kommanderi under Balliet Brandenburg. Det finns också en organisation i Danmark som använder sig av namnet Dacia, men den måste tyvärr räknas som en s.k. "falsk orden".

Kapitel 11: Johanniternas historia i Finland