Det finns två rörelser i kyrkohistorien vars namn liknar varandra, men som inte har någonting annat med varandra att göra. De är montanismen och ultramontanismen. Om man bara ser namnen verkar det ju som om ultramontanismen vore en extrem form av montanismen, men så är alltså inte fallet.
Montanismen, som har namn efter sin grundare Montanus, var en karismatisk, kiliastisk och apokalyptisk rörelse från medlet av det andra seklet till c:a år 500. Den uppkom i Mindre Asien genom Montanus’ profetiska verksamhet. Han profeterade Kristi snara återkomst och förutsade att det nya Jerusalem, som Uppenbarelseboken talar om, skulle sänka sig från himlen på en viss plats i hans hemtrakter. Mycket snart blev Montanus’ profetior och skrifter lika viktiga och viktigare än Bibeln för hans anhängare, och rörelsen (som aldrig var särskilt stor) förkastades av kyrkan som irrlärig. Den levde ändå kvar några hundra år, tills den slutligt tynade bort.
Ultramontanismen ansåg på 1800-talet att makten i den katolska kyrkan skulle ligga hos påven i Rom. Rörelsen hade sitt ursprung i Frankrike, och namnet kommer från latinets ultra montes, "på andra sidan bergen", d.v.s. Alperna, alltså från Frankrike sett. Påvarna var naturligtvis förtjusta i ultramontanismen, men den födde också en hel del problem, både för den katolska kyrkan, för nationalstaterna och för deras inbördes förhållanden.
Som exempel kan nämnas att "järnkanslern" i kungariket Preussen och senare i kejsardömet Tyskland, Otto von Bismarck, såg med stor misstänksamhet på den katolska kyrkan och katolikerna i Tyskland. Detta berodde just på ultramontanismen, eftersom den kunde (enligt Bismarck) leda till att katolikerna blir lojala mot påven i stället för sin egen kejsare. Därför begränsades han katolikernas, särskilt prästernas, rättigheter till statliga ämbeten. Hans inställning mildrades dock senare.
Montanismen, som har namn efter sin grundare Montanus, var en karismatisk, kiliastisk och apokalyptisk rörelse från medlet av det andra seklet till c:a år 500. Den uppkom i Mindre Asien genom Montanus’ profetiska verksamhet. Han profeterade Kristi snara återkomst och förutsade att det nya Jerusalem, som Uppenbarelseboken talar om, skulle sänka sig från himlen på en viss plats i hans hemtrakter. Mycket snart blev Montanus’ profetior och skrifter lika viktiga och viktigare än Bibeln för hans anhängare, och rörelsen (som aldrig var särskilt stor) förkastades av kyrkan som irrlärig. Den levde ändå kvar några hundra år, tills den slutligt tynade bort.
Ultramontanismen ansåg på 1800-talet att makten i den katolska kyrkan skulle ligga hos påven i Rom. Rörelsen hade sitt ursprung i Frankrike, och namnet kommer från latinets ultra montes, "på andra sidan bergen", d.v.s. Alperna, alltså från Frankrike sett. Påvarna var naturligtvis förtjusta i ultramontanismen, men den födde också en hel del problem, både för den katolska kyrkan, för nationalstaterna och för deras inbördes förhållanden.
Som exempel kan nämnas att "järnkanslern" i kungariket Preussen och senare i kejsardömet Tyskland, Otto von Bismarck, såg med stor misstänksamhet på den katolska kyrkan och katolikerna i Tyskland. Detta berodde just på ultramontanismen, eftersom den kunde (enligt Bismarck) leda till att katolikerna blir lojala mot påven i stället för sin egen kejsare. Därför begränsades han katolikernas, särskilt prästernas, rättigheter till statliga ämbeten. Hans inställning mildrades dock senare.
3 kommentarer:
Bra blogg, kyrkohistorien är aktuell även idag.
En överdriven betoning av ett apostoliskt ämbete finns inte bara inom katolicismen utan även inom extrema grenar av frikyrklighete, särskilt pingst och Livets Ord. Egentligen är det varianter av samma sak - ledare vill ta sig mer makt än de kan få om varje enskild kristen själv bedömer deras lära med hjälp av Bibeln.
Så Jesus var en maktmissbrukare? Paulus med? Moses? osv..
Var inte fånig, Bengt! Det var inte alls så som Thomas menade - och det tror jag nog att du inser!
Skicka en kommentar