Latvia: Churches defend "traditional family values"

Leaders of the Lutheran, Catholic, Baptist and Adventist churches in Latvia have criticized a new social science school textbook that describes gay and lesbian life as a ”normal aspect of sexuality.” The Latvian Ministry of Education is giving in to the Churches’ demands, and that, in turn, is criticized by local representatives of sexual minorities.
The Churches promise to continue to defend ”traditional family values”. ”The church isn't alone in its traditional view of the family in Latvia,” said Ivars Kubcis, spokesman for the country's Evangelical Lutheran church (ELCL).

About a quarter of the Latvians are Lutherans and Catholics, respectively, while some six per cent are Orthodox.
Latvia decriminalized homosexuality as late as 1993, and was the last EU member to forbid discrimination of homosexuals in 2006.

Latvian churches reiterate condemnation of homosexuality (ENInews 17.6.11)
Latvian kirkot paheksuvat oppikirjaa (Kotimaa24 23.6.11)



Predikan om utslagning i tredje generation

I en predikan sade jag bl.a. följande:

I Johannesevangeliet talar Jesus om att vi kristna skall bära frukt, frukt som består. Det här blir ännu en dimension i bilden av frukt i vårt liv. Den frukt som vi bär skall inte bara vara god, den skall också vara bestående. Om vår frukt är dålig får den förstås gärna förfaras snabbt, men inte om den är god.
Bestående frukt är sådan som inte bara vi själva kan ha nytta av, utan också våra medmänniskor här och nu - och rent av våra efterkommande i framtiden.
I vårt södra grannland har jag stött på människor som är utslagna i tredje generationen. Estland har varit självständigt i tjugo år nu, men självständigheten har inte gynnat alla. När Sovjetunionen kollapsade, var det många som blev arbetslösa och helt enkelt inte klarade av de förändrade ekonomiska, sociala och politiska förhållandena. Detta gäller särskilt sådana som blev förflyttade från andra delar av den "stora och mäktiga rådsunionen", och som aldrig hade fått eller velat lära sig det lokala språket, estniskan. Efter självständigheten blev dessa ofta isolerade i sina egna städer eller stadsdelar och hade aldrig möjlighet att skapa sig ett självständigt liv i den nya självständiga staten. Den ibland extrema fattigdom som de lever i har gått i arv från generation till generation, och nu växer den tredje generationen upp utan att ha en enda förebild på någon som inte är arbetslös, inte ett enda exempel i sin bekantskapskrets på någon som klarar av att försörja sig själv utan yttre hjälp. Denna dåliga frukt har alltså blivit bestående.
Liknande utslagning hotar också en del i vårt land - vi skall inte tro att vi är så mycket bättre. 

Humanistisen kristillisyyden manifesti

Adressit.com -sivustolta löytyy alla oleva teksti. Allekirjoitin adressin numerolla 13.
Eikä asia koske ainoastaan kirkkoja Virossa, vaan muuallakin.

Viron kirkkojen neuvostolle, kaikille kirkoille ja seurakunnille

Viron yhteiskuntaa leimaavat pyrkimykset suurempaan demokratiaan, avoimuuteen ja suvaitsevaisuuteen. Tuemme näitä pyrkimyksiä. Huolestuneina olemme kuitenkin havainneet, että samaan aikaan useissa kirkoissa on lisääntynyt autoritaarisuus, sulkeutuneisuus ja suvaitsemattomuus. Kristillinen oppi pyritään asettamaan vastakkain yhteiskunnan humanististen arvojen kanssa. Ymmärrämme vastustuksen kumpuavan pelosta ja epävarmuudesta, mitä yhteiskunnassa tapahtuvat muutokset aiheuttavat. Meistä tämä asenne ei kuitenkaan auta muuttamaan yhteiskuntaa vaan estää kirkkojen oman elämän kehitystä.
Vakaa näkemyksemme on, että kristillisen sanoman pitäisi olla humanistista. Perustamme näkökantamme Raamatun luomiskertomukseen, jonka mukaan Jumala loi ihmisen omaksi kuvakseen (1 Moos.1:27) antaen hänelle sitä kautta erityisen arvon. Humanismi on tämän arvon tunnustamista.
Humanistinen kristillisyys on vastakohta kristillisyyden muodoille, jotka eivät tunnusta ihmisen oikeutta tehdä itsenäisesti päätöksiä ja ottaa vastuuta; jotka vaativat ihmistä sokeasti alistumaan kirkollisille auktoriteeteille; ja jotka haluavat kirkollisen demokratian sijaan keskusjohtoisuutta. On valitettavaa, että osa papeista pyrkii painostamaan kaikkia kirkon jäseniä tällaisen kristinuskon tulkinnan kannalle ja hävittämään mielipiteiden monimuotoisuuden kirkossa. Emme hyväksy kirkon piirissä leviäviä vihapuheita, emmekä niiden perustelua ja oikeutusta Raamatulla.
Toivomme, ettei kirkko haikailisi mennyttä vaan keskittyisi nykytodellisuuteen ja katsoisi tulevaisuuteen. Toivomme, että kirkko olisi moderni, demokraattinen ja avoin. Että se olisi ihmisystävällinen, välittäisi ihmisistä ja arvostaisi jokaista ihmistä yksilönä. Että se arvostaisi koulutusta ja tiedettä sekä huomioisi teologian ja ajattelun kehityksen. Että se olisi valmis käymään yhteiskunnallista keskustelua asettamatta itseään ainoaksi totuuden haltijaksi. Että kirkko arvostaisi henkistä ja hengellistä monimuotoisuutta hyväksymällä sen itsessään ja tukemalla sitä yhteiskunnassa. Että se olisi hengellinen koti kaikille, jotka sitä tarvitsevat, karkottamatta kirkosta ulos yhtäkään ihmisryhmää.

Esitämme näkemyksemme kirkosta ja kristillisyydestä seuraavina teeseinä:
1) Meidän pitää tunnistaa kirkko yhtäältä Jeesuksen Kristuksen asettamana kaikkien kristittyjen yhteisönä, ja toisaalta kirkkoina, jotka ovat organisaatioita. Organisaatioina kirkot ovat maallisia ja alisteisia samalle lainsäädännölle kuin muutkin yhteiskunnassa toimivat järjestöt. Me emme hyväksy väitettä, että kirkko olisi organisaationa pyhä.
2) Kirkon organisaatio on ennen kaikkea tukirakenne, jonka tehtävä on tukea jäseniensä hengellistä kasvua. Kirkko oikeuttaa olemassaolonsa tällaisena rakenteena ainoastaan niin kauan kuin se pystyy hoitamaan tämän tehtävän.
3) Kirkon organisaatiossa on oltava mahdollisuus mielipiteiden ja ajatustapojen monimuotoisuudelle. Jokaisella kirkon jäsenellä on oikeus ja velvollisuus ilmaista kantansa kaikkiin kirkkoa koskeviin asioihin, niin johtamistavan kuin säädöstenkin osalta ja tehdä sitä avoimesti.
4) Vaikka luemmekin Raamattua Jumalan ilmoituksena, samalla katsomme, että ilmoitus on välitetty meille ihmiskielen, aikaansa sidotun kulttuurin sekä maailmankuvan kautta. Tämän vuoksi Raamattua tulee lukea sen historiallisessa kontekstissaan. Samoin tulee suhtautua myös sitä selittävään ja tulkitsevaan kirkon opetukseen. Näin ollen me emme hyväksy fundamentalistista raamatuntulkintaa, jossa valikoiden käytetään Raamatun tekstejä tulkiten niitä kirjaimellisesti. Pidämme olennaisena, että Raamatussa tehdään ero sen jumalallisen ja ikuisen, sekä inhimillisen ja ajallisen sanoman välillä.
5) Älyllisesti rehellinen kristillinen julistus vaatii maailmankuvassa, ajattelussa ja yhteiskunnassa vuosituhansien aikana tapahtuneiden muutosten ottamista huomioon.
6) Kirkkoon ovat tervetulleita ja kirkossa ovat yhdenvertaisia kaikki ihmiset riippumatta sukupuolesta, koulutuksesta, sosiaalisesta asemasta, fyysisistä tai psyykkisistä vajavaisuuksista, terveydentilasta, seksuaalisesta suuntautumisesta tai identiteetistä, kansalaisuudesta, kansallisuudesta tai kulttuuritaustasta.

Uskomme, että kirkon vahvuus on meidän hengellisessä ja uskonnollisessa monimuotoisuudessamme. Toivomme, että se monimuotoisuus pysyisi ja vahvistuisi. Me haluamme aloittaa laajapohjaisen ja avoimen keskustelun kirkon roolista ja mahdollisuuksista 21. vuosisadan virolaisessa yhteiskunnassa ja haluamme, että se keskustelu on julkista.



Estonia - the world's 'least religious' country

I love Estonia, Finland's neighbour to the south.
We have no land border, but are separated by the Gulf of Finland, an arm of the Baltic Sea that I have lived by all my life. Estonia is closer to Helsinki and Porvoo than most of the rest of Finland, as a matter of fact - the city of Tampere is some 200 km to the north, which isn't so much, but Tallinn is even closer, only some 70 km to the south. Of course, in travel time the difference isn't so big, as Tampere is two hours by train from Helsinki, while Tallinn is two hours by ferry. But Lapland is so, so far away. The distance from Porvoo to the north of Lapland is equal to the distance to, say, Berlin.

For some years now, I have been engaged in S:t John Aid in Estonia (Johanniitide Abi Eestis), and this summer I got fed up with only knowing a bit of Estonian, so I have promised myself to learn the language properly. Which isn't too hard, since it is a fairly close relative to Finnish. You just have to be wary of the pitfalls - words that sound similar but have entirely different meaning. "Pulma" means problem in Finnish, but "pulmad" means wedding in Estonian, for instance. Not that the meaning is so different there, perhaps...

But our modern history separates us. While Finland was able to stay out of the Soviet Union after WWII, Estonia and the other Baltic states, Latvia and Lithuania, were annexed. This has had far-reaching consequences, of course, both economically and culturally.
One consequence is on the religious front. The Soviet anti-religious propaganda struck hard in many parts of the union. In Finland, some 80% of the population belongs to the Lutheran church. In modern-day Estonia, only 13% do, and yet the Lutheran church is the country's largest. A colleague in Tallinn said that he avoids wearing ecclesiastical garb in public because of the negative reactions he gets. I use it myself, since it often gives people an opportunity to contact the pastor and talk a bit. But that is at home in Finland, of course.

This does naturally not mean that Estonians are unspiritual. It only means that they now seek their answers outside of the churches. Which is their right, but it also shows that half a century of violent propaganda can have an effect on a good people. It is sad.

Spirituality in Estonia - the world's 'least religious' country (BBC News 26.8.11)
The Least Religious Country in the World (Aqurette 26.8.11)
Estonia: "We do not tolerate homosexuality" (Karl's comments 6.9.11)

Estonia: "We do not tolerate homosexuality"

The Estonian Justice Chancellor Indrek Teder made a statement in May 2011, saying that Estonia should start registering partnerships, since the present system with exclusively heterosexual marriages doesn't give same-sex couples enough protection. In his opinion, the Constitution wouldn't bar a gender neutral marriage law, but that the time isn't ripe as yet. In 2010, the Conservative government stopped the preparations of a law on registered partnerships, but now the country has a new government.
In July, the Estonian Council of Churches (Eesti Kirikute Nõukogu), an ecumenical body consisting of the leaders of the Evangelical Lutheran and the Roman Catholic churches, the two Orthodox churches (Moscow and Constantinople) working in Estonia, and a number of Free Churches, sent an open letter to the Ministry of Justice as a reaction to the Chancellor's statement. "The Council of Churches does not tolerate homosexuality," they wrote, and claim that the traditional marriage is a guarantee for the stability of the Estonian people and the Estonian State.
Most regrettable.

Õiguskantsler: samasoolistel peab olema võimalus kooselu registreerida (Postimees 23.5.11)
Õiguskantsler soovitab samasooliste partnerlussuhted reguleerida (Delfi 23.5.11)
Postimees: Viron oikeuskansleri haluaa Viroon rekisteröidyn parisuhteen (Ranneliike 23.5.11)
Viron kirkot ilmoittavat, etteivät ne suvaitse homoseksuaalisuutta (Ranneliike 9.7.11)



Finland's first woman bishop consecrated under boycott

The first Finnish woman to become a Lutheran bishop was Tuulikki Koivunen Bylund, who was consecrated Bishop of Härnösand in Sweden in November last year (as I noted at the time).
Now, the first woman has become bishop in the ELCF. Irja Askola has succeeded Eero Huovinen as Bishop of Helsinki, and was consecrated by our new Archbishop Kari Mäkinen in the Cathedral of Helsinki on Sunday, 12 September. As usual, the Archbishop was assisted by domestic and foreign dignitaries. Representatives from at least Sweden, Norway, Denmark, Estonia, Namibia, England, and Ireland were present in different roles.

Not all who are invited attended, however. The Lutheran churches of Latvia and Ingria (in present-day Russia) declined, apparently because of Askola's gender. Neither church ordains women; the Ingrians never have and the Latvians have stopped doing so.
Neither church admits to this being the reason, though. In Latvia, preparations for a synod in December apparently demanded such an effort that no-one could be sent to Finland for a Sunday in September. That will surely be quite a synod! The Bishop of Ingria simply declined without giving a reason, which naturally is more honest than the Latvians' pretext.

Another ecumenical problem concerns the Church of England. Suffragan Bishop David Hamid, who represented the CofE in Helsinki, could not participate in blessing Askola with laying on of hands, since the CofE is still struggling with the decision whether to consecrate female bishops or not. Hamid had other roles during the service, however.
The CofE will, apparently, not accept pastors ordained by Askola as priests in England, in accordance with the Porvoo Agreement. Lutheran pastors (such as I) that are ordained by male bishops are fully accepted in the Anglican churches of the Porvoo Communion (and vice versa, of course), but women bishops will pose a problem.
Which seems weird to me - but then, I'm not Anglican...

Kaksi kirkkoa ei lähetä edustajaa Askolan vihkimykseen (Kotimaa 3.9.10)
Kotimaa: Osa kutsutuista ei tule naispiispan vihkimykseen (Helsingin Sanomat 3.9.10)
Utländska kyrkor bojkottar biskopsvigning (Hufvudstadsbladet 3.9.10)
Kyrkor bojkottar biskopsvigning (Dagen 3.9.10)

Previously published on Karl's comments.
Slightly edited.

Church of Estonia defrocks gay pastor

Pastor Heino Nurk (b. 1958) of the Estonian Evangelical Lutheran Church (EELC) was ordained in 1983, while Estonia still was a part of the Soviet Union. At first, he worked in a few parishes in Estonia, but after a few years he specialised in hospital counselling and worked and studied both in Estonia and in the USA. Lately, he has been teaching pastoral care. He is also a founding member of a Christian gay organisation that was started earlier this year.
On October 5, 2010, pastor Nurk was defrocked by the EELC. The reasons given were that he has been found guilty of an indecent act and of teaching heresy. Apparently Nurk himself hasn't been heard during this process, which strikes me as odd. This decision has been much publicised in Estonia.

Estonian society is, as a rule, rather homophobic. What's more, the EELC and the other Baltic Lutheran (and other) churches are in general more conservative than their Nordic counterparts. If, as seems to be the case, Nurk was defrocked because he is (openly) gay and because he teaches that it's OK for a Christian to be gay, it is sad. This is a decision that even the ELCF in Finland would not have made, not to mention the Church of Sweden. But in Estonia they did make it.
I hope that Heino Nurk and other Estonian Christians in his situation will have it easier in the future. I also hope that the road to this future will not be too hard to travel. But I have my doubts.

Õpetaja Heino Nurk E.E.L.K. Seabrooki koguduse hooldaja õpetajaks (Vaba Eesti Sõna / EELK Uudised 8.2.01)
Kirikuvalitsus tagandas vaimuliku ametist Geikristlaste Kogu asutajaliikme (Geikristlaste Kogu 8.10.10)
Heino Nurk: Meie kogudustes on alati olnud geikristlasi (Geikristlaste Kogu 11.10.10)
Heino Nurk tagandati vaimuliku ametist (Eesti Kirik 12.10.10)
Tagandatud hingekarjane: "Peapiiskop teadis juba aastate eest, et olen homo!" (Õhtuleht 12.10.10)
Eesti Evangeelse Luterliku Kiriku konsistoorium: vaimulik ei saa avalikult olla gei (Valgamaalane 12.10.10)
Viron kirkko erotti homopapin (Kotimaa24 12.10.10)
Soome kirikuõpetaja Karl af Hällström väljendab nördimust geipastori tagandamise pärast Eestis (Geikristlaste Kogu 13.10.10)
Pastor sparkad från Estniska kyrkan (QX.se 17.10.10)
News from the East (OCICBW... 19.10.10)
HBT-vänlig präst avsatt (Kyrkans Tidning 20.10.10)
Homosexuell präst avsatt - och öppet brev till Dagen (Karin Långström Vinge 20.10.10)

Previously published on Karl's comments
Republished on UK Gay News 18.10.10.

Padis kloster och Borgå

Padis kloster var ett cistercienskloster i nuv. Padis kommun väster om Tallinn i Estland. Ruinerna finns kvar (se bilder på hemsidan).
Klostret grundlades från klostret i Dünamünde (nuv. Daugavgrīva nära Riga) 1281 och lydde under abboten i nämnda kloster till 1317. Då fick Padis kloster av danskarna under kung Erik (VI) Menved tillstånd att bilda eget "abtei". Estland hörde under Danmark på den tiden, trots att resten av Balticum under namnet Livland lydde under Tyska orden. Redan år 1343, under det estniska anti-kristna uppror som kallas S:t Georgs natt, dödades alla de 28 munkarna och klostret brändes ner. Då Livländska orden (en autonom gren av Tyska orden) två år senare blodigt hade kväst upproret byggdes klostret upp igen.
År 1561 kom Padis kloster under svensk lydnad och upphörde som kloster - Sverige hade ju genomgått reformationen. Byggnadens försvarsverk förstärktes, och det spelade som fäste en framstående roll under de följande oroliga årtiondena. Det erövrades av ryssarna 1576, men återtogs av svenskarna 1580 och förstärktes än en gång i början av 1600-talet.
År 1622 gav Gustav II Adolf det forna Padis kloster till Rigas borgmästare, som omvandlade det till en herrgård. 1766 träffades den av blixten och brann ner, och familjen Ramm använde stenarna till att bygga en ny herrgård bredvid ruinerna av den gamla. Padis herrgård förblev i familjen Ramms ägo till 1919, då Estland för första gången blev självständigt.

År 1351 överlät Magnus Eriksson (kung av Sverige, Norge och Skåne) patronatsrätten över Borgå socken med kapellen Sibbo och Pernå åt munkarna i Padis, vilka innehade rättigheten till 1428, då biskopen och domkapitlet i Åbo övertog den. I Nyland innehade munkarna dessutom egendomar i Ingå och Kyrkslätt socknar samt laxfisken i Helsingeå (nuv. Vanda å) i dåvarande Borgå socken.
De äldsta bevarade delarna av Borgå domkyrka är från 1200-talet, men under 1410-talet påbörjades den nuvarande stenkyrkan, som stod färdig ca år 1450. Inledningen av byggandet skedde alltså under den tid då Borgå hörde under Padis.

Lithuania's new law against information

On July 14, 2009, the Seimas (the Lithuanian parliament) voted to pass a law that bans information on homosexuality, bad hygiene, gambling and hypnosis (among other things) in schools or in media accessible by young people. The law, titled 'Law on the Protection of Minors against the Detrimental Effect of Public Information', includes "the propaganda of homosexuality [or] bisexuality" as a detrimental factor on young people.
In June, the then-President Valdas Adamkus vetoed the law, but the 141-member Seimas has the power to override him and did so with a vote of 87-6. It is expected the law will come into force on March 1st, 2010.
On July 12, the country's new President, the former European Commissioner Dalia Grybauskaitė, came into office. She has voiced her opposition to this law, but is rather powerless to do anything about it. Many Human Rights organisations - e.g. Amnesty International and Human Rights Watch - have expressed their concern about the significant narrowing of the rights to free speech and to information, that this law entails. The blogger Aqurette comments:

The irony is that Lithuania fought long and hard for its independence from the Soviet Union. Freedom of speech was at the top of the agenda. And now, after eighteen years of post-communist democracy, it introduces a law that bans free speech. Joseph Stalin would be so proud.

And we certainly wouldn't want to disappoint him, now, would we?

What really worries me, however, is the attempt (within the EU) to legislate moral issues. That has never worked and it will never work. If something is sinful, a sinner will try it. Making sin illegal can't cure the incurable. And since we all are sinners, it is obvious to me that we try to legislate away not our own sin, but our neighbour's. This is not how lawmaking should work.
While laws reflect the morals of the legislators, the laws themselves should be concerned with actions that hurt others in some way, not with trying to enforce moral behaviour on those that haven't the same values or basis for their morals as the legislators have. If morals are to be influenced or changed, you should use information, not legislation.

Lithuania's parliament passes 'Section 28-style' law to ban homosexuality in schools (PinkNews 14.9.09)
Litauisk lag mot homosex och hypnos (Svenska Dagbladet 14.7.09)
Homoseksualumas yra meilė! (QX.se 14.7.09)
Ny morallag i Litauen får kraftig kritik (Kyrkans Tidning 15.9.09)
Litauen antar lag mot homosex (Dagen 15.7.09)
Mycket att göra i EU: korkad litauisk lag antagen (Karin Långström Vinges blogg 15.7.09)
Dumstrut över Litauen (Antigayretorik 15.7.09)
Homoseksualumas yra meilę (Aqurette 15.7.09)
Lithuania president slams anti-gay censorship bill (AP through 365Gay 16.7.09)

I morgon lugnare?

Nu är jag lite trött. Jag skall strax lägga mig, men vill lite skriva av mig först.

Jag for till Tallinn igen på tisdag kväll. Start från Borgå med 16:35-bussen, som drog ut på tiden så att jag kom till Västra hamnen i Helsingfors först 18:15, en kvart innan båten startade. Men sen gick allt smidigt, och efter att ha övernattat i Tallinn hade vi vårt sammanträde inklusive exkursioner hela dagen igår. Tillbaka for båten kl 20:30, hann till bussen 23:10 och steg in genom hemdörren 00:30.
Natten blev kort, för efter att ha fört barnen till dagis och förskola (som tack och lov är på samma ställe) var det dags att planera vårens program på jobbet. Men det blev lite sporadiskt för mig; en (först igår inbokad) kistläggning kl 12 och en nattvardsgudstjänst kl 14 krävde sitt. Jag lyckades spilla vin över mig när jag själv skulle ta nattvarden - man känner sig dum ...
Så faktiskt ett par timmars paus, så jag hann läsa epost, skriva blogginlägget om Sandell och äta en hamburgare innan vi drog igång träffen med sommarens konfirmander kl 18. Hemma kl 20, läsa för barnen medan frun tvättade lite kläder (för hand eftersom tvättmaskinen strejkar). House på TV, lite blogg och så i säng.
Imorgon är det väl lite lugnare ...

Det lustiga är förstås att jag hade en praktikant med mig, en abiturient som valde mig som skuggningsobjekt när det hörde till någon kurs han tar. Han fick väl en rätt hektisk bild av prästens vardag - såhär stressigt är det inte alltid, Linus! - förutom att han också fick se en död människa för första gången.

Uppdatering: Linus bloggar om vår gemensamma dag här.

Prästkors från Estland

Det finns nog så vackra saker här i världen!

När jag var i Tallinn häromveckan stack jag mig in i en liten antikhandel nära Rådhustorget. Där fanns en hel del intressant - gamla ikoner, smycken i silver och bärnsten, medaljer från både nazist- och sovjettiden, ett fickur med Hitlers porträtt, en tallrik med bild av Stalin... En del grejer var var ju närmast kuriosa, men en del var riktigt fina.
Till de sistnämnda hörde ett ortodoxt prästkors, som uppgavs vara från början av 1800-talet (vilket jag inte per se har någon orsak att betvivla). Det var mycket välgjort i brons med ett silverkrucifix, emaljeringar och ametister - och var så underbart vackert att jag höll på att bli sjuk! Utgångspriset var 15.000 estniska kronor (ca 1.000 €), och det var förstås något utanför min resebudget. När den rysktalande försäljerskan såg mitt intresse, sänkte hon priset nästan genast till 800 €, vilket säkert betyder att det hade kunnat sjunka ytterligare, men det var ändå alldeles för högt. För högt för mig, alltså - korset var nog värt det.

Lustigt, förresten - fast jag anspelade på att jag nyss hade fyllt år var det ingen av kollegerna som ville ge 15.000 kronor åt mig ... Snåljåpar, va!

Nå, jag har nog ett estniskt prästkors från tidigare - dock ett modernt sådant i silver. Det är inte heller ortodoxt utan i princip samma prästkors som kollegerna i Evangelisk-lutherska kyrkan i Estland använder (t.ex. Jaan Maior på bilden). Och det är stiligt ... och jag är nöjd med det ... men ändå ...

S:t John Aid meeting in Tallinn

I’m one of the Finnish members of the Supervisory Board of Sihtasutus Johanniitide Abi Eestis (Foundation S:t John Aid in Estonia). The Foundation is a kind of joint venture between the Estonian Evangelical Lutheran Church (EELC), and the Orders of S:t John in Sweden and Germany (including the Finnish Commandery). Each of these four organisations has two representatives on the Supervisory Board, which meets about twice yearly, usually in the Consistory of the EELC (opposite the Cathedral in Tallinn).
One of the Swedish representatives, by the way, is Johan Dalman, that I’ve mentioned in a previous blog.

Yesterday we had a meeting, in Tallinn as usual. Apart from technical questions that aren’t of any common interest, we discussed some projects that have been started and some that should be started in the near future.

• We fund training of volunteers for the Church’s Diaconal Hospital in Nõmme in Tallinn. The volunteers will visit the patients, talk to them, take them for walks etc. It is an important step in re-humanizing Estonian patient care, which during the Soviet era became rather technical.
• We have imported hospital beds to the Diaconal Hospital and the neighbouring oncological hospital (i.e., it treats cancer patients). 50 beds came from Germany and 20 from the former military hospital Tilkka in Finland.
• Now we’re looking into procuring a washing frame (or maybe two) for the Diaconal Hospital, whose physician-in-chief (and only doctor, actually) Jelena Leibur also is a member of the Supervisory Board. The washing frame, if that is its actual name, is a device that helps the hospital staff bathe the patients.
• We’ve negotiated with the City of Tallinn about starting a security alarm transmitter system (with a button at the wrist for elderly or sick people to press when they need assistance), but we’ll have to see what comes out of it. Now that we’ve given the City the idea, they might run with it and start their own system. Which would be fine by us, of course, as long as people get the help they need.
• We’re also in the process of buying a minibus, which would be leased to the EELC for the church’s diaconal needs.

Our next meeting will be in February, and then we'll probably visit the Estonian countryside in order to familiarize ourselves with the problems that we could address there.

Die Johanniter

Ich bin Ehrenritter des Johanniterordens, der ein geistlicher Ritterorden ist. Die Geschichte des Ordens beginnt in Jerusalem im Jahre 1099, in die Zeit des Kreutzfahrers, und der Orden ist deshalb der älteste humanitäre Hilfsorganisation die heute funktioniert.

Die Grundlage der Existenz des Johanniterordens ist das Bekenntnis zu Jesus Christus. Ohne die geistliche Dimension wäre der Orden in der wechselvollen Geschichte in Vergessenheit geraten.

Die stete Rückbesinnung auf den geistlichen Auftrag seiner Mitglieder hat dem Orden seine Ausstrahlungskraft erhalten.

Die Mitglieder verpflichten sich zu dem einen Doppelauftrag:

1. Eintreten für den Glauben und
2. Einsatz für den Kranken und Hilfsbedürftigen.

Sie folgen damit dem Doppelgebot der Liebe Jesu: "Du sollst Gott lieben von ganzem Herzen und Du sollst Deinen Nächsten lieben wie Dich selbst."

Daher formuliert die Ordensregel: "Der Johanniter lässt sich rufen, wo die Not des Nächsten auf seine tätige Liebe und der Unglaube der Angefochtenen auf das Zeugnis seines Glaubens warten."

Ich bin natürlich in der Finnische Genossenschaft des Ordens (Johanniter Ridderskapet i Finland) aktiv, und gar als seine Ordenskaplan. Die Arbeit ist sehr interessant und lohnend. Zum Beispiel könnte ich erwähnen den Johanniter-Hilfsstiftung in Estland (Sihtasutus Johanniitide Abi Eestis), in dessen Verwaltungsrat ich repräsentiere unsere Genossenschaft.

Unten finden sie eine Andacht, den ich der 11 Mai 2006 in unsere Rittertag gehalten habe.