Bokreflektion: Katastrofipsykologian perusteet (Katastrofepsykologi)

Atle Dyregrov: Katastrofipsykologian perusteet (2. p., Vastapaino 1995). 294 s. Norsk originaltitel: Katastrofepsykologi (1993)

I mitt arbete stöter jag ofta på sorg och död och någon enstaka gång på våld och katastrofer. I samband med McDonalds-skjutningen i Borgå för några år sedan, där tre personer mördades, var jag med om att ta hand om de anställda genast då på natten. Efter skolskjutningen i Tusby något tidigare, vandrade jag och en av församlingens ungdomsarbetsledare i ett högstadium i två hela dagar och pratade med elever och personal.
I sådana sammanhang kommer Dyregrovs bok väl till pass. Tack och lov är katastrofer inte så vanliga. När de inträffar bör man vara förberedd, men det sker ju inte varje vecka.

Men Dyregrovs bok innehåller också stoff som jag kan ta till mig för mer vardagliga arbetsuppgifter.
Ett exempel är frågan om barns sorg. Allt som oftast hör jag frågan om små barn ska få komma med på sina far- eller morföräldrars jordfästningar. Jag lämnar naturligtvis det slutliga avgörandet till föräldrarna, men rekommenderar ändå att så görs. Av två orsaker: För det första är det viktigt också för barnen att få ta avsked, att inse att döden är slutgiltig, men också att se konkret vad som har hänt. Då får de stoff för sitt eget sorgearbete, men kan också undvika fantasifulla inbillningar om vad som hände både med farfar och vid hans jordfästning. För det andra kan det vara viktigt för de vuxna att se att det kommer en ny generation, att livet går vidare.
Dyregrov behandlar ingående hur barnens sorgearbete kan understödas av de vuxna, men också hur barnen kan fastna i sin sorg och sina traumor om de inte får den hjälp de behöver. Hans genomgång är intressant och informativ, och jag kommer säkert att återvända till den i framtiden.

Jag vet inte om det beror på Dyregrov eller på att jag läste boken i finsk översättning (eftersom det var den varianten jag hittade i församlingens bokhylla), men denna bok är helt klart mer koncis och saklig än den ”pratiga” bok som jag läste senast. Kontrasten var slående. Inte för att En bro över mörka vatten heller var dålig, förstås.

Bokreflektion: En bro över mörka vatten

Stig Jonsson och Annika Hagström: En bro över mörka vatten. Om människorna bakom rubrikerna (Cordia 1990). 290 s.

Jag läste ”En bro över mörka vatten” under pastoralutbildningen för en tio femton år sedan. Det var intressant att återknyta bekantskapen. Boken är ju rätt gammal, men väl värd att läsa. Vissa delar, särskilt case om lidande och död, hade jag optiskt svårt att läsa, eftersom ögonen tårades där jag satt. Givande var den dock, om än något ”svensk” i sin pratighet.
En (av många) saker jag reflekterade över vid läsningen var jordfästningens betydelse för sorgearbetet. Jordfästningar är ju en viktig del av mitt arbete som församlingspräst, så det föll sig väl naturligt.

Ibland hör man nedsättande kommentarer om jordfästningar (och andra förrättningar) som ”bara ceremonier”. Kolleger tycker att de reduceras till ”ceremonimästare”. Men det är nog lite korttänkt. Jordfästningarna är inte ”bara” ceremonier, utan en viktig del av sorgeprocessen för de anhöriga. Genom jordfästningen får de en chans att ta avsked av en för dem viktig person och en sista möjlighet att hedra den personen.
Dessutom konkretiseras avskedet och personens död genom de praktiska handlingar som hör till jordfästningen – kistläggning, blomsterhyllningar, gravläggning osv. – och prästens och kantorns roll vid jordfästningen hjälper dem att uttrycka sin sorg i ord och ton. Vaktmästarens roll i det praktiska skall inte heller glömmas! ”Ceremonimästare” kanske vi är, men den rollen är mycket viktig.

Tyvärr finns det ibland en viss tendens att lägga lock på det ack så viktiga sorgearbetet. Det kan ske genom en välmenad (men ofta missriktad) medikalisering från sjukvårdspersonalens sida, genom att ta sig en ”styrketår” för att bättre klara av det tunga eller genom att (särskilt i fråga om män) kapsla in sin sorg för att inte visa sig svaga. Allt detta är naturligtvis skadligt på lite längre sikt.
Genom att på dessa eller andra sätt lägga lock på sorgen, skjuter man bara upp det som måste ske för att den sörjande skall kunna leva vidare. Innan en känslourladdning på sätt eller annat kommer, ligger en sordin över ens existens, och kommer inte urladdningen före eller vid jordfästningen, kan det dröja länge innan den gör det, om den överhuvudtaget kommer. Och det leder i förlängningen till psykiska problem som ofta kunde ha undvikits. Om man så först efter en lång tid söker hjälp för problemen, kan det hända att deras grundorsak aldrig framkommer, och då är det naturligtvis svårt att råda bot på problemen.
Nej, fastän jordfästningar kan vara tunga, särskilt om dödsfallet på något sätt är tragiskt, är det viktigt att inte bedöva sig, utan uppleva dem på nyktert huvud.

Ytterligare en orsak till detta är förresten att det kan uppkomma ett handlingsmönster: den som en gång har mött en tung situation genom att ta sin tillflykt till alkohol, mediciner eller i värsta fall båda, har lättare att mäta nästa tunga situation på samma sätt. Och det leder bara till att svårigheterna förmeras och de tunga situationerna kommer oftare. I slutändan leder det sedan till ytterligare en jordfästning i förtid.

Läst: Dynamisk psykiatri

Johan Cullberg: Dynamisk psykiatri
Sjunde utgåvan, Natur och Kultur 2003 
Bokreflektion inför Lång kurs i själavård, del II

Förhållandet mellan själavård och psykiatri är inte utan problem.
Själavården är ett slags själens friskvård, där friska personer med problem kommer till någon som kan hjälpa dem att bearbeta problemen och att finna en möjlig lösning. Psykiatrin (liksom psykoterapier av olika slag) är däremot sjukvård, där man strävar efter att finna en diagnos på patientens sjukdom och sedan bota den sjukdom han lider av.
Båda inriktningarna – den psykologisk-psykiatriska och den pastorala – behövs och de kompletterar varandra. En god psykolog eller psykiater borde känna till en del om själavård och en god själavårdare å sin sida om psykologi och psykiatri. Inte så att dessa skall idka det andra yrket, men så att de kan känna igen när de borde hänvisa patienten/klienten vidare till den andra sidan av staketet.
Jag misstänker, utan att ha kunskap i saken, att den psykologiska och psykiatriska utbildningen inte just tar upp pastoralpsykologi. I så fall är det tråkigt. Däremot är det bra att vi själavårdare får en insikt i psykologi och psykiatri. Det är viktigt att vi skall kunna känna igen symtomen på olika mentalsjukdomar, så att vi kan inse när våra egna resurser tar slut, alltså när problemen som klienten tar upp inte är sådana som vi kan hjälpa honom att lösa, utan där det behövs medicinsk hjälp av något slag.
Därför är kursavsnittet om psykiatri viktigt, och därför är det viktigt att vi studerar t.ex. just Cullbergs bok.
När jag läste den, fäste jag mig vid beskrivningarna av olika åkommor och reflekterade att det inte alltid är lätt att dra någon skarp gräns mellan de båda disciplinerna. När är en person modfälld för att den har mött motgångar som själavårdaren kan hjälpa honom att bearbeta, och när är det frågan om depression som borde behandlas med terapi eller medicinering? För att nu bara nämna ett exempel.
Lösningen är väl att (i gränsfall) försöka hjälpa så gott det går, men bibehålla den ödmjuka insikten om att det inte alltid är vi själva som kan ge dem bästa hjälpen. Ibland måste vi hänvisa klienterna vidare, fastän det kan störa det egna egot.
Jag antar att det samma gäller på psykiatrins planhalva.

Läst: Själavård – en grundbok

Berit Okkenhaug: Själavård – en grundbok
(norsk originaltitel: Når jeg ser ditt ansikt. Innføring i kristen sjelesorg)
Libris 2004
Bokreflektion inför Lång kurs i själavård, del II

Den norska prästen Berit Okkenhaug är en erfaren själavårdare, som har fungerat som sjukhuspräst och som lärare i själavård och som nu är präst vid Institutt for Sjelesorg. Hennes bok är en kursbok och inspirationsbok för själavårdare av olika slag.
Och inspirerande är verkligen denna kursbok. När jag läste den repeterade jag naturligtvis en hel del som jag visste från tidigare, och det är aldrig fel. Samtidigt fick jag på ett nytt sätt ett sammanhang i själavården, ett sammanhang som gör att redan upptäckten av denna bok har gjort den pågående själavårdskursen värd att gå, fast jag inte skulle lära mig något mer på den. Vilket jag inte tror är fallet.
Alla har förstås sitt eget sätt att idka själavård på. Till stor del växer väl det sättet fram genom försök och misstag. Själavårdarens person är hans eller hennes viktigaste arbetsredskap, och det gör att det inte finns bara ett rätt sätt. Ändå är det naturligtvis viktigt att fördjupa sig och bredda sin palett. Det är ju inte bara själavårdaren, utan också klienten (konfidenten, som Okkenhaug skriver), som finns med i själavårdssituationen, och det gör att samverkan mellan dessa två personer alltid är olika med olika klienter. Det i sin tur leder till att mellanrummet, samspelet, mellan dem – som Okkenhaug tar upp i kap. 6 – också varierar. Därmed bör själavårdaren ha en så stor redskapsback som möjligt, för att på bästa sätt kunna verka i de varierande situationerna.
Och Okkenhaugs ”grundbok” är väl ägnad att utöka verktygens antal och mångsidighet. Hon tar upp olika metoder som jag kommer att fördjupa mig i ytterligare, hon tar upp olika livsfrågor och problem som själavårdaren kan stöta på (och som jag under mina femton år som präst förstås redan har stött på) och hon tar upp själavårdens förhållande till psykiatrin och psykologin, som det också är viktigt att känna till.

Jag har inför det aktuella kursavsnittet lånat hennes bok. Men det är helt klart att jag måste köpa den åt mig, för det är en bok som varje själavårdare borde ha i sin bokhylla!
Tack för att den finns på litteraturlistan! 

The Wall

Lindsey Brambles: The Wall (1979) feedbooks.com

In the late 70’s and early 80’s, there were a lot of walls separating people and things. There was the Berlin wall, the Iron Curtain of which it was a part, there was Pink Floyd’s great album - as I recall, even the flat in Helsinki that I lived in had a wall.
At the time, the Canadian author, Lindsey Brambles (b. 1959), wrote a short story called just that - The Wall.

The kingdom of Cysteria has two walls at its borders, in the north and in the south. Generation after generation, the élite of its soldiers are guardians of these walls, the oldest son following in his father’s footsteps. These men are well payed for their half-year stints in the desert and return with stories of danger and heroism that give them appreciation and high status.
The truth is, however, that nothing ever happens, except the desert, the sun, and the wind. There are no battles, no skirmishes, no enemy even.
The veterans settle down to an existence of eating, drinking, and sloth, while the new recruits take up their positions on the wall, marching up and down in the hot sun, until they, too, realise the futility of it and settle down with the others.

Why, then, is this being done? Sartas, the recruit, and Tavarius, the veteran, thresh it out. The kings need an outer threat to motivate their power and the oppressive taxation of the people. The people need the nonexistent enemy to give zest to their meagre existence. The guardians of the wall quite simply need their pay to support their families. And so, in spite of the fact that no-one actually knows what lies beyond the wall, the charade continues, century after century.
For, as Tavarius realises, the greatest threat is not an outside one, but one from within: apathy.

At the time of publication, the threat to the Western world was Communism - a great monolithic enemy called “the Evil Empire” by one of the less acute thinkers among the world leaders. Now, the threat is less visible and even more frightening - terrorism. Communism threatened the Western way of life, terrorism threatens life itself. Communism came from without, while the terrorist threat can strike from anywhere, anytime.
But there is still a wall. It is ineffectual and even harmful - but it is needed for the people’s peace of mind. The leaders must be seen to do something, anything, or the people will lose faith in them and change their leadership.
The question remains, however, now as then: is this really the best way of doing things? 

Lu: Boule de Suif

Guy de Maupassant: Boule de Suif (1880). feedbooks.com

Guy de Maupassant (1850-93) était un écrivain francais, connu surtout pour ses nouvelles (ou "contes"), dont Boule de Suif, que je viens de lire. C'est la première de ses histoires que j'ai lu, mais surement pas la dernière.

Pendant l'hiver, 1870-71, durant la guerre franco-prussienne, la ville de Rouen (Normandie) est envahie par les Prussiens. Pour fuir l'occupation, un groupe de dix personnes prend la diligence de Dieppe : un couple de commerçants, un couple de bourgeois, un couple de nobles, deux religieuses, un démocrate et enfin l'héroïne, Élisabeth Rousset, une prostituée surnommée Boule de Suif à cause de son embonpoint.
Le voyage s'annonce difficile, la diligence n'avance pas. Les voyageurs ont faim et seule Boule de Suif a pensé à emporter des provisions, qu'elle partage généreusement. Les voyageurs font étape dans une auberge à Tôtes, occupée par les Prussiens. Pour pouvoir passer, Boule de Suif doit livrer son corps à un Prussien, mais elle refuse. Poussée jusqu’à sa fin par les neuf autres voyageurs, elle accepte. Le lendemain, l'officier Prussien les laisse partir. Continuant leur route, les voyageurs ignorent et méprisent Boule de Suif qui, étant occupée, n'a pas pu faire de provisions alors que les autres avaient préparé leur déjeuner. Aucun d'eux ne donnera ne serait-ce qu'un petit morceau de pain à la jeune fille. L'espace clos de la diligence fait ressortir l'hypocrisie et la bassesse des bourgeois. L'histoire se termine sur Boule de Suif en larmes.

Cette histoire m'a beaucoup touchée. La méchanceté des gens "civilisés" (dont les deux religieuses) contre la "basse" prostituée, qu'ils ont d'abord utilisés et après abandonnés et méprisés, est quelque chose qu'on voit trop aujourd'hui même. Pourtant, Boule de Suif est la seule personne (sauf le démocrate) qui a des principes quelconques - dans ce cas, la patriotisme. Mais son refus de coucher avec un representant de l'envahisseur est vaincu par l'insistance des autres voyageurs, manquant d'autres principes que ceux de la commerce et le status social.
En somme, cette nouvelle est tragique, pessimiste ... et trop réaliste pour être ignorée. 

The Father Brown stories

G. K. Chesterton: The Innocence of Father Brown (1911)
- The Wisdom of Father Brown (1914)

Gilbert Keith Chesterton (1874-1936) was one of the most influential English writers of the 20th century. His prolific and diverse output included journalism, philosophy, poetry, biography, Christian apologetics, fantasy and detective fiction.
In the last category are a couple of dozen of short stories featuring Father Brown, a short, stumpy Catholic priest. From London to Cornwall, then to Italy and France, he runs to earth bandits, traitors, killers. Why is he so successful?
The reason is that after years spent in the priesthood, Father Brown knows human nature and is not afraid of its dark side. Thus he understands criminal motivation and how to deal with it.

The stories, collected in the two volumes mentioned above, are not straightforward modern-day whodunnits, but have a more psychological and philosophical outlook. This makes them far more interesting.
They are, however, rather dated in some ways. They take place in a world where imperial England is the strongest power, and where the attitude of the white race towards other races is condescending at best.
If you can raise yourself above these issues and reach the heart of the stories without gagging on the inherent chauvinism and racism of the background, Father Brown is well worth the effort.

The Oz books

L. Frank Baum: The Oz books: 
The Wonderful Wizard of Oz (1900)
The Marvelous Land of Oz (1904)
Ozma of Oz (1907)
Dorothy and the Wizard in Oz (1908)
The Road to Oz (1909)
The Emerald City of Oz (1910)
The Patchwork Girl of Oz (1913)
Tik-Tok of Oz (1914)
The Scarecrow of Oz (1915)
Rinkitink in Oz (1916)
The Lost Princess of Oz (1917)
The Tin Woodman of Oz (1918)
The Magic of Oz (1919)
Glinda of Oz (1920)

Lyman Frank Baum (1856–1919) was an American author, actor, and independent filmmaker best known as the creator, along with illustrator W. W. Denslow, of one of the most popular books ever written in American children's literature, The Wonderful Wizard of Oz, better known today as simply The Wizard of Oz. He wrote thirteen sequels, nine other fantasy novels, and a plethora of other works, and made numerous attempts to bring his works to the stage and screen. (Wikipedia)
The fourteen Oz books, written during the two first decades of the last century, form a corpus of its own. To this corpus could be added a couple of books not set in the magical land of Oz, but whose heroes and heroines later figure in Oz books, as well - The Sea Fairies (1911) and Sky Island (1912).

These books are, of course, aimed at children. A true adult, however, is a person who retains many positive childish properties, while discarding the negative ones. Therefore, the Oz books can very well be used as light reading by adults as well. They are charming and have been purged of the darker elements of earlier fairy tales (e.g. the violence of the brothers Grimm stories).
At the same time, there is a strong moral element in the Oz books. The fight between good and evil has perhaps been scaled down to a struggle between naughty and nice, but it is there, nevertheless. The place of females (not women so much as girls, but anyway) is much more emancipated than one could expect from stories a century old - queens and generals, and of course Ozma and Glinda, are often female along with male rulers such as his imperial majesty the Tin Woodman.

I cordially recommend the Oz books for any child or (true) adult who wishes to be entertained and excited, but not horrified. I've used them as bedtime stories for my childish self, and enjoyed them all!

Wells on clerical monogamy

The little lady in no degree embarrassed, pointed out to him a charming little woman as one of the subsidiary wives of the Anglican Bishop of London. She added encomiums on the episcopal courage - hitherto there had been a rule of clerical monogamy - "neither a natural nor an expedient development of things. Why should the natural development of the affections be dwarfed and restricted because a man is a priest?" 

- H. G. Wells
in The Sleeper Awakes (1910)

The Sleeper Awakes

H. G. Wells: The Sleeper Awakes (1910). gutenberg.org.

The "Sleeper", Mr. Graham, is a depressed insomniac who suddenly falls asleep in the last years of the 19th century and doesn't awake until over two hundred years later. He finds that his meagre money has been well managed in the meantime, and that with compound interest he has become the owner of the world.
Naturally, this means that many people have a deep interest in Graham. The Council, who are in charge of his fortune, want him to stay asleep so they can continue to rule. The downtrodded masses have a superstitious expectation of the Paradise that will arrive when the Sleeper awakes. A fellow named Ostrog manages to wake him and overthrow the Council, in order to rule in Graham's name, while keeping him ignorant of the world of the 22nd century.
After learning of the plight of the people, Graham seizes power himself and inspires the people to fight against their oppressors. The book ends as this battle seems to be victorious, but Graham himself is on the verge of being killed when his aeroplane crashes.

Wells, as usual, describes the world in a thought-provoking way. Graham's egalitarian and democratic ideals are sympathetic, but he lets himself be fooled by the power-hungry Ostrog, who isn't such a champion of the people as he gives himself out to be. Have we seen that before, I wonder? The class society of the 22nd century is a reflection of Imperial England of Wells' time, even to the fact that the lowest classes can be recognized by their uncouth dialect. The power of international corporations over all other political, spiritual, and social forces is well described, while carrying it to its extreme.
The development of the hundred years since the book was written has, of course, carried us in directions different to what Wells describes. The difference, however, is one of detail only, I fear. The trend of power for its own sake and the trend of economic power being the strongest one is, indeed, still to be seen.
One can only hope that we and our decendants will be able to break these trends and create a more humane society than that which the Sleeper awakes to.

Kung Magnus Eriksson smek - missförstått öknamn

Magnus Eriksson (1316-74) var kung av Sverige (1319-64), Norge (1319-43) och Skåne (1332-60). Han var speciellt aktiv på lagstiftningens och rättskipningens områden. Magnus Eriksson utfärdade nämligen en mängd stadgar genom vilka han avskaffade träldomen, försökte förebygga våldgästning och övervåld samt definierade noggrannare hur den kungliga domsrätten skulle utövas. Till största delen ingick dessa sedermera i den s.k. Magnus Erikssons landslag.
Eftervärldens bild av Magnus Eriksson präglades länge av heliga Birgittas (1303-73) uppenbarelser samt en pamflett baserad på dessa, som båda framställer kungen som en lastbar och omoralisk person som styr sitt rike som en tyrann. I båda finns dessutom antydningar om att Magnus skulle ha haft homosexuella förbindelser. Rimkrönikan säger att Magnus "liffde värre an oskäligt Diur / ok syndade moot rätta Natuur."
Tidigare ansåg man att öknamnet "Magnus smek" syftade på hans homosexualitet. Kopplingen är dock en missuppfattning, berättar tidningen Populär Historia 12/2010 i en artikel kring professor Olle Ferms bok Kung Magnus och hans smädenamn Smek (2010).
Den heliga Birgitta var den första som beskyllde Magnus för homosexuella handlingar, vilket inte var ett ovanligt sätt att smäda maktens män. Hon använde dock aldrig tillnamnet Smek, vilket är viktigt att notera. Det tillkom efter hennes död och hade då ingen koppling till hennes anklagelser. 

- Den medeltida tolkningen av ordet hittade jag i en latinsk källa, berättar Olle Ferm. Där var "att smeka" detsamma som att vara mottaglig för smicker, att vara medgörlig.
Uttrycket började dyka upp i samband med kung Magnus i kyrkliga skrifter från mitten av 1400-talet. Kungen ansågs lättlurad, godtrogen och alltför släpphänt mot den danske kungen Valdemar Atterdag, som 1360 lyckades lägga beslag på Skåne.

I början av 1800-talet ändrades tolkningen genom historieprofessorn Erik Gustaf Geijer, som tog upp Magnus förmenta homoerotiska utsvävningar och kopplade dem till öknamnet. Mot slutet av seklet blev detta med en homosexuell kung dock "alltför magstarkt" för det oscarianska Sverige, och Geijers tolkning dök åter upp först en bit in på 1900-talet, men nu som en självklarhet.

För Olle Ferm är det oviktigt att reda ut huruvida kungen verkligen var homosexuell eller inte. Hans uppgift är, säger han, att källkritiskt granska hur förtal uppstår, sprids och till slut blir sanning.
- Jag kan visa att kung Magnus var allmänt förtalad under medeltiden. Bland annat kallades han för fåne, och beskrevs närmast som förståndshandikappad. Alltsammans hör samman med politiska beslut, men har i efterhand kommit i skuggan av det mer privata.

Läst: Ekot av ett skott

Alf Henrikson: Ekot av ett skott (Bra Böcker 1986) 273 s.

Alf Henrikson (1905-95) var en skicklig skribent som behandlade en mångfald av ämnen. Historia var han intresserad av, och det syns i hans produktion.
En bok som jag hittade i svärföräldrarnas hylla, Ekot av ett skott, behandlar mordet på Gustav III, och särskilt vad som hände efteråt. Upptakten till mordet är känd för alla som har satt sig in i Gustav III:s historia, men utredningen av brottet är mindre väl dokumenterad, åtminstone i populärhistorien. Där fyller Henriksons bok ett tomrum.
Att kapten Jacob Johan Anckarström sköt kungen vid en maskeradbal 16.3.1792 vet väl de flesta. Men att han hade stöd från högt uppsatta personer visas av att trots att sammansvärjningen dokumenterades väl, var Anckarström den ende som avrättades. Andra dömdes till fängelse eller landsförvisning, men mångas straff förkortades när hertig Karl (senare kung Karl XIII) upplevde att dammet hade lagt sig. Hertigen var ju bror till kungen, därmed farbror till Gustav IV Adolf och regent under dennes minderårighet. Också polismästare Henric Liljensparre, som ledde utredningen, verkar ha sympatiserat med hertigen, vilket säkert påverkade hans arbete.
Henrikson dokumenterar utredningen och dess brister flyhänt. Han citerar dokumenten så som de var skrivna, utan att modernisera texten, vilket är en av bokens förtjänster. Detta är en läsvärd bok, som är rätt kort, men som också innehåller biografiska notiser över de personer som förekommer i berättelsen.

Veckans anekdot: Prästlitteratur

Medan dottern A dansar folkdans, brukar jag sitta i tamburen och vänta. Det är så pass långt bort och så avsides (ursäkta bara, vessöbor!) att det inte lönar sig för mig att fara nån annan stans. Men tiden går snabbt när man har god litteratur med sig.
Just nu håller jag på med Edward Gibbons Romerska rikets nedgång och fall i fyra tjocka band. När de unga dansarna tog sig en vattenpaus kom en av dem fram, tittade på boken och undrade: "Är det där din psalmbok?"
Hon hade förstås sett mig i skolan och visste att jag var präst, och kunde väl inte tänka sig att präster läser annat än Bibeln och psalmboken... 

Läst: Jarlens sekel

Dick Harrison: Jarlens sekel. En berättelse om 1200-talets Sverige. Ordfront 2003. 623 s.

Dick Harrison är professor i historia i Lund och expert på medeltiden. Han går igenom "Jarlens sekel" (Birger jarl, naturligtvis) mycket ingående och mångsidigt. Dessutom fastnar han inte - som så många nutida skribenter - vid de nutida riksgränserna, utan behandlar det dåtida Sverige. Exempelvis är Finland alltså med, men Skåne inte. Och det är så det förstås skall vara.
Med över 600 sidor facktext är boken naturligtvis något av en tegelsten. Ändå är den nästan förvånande lättläst också för en amatör som jag. Beskrivningarna av förhållandena i de olika delarna av landet, i olika samhällsskikt o.s.v. är både informativa och underhållande. Vad mer kan man hoppas på av en bok?
För att återge ett citat från pärmen:

"Det man inte vet om 1200-talet efter att ha läst boken är inte värt att veta."
- Jan Guillou, Göteborgs-Posten

Läst: Ondskan

Jan Guillou: Ondskan. Norstedts 1981; 3:e tryckningen 1996. 285 s.

Detta är en mycket våldsam bok. Den är fylld av personligt och nära våld och många förnedringar av olika slag - inom familjen, i skolvärlden, på gatorna. Samhället är 1950-talets Sverige, huvudperson är Erik Ponti, författarens alter ego.
Erik får dagligen stryk av sin far och blir därför expert på våld. Han är samtidigt mycket intelligent och bra på idrott. När det gäng som han leder i en skola i Stockholm sviker honom, finner han en fristad i en internatskola på landet. Tror han. Den skolan leds dock genom våldsam pennalism under namnet "kamratuppfostran". Han revolterar och klarar sig faktiskt ända tills han går ur skolan. Då kan han återvända till hemstaden och sätta fadern på plats.
Våldsbeskrivningarna är många och detaljerade. Läsaren får veta vilka ben som krossas, hur det går när man halkar i sitt eget blod och många andra detaljer som jag helst ville vara utan.
Samtidigt är de inte omotiverade, utan är en del av beskrivningen av ett genomruttet system. Den skola som Erik Ponti går i är en återklang av en som Jan Guillou själv gick i; det reportage som Erik skriver om skolan (i en annan bok) motsvarar det som Guillou själv skrev om sin gamla skola på 1960-talet, och som ledde till att skolan stängdes.
Men just på grund av sin verklighetsbakgrund blir Ondskan en desto obehagligare bok. Jag är glad att jag har läst den. Jag kommer aldrig att göra om det.

Läst: Folkets Dagblad

Leif Sjöström: Folkets Dagblad. Scriptum.

Folkets Dagblad är en serie av skämttecknaren Leif Sjöström. Den publiceras i Vasabladet, och samlas sedan av förlaget Scriptum till en bok per år. Den första utkom redan 1991.
Sjöström kommer med godmodiga skämt om vardagliga händelser blandat med knivskarp satir över politiker och andra aktörer inom (och ibland också utanför) Republiken Finland. Han har en tydlig teckningsstil och en härlig humor, och kan med rätta anses vara en av Finlands främsta skämttecknare.
Problemet är att hans publik är rätt lokal; som sagt publiceras han i Vasabladet, som är att gratulera för detta faktum. Detta innebär dock att vi som bor utanför Österbotten inte riktigt kommer åt honom, liksom inte heller de finskspråkiga.
Men jag har nyligen upptäckt att årsböckerna finns på Borgå bibliotek, därifrån jag har lånat och slukat ett tiotal. De innehåller inte bara själva serierna, utan också kommentarer om bakgrunden till serierna. För vem minns så noga vad som hände i det politiska rävspelet år 1995 eller vem som gjorde vilket uttalande år 2003? Böckerna är alltså också en dokumentering av och historieskrivning över det år som de behandlar - och är också som sådana mycket välkomna!
Under nattvardstvisten för halvtannat år sedan hade också jag hedern att få vara med på ett hörn i Folkets Dagblad. Någon sände ett urklipp ur Vasabladet, men tyvärr har jag inte hittat det. Och boken från 2007 har jag inte heller sett på biblioteket. Men den kanske kommer...

The Good Husband of Zebra Drive

Alexander McCall Smith: The Good Husband of Zebra Drive. Edinburgh 2007.

Having heard so many good things about Alexander McCall Smith's books about the No. 1 Ladies' Detective Agency in Gaborone, Botswana and its proprietor, Mma Ramotswe, I became curious. Finally, I was able to find one book in the series in the local library here in Porvoo. They are available in the local book stores as well, of course, but usually in translations. And out of principle, I always read books in the original language, if possible. Luckily, McCall Smith writes in English and not in Setswana...

The book I found, The Good Husband of Zebra Drive, is the eighth book in this particular series (there is a ninth, and a tenth is due to be published in 2009). Not having read the others (yet!), I cannot compare them, but this was an absolutely charming novel. To my European eyes, the African setting seemed genuine - and McCall Smith was born in 1948 in Rhodesia (present-day Zimbabwe) and has worked in Botswana, so why shouldn't it be?
The characters in the book - Mma Ramotswe herself, her husband, Mr J.L.B. Matekoni, her associate, Mma Makusi, and all the others, are warmly sketched with all the little flaws that people have. They are no sterile superheroes, but real people, that live in Botswana, but could equally well live in Finland or the U.S. Were it not for the African background, however. Their culture, their language, their city and their landscapes are African, of course, and so are these characters, as well. Universal - but African.
Ah, the language! It is clear that the characters actually speak Setswana, but the dialogue is in English, nevertheless. Luckily for me. The form of English used by the author is very colourful and full of Africanisms - technical terms, of course, such as names of animals and plants, but also the titels "Mma" and "Rra" for ladies and gentlemen, respectively, and notably the expression "to become late", meaning "to die". "The boy's mother is late" sounds far warmer than to say that "she is dead" or that "she kicked the bucket". I suppose the background of this novel expression is speaking of "the late Mr. Jones", but this form of it was new to me. And I liked it; not that I intend to use it.

This is, naturally, a detective story. The crimes that Mma Ramotswe investigates are not the high society murders of an Agatha Christie or a Ngaio Marsh, nor the brutal incidents of other more contemporary writers. They are, rather, small scale incidents that can make life miserable for those involved, but do not affect society as a whole - a theft of office supplies here, an unfaithful husband there. And that just makes the book the more charming.

The Good Husband of Zebra Drive is no thriller. If you seek adrenaline and testosterone, seek elsewhere. If you, on the other hand, seek realistic people that you would like to befriend, you'd be well adviced to try the warm embrace of Mma Ramotswe!

Läst: Fienden inom oss

Jan Guillou: Fienden inom oss. Pocketförlaget 2007. 366 s.

Jan Guillou är en kontroversiell person på många sätt, det vet alla som ens lite har följt med svensk kulturdebatt under de senaste åren. Guillou är också en mycket skicklig skribent. När man öppnar en av hans romaner blir man buren ända till sista sidan av ett lättfattligt språk, en spännande intrig och en roande och oroande satir över den värld vi lever i.
Guillous fjolårsbok är inget undantag. Den behandlar "kriget mot terrorismen", och visar oss hur det kriget kan förfela sitt mål och tvärtom föda mer terrorism. Den fiende vi borde bekämpa finns mellan öronen - den är våra egna fördomar. Om vi handlar mot andra utgående från våra egna fördomar, visar vi dem vad de är värda i våra ögon, och så inser de att de inte har något att förlora. Den som berövas sitt människovärde kan slå tillbaka, och så bekräftas våra (felaktiga) fördomar, och den onda cirkeln är sluten.
"Fienden inom oss" är spännande, läsvärd - och obehagligt tankeväckande. En bra bok, alltså!

When Bad Things Happen to Good People

Harold S. Kushner: When Bad Things Happen to Good People (New York 1981) 164 p.

In 1963, Rabbi Harold Kushner had a son, Aaron, who suffered from progeria, "rapid aging". He was never to grow much beyond a metre in height, would be completely hairless, look like an old man already in childhood, and die in his early teens. Aaron Kushner did, in fact, die in 1977, two days after his fourteenth birthday.
Rabbi Kushner had grown up with a God who punishes bad people and makes good people prosper. Naturally, he asked himself what he had done to deserve this fate - he, a man of God, spending his days trying to help others. The answer he found was that his postulate was wrong. The suffering in this world is not caused by God, and it is not meant as a punishment for those who suffer. The suffering itself is amoral, void of meaning.
What is important for us who suffer is to create meaning out of the suffering. The question, "Why did this happen to me?", as natural and understandable as it is, is meaningless. The correct question, Rabbi Kushner writes, is "Now that this has happened, what shall I do about it?" We should not concentrate on the past and on the pain, but open doors into the future.

The facts of life and death are neutral. We, by our responses, give suffering either a positive or a negative meaning. [...] If suffering and death in someone close to us bring us to explore the limits of our capacity for strength and love and cheerfulness, if it leads us to discover sources of consolation we never knew before, then we make the person into a witness for the affirmation of life rather than its rejection.

Kushner here refers to the German theologian Dorothee Sölle (1929-2003).

I have been in ministry for over a decade now. I have seen sorrow and joy in close quarters. I myself have had to deal with the deaths of loved ones and with my own serious illnesses. Yet, this thin book has given me new insights and answers to questions that have tormented me. I read it with many tears and with much recognition. Rabbi Kushner is a Jew, of course, and not a Christian, but he has helped me, both personally and professionally, in ways that no Christian book has been able to - it's not that they were bad, but this is better.
On the cover of the paperback volume I'm holding (Anchor Books, 2004) it says that over 4 million copies of the book have been sold. Even that is too few. More people need to read this book, and it should be required reading in courses on pastoral theology and counseling.

En vigselpräst funderar 4: De ogifta

Föregående avsnitt: Skilsmässa

Vi har nu som hastigast sett på äktenskapet ur deras synvinkel som är (eller borde vara) gifta, och ur deras vars äktenskap har gått i kras. Det finns en grupp av människor som inte ännu har kommit fram, nämligen de som är ogifta och som tänker eller måste förbli det.
Vilket civilstånd vi har påverkar förvånansvärt många områden av livet, men kanske särskilt det sociala livet. När någon gifter sig, skiljer sig eller blir änka eller änkling, förändras personens umgängeskrets. Vi umgås mest med sådana som är i samma livssituation som vi själva, och då livssituationen förändras, blir också vänkretsen annorlunda. Detta börjar rätt tidigt i livet. Den som efter avslutad grundskola går vidare till gymnasiet umgås mindre med de skolkamrater som började i yrkesskola eller började arbeta genast efter högstadiet, än med dem som fortsatte till gymnasiet. Samma företeelse möter oss i snart sagt varje vägskäl i livet.
Den vanliga modellen för hur vårt civilstånd utvecklas är ju grovt sett att vi först är singel, sedan gifter oss (juridiskt eller inte) och får barn, och sedan får äktenskapet upplöst antingen genom skilsmässa eller genom den andra partens död. Den här modellen styr alltså också vårt sociala liv. Detta gör att den som inte ger sig in i den här utvecklingsmodellen kan hamna i ett slags socialt vakuum. Alla de gamla vännerna gifter sig, och den ogifta faller bort ur deras umgängeskrets. Ingen planerar att så skall ske, och ingen menar något illa med det, men så sker i alla fall.
Samtidigt har en som är ogift också fördelar jämfört med den som lever i en familjesituation. Förutom att vi alla, oberoende av civilstånd, har ett allmänt ansvar för våra medmänniskor, har ju den som är gift ett specifikt ansvar för dem som den lever med. Den ogifta kan satsa mer på livet utanför hemmet och på att medvetet utveckla sig själv som människa än vad den som är gift kan göra.
Oberoende av om vi är gifta eller ogifta, oberoende av om vi har barn eller inte, så har vi samma grunduppgift. Det är inte äktenskap eller föräldraskap som är livets mening. Livets mening är att leva i kärlek till våra medmänniskor och närhet till livets Herre. Celibat kan antingen hjälpa eller stjälpa när vi vill utveckla ett levande Gudsförhållande. Skilsmässor är knappast någonsin trevliga, men de behöver inte vara någon katastrof, bara vi minns att räkna med Gud också i den situationen. Tron på Gud skyddar oss inte som sådan från att hamna i svårigheter, men den kan ge oss styrka att komma igenom svårigheterna.