Evangeliska kyrkor i Finland

Jag skrev följande för Johanniter Ridderskapets i Finland interna behov. Då det kan tänkas ha vidare intresse, lägger jag in det också här.
Om något samfund har blivit borta från listan, är jag tacksam för korrigering.

Varje johanniterriddare bör enligt Ridderskapets stadgar höra till en evangelisk kyrka. Ordet ”evangelisk” är mer eller mindre synonymt med ordet ”protestantisk”, och utesluter alltså exempelvis olika katolska och ortodoxa kyrkor. Detta hindrar naturligtvis inte att dessa är kristna, men de har sina egna organisationer, typ Malteserorden.
Nedanstående lista innehåller evangeliska kyrkor och samfund som för närvarande verkar i Finland. Situationen förändras dock kontinuerligt; vid tvekan, konsultera ordenskaplanen.

Adventister:
Finlands Adventkyrka
Finlands Svenska Adventkyrka
Anglikaner:
The Anglican Church in Finland
Baptister:
Suomen baptistiyhdyskunta
Finlands svenska baptistsamfund
Frälsningsarmén:
Frälsningsarmén i Finland
Lutheraner:
Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland
Suomen vapaa evankelisluterilainen seurakuntaliitto
Luterilainen Sanan yhdyskunta
Suomen Tunnustuksellinen Luterilainen Kirkko
Metodister:
Suomen Metodistikirkko
Finlands svenska metodistkyrka
Missionskyrkan / Frikyrkan:
Suomen Vapaakirkko
Missionskyrkan i Finland
Pingstvänner:
Suomen Helluntaikirkko
Finlands Svenska Pingstmission
Övriga:
Ystävien Uskonnollinen Seura Kveekarit
Vörå Frikyrka
International Evangelical Church in Finland

Borgå, den 9 februari 2009

Karl af Hällström
ordenskaplan

I morgon lugnare?

Nu är jag lite trött. Jag skall strax lägga mig, men vill lite skriva av mig först.

Jag for till Tallinn igen på tisdag kväll. Start från Borgå med 16:35-bussen, som drog ut på tiden så att jag kom till Västra hamnen i Helsingfors först 18:15, en kvart innan båten startade. Men sen gick allt smidigt, och efter att ha övernattat i Tallinn hade vi vårt sammanträde inklusive exkursioner hela dagen igår. Tillbaka for båten kl 20:30, hann till bussen 23:10 och steg in genom hemdörren 00:30.
Natten blev kort, för efter att ha fört barnen till dagis och förskola (som tack och lov är på samma ställe) var det dags att planera vårens program på jobbet. Men det blev lite sporadiskt för mig; en (först igår inbokad) kistläggning kl 12 och en nattvardsgudstjänst kl 14 krävde sitt. Jag lyckades spilla vin över mig när jag själv skulle ta nattvarden - man känner sig dum ...
Så faktiskt ett par timmars paus, så jag hann läsa epost, skriva blogginlägget om Sandell och äta en hamburgare innan vi drog igång träffen med sommarens konfirmander kl 18. Hemma kl 20, läsa för barnen medan frun tvättade lite kläder (för hand eftersom tvättmaskinen strejkar). House på TV, lite blogg och så i säng.
Imorgon är det väl lite lugnare ...

Det lustiga är förstås att jag hade en praktikant med mig, en abiturient som valde mig som skuggningsobjekt när det hörde till någon kurs han tar. Han fick väl en rätt hektisk bild av prästens vardag - såhär stressigt är det inte alltid, Linus! - förutom att han också fick se en död människa för första gången.

Uppdatering: Linus bloggar om vår gemensamma dag här.

Läst: Riddarna på Rhodos

Bo Giertz: Riddarna på Rhodos. Roman. Församlingsförlaget (1972) 2003. Pocket, 282 s.

Biskop Bo Giertz berättar historien om hur Rhodos år 1522 gick förlorat för kristenheten, då den unge sultanen Soliman (som Giertz kallar honom) belägrar och besegrar johanniterriddarna, som har sitt högkvarter på ön. Det är tydligt att författaren har gjort omfattande historisk forskning om sitt ämne, för detaljerna är, vad jag kan bedöma, korrekta. Han har dock lyckats blåsa liv i arkivens döda namn och ger en skildring av hjältemod och förräderi, sjukdom, lidande och död, men också ett hopp och en tro som bär genom döden.

Giertz är som skönlitterär författare säkert mest känd för sin utmärkta roman Stengrunden. I Riddarna på Rhodos når han inte riktigt upp till samma nivå. Detta hindrar dock inte att också denna bok är underhållande och tankeväckande.

Konungariket Jerusalem (1099-1291)

Johanniterordens syfte var ursprungligen humanitärt, liksom det är i dag. Sedan Jerusalem erövrats och Konungariket Jerusalem upprättats år 1099 fick Orden dock även militära uppgifter, såsom skydd åt Ordens sjukhus, eskort av pilgrimer och väpnad kamp i korsriddarnas led. Dessa militära uppgifter kom under de följande århundradena emellanåt att överskugga de humanitära.
Johanniterorden var den första av de andliga riddarordnar som instiftades vid den här tiden, snart följd av bl.a. Tempelherreorden, Tyska Orden och Lazarusorden. De olika ordnarna hade sina olika specifika uppgifter, av vilka den militära bara var en, och johanniternas var sjukvården. Tidigare hade riddare inte varit inlemmade i någon organisation annat än sina feodalherrars arméer. Nu stod riddarna som yrkesmässiga truppförband till förfogande för kristenhetens kamp för överlevnad och försvar av den Heliga graven.
Korsfararstaterna Konungariket Jerusalem, Grevskapet Tripoli, Furstendömet Antiochia och Grevskapet Edessa kallas ibland med ett gemensamt namn för Outremer, vilket är franska (det viktigaste korsfararspråket) och betyder "på andra sidan havet". Detta visar förstås på den europeiska vinklingen i korsfararnas världsbild.
Bilden föreställer Krak des Chevaliers, det viktigaste johanniterfästet. Det står fortfarande kvar i västra Syrien.

De andliga riddarordnarnas medlemmar var både riddare och munkar; till de tre munklöftena (fattigdom, kyskhet och lydnad) lades ett fjärde om att kämpa mot de otrogna.
Ordnarna bar olika kors på sina mantlar som igenkänningstecken. Johanniterordens kors, som ibland kallas malteserkors, har fyra armar med två spetsar var. De åtta spetsarna erinrar om de åtta riddardygderna och de åtta saligprisningarna i Jesu bergspredikan.
Johanniternas (Hospitalliernas) kännetecken var ett vitt johanniterkors på den svarta munkkåpan, i likhet med de ursprungliga Hospitallierbröderna. Till riddarrustningen bars till en början en svart, senare en röd väst med ett vitt johanniterkors. Deras militära banér var ett vitt kors med raka armar på en kvadratisk röd duk (såsom i Danmarks nationalflagga).

Riddarna av Tempelherreorden kämpade under omvända färger: ett rött kors på vit botten. Tempelherreorden ansvarade främst för pilgrimernas skydd och säkerhet. Medlemmarna deltog även i försvaret av Konungariket Jerusalem och skyddade den forna tempelplatsen och andra för kristenheten viktiga områden och byggnader. Tempelherreorden hade omfattande egendomar i särskilt Frankrike. Kung Filip IV av Frankrike nationaliserade dessa egendomar och lät avrätta ordens ledare i början av 1300-talet, varigenom orden upphörde. Förföljelsen inleddes fredagen den 13 oktober 1307, och är en orsak till att fredagen den 13 räknas som en olycksdag.
Tyska Orden innehade ett sjukhus i Jerusalem, men ägnade sig efter Jerusalems fall åt aktiv missionsverksamhet i östra Europa, särskilt i de baltiska provinserna, som Orden innehade som län under många århundraden. Sedan början av 1800-talet har ordens verksamhet varit av humanitär art.

Saladin den store invaderade Konungariket Jerusalem år 1187, och Jerusalem självt föll efter en serie blodiga bataljer. De andliga riddarordnarna fördrevs slutligt från det Heliga Landet år 1291, och Konungariket Jerusalem upplöstes. Det Heliga Landet regerades därefter av olika muslimska regenter, ända tills britterna började förvalta Palestina då det osmanska imperiet hade fallit efter första världskriget.

Kapitel 3: Cypern och Rhodos (1291-1523)

Johanniteralliansen

Till Johanniterordnarna räknas den katolska grenen, "Suveräna militära Malteserorden" (SMOM), och de fyra icke-katolska (evangeliska eller protestantiska) Johanniterordnarna inom Johanniteralliansen (se inlägget Legitima och "falska" ordnar). Medlemmarna av de katolska ordnarna kallas vanligen Malteserriddare, de icke-katolska Johanniterriddare. När man talar om johanniter och malteser tillsammans, används ibland begreppet "Johannesordnar".

De fyra icke-katolska Johanniterordnarna är förenade med varandra i den internationella Johanniteralliansen (The Alliance of the Orders of St. John) som har sitt sekretariat i Basel i Schweiz. De är Balliet Brandenburg, Johanniterorden i Sverige, Johanniter Orde in Nederland och The Most Venerable Order of St. John (Storbritannien). Som fullvärdiga medlemmar i Johanniteralliansen ingår även de icke-tyska kommanderierna i Balliet Brandenburg, nämligen Johanniter Ridderskapet i Finland samt kommanderierna i Frankrike, Schweiz, Ungern och Österrike.
Johannesordnarna utövar sin karitativa hjälpverksamhet överallt i världen genom delvis mycket stora hjälporganisationer. De mest omfattande i Europa är Johanniter-Unfall-Hilfe (underställd den tyska Johanniterorden), St. John Ambulance (under The Venerable Order of St. John i Storbritannien) samt Malteser International (under SMOM).
Alliansen har till syfte att sprida kunskap om johanniternas avsikt och den organisation och aktivitet som finns inom Alliansen själv och bland dess medlemsordnar. Detta gör förstås att aktiviteten bättre kan koordineras. Tillsammans med Malteserorden bevakar Alliansen förekomsten av icke erkända ordnar och motarbetar - om nödvändigt - de negativa effekterna av en förväxling med dessa "falska ordnar".
Utöver detta har Alliansen och Malteserorden ett gemensamt organ för skydd av sina emblem (Joint Commission of Emblem Protection) för att motverka icke auktoriserad användning av namnet och det åttauddiga korset, vilka är upphovsrättsligt skyddade.

Kapitel 15: Legitima och "falska" ordnar

Johanniternas historia i Finland

Man kan finna ett antal finländska Johanniter- eller Malteserriddare från tidigt 1800-tal. De hade troligen utsetts av den självutnämnde stormästaren tsar Paul I (1796-1801). Några finländare erhöll även förtjänsttecknet den Kungliga Preussiska Johanniterorden under perioden 1811-53. År 1832 anslöt sig Anders Edvard Ramsay (1799-1877) till den skaran och var den första finländska Johanniterriddaren inom det år 1853 återinstiftade Balliet Brandenburg (observera den nedersta kraschanen på bilden). General friherre Ramsay utnämndes av Herremästaren till rättsriddare år 1870.
Efter första världskriget fanns i den självständiga republiken Finland 15 Johanniterriddare, som alla tillhörde Balliet Brandenburg. De organiserade sig i en avdelning under Balliet och erhöll år 1925 Ordenskapitlets godkännande. Ordförande var friherre Ernst-Fabian Wrede. År 1933 hade den finländska avdelningen 19 medlemmar och 1935 registrerades den av våra myndigheter. Efter andra världskriget var antalet medlemmar endast 14.

Under krigsåren 1939-45 var förbindelserna med Balliet Brandenburg brutna, men återupptogs genast efter kriget. År 1949 tillät Balliet Brandenburg grundandet av ett självständigt finländskt kommanderi inom Balliet, Johanniter Ridderskapet i Finland. Vid dess första riddaredag 29.3.1950, då det nya Ridderskapets stadgar antogs, var 47 riddare närvarande. Johanniterordens ordenskapitel godkände stadgarna 18.5.1950 och samtidigt fastslog Herremästaren Ridderskapets namn. Ridderskapet infördes i föreningsregistret i Finland 5.5.1951, och den tidigare finländska avdelningens ordförande, friherre Wrede, blev det nya kommanderiets första kommendator.

Johanniter Ridderskapets i Finland kommendatorer:
1951-52 friherre Ernst-Fabian Wrede
1952-61 herr Woldemar Fredrik Hackman
1961-87 greve Carl-Johan Creutz
1987-95 arkiater herr Nils Oker-Blom
1995-2004 herr Magnus von Bonsdorff
sedan 2004 doktor herr Martin von Bonsdorff

Den tyska Johanniterorden är numera tillgänglig för icke-adliga. Johanniter Ridderskapet i Finland väljer dock fortfarande nya riddare bland medlemmar av Finlands Ridderskap och Adel, reglerat av Finlands Riddarhus; jag kommenterar detta här. Johanniter Ridderskapet är officiellt erkänt och dess insignier kan bäras till festdräkt, även till militär uniform, i alla sammanhang där ordnar och förtjänsttecken påbjudits.

Kapitel 12: Johanniterordens huvuduppgift

Balliet Brandenburgs historia

På 1300-talet erhöll Balliet Brandenburg (Die Balley Brandenburg des Ritterlichen Ordens St. Johannis vom Spital zu Jerusalem), som omfattade ett antal kommanderier i nuvarande Nordtyskland, en särställning inom Johanniterordens tyska tunga. Bland annat hade den rätt att själv välja sin Storprior, senare benämnd Herremästare. Efter reformationen utvecklades Balliet till en självständig protestantisk gren av Johanniterorden. Johanniter Ridderskapet i Finland är idag ett autonomt kommanderi inom denna ordensgren.

Benämningen Balliet eller Balley kan härledas från det medeltidslatinska ordet ballivus (uppsyningsman, inspektor). Balliet har betydelsen administrativt område, provins, krets. Den engelska formen bailiwick (wic betydde by) kan hypotetiskt ligga nära svenskans "bålverk" eller "bulverk", en fornborg, refug, administrativ enklav.

Under reformationen konverterade största delen av de i norra Europa bosatta riddarna till protestantismen, men Balliet fick trots detta bibehålla sina besittningar och förbli en integrerad del av den tyska tungan. Som ett bevis på detta fortsatte Balliet att sända årliga responsarier (ekonomiska bidrag) till Malta.
Efter Napoleonkriget konfiskerade den preussiska regeringen år 1806 Balliets egendom för att kunna betala landets enorma krigsskulder och år 1811 lät Friedrich Wilhelm III (1797-1840) av Preussen upplösa Balliet. Genom ett dekret inrättades dock samtidigt en Kunglig Preussisk Johanniterorden som en förtjänstorden, vilken gavs åt de dåvarande riddarna som tecken på ordens fortbestånd.
Den förres son, kung Friedrich Wilhelm IV av Preussen (1840-61; bilden), romantikern på tronen, återinstiftade Johanniterorden i Tyskland år 1853 och övertog patronatet över Balliet med hänvisning till Westfaliska fredens artikel XII. Han lät sammankalla alla kvarlevande gamla riddare och förelade dem en anslutningsavgift om 100 daler. Genom anslutningsavgifterna och senare medlemsavgifter blev det möjligt att återuppta Ordens verksamhet. Prins Friedrich Carl Alexander av Preussen valdes till Herremästare. Anslutningen till Balliet blev överväldigande stor, och inom några år hade man redan 1.600 medlemmar. Olika avgifter och generösa donationer gav möjligheter att bygga och underhålla sjukhus. År 1864 gav Johanniterorden sitt stöd till Henri Dunant vid grundandet av Röda korset i Genève.
Utvecklingen av orden grundade sig på den av Johanniterordens andre stormästare Raymond du Puy (1120-60) uppställda ordensregeln och de andliga riddarordnarnas inställning i det Heliga Landet. Omsorgen för vänner och fiender som sårats i strid bestämde sålunda handlingsmönstret för medlemmarna i den nyupprättade Johanniterorden vid de tre krig som Preussen/Tyskland utkämpade 1864-71. Under första världskriget hade Johanniterorden i Tyskland 1.100 sjuksystrar och 1.500 diakonissor i sina 64 sjukhus. Dess lasarettståg befordrade 57.000 sårade under åren 1914-18.
Under nazistregimen 1933-45 var Johanniterorden förbjuden och tvingades under jorden, men efter andra världskriget är dess ställning en helt annan. Der Johanniterordens stadgar och dess gammalrättsliga status erkänns av Tyska Förbundsrepubliken; senast skedde detta år 1994. Också de icke-tyska kommanderierna av Johanniterorden (Finland, Frankrike, Schweiz, Ungern och Österrike) är därmed erkända som tillhöriga en andlig riddarorden. Erkännandet som andlig riddarorden understryks av att Balliet Brandenburg sedan 1947 är en del av den tyska evangeliska kyrkan (EKD). Johanniterorden är i hög grad engagerad i de tyska social-, sjukvårds- och katastrofberedskapssystemen, vilket f.ö. var en förutsättning för dess fortsatta existens efter andra världskriget.

Kapitel 10: Johanniterna i Norden

Johanniterna i Norden

Redan under sin tid i det Heliga Landet organiserades Johanniterriddarna enligt språklig härkomst. De åtta uddarna i Johanniterkorset brukar anses symbolisera de åtta ursprungliga språkliga tungorna inom Johanniterorden (utöver de åtta saligprisningarna och de åtta riddardygderna), nämligen tre franska, två iberiska, en engelsk, en italiensk och en tysk. Den ur nordisk synvinkel intressanta tyska tungan bildades av prioraten Tyskland (med Balliet Brandenburg), Böhmen-Österrike, Dacia och Ungern. Dacia omfattade de skandinaviska länderna (och skall inte förväxlas med den romerska provinsen på Balkan med samma namn, också känd som Dakien).
Till Norden hade orden kommit genom kung Valdemar den store (1157-82), som ca 1164 grundade klostret Antvorskov (bilden) på Själland i Danmark. I Sverige grundade biskop Wilhelm av Strängnäs ett kloster i Eskilstuna med samtycke av kung Knut Eriksson (1167-ca 1195) och i Norge introducerades orden troligen av kung Magnus Lagaböter (1263-80). Verksamheten dominerades av ordens karitativa aspekt: riddarna anlade sjukhus och fattiga fick hjälp.
Före reformationen hade prioratet Dacia sammanlagt över ett dussin kommanderier. Det åtnjöt stor aktning och respekt och betroddes med viktiga uppdrag av kungarna och deras råd.

Reformationen blev dock en skarp vattendelare. Genom ett dekret vid riksdagen i Västerås 1520 konfiskerade kung Gustav Vasa de flesta av kyrkans och klostrens besittningar. Detta gällde också de svenska kommanderierna, som därmed miste sina möjligheter att verka. Då ännu klostret i Antvorskov år 1560 indrogs till den danska kronan upplöstes det nära nog självständiga nordiska prioratet Dacia, som i mer än 350 år troget verkat för Johanniterordens humanitära syften.
Först på 1800-talet återkom nordiska riddare, nu inom Balliet Brandenburg, och efter andra världskriget grundades nya enheter i både Sverige och Finland. I Sverige avskildes Johanniterorden i Sverige till en självständig enhet, medan de finländska riddarna sedan 1951 är organiserade i Johanniter Ridderskapet i Finland, som är ett kommanderi under Balliet Brandenburg. Det finns också en organisation i Danmark som använder sig av namnet Dacia, men den måste tyvärr räknas som en s.k. "falsk orden".

Kapitel 11: Johanniternas historia i Finland

Legitima och "falska" ordnar

Det finns olika slag av ordnar. De vanligaste är förtjänstordnar (t.ex. Finlands Lejons orden) och sällskapsordnar (t.ex. frimurarna), men det finns fortfarande också andliga riddarordnar. Av de ursprungliga legitima andliga riddarordnarna existerar idag Johanniter- och Malteserordnarna samt till vissa delar Tyska Orden och Den Heliga Gravens Orden. En orden är legitim om dess insignier, ordenstecken, kan bäras i officiella sammanhang. Därmed faller sällskapsordnarna utanför denna legitimitet (även om de kan ha sin funktion för sina medlemmar).
Ordenstecknen inom Balliet Brandenburg är, enligt en tysk förordning från 1957, halskorset i svart band samt bröstkorset till festdräkt. I Finland kan dessa ordenstecken bäras i officiella sammanhang (festdräkt, kaftan, militär uniform) där förtjänsttecken och ordnar påbjudits. Detta naturligtvis under förutsättning att Herremästaren förlänat ordenstecknen och att personen i fråga alltså verkligen är riddare av Johanniter Ridderskapet.
Inom Balliet Brandenburg finns det riddare av två klasser: riddare (Ehrensritter) och rättsriddare (Rechtsritter). En riddare kan utnämnas till rättsriddare efter minst sju år av trogen tjänst, och får då rätt att i Ordenssammanhang bära mantel (förutom förstås rättsriddarkorset). Kommendatorer bär ett större rättsriddarkors. På bilden halskors: fr.v. rättsriddarkorset och riddarkorset. Mellan korsarmarna finns den preussiska örnen.
Liknande system har också de övriga legitima Johanniterordnarna.

Balliet Brandenburg, de tre övriga protestantiska Johanniterordnarna inom Johanniteralliansen samt den katolska Suveräna Militära Malteserorden har alla sina rötter i den ursprungliga, medeltida Hospitallierorden. Det finns dock hundratals sammanslutningar, som hävdar att de på ett eller annat sätt har sitt ursprung i korstågstidens andliga riddarordnar - särskilt då i Johanniter- och Malteserordnarna - utan att helt kunna fylla kraven på legitimitet. Många av dessa räknar sitt ursprung till tsar Paul I av Ryssland (1796-1801), som utan påvens godkännande utnämnt sej själv till Stormästare av Malteserorden, sedan Orden på Malta fördrivits av Napoleon år 1798.
De flesta av de "självgrundade" ordenssamfunden har anknytning till något kyrkligt eller religiöst samfund och ägnar sig även i varierande grad åt humanitär verksamhet, vilket naturligtvis i sig är lovvärt. En del av dem har också blivit mycket populära, trots ibland mycket höga anslutningsavgifter. De har dock skapat stor förvirring, framför allt bland personer som lockats av vackra ritualer, insignier och dräkter och som trott sig ha blivit medlemmar av en urgammal orden. Dessa organisationer är dock inte legitima andliga riddarordnar, eftersom de historiska rötterna saknas. De fungerar i allmänhet som sällskapsordnar; "hederliga" sällskapsordnar är de dock inte, eftersom de utger sig för att vara något annat. De kan m.a.o. bäst betecknas som "falska ordnar".
Johanniteralliansen och Malteserorden bevakar förekomsten av dylika icke erkända, icke legitima sammanslutningar som kan förväxlas med de egentliga Ordnarna. Ofta använder de "falska ordnarna" namn, tecken och insignier, som är till förvillning lika dem som av gammalt används av de legitima. De legitima Ordnarna försöker hejda falska organisationer av detta slag. Särskilt vill man naturligtvis komma åt organisationer, som under dessa tecken bedriver olaglig eller till och med kriminell verksamhet.
Beteckningarna "Johanniter", "Johanniterorden" m.fl. samt tecknet med det åttauddiga korset i röd eller svart cirkel eller fyrkant är upphovsrättsligt skyddade internationellt.

Malteserorden efter Malta (1798 framåt)

Efter den förnedrande kapitulationen 1798 gav kungen av Neapel en fristad åt Malteserorden tills den kunde installera sig i Rom år 1834. Stormästaren Ferdinand von Hompesch zu Bolheim tvingades avgå, vilket aldrig hade hänt förr; normalt tjänstgör stormästarna på livstid. Detta föranledde tsar Paul I av Ryssland att förklara sig själv för stormästare, vilket aldrig godkändes varken av påven eller av Orden, men har gett upphov till många s.k. falska ordnar.

Malteserordens officiella namn är Sovereign Military Hospitaller Order of St. John of Jerusalem of Rhodes and of Malta vilket förkortas "SMOM" (eg. från det kortare Sovereign Military Order of Malta). Dess högkvarter befinner sig fortfarande i Palazzo di Malta, på Via Condotti nära Piazza di Spagna i Rom. Den har bevarat sin ursprungliga status av statsrättsligt samfund och är därmed en av de tre självständiga staterna inom Italiens gränser; de övriga är ju Vatikanstaten och San Marino. Eftersom Ordens territorium endast omfattar Palazzo di Malta, är den världens minsta stat, som dock har diplomatiska förbindelser med närmare etthundra länder och observatörsstatus i FN.
Frà Andrew Bertie (bilden), född i London 1929, var Ordens sjuttioåttonde stormästare (och statschef) 1988-2008. Titeln "Frà" (från "frater", broder) innebär att han har avlagt munklöften, liksom de övriga rättsriddare från vilka stormästaren väljs. Stormästaren har kardinals rang inom den katolska kyrkan och väljs på livstid. Den nuvarande stormästaren (2008 framåt) heter Frà Matthew Festing; en lista över stormästarna genom historien finns här.

Idag består Malteserorden av ca 12.500 riddare och damer av olika rang. Den har en omfattande hjälpverksamhet runt världen. Johanniteralliansen utvecklar relationerna mellan Johanniterordnarna och Malteserorden på många viktiga plan. Malteserorden erkänns av den Heliga Stolen som den ursprungliga St. Johannis Hospitallierorden, som grundades i Jerusalem på 1000-talet.

Kapitel 9: Balliet Brandenburgs historia

Kreta och Malta (1523-1798)

Efter att ha blivit förvisad från Rhodos, sökte Orden än en gång ett nytt hem. Trots att den var utan land, erkändes den ändå som en suverän stat. Under några år höll riddarna till bl.a. på Kreta. Kejsar Karl V, som också var kung av Sicilien, arrenderade så år 1530 (för en symbolisk summa) ön Malta och ett par småöar invid den till Johanniterorden. Dessutom fick de överta staden Tripoli på den nordafrikanska kusten, men avstod detta rövarnäste år 1551.

Malta ligger ca 70 km söder om Sicilien, och är en rätt karg klippö. De riddare som hade upplevt det bördiga Rhodos slutade aldrig att längta tillbaka dit, men då nya generationer tog över, avtog naturligtvis också denna nostalgi. Småningom började man också använda begreppet "Malteserorden" för att beteckna johanniterna.
Riddarna började med att öppna sjukhus på ön och byggde fort, vakttorn och naturligtvis kyrkor. Handel blev deras främsta inkomstkälla, och Maltas strategiska läge hade de naturligtvis stor nytta av både i kommersiellt och militärt. Den första kamp de hade att utkämpa var mot pirater som hotade både deras handel och kristna länder och städer i centrala och västra Medelhavet.
Snart fick dock också ottomanerna upp ögonen för hotet från Malta. Åren 1551 och 1664 kom allvarliga ottomanska attacker, men den mest kända ("the Great Siege", den stora belägringen) inträffade 1565. Då anföll Süleyman den stores trupper - samme Süleyman som hade fördrivit riddarna från Rhodos fyra decennier tidigare - med 180 krigsfartyg med nästan 30.000 man ombord. De blev dock tillbakaslagna av 600 riddare och 6.000 andra soldater och frivilliga under ledning av den omkring 70-årige stormästaren Jean de la Valette (bilden), och till slut anlände hjälp från Europa. Endast 15.000 anfallare återvände till Turkiet, medan de flesta överlevande försvararna var sårade.
Den nya befästa stad som började byggas år 1566 fick namnet Valletta efter den hjältemodige stormästaren. Den är numera landets huvudstad.
Riddarna stred mot muslimerna också bl.a. vid Lepanto 1571, vid Candia på Kreta 1668 och vid Belgrad 1689. Då kristenhetens värsta fiender åtminstone tillfälligt hade slagits tillbaka, började riddarnas intresse övergå från det militära planet till det filosofiska, i motreformationens tecken. Vi får ju minnas att de protestantiska riddarna redan vid denna tid hade brutit sig ut ur det som nu var den katolska malteserorden.

Sjukhusen och de medicinska skolorna på Malta var bland sin tids främsta. Valletta var hemmahamn för en av de mäktigaste flottorna i Medelhavet, och staden var också ett kulturellt centrum. Stormästaren fick furstlig värdighet inom det Heliga Romerska kejsardömet år 1607 och lite senare, 1630, kyrklig rang jämlik en kardinal. Denna bibehåller han än idag.
År 1761 grundades ett offentligt bibliotek, ett universitet sju år senare och flera högskolor följde.

Detta skulle dock inte bestå. År 1798 seglade den franske generalen (senare kejsaren) Napoleon Bonaparte till Egypten med 29.000 man. På vägen anföll han också Malta. Ön hade ett militärt samarbetsavtal med kungariket Neapel (senare De två Sicilierna), men eftersom franska trupper hade ockuperat södra Italien, fanns det ingen möjlighet att implementera avtalet. Eftersom Spanien och Frankrike var allierade, vägrade dessutom de spanska riddarna att strida, och inte heller malteserna var ivriga till detta. Efter tre dagars belägring kapitulerade därför den förste tyske stormästaren Ferdinand von Hompesch zu Bolheim den 12 juni 1798 och måste lämna ön med sina 250 riddare.

Kapitel 8: Malteserorden efter Malta (1798 framåt)

Johanniternas organisation på medeltiden

Under medeltiden bestod ordensbröderna av riddare, kaplaner och tjänande bröder. De var uppdelade på åtta tungor eller språkområden. Tre av dessa var franska: Provence, Auvergne och France. Två var från iberiska halvön: Aragonien och Kastilien (med Portugal). Därtill kom den italienska, den brittiska och den tyska, som även omfattade de nordiska länderna.
I Ordens högsta ledning stod en stormästare, som samtidigt var statsöverhuvud. Han lydde under påven, men inte under någon kung eller kejsare. Ordens regering var rådet, i vilken ingick representanter för de olika tungorna.
I hemländerna ägde Johanniterorden kloster, gods och gårdar. Egendomarna var sammanförda områdesvis i kommenden under ledning av en kommendator, som bl.a. hade till uppgift att ta ut och utbilda riddare samt inleverera överskottsmedel till Ordensregeringen. Kommendena var sammanförda i priorat och stor-priorat; Balliet Brandenburg var ett undantag.

Johanniterriddarna var kända för sin gudstro, sin personliga tapperhet och för sin goda omsorg om behövande, sjuka och sårade. Varje riddare tjänstgjorde under bestämda perioder, även under krig, vid Ordens sjukhus.

Kapitel 5: Sjukvård på medeltiden

Johanniter och malteser efter reformationen

Reformationen på 1500-talet medförde att Johanniterorden för en tid upphörde med sin verksamhet i England, Sverige och andra evangeliska länder. Tyskland var dock ett undantag. Inom den tyska tungan hade år 1350 bildats en ordensgren, Balley Brandenburg des Johanniterordens (på svenska Balliet Brandenburg), som fick en särställning inom ordensgemenskapen och vars ledare senare gavs värdigheten som Herrenmeister (Herremästare). Bilden föreställer den nu regerande Herremästaren, H.K.H. prins Oskar av Preussen. Balliet Brandenburg bildade efter reformationen kärnan i en evangelisk gren som, trots alla religiösa motsättningar och politiska förvecklingar, växte i betydelse under de följande seklen.
Johanniterorden delades alltså i en katolsk och en protestantisk gren. Den katolska grenen - som i dagligt tal kallas Malteserorden - residerar i Rom och har suverän status i sina internationella relationer. Den evangeliska grenen, som bibehållit det ursprungliga namnet Johanniterorden, förstärktes 1831 genom att storprioratet i England återupplivades under namnet Order of St. John.
Under 1900-talet skapades i flera länder i Europa ordensavdelningar tillhöriga Balliet Brandenburg. Av dessa blev avdelningarna i Nederländerna och i Sverige självständiga efter andra världskriget. Inom brittiska samväldet bildades samtidigt många ordensavdelningar utanför Storbritannien tillhöriga Order of St. John.

Kapitel 7: Kreta och Malta (1523-1798)

Kolumn på Virtualkatedralen

Kollegan Kim Lück i Helsingfors kontaktade mig med ett önskemål att få publicera en del av mina blogginlägg som kolumner på Virtualkatedralen, som han ansvarar för. Det hade jag inget emot, så nu har det börjat. Här är den första kolumnen, som återger inlägget Johanniterorden (2.7.07).

Tack för intresset, Kim!

Sjukvård på medeltiden

Johanniterriddarna ägnade sej åt att hjälpa sårade och sjuka, både fiender och vänner, utan avseende på tro, språk eller härkomst. Detta innebar en kulturhistorisk vändpunkt. Riddarna talade rent av om "våra herrar, de sjuka", och strävade efter att vårda och betjäna dem som om de vore Kristus själv (jfr Matt 25:40).
Orden upprättade sjukhus jämsides med sina militära engagemang. Dessa sjukhus bidrog till utvecklandet den västerländska medicinen, som i avgörande grad kom att baseras på erfarenheter från den högt utvecklade arabiska läkekonsten. Man betonade bl.a. hygien, näringsrik föda, tillräckligt utrymme och frisk luft till skillnad från den direkta snusk som rådde på många andra håll. Bilden visar en av ordens sjukhussalar på Malta som den ser ut idag.
Orden verkade även på andra sätt för att lindra nöd och lidande. Med mönstersjukhusen kring Medelhavet som förebild uppförde kommanderierna i korsfararnas hemländer lokala sjukhus och utvecklade den karitativa verksamheten på hemmaplan. Det är detta arbete, för den kristna tron och för människors väl (Pro fide - pro utilitate hominum), som än idag utgör kärnan i Johanniterordnarnas verksamhet.

Kapitel 6: Johanniter och malteser efter reformationen

Johanniterdamer

En fråga som ibland kommer upp när Johanniterorden diskuteras är könsfördelningen. Om den finns följande att säga.

Damernas ställning inom Johanniterorden varierar mellan de olika grenarna. Den brittiska grenen, The Venerable Order of S:t John, är annorlunda än de övriga i det att den är en mer utpräglad förtjänstorden, alltså man få orden som ett utmärkelsetecken för något man redan har gjort, snarare än för att göra något inom orden, som vi andra har det. Detta betyder att både kvinnor och män utan åtskillnad kan beviljas The Venerable Order.
De svenska, nederländska och tyska (inkl. finländska) grenarna har däremot en manligare profil. Olika damcirklar och Schwesternschaften kanaliserar kvinnornas insats - som ingalunda är liten! - men som riddare kan endast män upptas. För att göra det "värre" är alla svenska och finländska riddare och en stor del av tyskarna adelsmän. I de olika hjälporganisationerna - Johanniter-Unfall-Hilfe (JUH), S:t John Ambulance, Johanniterhjälpen och vad de heter - gör man dock ingen sådan skillnad.

Både det adliga och det maskulina draget har historiska skäl. Från början - för 900 år sedan - var det uttryckligen adelsmän som blev riddare. Ofrälse hade viktiga uppgifter med lägre rang, men riddare kunde de inte bli. Och att kvinnor skulle strida var naturligtvis otänkbart.
Denna situation diskuterar vi emellanåt. För ofrälse och kvinnor finns det dock en uppsjö av olika välgörenhetsorganisationer, med början från Röda korset (vars tillkomst Johanniterorden stödde) och den utpräglat kvinnliga Martha-rörelsen, men ingen annan som har samma profil som Johanniterorden. Den kanaliserar alltså en insats som annars inte skulle finna något utlopp.
Till yttermera visso är Johanniterorden en uttryckligt kristen organisation, en andlig riddarorden - ingen sällskapsorden som sysslar med mystiska riter av olika slag. Genom orden kan alltså jag som dess kaplan nå en befolkningsgrupp som kanske annars inte nås av församlingarnas arbete. Och det är jag förstås glad över.

Kapitel 14: Johanniteralliansen

Cypern och Rhodos (1291-1523)

När Konungariket Jerusalem hade fallit år 1291, retirerade johanniterna till sina egendomar på Cypern. Egendomarna var dock inte alltför lätta att försvara, och förhållandet mellan kungarna på Cypern och de tungt beväpnade riddarna var inte helt problemfritt. Därför sökte Orden hela tiden ett nytt hem åt sig.
Åt 1306 erövrade så riddarna ön Rhodos, och det första självständiga johanniterriket uppstod. Ordens stormästare var rikets suveräne härskare. Han var inte underställd någon världslig kejsare eller kung, utan endast påven. Öns strategiska läge strax utanför Mindre Asiens kust (se karta) gjorde den ypperlig för kampen mot de osmanska härskarna, särskilt efter omfattande befästningsarbeten. Ön var dessutom bördig och kunde väl försörja försvararna under tider av belägring.

Under denna tid utvecklades Johanniterorden till en stark militär- och sjömakt (bilden föreställer en galär i johanniternas flotta) och deltog aktivt i kampen mot invasioner från öster. Den bidrog väsentligt till bevarandet av den kristna kulturen i Europa. Tusentals kommanderier på det europeiska fastlandet skickade manskap och blivande riddare och bidrog ekonomiskt och materiellt till försörjningen av johanniterriddarnas fästen och militära aktiviteter - men även till upprätthållandet av de utomordentliga sjukhusen.

Till slut kom den unge sultanen Süleyman den store på tronen i Istanbul. Hans härar lyckades under hans personliga befäl med vad ingen sultan hade klarat av under de gångna två århundradena, nämligen besegra johanniternas flotta och driva bort riddarna från Rhodos efter en lång belägring. Han anföll 1522 med 400 skepp och uppskattningsvis 200.000 soldater. Orden, med ett par tusen riddare, höll ändå ut i hela sex månader innan stormästaren, Philippe de Villiers, på julaftonen var tvungen att ge sig.
Johanniterorden blev alltså åter hemlös, även om Süleyman tillät dem att segla bort på nyårsdagen 1523 - besegrade, men ärade och beundrade för sin tapperhet.
Något som han senare skulle få ångra.

Kapitel 4: Johanniternas organisation på medeltiden

Johanniterordens huvuduppgift

Johanniterorden var till en början under medeltiden en märklig kombination av försvar för tron och insatser för människan. Med tiden kom Orden att förlora sin militära betydelse: det grundläggande i verksamheten flyttades helt över till omvårdnad av människan - och så har det förblivit.
Ordens motto är Pro Fide, Pro Utilitate Hominum (För tron – för människors bästa). Johanniterordens huvuduppgift är att i en kristen medmänsklig anda stödja och hjälpa människor i nöd. Ordens arbete att bistå nödlidande och sjuka tar sikte på hjälp huvudsakligen i vårt eget land, men även i viss utsträckning internationellt. Ordens insatser på detta område är väsentliga även i en välfärdsstat.
Bilden visar en av den tyska organisationen Johanniter-Unfall-Hilfe:s ambulanser i Afghanistan.

Enligt sina stadgar har Johanniter Ridderskapet i Finland till ändamål att i tidsenliga former fortsätta den humanitära verksamhet som St. Johannis av Jerusalem Hospitals riddareorden utövade redan under medeltiden, främst genom att bistå nödlidande och sjuka.
Ridderskapet har inga anställda. Allt arbete utförs av dess konvent, medlemmar (inkl. Damcirkelns) och sjuksyster utan ersättning.

Ordens önskan är att söka finna utvecklingsbara projekt till nytta för sjuka, handikappade och gamla och andra behövande personer. Målsättningen är att projekten efter utvärdering skall kunna tas över av andra samhällsfunktioner. Orden ställer krav på att dess hjälp verkligen kommer de behövande till godo och kontrollerar regelbundet att så sker.

Man kan alltså med rätta säga, att Johanniterorden är den äldsta organisation, som i praktiskt taget obruten följd under mer än 900 år ägnat sig åt internationell humanitär verksamhet. Uppgifterna, speciellt i den industrialiserade världen, har förändrats under århundradenas lopp, men när vi ser på världen idag är den humanitära verksamheten och det kristna budskapet minst lika aktuella som för 900 år sedan.

Kapitel 13: Johanniterdamer

Johanniterordens ursprung (1036-1113)

Jerusalem, kristenhetens heligaste plats, regerades vid det förra millennieskiftet av toleranta muslimska härskare, som behandlade både sina kristna och sina judiska undersåtar väl. Staden intogs dock i slutet av 1000-talet av österifrån anstormande seldjukiska turkar, som inte på samma sätt tolererade "otrogna". De kristna såg därför sin situation i Mellanöstern hotad.
Vid ett kyrkomöte i Clermont den 27 november 1095 manade påven Urban II till en samlad kraftinsats och ett heligt krig mot de otrogna. Därmed inleddes korstågsperioden.
Bilden föreställer korsriddare. Från vänster Heliga Gravens Orden, Johanniterorden, Tempelherreorden, St. Jakobs Orden och Tyska Orden.

Jerusalem erövrades och förstördes av korsfararna under första korståget år 1099. Ur det kaos och den förödelse som rådde föddes den orden, som kom att kallas Hospitallierna eller Johanniterna. Offren för förödelsen togs nämligen om hand i det hospital (härbärge) för kristna pilgrimer, som grundats redan 1036 (enligt vissa uppgifter 1020) av köpmän från Amalfi i Italien, och vars skyddshelgon var Johannes döparen.
Korsfararna organiserade och utvecklade hospitalverksamheten. Enligt hospitalliernas regler hade alla sjuka tillträde, oavsett ras, religion och social ställning, vilket var oerhört i den tidens intoleranta klassamhälle. Hospitalet fick starkt stöd av det nygrundade Konungariket Jerusalems första regenter. Anläggningen byggdes snabbt ut och fungerade inom kort som det som vi idag kallar ett sjukhus, med upp till tvåtusen patientplatser.
Med ett dekret år 1113 av påven Paschalis II (Urban II:s efterträdare) stadfästes Johanniterorden, "St. Johannis av Jerusalem Hospitals Riddareorden", med Johannes döparen som skyddshelgon. Hospitalbrödraskapet upphöjdes därmed till andlig riddarorden med egen författning och vidsträckta privilegier. Förste Stormästare för Orden blev italienaren broder Gerhard (d. 1120), tidigare föreståndare för amalfibrödernas hospital och härbärge. Gerhard saligförklarades senare.
Ordens motto har genom historien varit Pro Fide - Pro Utilitate Hominum (För tron och för människors bästa).

År 1099 har genom ett gemensamt beslut av Malteserorden och Johanniterordnarna inom Johanniteralliansen kommit att räknas som tillblivelseåret för Johanniterorden. År 1999 hade således 900 år förflutit sedan Ordens tillkomst.

Kapitel 2: Konungariket Jerusalem (1099-1291)

Johanniterorden

Sedan några år tillbaka är jag ordenskaplan för Johanniter Ridderskapet i Finland, som är en del av Johanniterorden. Jag skriver nu en inläggsserie om ordens historia och nutid, dess syfte och verksamhet, och har dessutom en del länkar nedan.
Bilden visar ordenskaplan K. af Hällström på väg till riddardagen i maj 2007.

Inlägg:

1. Johanniterordens ursprung (1036-1113)
2. Konungariket Jerusalem (1099-1291)
3. Cypern och Rhodos (1291-1523)
4. Johanniternas organisation på medeltiden
5. Sjukvård på medeltiden
6. Johanniter och malteser efter reformationen
7. Kreta och Malta (1523-1798)
8. Malteserorden efter Malta (1798 framåt)
9. Balliet Brandenburgs historia
10. Johanniterna i Norden
11. Johanniternas historia i Finland
12. Johanniterordens huvuduppgift
13. Johanniterdamer
14. Johanniteralliansen
15. Legitima och "falska" ordnar

Länkar:
Johanniter Ridderskapet i Finland.
Balliet Brandenburg - den tyska grenen som kommanderierna i Finland, Frankrike, Schweiz, Ungern och Österrike är underställda.
De andra johanniterordnarna finns i Nederländerna, Storbritannien (med många grenar runt världen) och Sverige.
Dessa fyra protestantiska johanniterordnar bildar Johanniteralliansen, som koordinerar det gemensamma arbetet och också bevakar och beivrar de s.k. "falska ordnarna", som använder Johanniternas namn och emblem utan att ha historisk rätt till detta. Alliansen samarbetar också med den katolska Malteserorden, som har ett gemensamt historiskt ursprung med johanniterordnarna.

Lite litteratur:
Ernle Bradford: The Shield and the Sword. The Knights of St. John. Penguin Books, London 1972.
Desmond Seward: The Monks of War. The Military Religious Orders. Extensively revised edition. Penguin Books, London 1972, 1995.
Ernst Staehle: Die Hospitaliter im Königreich Jerusalem. Ihre kulturelle Revolution und Verteidigung des Erbes im Königreich Jerusalem. Geschichte der Johanniter und Malteser, Band 1. Weishaupt Verlag, Gnas 2002.