Jag har problem med vad som är äkta kärlek och inte. För några år sedan kände jag att jag behövde reda ut vissa saker inom mej med en präst. Jag fick göra det och vi kom in på ämnet äkta kärlek. Prästen sa att endast den som har Jesus i sitt hjärta, har äkta kärlek. Jag blev helt paff över detta svar, eftersom jag just hade påstått att den person som alltid har älskat mig för den jag är och alltid funnits där är min syster och hon har inte Jesus i sitt hjärta. Jag frågade av honom då om hennes kärlek inte är äkta och han svarade: ja! Han tillade också att jag inte kan veta om hon har Jesus där eller inte, men jag sa att jag vet att så är fallet. Det bekräftade hon också.Jag blir så upprörd när jag hör kollegans påståenden!
Varför jag pratade med en präst var att jag själv hade så svårt att tro. Jag jobbade i församlingen för många år sen och blev nästan utbränd på att skrika ut min tro hela tiden. Jag hade/har svårt med att ha Jesus i mitt hjärta... Prästen sa också att de mammor som inte har honom där, inte heller har äkta kärlek till sina barn... Vid det laget ville jag bara ut från rummet! Jag kan ju lugnt säga att mitt självförtroende inte blev starkare. Jag förstår att Jesu kärlek anses helig och äkta men att säga att ens mors kärlek inte är äkta tycker jag är snudd på farligt.
Jag tycker idag att jag inte mer orkar ha dåligt samvete för att jag inte kan tro fullt ut. Jag vill inte göra det invecklat... Jag vill ha Herren i mitt liv, men jag vill inte skrika ut att han finns där. Jag vill plocka de delar jag tycker om, som jag känner att gör gott och som gör mej till en hel människa.
Det här blev ganska flummigt, men hoppas du förstår det!
Varma hälsningar, NN
Allt gott som finns i världen kommer från Gud, men är inte begränsat till dem som tror på honom. Gud låter sin sol gå upp över både onda och goda, som Jesus säger i Bergspredikan. För mig betyder detta att den som älskar har fått sin kärlek av Gud (oberoende av om man erkänner det eller inte). Äkta kärlek är äkta kärlek helt oberoende av tron! Och starkare mänsklig kärlek än moderskärleken har jag svårt att tänka mig.
Och att koppla ihop tro med kärlek - eller godhet för den delen - såsom kollegan och andra gör, är orealistiskt och verklighetsfrånvänt, ja, nästan absurt! Tron förädlar i bästa fall en människa, så att hon kan ta emot och ge vidare av Guds kärlek - men i alltför många fall ser man hur tron istället gör henne till självgod, dömande och bigott. Usch!
Kollegan hade i princip rätt i att vi inte kan veta vad som döljer sig i en annan människas inre, men vi måste ju tro på det den andra säger.
Att alla församlingsanställda eller -aktiva skulle behöva "skrika ut sin tro hela tiden" tycker jag låter underligt. Jag vet förstås inte vilken församling eller region som du verkade i, men hos oss går det nog mer avslappnat till. Att "vittna", som det ju ibland kallas, kan man ju göra på så oerhört många olika sätt, och orden är bara ett av dem. Förkunnelsen är anförtrodd åt vissa, och om andra inte vill eller kan tala om sin tro, så får de låta bli.
Exakt vad du menar med att du har svårt att ha Jesus i ditt hjärta förstår jag inte. Det beror så på vad man sätter in i den terminologin, och eftersom jag inte känner till din bakgrund är det besvärligt att göra ett tolkningsförsök. Ändå vill jag säga, att redan det att du vill ha Herren i ditt liv tyder på att han är där. Minns du hur en förtvivlad far ropade till Jesus: "Jag tror. Hjälp min otro!" (Mark 9) Det är tron som föder längtan efter mera tro - utan tro skulle vi inte ha någon Gudslängtan.
Var och en som vill ha Jesus i sitt hjärta har honom där redan. Oberoende av hur mycket det känns eller syns eller hörs. Närmare honom ska vi alltid sträva, men så nära som han är till oss kan inget annat komma!
Kan Romarbrevets åttonde kapitel (särskilt slutet) hjälpa dig, kanske?
Det var bra att få lite mer bakgrund. Jesus-mantrat och lovsångsstilen förklarar en hel del. Vissa verkar det passa för, och det är väl bra, men andra mår illa av det, såsom du tycks ha gjort.Jag har läst din blogg mycket och fann att du är väldigt sympatisk och varm. Man pratar ofta om att läkare borde se till hela människan när de tar ställning till dennes sjukdom och lite lika är det kanske med präster... det finns fanatiska som bara ser allt i svart/vitt och sen finns det såna, dit jag gärna sätter dej, som ser hela sammanhanget och kan få det att funka i dagens samhälle också.
Det här med tron har varit ett svårt kapitel för mej, som du märkte. Jag började vara med i församlingsaktiviteter efter skriftskolan och jobbade som ungdomsledare en tid i en österbottnisk församling. Jag blev så ledsen över hur oäkta allt var. Till ytan skulle allt se så perfekt ut, men det fanns så mycket ruttet där. Och visst, vi är bara syndiga människor och det är acceptabelt, men varför ge ut den bild då att allt är perfekt?? Man tala mer strunt där om sina arbetskamrater än på något annat ställe jag jobbat.... Man blir ju så ledsen och plötsligt visste jag inte var jag stod längre. Tror jag? Hur mycket måste jag tro? Kan jag tro tyst för mej själv?
Jag tycker om ordet/namnet Herren. Jag tycker inte om Jesus. Jag är rädd för den helige ande. Det kommer från alla samlingar där folk i första sången måste stiga upp och sätta armarna i luften, blunda och högt lovsjunga... När jag var liten deltog jag i ett minior läger och där bad en tant enskilt för alla och hon sa Jesus hela tiden när hon bad och det kändes som att ha blivit verbalt våldtagen om man kan bli det??? Därför kunde jag inte ha Jesus i mitt hjärta. Alltså hade jag inte älskat mina barn med äkta kärlek...
Men Kalle, jag tycker om din förklaring och som du märker har jag fastnat på små banala saker som gjort mitt troende liv väldigt komplicerat. Jag tror också att det är viktigt att det är en kyrkans man som ska förklara detta för mej för att jag ska återfå tilliten och tron på min församling.
Detta är säkert mycket mer än du önskade få veta om mej, men vet du vad?? Jag har just rett ut en massa saker i mitt inre genom att få skriva ner dessa rader. Jag är tacksam för det! Jag hoppas att du inte ser mej som ett nervvrak...
Tack Kalle än en gång för att du tagit emot mina ord och många sådana! Jag önskar dej en fin höst!
Med tacksamhet, NN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar