Walter Obare

Walter E. Obare Omwanza föddes i Kenya 10.5.1947 och blev prästvigd 1982 inom the Evangelical Lutheran Church in Kenya. Han arbetade några år i en församling och som skolpastor. Så studerade han vidare, tog en magistersexamen i USA och undervisade vid det teologiska seminariet i Kenya. Obare valdes till ledande biskop inom ELCK år 2002.
ELCK är en av de två kenyanska kyrkor som är medlemmar i Lutherska världsförbundet och har enligt LWF 85.000 medlemmar.

Biskop Obare blev känd i Sverige och Finland, då han mot Svenska kyrkans ordning 5.2.05 vigde förre kyrkoherden i Svenska kyrkan Arne Olsson till biskop för Missionsprovinsen. Därefter vigde Olsson några präster, av vilka en började verka i Finland (senare har det blivit flera). Svenska kyrkan och Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland godkänner inte dessa personer bland sina biskopar och präster. Därmed blev denna vigning en schismatisk handling. Missionsprovinsen ville se sig som en del av Svenska kyrkan, men denna har tagit avstånd, och Missionsprovinsen bör därför anses vara ett separat kyrkosamfund.
Biskop Obare verkade som rådgivare för Lutherska världsförbundets exekutivkommitté, men fick avsked från denna position år 2005, några månader efter vigningen av Olsson. Motiveringen var att vigningen var en inblandning i en annan kyrkas inre angelägenheter, som fick negativa följder för de lutherska kyrkornas sammanhållning och därmed stred mot biskop Obares roll som rådgivare.

Under sommaren 2008 var biskop Obare på besök i Finland. Han var inbjuden av den evangeliska väckelserörelsens två organisationer (SLEY på finska och SLEF på svenska), vilka bedriver missionsverksamhet i Kenya, till deras sommarsamlingar i Kankaanpää resp. Kristinestad. Han hoppades också få träffa finländska kolleger, särskilt ärkebiskop Jukka Paarma, för att kunna diskutera med dem och tillrättavisa dem. Efter att han hade sagt det sistnämnda i en interju för TV-nyheterna, är det knappast någon överraskning att Paarma och de andra biskoparna inte var direkt entusiastiska över att han hade kommit till Finland. Redan hans agerande i Missionsprovinsen var naturligtvis besvärligt, men talet om tillrättavisning var direkt arrogant och förolämpande, och därmed ovist.
På den finska samlingen skulle ärkebiskop Paarma medverka och på den svenska biskop Gustav Björkstrand. Båda herrarna vägrade dock att träffa biskop Obare. Slutresultatet var att han inte alls medverkade i Kankaanpää, medan SLEF fick ordna annat program för honom medan biskop Björkstrand besökte samlingen i Kristinestad.
Biskop Obare bedömde själv att orsaken till t.ex. ärkebiskop Paarmas vägran att träffa honom var att Paarma visste att Paarma hade orätt. Yeah, right!

Det intressanta är att biskop Obare inte verkar ha lärt sig något av allt detta. Han säger att han inte har blandat sig i en annan kyrkas inre angelägenheter, utan har verkat "inom den lutherska kyrkan", som om den vore en enhet i stil med den romersk-katolska! Att han är oroad över att vissa lutherska kyrkor är icke-fundamentalistiska är väl hans rätt, men det han gör är likväl förkastligt.
Under sitt finlandsbesök erbjöd han sig att prästviga finländska teologer som inte har fått prästvigning i Finland. Också detta är hans rätt som biskop, men dessa präster kommer förstås sedan att tillhöra ELCK. Om de vill ha tjänst i Finland, måste de anhålla om att få prästrättigheter också i vår kyrka - och där har biskop och domkapitel rätt och skyldighet att handla enligt eget förgottfinnande. En kenyansk prästvigning ger ingen automatisk rätt att verka i Finland, liksom inte finländsk prästvigning ger motsvarande rätt i Kenya. Jag kan tänka mig att jag, t.ex., kunde få problem att få prästrättigheter av biskop Obare ... men också att jag knappast vore intresserad av sådana rättigheter.

Källor:
Wikipedia: Luther-säätiö, Missionsprovinsen (fi), Missionsprovinsen (sv), Walter Obare
LWF Council Terminates Tenure of Bishop Walter E. Obare as Adviser (LWF Press Release, odaterat [1.9.05?])
Piispat kuurupiilosilla kenialaisvieraan kanssa (Kotimaa 26.4.08)
Kenian kohupiispa valmis vihkimään suomalaisia pappeja (Kotimaa 27.6.08)
Från söndagsskolpojke till kyrkoledare (Kyrkpressen 15.7.08)

Paul Cameron

Paul Drummond Cameron (f. 1939 Pittsburgh, Pennsylvania, USA)
Psykologen Cameron tog BA 1961, MA 1962 och PhD 1966, varje gång från ett nytt amerikanskt universitet. Han arbetade som biträdande professor vid olika universitet 1966-80 och startade sedan en privat praktik.
Han var år 1982 med om att grunda det som idag heter Family Research Institute och som han nu leder. 1983 blev han utesluten ur American Psychological Association. Andra vetenskapliga organisationer har också tagit avstånd från honom, bl.a. Nebraska Psychological Association (1984) och American Sociological Association (1985).
Jag har inte lyckats hitta ett foto på honom.

Paul Cameron är ett exempel på hur långt folk kan gå när de får en fix idé. Han har ägnat sitt liv åt att producera psykologisk och sociologisk "forskning" av låg kvalitet (pseudovetenskap har det kallats) för att bevisa att homosexualitet är ohälsosamt och osunt och dessutom en fara för den kristna kärnfamiljen. Gång efter annan har han avslöjats, men hans kreverade påståenden citeras ändå av sådana som har liknande åsikter som han som "bevis" för att de har vetenskapligt stöd.
Genom åren har Cameron kommit med påståenden om att homosexualitet är kopplad till pedofili, att homosexuella i sina parförhållanden är mer våldsbenägna än heterosexuella, att homosexualitet kan botas och att homosexuella har en kortare livslängd än heterosexuella, för att bara nämna några. Inga av dessa påståenden har stöd av forskning som skulle ha producerats av någon annan än Cameron eller hans gelikar. Därför, och särskilt med tanke på den pseudovetenskapliga naturen hos deras forskning, kan påståendena inte anses vara tillförlitliga. Exempel på detta finns i källorna nedan, där det också finns vidare länkar för den intresserade.

Källor:
Wikipedia, art. Paul Cameron
University of California (Davis), Psychology Department: Paul Cameron, Paul Cameron Bio and Fact Sheet, The Cameron Group's Survey Studies: A Methodological Critique
Box Turtle Bulletin: Paul Cameron's Footprint, Paul Cameron’s World
Gregory M. Herek: Penguins, Pedophiles, and Paul Cameron (blogginlägg 18.10.06)
Tor Billgren: Paul Camerons oetiska metoder avslöjade (blogginlägg 12.4.07)
Pam Spaulding: Junk scientist Cameron darling of right wing anti-gay organizations (blogginlägg 13.4.07)

Jag bloggade kort om Cameron 25.9.06.

Peter Akinola

Peter Jasper Akinola (f. 1944 Abeokuta, Nigeria)
Han avlade gymnasieexamen på distans samtidigt som han arbetade som möbelsnickare med egen firma. Han studerade teologi i Nigeria och vid Virginia Theological Seminary i USA.
Akinola blev prästvigd 1979 och byggde upp den anglikanska närvaron i Nigerias nybyggda huvudstad Abuja där han blev biskop 1989. Han blev därtill ärkebiskop över Nigerias nordliga provinser 1997 samt primas över Nigerias anglikanska kyrka 2000.
Akinola hör till yoruba-stammen. Han är gift och har sex barn.

Peter Akinola har gjort sig känd som en mycket konservativ, stridbar och homofob kyrkoledare, som utmanar ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams. Ärkebiskopen av Canterbury har varit den anglikanska kyrkofamiljens andliga ledare ända sedan 1500-talet (fast inte Williams personligen, förstås), men nu anser Akinola och många andra med honom att det är dags för en nyordning. De har organiserat sig som en gruppering som kallas "Global South", och anser att de inte längre kan stanna kvar i en kyrka som har blivit så liberal att homosexuella präster och t.o.m. biskopar accepteras, och anklagar Williams för denna utveckling. Att en kvinna, Katharine Jefferts Schori, valdes till primas (kyrkoledare) för den episkopala kyrkan är förstås i Akinolas ögon ytterligare ett tecken på dess förfall, särskilt som hon dessutom är "pro-gay".
Akinola har därför dragit igång ett slags kontrarevolution eller motreformation, vad man nu vill kalla den, genom att tillåta konservativa episkopala församlingar i USA att sluta sig till hans nigerianska stift. Detta är en helt ny och ytterst kontroversiell metod inom den anglikanska kyrkogemenskapen, där varje kyrka traditionellt har haft var sin geografiska "provins" där den har verkat. Att ha två anglikanska kyrkor på samma geografiska område är att medvetet splittra kyrkan och underminera den lokala kyrkans ställning.

Akinola ger sitt stöd till den hårdföra antihomosexuella lagstiftning som väntas bli antagen i Nigerias nationalförsamling under år 2007. Lagen kan leda till att det blir olagligt att tillhöra en gayorganisation, läsa gaylitteratur, se filmer med gaytema, besöka gaysajter på nätet, och umgås med två eller fler homosexuella samtidigt. Lagen kommer även att förbjuda samkönade äktenskap. Att bryta mot lagen föreslås ge upp till fem års fängelse.
Sexuella kontakter mellan samkönade är redan förbjudet i Nigeria och kan ge dödsstraff i de muslimska delarna av landet och fängelse i de kristna delarna.
Hur homofob Akinola verkligen är visas av hans egen berättelse (New York Times 20.12.06) om hur han ryggade tillbaka när han insåg att den man som ville skaka hand med honom var homosexuell.

Då ledarna för den anglikanska kyrkofamiljen i februari 2007 samlades i Dar es Salaam i Tanzania, vägrade många afrikanska kyrkoledare (med Akinola i spetsen) delta i nattvarden tillsammans med Jefferts Schori, som förutom att hon uppenbart är kvinna (hemska tanke!) dessutom är förespråkare för att behandla homosexuella som vore de kristna. Afrikanerna får skarp kritik från andra ledare för att de använder sakramentet som ett verktyg för en kyrkopolitisk demonstration.

Källor:
Wikipedia, art. Peter Akinola
New York Times: At Axis of Episcopal Split, an Anti-Gay Nigerian (20.12.06)
365gay: EU Rebukes Nigeria Over Anti-Gay Legislation (20.3.07)
Inlägg på denna blogg: Kyrkosplittringen är ett faktum, Splittras anglikanerna helt i februari?, Tutu keeps up the good work, Anglikanerna balanserar - tills vidare, Uppdateringar om anglikanerna

Gene Robinson

Vicky Imogene (V. Gene) Robinson (f. 1947 Lexington, Kentucky, USA)
Då han föddes, befarade man att han skulle avlida och avkrävde i all hast föräldrarna på ett namn för födelse- och dödsattesterna. Föräldrarna hade väntat sig en flicka och hade därför endast flicknamn till hands, vilket är orsaken till de kvinnliga förnamn Robinson bär - trots att han överlevde.
Föräldrarna var fattiga tobaksodlare på arrenderad mark ("sharecroppers") och Robinson växte upp i primitiva förhållanden. Han fick dock möjlighet till universitetsstudier, tog en B.A. i historia 1969 och blev teol.mag. 1973. Han blev först diakonvigd och sedan prästvigd inom den episkopala kyrkan (anglikanska kyrkan i USA), flyttade till New Hampshire 1975 och blev Canon där 1988. Han valdes till stiftets biskop 2003 och tillträdde 2004.
Under sin tid i seminariet fick han själavård för sina homosexuella tendenser, gifte sig 1972 och fick två döttrar (och sedermera också barnbarn). Till slut blev Robinsons homosexuella läggning dock för stark för att kunna förnekas. Han erkände den offentligt, skilde sig (vänskapligt) 1986 och träffade sin nuvarande partner ungefär 1989.

Robinsons homosexualitet har varit en tvistefråga ända sedan han nominerades till biskopsämbetet (och säkert också tidigare). Wikipedia-artikeln om honom refererar debatten när han valdes (se avsnittet "Election as biskop"), så det går jag inte in på här.
Efter valet har han - eller egentligen "homofrågan" - varit en vattendelare både inom den episkopala kyrkan och inom den anglikanska gemenskapen som helhet. Episkopala församlingar har lämnat sin kyrka och underordnat sig andra stift och biskopar, särskilt Peter Akinola i Nigeria, en del afrikanska anglikanska kyrkor har avbrutit kontakten med den episkopala kyrkan, och den episkopala Presiding Bishop Katharine Jefferts Schori, som stödde valet av Robinson, blev bojkottad på den anglikanska gemenskapens globala primas-samling i februari 2007.

Överlag kan man säga att biskop Robinson är en symbol för dem som med alla medel vill splittra den anglikanska gemenskapen.

Källor:
Wikipedia, art. Gene Robinson
BBC News: Profile: Bishop Gene Robinson (20.10.03)

Desmond Tutu

Desmond Mpilo Tutu (f. 1931 Klerksdorp, Transvaal, Sydafrika)
Efter att ha arbetat som lärare studerade han teologi och blev prästvigd i den anglikanska kyrkan 1960. Han verkade i Storbritannien 1962-66 och 1972-75.
Som den första mörkhyade personen var han 1975-76 Dean (domprost) i Johannesburg och 1986-96 ärkebiskop av Kapstaden, vilket också innefattade ställningen som primas över den sydafrikanska anglikanska kyrkan. Han har även varit biskop av Lesotho och generalsekreterare för den sydafrikanska motsvarigheten till Ekumeniska rådet.
Tutu mottog Nobels fredspris 1984 för sin kamp mot apartheid. Han är gift och har fyra barn.

Tutu är en aktiv och engagerad människorättsaktivist. Han bidrog kraftigt till apartheidsystemets fall i Sydafrika, men också till läkande av såren genom att han var ordförande i den s.k. sanningskommissionen. Vidare har han tagit ställning i rättvisefrågor som berör både Afrika och den övriga världen. Exempelvis kritiserar han Robert Mugabe, Zimbabwes diktator, vilket är ovanligt bland afrikanska ledare, och har också uttalat sig mot Indonesiens annektering av västra Nya Guinea.

Under de senaste åren har konflikten om homosexualitet inom den anglikanska gemenskapen har blossat upp i och med att den öppet homosexuelle Gene Robinson år 2003 valdes till biskop av New Hampshire, USA. Tutu har aktivt tagit ställning i denna fråga och jämfört homofobi med apartheid och rasism. Därmed fortsätter han på sin linje att stå upp för de svaga.

Källor:
Wikipedia, art. Desmond Tutu
Inlägg på denna blogg: Nyhet: Tutu kritiserar Williams för undfallenhet, Tutu keeps up the good work, For many of us ...

Fred Phelps

Fred Waldron Phelps, Sr. (f. 1929 Meridian, Mississippi, USA)
Baptistpastor, prästvigd vid 17 års ålder 1947. Pastor i Westboro Baptist Church i Topeka, Kansas sedan 1955. Tidigare advokat, men uteslöts ur advokatsamfundet i Kansas genom en dom 1979 och tvingades ge upp sin federala advokatlegitimation 1989.

Fred Phelps är en av de mest homofoba pastorer som jag känner till. T.o.m. de annars icke-så-liberala evangelikalerna i USA tar avstånd från honom. Han och hans kyrka har en hemsida med det diskreta och subtila namnet "God hates fags", alltså "Gud hatar bögar", där han sprider sin variant av kristendom - inte kärlek, utan hat. Sidorna har också underavdelningar, som säger att Gud hatar USA, Kanada och Sverige.
Mest aktiv (förutom på hemsidan) verkar Phelps och hans kyrka vara med att ordna demonstrationer och motdemonstrationer. Jag kan ännu förstå att någon vill ordna en motdemonstration mot, säg, en Pridemarsch; det har jag själv råkat ut för. Att arrangera demonstrationer vid jordfästningar av stupade soldater med budskap om att den stupade kom direkt till helvetet eftersom han dog för ett land som är genomsyrat av homosexualitet - det är väl ändå lite magstarkt!

Phelps är ett beklagligt och avskräckande exempel på hurdan "kristen" homofobi kan vara när den är som värst.

Källor:
Wikipedia, art. Fred Phelps, Westboro Baptist Church
Biografi över Fred Phelps på God Hates Fags

Tuulikki Koivunen Bylund

Tuulikki Koivunen Bylund (f. 1947 Åbo).
TM från ÅA, prästvigd (Svenska kyrkan) Lund 1971, TD Uppsala 1994, domprost i Uppsala 1995-2009, biskop i Härnösand från 2009.

Koivunen Bylund emigrerade till Sverige eftersom man på den tiden inte ville prästviga kvinnor i Finland. 2005 var hon kandidat i biskopsvalet i Åbo stift, men kom på femte plats i omröstningen. Hade hon vunnit skulle hon ha blivit Finlands första kvinnliga biskop. Hon blev dock den första finländska kvinnliga biskopen, då hon 8.11.09 vigdes till biskop i Härnösand - i Sverige...

Som domprost blev hon särskilt uppmärksammad då hon 1998 lät fotografen Elisabeth Ohlson Wallin ställa ut den kontroversiella fotosviten Ecce Homo i Uppsala domkyrka, vilket i efterhand sanktionerades av ärkebiskop K.G. Hammar. Detta ledde till en omfattande debatt i press och kyrkliga fora, liksom till att påven ställde in ärkebiskopens audiens i Vatikanen hösten 1998.
Kritiker hävdade att utställningens tänkta budskap var positivt, men att det för troende kristna mycket provocerande bildspråket i praktiken snarare underblåste motsättningar än överbryggade dem. Bland många kristna är det kontroversiellt att förknippa Jesus med fysisk sexualitet. Jesu egen sexualitet uttrycks dock inte explicit på fotografierna, även om en del tolkade in att han framställs som homosexuell, vilket bidrog till de negativa reaktioner som följde.
Bland dessa negativa reaktioner kan nämnas ett mordhot mot Koivunen Bylund. Domkyrkokansliet i Uppsala fick ett brev där hon uppmanas att återvända till Finland. I annat fall kan hon "vara viss om att tystas med ett välriktat nackskott".
Hon blev också anmäld till domkapitlet i Uppsala för sitt handlande, men frikändes. I en intervju gjord dagen efter frikännandet förklarar hon sin ståndpunkt:

Som jag ser homosexualiteten, är det något som är inbyggt i den människans natur, och det går inte att skilja homosexualitet från den människans sanna, egna identitet. Sådant skiljande på den homosexuelle och homosexualiteten är nonsens. Jag tror att de flesta homosexuella uppfattar det [”älska den homosexuelle men hata homosexualitetens synd”] som ett väldigt kränkande yttrande. Och sådana yttranden finns tyvärr också inom Svenska kyrkan. [...]
Nu är inte jag en exeget, men även om Paulus skulle hänvisa till homosexualitet, ett ord som enligt exegeterna inte ens förekommer i grundtexten, så utgår vi inte heller från något enstaka ord i Bibeln när vi gör våra etiska avgöranden, utan vi måste ju sätta det i samband vad vi idag känner till om detta. Om det sedan gäller genteknologi, aborter eller krig eller vadsomhelst, så är det avgörande inte vad som råkar stå i något litet bibelord, utan man måste göra en helhetsbedömning! Och allt skall ju bedömas efter det största budet som Jesus hänvisar till, och det är ju kärleken!
Man ska befria folket från en bokstavstrogen bibelsyn. Man måste i sin bibeltolkning kunna sätta de här yttrandena i sina historiska sammanhang och kunna tolka hela Bibeln och inte rycka sådana här enskilda saker ur sitt sammanhang. Man måste lära folk att läsa Bibeln på ett nytt sätt. Det gäller kvinnor och homosexuella och alla andra grupper som Bibeln säger något fult och fruktansvärt om. Den lutherska bibeltolkningen ser ju den röda tråden genom hela Bibeln, frälsningshistoriskt, det är ju det som är huvudsaken. Inte om kaniner idisslar eller inte. Bibeln är ingen naturvetenskaplig avhandling eller någon regelbok i sexualetik rakt av bara så där.

Koivunen Bylund bloggar tvåspråkigt på pod.fi. Där blir hon också intervjuad (på finska) 21.3.07, och i intervjun nämner hon både Borgå stift och Kyrkpressen i lätt kritisk ton.

Källor:
Wikipedia, art. Ecce Homo, Tuulikki Koivunen Bylund
Tuulikki Koivunen Bylund: Luonnottoman luodun luonto (föredrag)
Lars Gårdfeldt: Hatar Gud bögar? (doktorsavhandling) Normal förlag, Stockholm 2005