Teodicé-problemet

Jag blev ombedd att ta upp det s.k. teodicé-problemet här på bloggen. Ordet "teodicé" kommer via latinet från grekiskan och betyder ungefär "Gud tillåter". Teodicé-problemet är ett rätt vanligt filosofiskt problem, som kan formuleras t.ex. så här: Om Gud är allsmäktig, allvetande och allgod, hur kan han då tillåta all ondska i världen?
Till det här kunde jag säga, lite raljerande, att om Gud inte skulle göra någonting alls åt ondskan, skulle världen nog se ännu värre ut. Hur kan man förklara existensen av godhet och kärlek i världen, om Gud inte skulle existera? Det här kan kanske vara en nyttig tankeställare för någon, men som argument betraktat är det ytligt. Därför vill jag inte på allvar föra fram det.

Teodicé-problemet är nämligen ett äkta och verkligt problem, särskilt om det är meningen att vi skall tro på alla tre adjektiven samtidigt - allsmäktig, allvetande och allgod. Två av dem går bra, men det tredje blir alltid ett problem.

Om Gud är allsmäktig och allvetande, så kan han inte vara god.
Om Gud är god och vet allt, har han kanske inte makt att göra något.
Om Gud är god och allsmäktig, kanske han inte känner till all ondska.
Men om han kan allt, vet allt och är alltigenom god, då borde det inte finnas någon ondska i världen. Ändå finns det – tyvärr - av den varan så det räcker och blir över.

På det här problemet ser jag två svar, som komplimenterar varandra.
Det första är det som formuleras som att Gud hatar synden, men älskar syndaren. Därför gör Gud ingenting - ännu. Han vill ge varje syndare en möjlighet att av egen fri vilja omvända sig och komma hem till Gud. Det här gäller var och en av oss, för vi får inte glömma att också vi bär ansvar för ondskan i världen!
Det andra svaret på teodicé-problemet är därför att vi får leva i hopp om - eller kanske snarare i fruktan för - att Gud kommer att göra någonting åt ondskan i världen, och det kanske sker snarare än vad vi tror eller skulle önska. Teodicé-problemets slutliga lösning är nämligen den yttersta domen. "Den dagen", som den kallas i Bibeln, den fruktansvärda dag då vi får veta vad vi är värda, den kommer. Var så säkra! Det ber vi ju om mest varje dag: "Tillkomme ditt rike. Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden." Det vi däremot inte skall vara så säkra på, är vilket vårt slutliga mål är, himlen eller dess motsats. Vem av oss har aldrig gjort någonting annat än gott? Den som har gjort någonting ont är värd att bestraffas för det, oberoende av hur mycket gott den också har gjort. Det finns ingen himmelsk vågskål där det goda vi gör skulle kunna uppväga det onda vi har gjort. Om vi har gjort något ont – syndat, som det heter i Bibeln – då är vi värda att bestraffas för det.

Innan svaveloset blir för starkt i våra näsor, vill jag påminna om att vi har en tröst. Den trösten är att han som dömer är Jesus, vår broder som älskade oss så mycket att han dog för oss på korset. Om vi älskar honom tillbaka, så mycket att vi vill tro på honom och följa honom, då behöver vi inte oroa oss alltför mycket. Vi som är döpta och som ”vill visa vår tro i vårt liv”, som det heter i formuläret för konfirmation, vi har möjlighet att vända oss till Jesus och be honom om förlåtelse, och också få förlåtelse, för våra synder. Men vi skall inte ta allt det här med en axelryckning, med tanke på vad som står på spel. Evigheten är nämligen ganska lång - den tar aldrig slut ...

Jag vill inte försöka skrämma någon. Jag vill bara peka på det perspektiv ur vilket vi bör se frågan om ont och gott, om tro och otro. Den som tror, alltså vill leva ett liv i gemenskap med Gud, har möjlighet att leva i gemenskap med Gud också i evigheten. Den som däremot inte vill tro, utan som väljer otrons väg, får finna sig i inte bara ett liv, utan en evighet utan Gud. Det är kanske inte så trevligt att tänka på sådant här, men det hör också med i ekvationen.