Dert grävande aktualitetsprogrammet Uppdrag granskning i Sverige har här senast (28.5.14) tagit sig uppdraget att granska Svenska kyrkan, och specifikt den minoritet av prästerna som inte helt håller med om att homosexualitet är OK, att det inte är en sjukdom och att man inte behöver bli botad från den. Redaktionen sände ut en av sina medlemmar till prästerna, och han påstod sig heta Calle Larsson, vara homosexuell och inte vilja vara det. Och så filmade han deras samtal med dold kamera.
Några små kommentarer till det som kom fram i programmet.
1. Prästernas själavårdsteknik är både intressant och beklämmande. När någon säger att DETTA är mitt problem, måste man förstås utgå från den problemställningen, men det är nog ytlig själavård att gå med på problemställningen sådär direkt.
Fastän någon säger sig känna skuld för något kan man inte direkt förkunna förlåtelse, utan måste först kolla om det verkligen är skuld och inte bara skuldkänslor, vilket är något helt annat. I så fall är det känslan som måste bearbetas och inte den icke-existerande skulden.
I det aktuella fallet är problemet ju inte att den unge mannen skulle vara homosexuell, utan att han har problem med sin homosexualitet. Det är hans attityd till sig själv som själavården borde bearbeta, inte hans sexualitet som sådan. Att prästerna missade detta ger inte ett särskilt professionellt intryck.
2. På förhand var det mycket hallå om att samtalen inspelades med dold kamera. Det ansågs bryta mot tystnadspliktens grund. Och visst är smygmetoder av detta slag suspekta och kontroversiella.
Tystnadsplikten är dock till främst för att skydda konfidenten, inte prästen. Prästerna fick (efteråt) klart förklarat för sig att själavårdssamtalet inte var äkta och att "Calle Larsson" inte existerar. Att de vägrade kommentera fallet också efter att det framkom att det var fejk är inte godtagbart; i det skedet finns det ingen konfident att skydda, utan de skyddar bara sitt eget skinn. Vilket kanske i och för sig måste vara dem tillåtet. En av dem blev avstängd från sin tjänst, så visst hade de något att förlora.
3. Sedan är det ju bara tre präster som gjorde detta. Jag vet inte hur många präster som finns i Svenska kyrkan, men det måste ju vara hundratals, om inte tusentals. Varje fall är förstås för mycket, men en viss proportionalitet bör också finnas. Och Svenska kyrkan är ju minsann inte det värsta exemplet på övergrepp - där finns det ju t.o.m. ett beslut från kyrkomötet att "helanden" av homosexuella inte är tillåtna. Så är det minsann inte överallt!
Några små kommentarer till det som kom fram i programmet.
1. Prästernas själavårdsteknik är både intressant och beklämmande. När någon säger att DETTA är mitt problem, måste man förstås utgå från den problemställningen, men det är nog ytlig själavård att gå med på problemställningen sådär direkt.
Fastän någon säger sig känna skuld för något kan man inte direkt förkunna förlåtelse, utan måste först kolla om det verkligen är skuld och inte bara skuldkänslor, vilket är något helt annat. I så fall är det känslan som måste bearbetas och inte den icke-existerande skulden.
I det aktuella fallet är problemet ju inte att den unge mannen skulle vara homosexuell, utan att han har problem med sin homosexualitet. Det är hans attityd till sig själv som själavården borde bearbeta, inte hans sexualitet som sådan. Att prästerna missade detta ger inte ett särskilt professionellt intryck.
2. På förhand var det mycket hallå om att samtalen inspelades med dold kamera. Det ansågs bryta mot tystnadspliktens grund. Och visst är smygmetoder av detta slag suspekta och kontroversiella.
Tystnadsplikten är dock till främst för att skydda konfidenten, inte prästen. Prästerna fick (efteråt) klart förklarat för sig att själavårdssamtalet inte var äkta och att "Calle Larsson" inte existerar. Att de vägrade kommentera fallet också efter att det framkom att det var fejk är inte godtagbart; i det skedet finns det ingen konfident att skydda, utan de skyddar bara sitt eget skinn. Vilket kanske i och för sig måste vara dem tillåtet. En av dem blev avstängd från sin tjänst, så visst hade de något att förlora.
3. Sedan är det ju bara tre präster som gjorde detta. Jag vet inte hur många präster som finns i Svenska kyrkan, men det måste ju vara hundratals, om inte tusentals. Varje fall är förstås för mycket, men en viss proportionalitet bör också finnas. Och Svenska kyrkan är ju minsann inte det värsta exemplet på övergrepp - där finns det ju t.o.m. ett beslut från kyrkomötet att "helanden" av homosexuella inte är tillåtna. Så är det minsann inte överallt!
Media:
Präster i Svenska kyrkan försöker ”bota” homosexuella (svt.se 27.5.14)
Fejkad själavård på tv skapar upprörd debatt (Kyrkans Tidning 28.5.14)
Gayvänlig kyrka - med en bit kvar att gå (Kyrkans Tidning 28.5.14)
”Jag önskar att vi kunde titta på vad vi menar med att ’alla är välkomna’” (Kyrkans Tidning 28.5.14)
RFSL: Svenska kyrkan måste ta avstånd (svt.se 28.5.14)
”Svenska kyrkan inte värst” (svt.se 28.5.14)
”Tack för att ni avslöjar homofientligheten, UG” (Lars Gårdfeldt på svt.se 28.5.14)
Om Uppdrag granskning: "Inga svavelosande predikningar om synd och straff" (ledare i Dagen 28.5.14)
Präst tas ur tjänst efter Uppdrag gransknings "Bögbotarna" (Dagen 29.5.14)
Präst tas ur tjänst efter tv-granskning (svt.se 29.5.14)
