Av på annan plats förekommen anledning vill jag lite fundera kring klerikala ämbetstitlar.
I urkyrkan, med rötter redan i Nya testamentet, användes tre ämbetstitlar, episkopos övervakare (jfr biskop), presbyteros äldste (jfr präst) och diakonos tjänare (jfr diakon, diakonissa). Med tiden blev dessa klart åtskilda och hierarkiska ämbetsstrukturer uppstod.
Vid reformationen ville man göra skillnad på de präster som verkade inom den katolska kyrkan som "offerpräster" (d.v.s. de förrättade mässoffret) och den nya ordningens andliga ledare, så man tog sig titeln pastor herde. Denna skillnad har levt intill denna dag, utom i Norden, där de lutherska statskyrkorna efter reformationen aldrig hade någon konkurrens från den katolska kyrkan, och därför av hävd behöll ordet "präst" (även om det var pastorer som menades).
Tilltalsordet ändrades dock. När katolikerna (och de ortodoxa, för den delen) tilltalar sina präster med "Fader", har detta hos oss setts som något katolskt (och därför förkastligt). Våra "präster" har tilltalats med "pastor" eller "prost", eller med en tjänstetitel, såsom "kyrkoherde".
De nyare reformationskyrkorna (baptister, pingstvänner och vad det allt finns) kör rätt konsekvent med "pastor".
Den anglikanska kyrkan är ett undantag. Det beror på att den teologiskt sett inte riktigt kan räknas som protestantisk, utan den kunde kallas anglokatolsk, alltså med gott om katolsk lära, men med den engelska monarken, inte påven, som huvud. Också vad gäller ämbetstitlarna och tilltalsformerna är de mer katolska än de (övriga) protestantiska kyrkorna - tilltalsordet "Father" (Fader) är ingalunda ovanligt (åtminstone vad gäller manliga präster).
De lutherska kyrkorna i Norden och Balticum (med undantag för Danmark och Lettland) och de anglikanska kyrkorna på de brittiska öarna slöt för ett decennium sedan den såkallade Borgå-överenskommelsen, där de erkänner varandras prästvigning och nattvardssyn och överhuvudtaget bygger en grund för ett nära utbyte av personal och medlemmar - ett slags kyrkligt Schengen-avtal kunde man kalla det. Att vi lutheraner godkänner anglikanska präster att verka i vår kyrka (och tvärtom) betyder dock inte att vi skulle behöva ändra våra egna titlar, som någon har antytt.
Om en luthersk pastor vill kalla sig “fader” annat än i biologiskt hänseende är det alltså ett symptom på en katoliserande tendens hos den personen. Om detta sker öppet, är det i sig inget fel med det, men att låtsas som om detta vore lutherskt är att vilseleda åhörarna.
I urkyrkan, med rötter redan i Nya testamentet, användes tre ämbetstitlar, episkopos övervakare (jfr biskop), presbyteros äldste (jfr präst) och diakonos tjänare (jfr diakon, diakonissa). Med tiden blev dessa klart åtskilda och hierarkiska ämbetsstrukturer uppstod.
Vid reformationen ville man göra skillnad på de präster som verkade inom den katolska kyrkan som "offerpräster" (d.v.s. de förrättade mässoffret) och den nya ordningens andliga ledare, så man tog sig titeln pastor herde. Denna skillnad har levt intill denna dag, utom i Norden, där de lutherska statskyrkorna efter reformationen aldrig hade någon konkurrens från den katolska kyrkan, och därför av hävd behöll ordet "präst" (även om det var pastorer som menades).
Tilltalsordet ändrades dock. När katolikerna (och de ortodoxa, för den delen) tilltalar sina präster med "Fader", har detta hos oss setts som något katolskt (och därför förkastligt). Våra "präster" har tilltalats med "pastor" eller "prost", eller med en tjänstetitel, såsom "kyrkoherde".
De nyare reformationskyrkorna (baptister, pingstvänner och vad det allt finns) kör rätt konsekvent med "pastor".
Den anglikanska kyrkan är ett undantag. Det beror på att den teologiskt sett inte riktigt kan räknas som protestantisk, utan den kunde kallas anglokatolsk, alltså med gott om katolsk lära, men med den engelska monarken, inte påven, som huvud. Också vad gäller ämbetstitlarna och tilltalsformerna är de mer katolska än de (övriga) protestantiska kyrkorna - tilltalsordet "Father" (Fader) är ingalunda ovanligt (åtminstone vad gäller manliga präster).
De lutherska kyrkorna i Norden och Balticum (med undantag för Danmark och Lettland) och de anglikanska kyrkorna på de brittiska öarna slöt för ett decennium sedan den såkallade Borgå-överenskommelsen, där de erkänner varandras prästvigning och nattvardssyn och överhuvudtaget bygger en grund för ett nära utbyte av personal och medlemmar - ett slags kyrkligt Schengen-avtal kunde man kalla det. Att vi lutheraner godkänner anglikanska präster att verka i vår kyrka (och tvärtom) betyder dock inte att vi skulle behöva ändra våra egna titlar, som någon har antytt.
Om en luthersk pastor vill kalla sig “fader” annat än i biologiskt hänseende är det alltså ett symptom på en katoliserande tendens hos den personen. Om detta sker öppet, är det i sig inget fel med det, men att låtsas som om detta vore lutherskt är att vilseleda åhörarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar