Desperate opposition

In 2006, a fellow pastor and I were reported for heresy to the diocesan chapter of Porvoo. The reason eas that we had participated in an ongoing debate about sexual minorities in the Church, and since we wanted to accept them, we were labeled heretics. Well, the Chapter didn't agree and we were exonorated.

Now, an even flimsier excuse has been used to report another pastor to the Chapter of her diocese, Mikkeli in eastern Finland. Pastor Maarit Hirvi of Sammonlahti parish wrote a letter to the Editor of a local paper, saying that if the gender neutral marriage law now being prepared is passed by Parliament, and if pastors are given the right to marry same-sex couples, she would be prepared to do so. Kotimaa24 reported this on October 18.
So, if a hypothetical legal situation arises, she is willing to follow the law. That was the extent of her message, but that was enough for someone to react. This reaction is, in my opinion, desperate and ridiculous. If you are opposed to the aforementioned law, to the Church adopting its principles, and to pastors willingly following it, then there are ample political measures yet to use in your struggle. Legally persecuting individual opponents is hardly above board.

I have no doubt that pastor Hirvi will be exonorated, just as we were eight years ago. But i know how taxing the situation can be, so I wish her strength!

MKV: Upptrappad förföljelse av kristna i Indien

Från Martyrkyrkans vänners veckorapport:

Sedan det hindunationalistiska partiet Bharatiya Janata Party (BJP) kom till makten i maj, har vågor av anti-kristet våld spritt sig över Indien. Om de är uppmuntrade av BJP:s politiska seger eller handlar på eget bevåg så har radikala hindugrupper trappat upp sina våldsdåd de senaste månaderna. Attacker mot kristna grupper på den indiska landsbygden har nästan blivit en del av vardagen.

Ett kristet par i delstaten Bihar måste få sjukhusvård efter att hinduistiska extremister misshandlat och offentligt planerat att döda dem. På morgonen den 30 augusti tog sig en grupp män med våld in i Shri Lal Khatiyans hem i Balwanazir, Kaliyanganj. Männen frågade vem som hade besökt hemmet och kallade paret hedningar medan de misshandlade mannen, rapporterar den nationella evangelikala alliansen Evangelical Fellowship of India (EFI). När hustrun Asha Devi försökte stoppa misshandeln, kallade männen henne för slampa och slog henne i huvudet med skaftet till en skära. ”Asha fick ett djupt sår i huvudet och Lal har ont i bröstet”, berättade en lokal pastor som tillade att paret måste få vård på sjukhuset för sina skador.

Senare samma dag stod omkring 100 hinduistiska extremister med klubbor i händerna vid varje hörn av byn och hotade att skära varje kristen i bitar som försökte lämna området för att göra en anmälan om det skedda till polisen, berättade pastor Laxmi Prasad.
”Extremisterna varnade de kristna att de inte skulle gå in i någons hus och inte heller skulle de ta emot någon i sitt eget hus”, sade Prasad. ”De troende kunde ändå kontakta mig på telefon och jag informerade omedelbart områdets poliskommissarie.” Samma kväll sände myndigheterna två polismän för att skydda de kristna. Den 2 september, efter att polisen hade lämnat byn, höll extremisterna ett offentligt möte där de sade sig döda paret, berättade Prasad, och tillade: ”De kristna lever nu i ständig rädsla.”

Samma dag, den 26 maj, som premiärminister Narendra Modis BJP-regering övertog makten skedde en attack i samma område när hinduistiska extremister knöt ihop händerna på nio kristna, bland dem två flickor och en änka, och släpade dem från deras hem och misshandlade dem när de vägrade avsäga sig Kristus, rapporterade EFI.
”Som kriminella band de deras händer med ett rep, ledde dem ut på gårdsplanen och befallde dem att avsäga sig Kristus”, berättade Prasad. Extremisterna skymfade de kristna, sparkade och knuffade dem och slog dem med klubbor när de vägrade förneka Kristus. De fortsatte att trakassera och misshandla de kristna i över en vecka och försökte genom påtryckningar få dem att lämna sin tro. Slutligen låste de kyrkdörrarna den 6 juni.
”Extremisterna hotade att döda den som öppnar kyrkan igen och begrava dem inne i själva kyrkan. De sade också att det inte finns rum för några kristna i byn och hotade döda dem som inte lämnade Jesus”, sade Prasad.

Den 22 juli misshandlade hinduextremisterna de kristna igen. En lokal polistjänsteman, Sajat Hussain, uppmanade uppenbart irriterad de kristna att reda ut saken själva. ”Vi kan inte alltid skydda er.” När juristen Loreing Ovung från religionsfrihetsgruppen Alliance Defending Freedom-India ringde upp Hussain, uppgav ändå polisen att en borgenssumma på 20 000 rupier (motsvarar 255 € eller 2 340 SEK) hade fastställts för de påstådda angriparna och att han hade uppmanat de kristna att komma med ett skriftligt klagomål om den senaste attacken.

Pastor Richard Howell, generalsekreterare för EFI, beklagar attackerna mot de kristna i Kaliyanganj.
”Sättet som de släpades ut längs vägen och att till och med unga flickor misshandlades är ett tecken på att de grundläggande friheter som vår grundlag värnar om nu hotas allt mer. Samvetsfriheten är garanterad i Indiens grundlag, och vi uppmanar delstatsregeringen i Bihar att beskydda denna frihet”, sade Howell.

Våld mot små kristna grupper ute i byarna har blivit vanligt. Kristna tillåts inte gå längs huvudvägarna eller hämta dricksvatten från allmänna brunnar, stenar eller plankor blockerar vägen för dem och vid varje tillfälle som ges får de höra skymford om sin tro.
(Källa: www.persecution.org)


Om Israel och palestinierna

Den tragiska och utdragna konflikten mellan Israel och palestinierna har tyvärr blossat upp igen. Kristna debattörer (och för den delen alla andra) som tar ställning i konflikten har en svår uppgift och tar ofta oacceptabla genvägar. Situationen är ju nämligen fruktansvärt komplicerad, och rötterna tränger djupt ner i historien. Men det är nu som frukterna skördas.
Jag är ingen expert på Mellanöstern, men vill ändå komma med några synpunkter.

För det första kan vi konstatera att det aldrig har funnits någon palestinsk stat. De enda enhetliga och självständiga stater som har funnits i området är judiska: den som bl.a. David regerade över efter år 1000 f.Kr., den mackabeiska som erövrades av Rom på första århundradet f.Kr., och så den nuvarande staten Israel från 1948 e.Kr. I övrigt har det Heliga Landet hört under olika imperier, nu senast det ottomanska imperiet fram t.o.m. första världskriget.

För det andra är det inte Israel och judarna som bär den yttersta skulden till den skamliga behandlingen av det palestinska folket. Stormakternas velande under första hälften av 1900-talet och deras kolonialistiska inställning till Mellanöstern är en viktig faktor i konflikten.
En annan, minst lika allvarlig, är arabländernas fullkomligt oförsonliga förhållningssätt, där de helt enkelt vill utplåna judarna och förinta Israel utan någon som helst vilja till fred. Den enda arabledare som genom historien har slutit fred med Israel är Egyptens Anwar Sadat, som mördades av de sina på grund av detta. Arabländerna har helt enkelt sett det som sitt intresse att upprätthålla och underblåsa konflikten, med det palestinska folket som spelknappar och offer.
Från Israels sida har man upprepade gånger försökt följa principen ”land mot fred”, utan att få genklang hos motparten, som helt enkelt inte vill ha fred.

För det tredje är, såsom ofta framhålls, Israel den enda demokratin i Mellanöstern. Alla arabstater är någon slags diktaturer, en del häftigare, andra mer moderata – men ingen av dem är en demokrati enligt västerländskt sätt att se.
Också demokratier kan begå misstag, och det har också Israel gjort – det mest kända är väl massakrerna i flyktinglägren Sabra och Shatilla i Libanon, som israelerna inte utförde men nog tillät – men diktaturer är i grunden byggda på olika slag av brutalitet, både mot det egna folket och mot andra. Arabvåren har som bekant inte lett till mycket annat än att diktatorerna har bytts ut mot andra diktatorer.

För det fjärde framhåller en del det ojämlika antalet dödsoffer i den nu aktuella krisen. De palestinska raketerna har enligt radionyheterna 23.7.14 skördat 3 civila israeliska dödsoffer, medan de israeliska anfallen mot Gaza har förorsakat 700 palestiniers död. Men vems fel är det? Den krigiska och diktatoriska organisationen Hamas, som styr på Gazaremsan, har beordrat befolkningen att stanna kvar i sina hem, trots israeliska varningar om att de skall bombas.
Hamas vill öka det egna folkets lidande för att vinna propagandasegrar. Ledarskapet sitter väl däremot i säkerhet.

För det femte har många kristna Israel-vänner något som tycks vara en halvt magisk inställning till det som de betecknar som det utvalda folket eller Guds egendomsfolk. Oberoende av vad Israel gör bör det stödas, och Israel kan inte göra fel, verkar det som.
Jag tycker att detta är både intressant och obibliskt. Gamla testamentet, särskilt profeterna, går ju till mycket stor del ut på att Gud skäller på sitt folk, uppmanar det att omvända sig från allt orätt det gör och både utlovar och utmäter straff åt den motsträviga nationen.
Om vi vill vara verkliga vänner till Israel och judarna, ska vi väl inte vara tysta om de gör något fel. Vad är det för vänskap som sopar allt under mattan? En sådan förljugen inställning är väl inget värd! Tvärtom bör varje verklig vän påtala sådant som vi gör fel – vänligt och kärleksfullt, förstås, men i alla fall – så att vi kan ändra vår inställning och vårt beteende till det bättre. Så bör också vi kristna göra med Israel: kritisera det som bör kritiseras, men inte kasta ut barnet med badvattnet.
Dessutom har vi kristna många trosfränder bland palestinierna, och dem får vi inte heller glömma.

Det mänskliga lidandet i Mellanöstern i allmänhet och i de palestinska områdena i synnerhet är oerhört. Det ligger i världssamfundets intresse att få slut på det och att skapa en varaktig fred. Men ingen fred är möjlig så länge den ena parten helt enkelt vägrar att gå med på att den andra parten ens har rätt att existera. Att den andra parten, Israel, därför är tvungen att försvara sig är väldigt beklagligt men helt förståeligt.
Tyvärr är jag pessimistisk vad gäller fred i Mellanöstern.

So what?

I dagens (2.3.13) nummer av Borgåbladet skriver tidningens chefredaktör Micaela Röman en ledare med rubriken "So what-politiken såg dagens ljus." Hon refererar Yles program Slaget efter 12, som på torsdag (27.2.13) inbjöd riksdagsledamöterna Silvia Modig (VF) och Peter Östman (KD) till debatt om riksdagens lagutskotts beslut att inte ta motionen om könsneutralt äktenskap till behandling.
Det må vara hänt. Men när hon gör en koppling av detta slag:

Man kan ana sig till att de kristdemokratiska representanternas närvaro i massmedierna ökar energiförbrukningen i Finland. Det för att folkmassorna rusar till sina datorer för att söka upp webbsidan på vilken man kan klicka sig ur sitt medlemskap i kyrkan.

så är det inte längre OK.
Röman (liksom många andra) blandar nog ihop två begrepp. KD är inte kyrkans parti. Kyrkan är inte KDs stödtrupp. Många inom kyrkan (bl.a. jag) kan inte tänka sig att rösta på KD.
Den som inte gillar KDs politik, får låta bli att rösta på dem. Den som inte gillar vad kyrkan står för, kan skriva ut sig. Men dessa är inte samma sak!

Franciskansk välsignelse och bön

Må Gud välsigna dig med obehag
inför enkla svar, halvsanningar och ytliga relationer
så att du får leva på djupet av ditt hjärta.

Må Gud välsigna dig med vrede
över orättvisor, förtryck och utsugning
så att du kan verka för rättvisa, frihet och fred.

Må Gud välsigna dig med tårar
att fälla över dem som drabbas av lidande, övergivenhet,
hunger och krig,
så att du kan sträcka ut handen och trösta dem
och förvandla deras smärta till glädje.

Och må Gud välsigna dig med tillräckligt mycket dåraktighet
för att du ska kunna tro att du kan få betyda något för världen,
så att du kan göra det andra hävdar är omöjligt
för att komma med rättvisa och godhet till
alla våra barn och fattiga.

I vår Herres Jesu Kristi namn.
Amen

- Philip Yancey
(källa)

Kvotflyktingar - kommunernas moraliska utmaning

Homo homini lupus (människan är människans varg) sade de gamla romarna. Mänskligheten har på denna punkt inte tvecklats under de senaste par millennia - åtminstone inte till det bättre.

I vårt land har det rått fred under en tidstymd som i historiskt perspektiv är överraskande lång. På andra håll är situationen inte lika lycklig; vi behöver bara öppna tidningen eller TV:n för att se krig och katastrofer av de mest olika slag.
För oss här i Finland är det svårt att förhindra dessa företeelser som förorsakar så mycket mänskligt lidande. Vi gör försök - fredsbevarare, katastrofhjälp, flyktingkvoter - men de är uppenbart otillräckliga.
Ett särskilt problem är det faktum att Finlands flyktingkvoter inte uppfylls. Staten har förbundit sig att ta emot ett visst antal flyktingar, men de blir kvar i sina flyktingläger år ut och år in, eftersom kommunerna är ovilliga att ta emot dem. Orsaken - åtminstone den orsak som uppges - är, som så ofta, ekonomisk. Staten ger en ersättning för de kostnader som flyktingarna (naturligtvis) förorsakar kommunerna, men ersättningen är knapp och tidsbegränsad.
Ändå är detta inte i grunden en ekonomisk fråga, utan en moralisk. Vårt ansvar tar inte slut vid kommunens eller landets gränser, utan vårt ansvar sträcker sig till alla dem som någonstans i världen är i sämre situation än vi. Här invänder någon att vi främst har ett snsvar för de svaga i vårt eget samhälle, men det håller jag inte med om. Vi kan hjälpa båda grupperna, bara viljan finns. Och det är där det brister.

I en uppmärksammad dom tog Högsta domstolen ställning till gränserna för hur man verbalt får uttrycka sig om den som är annorlunda än vi själva. Detta var en positiv signal. Om vi inte i handling kan följa upp denna signal, är den dock bortkastad.
Det vore viktigt att både statsmakten och kommunerna kunde visa god vilja när det gäller att hjälpa de utsatta i världen. Kommunerna bör visa större intresse av att ta emot kvotflyktingar, medan staten bör ersätta de uppkomna utgifterna i större grad och framför allt under längre tidsrymd.

Mitt Borgå - välkomnande, hjärtligt, varmt - får gärna föregå med gott exempel!

Iran: Farhad, Shahnaz, David och Naser

Iranska kristna har bett om förbön efter att säkerhetstjänsten invaderade en officiellt erkänd kyrka i Ahvaz mitt under pågående gudstjänst den 23 december 2011. Alla närvarande, också barn, ska ha fängslats och transporterats bort med buss. Rapporter från händelsen tyder på att säkerhetstjänstemännen hade sina ansikten täckta och att de behandlade söndagsskolbarnen illa i samband med arresteringen. Alla mobiltelefoner konfiskerades, likaså kyrkans audiovisuella utrustning och kristna litteratur. Några timmar senare släpptes de flesta arresterade, men först efter att ha tvingats uppge sina person- och adressuppgifter för myndigheterna. Fyra av de arresterade, pastor Farhad och hans hustru Shahnaz, samt två andra vid namn David och Naser, behölls dock fängslade. Pastorsfrun Shahnaz frigavs mot borgen efter 10 dagars fångenskap, men var de andra tre hålls fängslade är fortfarande okänt.

Josef Nadarkhani, vars dom har nått också över den internationella nyhetströskeln, är fortfarande fängslad. Enligt de senaste uppgifterna kommer han att hållas fängslad i ett år med förhoppningen att han avsäger sig sin tro på Kristus.

Källa: Martyrkyrkans vänner

Skratta eller gråta?

Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta. Min tumregel är att det är bättre att skratta. Det är roligare att gråta, och i allmänhet ändrar ingendera på situationen ändå.

Ta som exempel nyheten som kom i somras från staden Hazard i Kentucky, USA. Där verkar det vara en verklig fara (eng. hazard) att vara icke-hetero.
En grupp med människor kom till den (obs!) kommunala simhallen för att simma och ha det trevligt. Det gjorde säkert många andra också den dagen. Till gruppen hörde några förståndshandikappade. De är ju oftast snälla och trevliga människor, ja, ibland rena änglar, men kan förstås verka lite skrämmande om man inte är van. Desto större orsak då för handikappade att söka sig ut bland folk, så alla kan vänja sig vid att vi alla är olika - förutom att också handikappade förstås har rätta att leva ett gott liv enligt sina förutsättningar.
Två av dessa förståndshandikappade var ett homosexuellt par. En tekniker (!) som jobbade i simhallen kom fram till gruppen och hävdade att han hade rätt att slänga ut dem från simhallen, eftersom han dessutom representerade ägarna och homosexualitet inte var tillåtet enligt Bibeln. De förståndshandikappade kommuninvånarna ägde förstås den kommunala simhallen lika mycket som de anställda, men de blev likafullt utslängda.
En misstanke som jag fick när jag läste detta är att deras handikapp också spelade in. Om de ogästvänliga anställda skulle ha hänvisat till det skulle de dock i allas ögon ha varit just så fördomsfulla och bigotta som de är, men genom att hänvisa till homosexualiteten och Bibeln fick de väl en hjältegloria bland andra fördomsfulla.

Ska man skratta eller gråta? Jag vet inte. Kan någon hjälpa mig?

Two gay men forced to leave a government recreational facility in Hazard, KY (Kentucky Equality Federation 13.6.11)
Gay Men Kicked Out of Public Pool in Kentucky and Official Cites 'The Bible' as Reason (Towleroad 13.6.11)
Bible cited as reason for kicking gay men out of public pool (The Raw Story 14.6.11)
Media Update - Hazard Pavilion and Berea City Ordinance Hearing (Kentucky Equality Federation 14.6.11)
Bible Doesn’t Allow Gay Men to Enter Kentucky Swimming Pool (Aqurette 15.6.11) 

Saudi Arabia: Yohan Nese and Vasantha Sekhar Vara

Two Indian Christians imprisoned without charge in Saudi Arabia for attending a prayer meeting have been released. Yohan Nese (31) and Vasantha Sekhar Vara (28) had been arrested on January 21st, 2011 when religious police raided an apartment where they were attending a prayer meeting with other Indian nationals.
The two Christians were interrogated, beaten and pressured to convert to Islam. The next day they were sentenced to 45 days in prison on accusation of converting Muslims to Christianity. Both men were detained for much longer than their initial sentence, however, although no further charges were brought against them.

Vasantha was released on May 30th after 129 days of detention, whilst Yohan was released on July 12th after 172 days in prison.
The conditions in the prison were horrible. Cramped into a cell with 700 other prisoners with hardly enough room to stand, the two men had to sleep in shifts, taking it in turns to sit.
Soon after both Christians were released from prison, they left Saudi Arabia and returned to India.

Sources: Friends of the Martyred Church, Compass Direct 

Kaipuu historiattomaan monokulttuuriin

Heinäkuun terroriteot Oslossa ja sen läheisyydessä ovat järkyttäneet Norjaa, Pohjoismaita ja muuta maailmaa. Niin myös minuakin.
Järkytyksenä tulee myös se, että verityölle syytä etsittäessä on esitetty, että sen takana olisi maahanmuutto ja monikulttuurisuus. Tämä on monestakin syystä silkkaa soopaa. Mainitsen muutaman.

Ensiksi, selitys muistuttaa kovasti raiskauksen selittämistä uhrin pukeutumisella ja käyttäytymisellä. Terveellä miehellä voi himot nousta pintaan kun näkee seksikkään naisen - ja tietenkin päinvastoin. Jos siitä etenee raiskaukseen, syy on sen sijaan etsittävä raiskaajan korvien (ei jalkojen!) välistä.
Samoin veriteon syytä on etsittävä tekijän korvien välistä, eikä uhrien nuoruudesta, poliittisesta väristä tai työpaikasta hallituksen virastossa.

Toiseksi, jos maahanmuuttoa halutaan syyttää, on muistettava, ettei se ole mikään uusi ilmiö. Suomeen (sitä esimerkkinä käyttääkseni) on aina tullut väkeä muualta. Ruotsalaisia, venäläisiä, virolaisia, norjalaisia, vallooneja, juutalaisia, romaaneja, saksalaisia ja tataareja oli jo 1800-luvulla tullut maahamme sankoin joukoin. 1900- ja 2000-luvuilla ihmisiä on tullut jonkin verkan kauempaakin - Vietnamista, Chilestä, Somaliasta jne. - mutta periaate ei ole muuttunut. Samat velvoitteet meillä on heitä ja heillä maatamme kohtaan.

Kolmanneksi, se (suomalainen) monokulttuuri johon jotkut nyt näyttävät kaipaavan ei ole koskaan ollut olemassakaan. Historiallisena aikana suomalaista kulttuuria ovat rikastuttaneet moni eri vaikutteet. Stroganoff on tuotu Venäjältä, joulukuusi Saksasta ja Lucia-neito Ruotsista. Maassamme ovat vaikuttaneet poliitikkoja kuten juutalainen Ben Zyskowicz, virolaiset Hella Wuolijoki ja Jutta Zilliacus ja norjalaisen taustan omaava Martti Ahtisaari; säveltäjiä kuten saksalainen Fredrik Pacius (“Maamme”-laulun säveltäjä) ja suomenruotsalainen Jean Sibelius; kirjailijoita kuten suomenruotsalaiset Johan Ludvig Runeberg ja Zacharias Topelius, ruotsalainen Tove Jansson sekä jo mainittu Wuolijoki; muusikoita kuten venäläiset Georges de Godzinsky ja Kirka Babitsin; urheilijoita kuten tataari Atik Ismail ja albaani Shefki Kuqi sekä monia muita kulttuurihenkilöitä ja ammatinharjoittajia.
Jos mennään vielä aikaisempiin aikoihin huomataan ettei silloinkaan ollut olemassa mitään suomalaista yhtenäiskulttuuria. Hämäläinen kulttuuri ja kieli erosivat savolaisesta, karjalainen pohjanmaalaisesta ja varsinais-suomalainen uusmaalaisesta. Eroja eri maakuntien välillä on vieläkin olemassa - missä siis luuraa yhtenäinen kansallinen kulttuuri?

Niin - vai onko kenties niin että halutaan häätää kaikki maahanmuuttajat maastamme? Hieman yllättävä tämä ajatus tietenkin olisi. Mutta mikäs siinä. Annetaan vain Suomi takaisin saamelaisille!

Julkaistu poliittisella blogillani 3.8.11.

Slampmarscherna i predikan

I min predikan vid ett par gudstjänster i Borgå senaste söndag hade jag ett stickspår där jag sade följande:

Jag kunde nämna ett aktuellt exempel på hur man kan vända på situationen, så att det är andra som får ta ansvar för att jag ska följa lagen. Det är de s.k. ”slampmarscher” (slut walks) som genomfördes på olika håll i Finland igår, och som har gått genom världen sedan de började i Toronto i Kanada i våras.
Bakgrunden har ni kanske hört - det hade varit problem med en rad våldtäkter på ett campus i Toronto. En ditkallad polis höll ett säkerhetsföredrag och uppmanade kvinnorna att undvika att klä sig utmanande för att inte utsätta sig för våldtäktsmännens intresse. Han var säkert uppriktig i sökandet efter en lösning, men hans förslag fick till stånd ett ramaskri av protester. Trots att statistiken visar både att de flesta våldtäkter sker inom bekantskapskretsen och att de slumpmässiga våldtäkter som sker verkligen är slumpmässiga, så att offers klädsel och beteende inte spelar någon större roll, försökte alltså denna polis överföra ansvaret för våldtäkterna från gärningsmannen till offret. Protesten mot detta alltför vanliga synsätt har lett till slampmarscher där kvinnor klär sig utmanande och samtidigt deklarerar att detta inte automatiskt innebär ett ”ja”.
Principen är god. Orsakerna till en våldtäkt ska inte sökas hos offret eller mellan benen på utövaren. Orsaken finns att finna endast och enbart mellan öronen på utföraren. Att en person känner dragning till en annan är en del av vår sexualitet, och det är inte i sig något fel med det. Frågan är vad vi gör av det. Och att gå så långt som att tvinga sig på en annan mot den andras vilja är svinaktigt, sjukt, syndigt och brottsligt. 

Iran: Josef Nadarkhani

Den iranske pastorn Josef Nadarkhani (f. 1977; bilden) hotas av dödsstraff för att han "avfallit från islam". Högsta domstolen i Qom sägs ha upphävt dödsdomen från förra året - men bara om han avsäger sig sin kristna tro.

Nadarkhani dömdes 2010 till döden genom hängning för att ha lämnat islam och att ha evangeliserat bland muslimer. Han är pastor i en runt 400 medlemmar stor frikyrkoförsamling i staden Rasht.
Högsta domstolen i Qom upphävde i början av juli dödsdomen, men med ett helt avgörande tillägg: Om Nadarkhani konverterat i vuxen ålder, så måste han avsvära sig sin kristna tro och återvända till islam. Han blev, enligt eget vittnesmål, kristen vid 19 års ålder, men tillade att han fram till dess inte hade haft någon religion.
HD har dock baserat sitt beslut på det faktum att han är född av muslimska föräldrar och har skickat tillbaka ärendet till den domstol som först dömde honom till döden. Där ska avgöras om han varit muslim i åldern 15-19. Har han det, står han inför valet att förkasta sin kristna tro eller dö.

Nadarkhani greps i oktober 2009 då han på basen av den iranska religionsfrihetslagen protesterade mot att hans barn tvingades läsa Koranen i skolan.
Både europeiska och amerikanska politiker och människorättsgrupper har uppmanat ledarna i sina respektive länder att ingripa. Man befarar ändå att det redan är för sent.
Senast den iranska staten avrättade en "avfälling" var i december 1990. Regimens offer då var pingstpastor Hossein Soodmand.

Källor: Dagen, Wikipedia, The Christian Messenger

Bamse och asylsökande barn

I ett inlägg i november i fjol berömde jag tidningen Bamse för att den tog med en regnbågsfamilj i sina serier. I mars berättade jag vilken inverkan Bamse kan ha på religionsutövandet.

Nu är Bamse i hetluften igen. Migrationsverket i Sverige beställde en serietidning av Bamses förlag för att lättare kunna förklara för barn (särskilt asylsökande sådana) vad det innebär att söka asyl och hur processen går till. Jag tycker att detta är en god pedagogisk metod. Barnen kan sökert lättare ta till sig informationen i den formen än om man skulle sätta lagboken i handen på dem. Vuxna också, för den delen.
Det som en del debattörer tar på näsan av är dock att ett av barnen i serien får avslag på sin asylansökan och avvisas till sitt hemland, där det träffar sina släktingar igen i en stämning av "borta bra, men hemma bäst". Detta har av debattörerna målats upp som sverigedemokratisk asylpolitik, som skulle vara ovärdigt Bamse. Han borde ju vara en trygg socialdemokrat eller kommunist, vilket han har kallats under gångna decennier.
Jag vet inte riktigt vad de väntar sig. Det är ju ett faktum att en del asylsökande får avslag och avvisas. Att det är så många som råkar ut för detta kan naturligtvis diskuteras och kritiseras, men det är knappast Bamses fel. Skall då denna informationstidning öka stressen och ångesten för barnen genom att ha den som avvisas mött av soldater med gevär och förd till någon tortyrkammare någonstans?
Jag tycker inte att det är särdeles orealistiskt att avvisade barn blir mötta av sina släktingar vid återkomsten. Serien slutar ju med den scenen, om jag har förstått det rätt. Att det sedan kan bli annat som händer också, kanske barnen inte behöver belastas med.
Nej, ge barnen den information som de behöver, men låt dem vara barn! Verkligheten hinner nog ifatt dem senare.
Heja, Bamse!

Bamsetidning för asylsökande barn (Migrationsverket 6.4.11)
Världens dummaste björn (Helsingborgs Dagblad 18.5.11)
Bamse anklagas för att ha blivit sverigedemokrat (Resumé 18.5.11)
Bamseserie för flyktingbarn upprör (Hufvudstadsbladet 18.5.11)



Cameroun: Roger Jean-Claude Mbede

L'arrestation en mars de Roger Jean-Claude Mbede, le verdict de culpabilité prononcé à son encontre, ainsi que sa condamnation à trois ans de prison pour homosexualité représentent une grave violation des droits à la liberté d'expression et à l'égalité, pourtant garantis par la constitution camerounaise, ont déclaré trois organisations des droits de l'homme dans un courrier adressé à trois hauts représentants du gouvernement camerounais.
L'article 347 bis prévoit que toute personne ayant « des rapports sexuels avec une personne de son sexe » risque jusqu'à cinq années d'emprisonnement. M. Mbede a été condamné après avoir reconnu son orientation sexuelle pendant sa garde à vue dans les locaux de la police. Or la loi sur l'homosexualité ne respecte pas les traités internationaux sur les droits humains qui, comme le définit la constitution camerounaise, doivent être directement appliqués dans le pays.

M. Mbede a envoyé un SMS à une connaissance pour convenir d'une rencontre le 2 mars 2011. Lorsqu'il est arrivé sur place, cette personne était accompagnée de policiers, qui l'ont placé en garde à vue. La police a interrogé M. Mbede, qui a admis être homosexuel. Selon la loi camerounaise, une personne ne peut être retenue en garde à vue plus de 48 heures sans être inculpée. M. Mdebe est resté sept jours à la gendarmerie du SED de Yaoundé avant d'être inculpé et transféré à la prison centrale de Yaoundé.
Il a comparu trois fois devant le Tribunal de première instance de Yaoundé. Le 28 avril, il a été reconnu coupable et condamné à trois ans d'emprisonnement. M. Mbede purge actuellement sa peine à la prison centrale de Yaoundé. Pour les militants camerounais, la sécurité physique de M. Mbede est menacée en raison de son orientation sexuelle.
« Le système pénal camerounais ne parvient pas à faire respecter les droits fondamentaux des personnes », a déclaré Yves Yomb de l'organisation Alternatives-Cameroun. « Dans d'autres cas, une simple accusation par un tiers peut être retenue comme soi-disant 'preuve' . L'existence de cette loi et son utilisation avec une telle impunité bafouent les libertés civiles dans le pays. »

En 2010, quatre organisations de défense des droits humains ont publié conjointement un rapport rassemblant des preuves sur les nombreuses violations des droits fondamentaux auxquelles les lesbiennes, les homosexuels et les bisexuels sont confrontés au Cameroun. Ce rapport traite de la détention arbitraire, du mépris du droit et de la condamnation sans preuve en application de l'article 347 bis. Il présente des cas d'abus sur des personnes placées en détention, avant le procès et en prison, par les membres de la police ou du personnel carcéral, dont des passages à tabac, des violences verbales et des actes de torture. Par ailleurs, des courriers adressés par des prisonniers aux autorités pour dénoncer les abus commis par les gardiens restent toujours sans réponse.
Les autorités pénitentiaires divulguent souvent aux autres prisonniers l'orientation sexuelle présumée des individus emprisonnés en application de l'article 347 bis. S'ensuivent alors constamment des menaces, de la violence et des insultes à l'encontre de ces derniers. Dans le rapport, il est donné l'exemple de prisonniers présumés homosexuels qui ont été battus et agressés sexuellement par des codétenus, sans avoir reçu la protection des membres du personnel carcéral, qui allaient jusqu'à encourager cette violence.

Human Rights Watch 17.5.11

IDAHO today!

Today, May 17, is the International Day Against Homophobia and Transphobia (IDAHO - no connection with the state in the USA). It is most easily celebrated by wearing something rainbow-coloured.
Wikipedia writes about the history of the day:

The idea of the Day was launched in 2004. The date of May 17th was chosen to commemorate the World Health Organization’s decision to remove homosexuality from the list of mental disorders in 1990.
By May 17th 2005, as a result of a year long campaigning effort, 24 000 people worldwide and reputed international organizations [...] had signed the appeal to support the IDAHO initiative.
In May 2005 already, activities took place on IDAHO in many countries in the world. First LGBT events ever were organized in Congo, China and Bulgaria.
Organizations in more than 70 countries in the world now invest International Day Against Homophobia and Transphobia as part of their annual mobilization plan. In some of them, the Day has become the major focal point or action.
IDAHO has now been officially recognized by the EU Parliament, Spain, Belgium, the UK, Mexico, Costa Rica, the Netherlands, France, Luxemburg and lately Brazil. It is also recognized by numerous local authorities across the world, like the province of Quebec, the city of Buenos Aires, etc.
In several countries like Argentina, Bolivia, Australia, Croatia, etc., national civil society coalitions have called upon by their authorities to have the Day recognized.

You'll find more information on dayagainsthomophobia.org.

Indien: Gurappa Powar, Ashok Motilal Powar, Keshav Digasl m.fl.

Maharashtra - En grupp av hinduiska extremister störde den 24 april 2011 påskfirandet i Dasturipada i Palgha, och angrep den firande församlingen med klubbor. Attacken kom tre dagar efter att en mobb stört skärtorsdagsbönen i Palghar.
Inga gripanden har gjorts. De kristna är rädda: "Vi har flytt från våra hem. Vi lever i rädsla."

Karnataka - Hinduiska extremister stormade en långfredagsguds​​tjänst den 22 april i byn Muttaldinni och beordrade församlingen att konvertera till hinduismen. Pastorerna Gurappa Powar och Ashok Motilal Powar erbjöds 10.000 rupier (223 US$) om de konverterade till hinduismen. Men pastorerna avböjde och de hinduiska extremisterna började misshandla dem, förstörde deras biblar och psalmböcker och lämnade in en falsk polisanmälan mot dem där de anklagas för tvångskonvertering.
Polisen vägrade att hjälpa de kristna.

Maharashtra - Polisen arresterade den 21 april sex kristna efter ett klagomål om påstådda tvångskonverteringar av det hinduiska stamfolket i Thane. Santosh Laxman i byn hade lämnat in en anmälan mot dem för att de upprepade gånger kommit till deras by och predikat om "nyttan" av konvertering, varefter många hade konverterat.
De kristna släpptes mot borgen nästa dag.

Kerala - Hinduiska extremister misshandlade den 20 april kristna som distribuerat Nya Testamenten i Mudakolly.
De kristna fick inte livshotande skador.

Orissa - Hinduiska extremister i Sundergarddistriktet höll den 13 april en kristen familj i fångenskap. De hinduiska extremisterna belägrade Keshav Digasl hus i byn Bodimunda och höll hans familj i fångenskap för att hindra och hota affärsinnehavare från att sälja material till de kristna familjer som försökt bygga upp sina hem efter våldsvågen 2008.
Polisen gjorde ingenting för att hjälpa Digasls familj.

Open Doors 29.4.11

Hungary: New Constitution Enshrines Discrimination

The new Hungarian constitution approved by parliament contains provisions that could lead to discrimination, according to Human Rights Watch (HRW). President Pál Schmitt should send the constitution back to Parliament to address these and other human rights issues, HRW said 19.4.11.
The proposed constitution was passed on April 18 by a vote of 262 to 44, with 1 abstention. It includes provisions that could lead to discrimination against women, lesbian, gay, bisexual, and transgender (LGBT) people, and people with disabilities, HRW said.
"The ruling Fidesz members of Parliament pushed through a constitution that puts Hungary at odds with its obligation to uphold and respect human rights," said Amanda McRae, a Western Balkans researcher for HRW. "The president needs to use his authority to fix this fundamental document before it becomes law and enshrines discrimination."

In a letter to Prime Minister Viktor Orbán on April 15, HRW raised concerns about provisions in the constitution that put the rights of people with disabilities, women, and LGBT people at risk.
HRW is also concerned that civil society and opposition groups in Hungary were largely excluded from the process of drafting and reviewing the constitution. Numerous groups in and outside of Hungary called for essential changes and more time to debate and review the document, but the constitution, which was introduced for public debate in mid-March, passed the Parliament with few changes only a month later.

The adoption of this new constitution comes in the midst of a number of other human rights concerns in Hungary. In recent months, a new law went into effect that restricts media freedom; vigilante groups have attacked and held demonstrations against Roma, with little government condemnation of such actions; and concerns have been raised about the treatment of asylum seekers and other migrants in Hungary, including those who are pushed back to Ukraine from the Hungarian border and face abuse in Ukrainian detention.

Although civil society and opposition groups have questioned the need for a new constitution, members of the ruling party Fidesz, which currently holds a two-thirds majority in the Parliament, have said that a new constitution is necessary to finish the transition from communism to democracy. The current Hungarian constitution dates from 1949 but was significantly amended in 1989 following the collapse of communism in Hungary.

Vietnam: Ksor Y Du och Kpa Y Co

Två kristna evangelister, 47-årige Ksor Y Du och 30-årige Kpa Y Co, har dömts till sex respektive fyra års fängelse för att ha "försvagat den nationella enigheten".
Ksor och Kpa, som tillhör kyrkan Vietnam Good News Mission (VGNM), fick domarna den 15 november 2010. Domarna inkluderade fyra respektive två års husarrest, enligt källor från deras kyrka och Vietnams tidning Phap Luat. Båda evangelisterna, som tillhör minoriteten Ede, bor i distriktet Song Hinh i provinsen Phu Yen, där det finns omkring 20 församlingar som tillhör VGNM.
Ksor var en av de flera tusen människor från den etniska minoriteten i Vietnams centrala högland som deltog i demonstrationerna 2004 mot religionsförtryck och olaglig beslagtagning av landområden. Många av demonstranterna var kristna. Tillsammans med hundratals andra tillfångatogs Ksor när han försökte fly till Kambodja efter militärens kraftåtgärder som följde på demonstrationerna. Han tillbringade fyra år i fängelse och ännu ett år i husarrest.
I maj 2009 gick Ksor med i VGNM, ett nätverk av huskyrkor som har växt från de 14 församlingar som träffades i hemmen 2007 till dagens 360.
I september 2009 förhördes Ksor i tre veckor och myndigheterna förbjöd honom att ringa internationella telefonsamtal under den tiden. Fängelsestraffet hade gjort honom fattig och vid dålig hälsa, och han berättade för myndigheterna att han ringt en släkting i USA tre gånger för att fråga efter pengar till medicin och till reparationer av hans förfallna hus. Tidningen Phap Luat rapporterade dock att han hade ringt 58 internationella telefonsamtal, vilket är en grov överdrift enligt Ksors familj.

De två evangelisterna arresterades den 27 januari 2010. Ksor var på väg till polisstationen för att delta i ytterligare ett förhör då han togs om hand av polisen som band ihop hans händer och släpade honom bakom en motorcykel till stationen, enligt de boende i byn. Han föll många gånger och kom fram blodig och blåslagen.
Båda männen hölls fängslade i tio månader utan rättegång, fram till den 15 november. Myndigheterna tog med Ksors tonårsdotter till fängelset och sade till henne att vittna om att hennes pappa hade ringt utomlands många gånger, enligt ledarna för VGNM. När hon vägrade slog en kvinnlig polisman henne hårt i ansiktet två gånger innan hon skickades iväg.
Ksors fru, A Le H'Gioi, var med på rättegången trots att hon inte hade fått den tillåtelse till det som krävs enligt vietnamesisk lag. Hon berättade för ledarna i kyrkan att domaren vid rättegången tog upp deras tro på en gång genom att fråga hennes man: "Insisterar du fortfarande på att följa din religion?" Domaren frågade honom också: "Efter att ha suttit i fängelse, insisterar du på att bli kvar i Vietnam Good News Mission?"
Hennes man hade svarat att han inte skulle ge upp sin tro på Gud även om det innebar döden. Kristna ledare sade att utfrågningen gick emot antagandena om att åtalet mot de två evangelisterna inte hade något med religion att göra.

Compass Direct 6.12.10 

South Africa: Millicent Gaika

From Avaaz.org:
Millicent Gaika was bound, strangled, tortured and raped for five hours by a man who crowed that he was ‘curing’ her of her lesbianism.
She barely survived, but she is not alone - this vicious crime is recurrent in South Africa, where lesbians live in terror of attack. But no one has ever been convicted of 'corrective rape'.
Amazingly, from a tiny Cape Town safehouse a few brave activists are risking their lives to ensure that Millicent’s case sparks change. Their appeal to the Minister of Justice has exploded to over 140,000 signatures, forcing him to respond on national television. But the Minister has not yet answered their demands for action.
Let's shine a light on this horror from all corners of the world - if enough of us join in to amplify and escalate this campaign, we can reach President Zuma, who is ultimately responsible to uphold constitutional rights. Let’s call on Zuma and the Minister of Justice to publicly condemn ‘corrective rape’, criminalise hate crimes, and ensure immediate enforcement, public education and protection for survivors. Sign the petition now and share it with everyone - we’ll deliver it to the South African government with our partners in Cape Town.

South Africa, often called the Rainbow Nation, is revered globally for its post-apartheid efforts to protect against discrimination. It was the first country to constitutionally protect citizens from discrimination based on sexuality. But in Cape Town alone, the local organization Luleki Sizwe has recorded more than one 'corrective rape' per day, and impunity reigns.
'Corrective rape' is based on the outrageous and utterly false notion that a lesbian woman can be raped to 'make her straight', but this heinous act is not even classified as a hate crime in South Africa. The victims are often black, poor, lesbian women, and profoundly marginalised. But even the 2008 gang rape and murder of Eudy Simelane, the national hero and former star of the South Africa women's national football team, did not turn the tide. And just last week Minister Radebe insisted that motive is irrelevant in crimes like 'corrective rape.'

South Africa is the rape capital of the world. A South African girl born today is more likely to be raped than she is to learn to read. Astoundingly, one quarter of South African girls are raped before turning 16. This has many roots: masculine entitlement (62 per cent of boys over 11 believe that forcing someone to have sex is not an act of violence), poverty, crammed settlements, unemployed and disenfranchised men, community acceptance - and, for the few cases that are courageously reported to authorities, a dismal police response and lax sentencing.
This is a human catastrophe. But Luleki Sizwe and partners at Change.org have opened a small window of hope in the fight against it. If the whole world weighs in now, we could get justice for Millicent and national action to end 'corrective rape'.

This is ultimately a battle with poverty, patriarchy, and homophobia. Ending the tide of rape will require bold leadership and concerted action to spearhead transformative change in South Africa and across the continent. President Zuma is a a Zulu traditionalist, who has himself stood trial for rape. But he condemned the arrest of a gay couple in Malawi last year, and, after massive national and international civic pressure, South Africa finally approved a UN resolution opposing extra-judicial killing in relation to sexual orientation.
If enough of us join this global call for action, we could push Zuma to speak out, drive much-needed government action, and begin a national conversation that could fundamentally shift public attitudes toward rape and homophobia in South Africa.
A case like Millicent’s makes it easy to lose hope. But when citizens come together with one voice, we can succeed in shifting fundamentally unjust, but deeply ingrained practices and norms. Last year, in Uganda, we succeeded in building such a massive wave of public pressure that the government was forced to shelve legislation that would have sentenced gay Ugandans to death. And it was global pressure in support of bold national activists that pushed South African leaders to address the AIDS crisis that was engulfing their country. Let’s join together now and speak out for a world where each and every human being can live without fear of abuse.

SOURCES:
Blog of Luleki Sizwe, South African organization leading the call to their government to stop 'corrective rape', and providing support to victims
Minister of Justice Radebe’s nationally televised interview (South African Broadcasting Corporation; published on YouTube 13.1.11)
Protest against ‘corrective rape’ (The Sowetan 6.1.11)
Petition launched on Change.org by activists from Luleki Sizwe
South Africa's shame: the rise of child rape (The Independent 16.5.10)
Exploring homophobic victimisation in Gauteng, South Africa: issues, impacts, and responses (Centre for Applied Psychology, University of South Africa 2008)
"We have a major problem in South Africa" (The Guardian 18.11.10)
South Africa: Rape Facts (Channel 4 11.5.10)
Understanding men’s health and use of violence: interface of rape and HIV in South Africa (Medical Research Council, South Africa, June 2009)
Preventing Rape and Violence in South Africa (Medical Research Council, South Africa, November 2009)

Politics and economics as Christian duties

The Switzerland-based news agency Ecumenical News International recently published a couple of pieces that show that we as Christians have a responsibility for more than just the salvation of souls. As these Asian church leaders show, we must also take a stand in fields like politics and economics, in order to battle injustice, poverty, and over-exploitation of natural resources.
Thank you, Rev. Tabo-oy and Ms. Chhungi, for your inspiring example!

Privatisation deters poor's access to water, say Asian church leaders
Manila (ENInews 1.12.10). More and more poor people in Asia are being deprived of what was once seen as a free "God-given resource", as water has become a paid-for asset controlled by private companies in recent years, say Asian church leaders. "Now considered as a commercial commodity rather than as heritage and a natural resource that should be protected, water … is now being increasingly controlled by private corporations," said the Rev David Tabo-oy, evangelism officer of the Episcopal (Anglican) Church of the Philippines.Tabo-oy was reflecting on "Water as a gift from God and as a human right" during the second day of a 28 November to 3 December consultation on "communities' rights to water and sanitation in Asia" held in Manila.

Wrong reading of Bible story 'legitimises' earth's exploitation
Manila (ENInews 3.12.10). Asian Christian leaders have challenged what they describe as a distorted interpretation of the Bible's Genesis story about God telling Adam and Eve to "subdue" the earth and to "have dominion" over other living species and non-living resources on the planet. "The misinterpretation, which has been blamed on Christians, has helped legitimise the wanton profit-oriented exploitation of the planet and its resources," said Hrangthan Chhungi of the Presbyterian Church of India. She said that the more appropriate translation from Hebrew, the language in which Genesis is written, is "to over-see and take care, rather than to subdue and have dominion".

Previously published on my political blog and on Karl's comments.