Uppdrag Granskning: Bögbotarna

Dert grävande aktualitetsprogrammet Uppdrag granskning i Sverige har här senast (28.5.14) tagit sig uppdraget att granska Svenska kyrkan, och specifikt den minoritet av prästerna som inte helt håller med om att homosexualitet är OK, att det inte är en sjukdom och att man inte behöver bli botad från den. Redaktionen sände ut en av sina medlemmar till prästerna, och han påstod sig heta Calle Larsson, vara homosexuell och inte vilja vara det. Och så filmade han deras samtal med dold kamera.

Några små kommentarer till det som kom fram i programmet.
1. Prästernas själavårdsteknik är både intressant och beklämmande. När någon säger att DETTA är mitt problem, måste man förstås utgå från den problemställningen, men det är nog ytlig själavård att gå med på problemställningen sådär direkt.
Fastän någon säger sig känna skuld för något kan man inte direkt förkunna förlåtelse, utan måste först kolla om det verkligen är skuld och inte bara skuldkänslor, vilket är något helt annat. I så fall är det känslan som måste bearbetas och inte den icke-existerande skulden.
I det aktuella fallet är problemet ju inte att den unge mannen skulle vara homosexuell, utan att han har problem med sin homosexualitet. Det är hans attityd till sig själv som själavården borde bearbeta, inte hans sexualitet som sådan. Att prästerna missade detta ger inte ett särskilt professionellt intryck.
2. På förhand var det mycket hallå om att samtalen inspelades med dold kamera. Det ansågs bryta mot tystnadspliktens grund. Och visst är smygmetoder av detta slag suspekta och kontroversiella.
Tystnadsplikten är dock till främst för att skydda konfidenten, inte prästen. Prästerna fick (efteråt) klart förklarat för sig att själavårdssamtalet inte var äkta och att "Calle Larsson" inte existerar. Att de vägrade kommentera fallet också efter att det framkom att det var fejk är inte godtagbart; i det skedet finns det ingen konfident att skydda, utan de skyddar bara sitt eget skinn. Vilket kanske i och för sig måste vara dem tillåtet. En av dem blev avstängd från sin tjänst, så visst hade de något att förlora.
3. Sedan är det ju bara tre präster som gjorde detta. Jag vet inte hur många präster som finns i Svenska kyrkan, men det måste ju vara hundratals, om inte tusentals. Varje fall är förstås för mycket, men en viss proportionalitet bör också finnas. Och Svenska kyrkan är ju minsann inte det värsta exemplet på övergrepp - där finns det ju t.o.m. ett beslut från kyrkomötet att "helanden" av homosexuella inte är tillåtna. Så är det minsann inte överallt!

Media:
Präster i Svenska kyrkan försöker ”bota” homosexuella (svt.se 27.5.14)
Fejkad själavård på tv skapar upprörd debatt (Kyrkans Tidning 28.5.14)
Gayvänlig kyrka - med en bit kvar att gå (Kyrkans Tidning 28.5.14)
”Jag önskar att vi kunde titta på vad vi menar med att ’alla är välkomna’” (Kyrkans Tidning 28.5.14)
RFSL: Svenska kyrkan måste ta avstånd (svt.se 28.5.14)
”Svenska kyrkan inte värst” (svt.se 28.5.14)
”Tack för att ni avslöjar homofientligheten, UG” (Lars Gårdfeldt på svt.se 28.5.14)
Om Uppdrag granskning: "Inga svavelosande predikningar om synd och straff" (ledare i Dagen 28.5.14)
Präst tas ur tjänst efter Uppdrag gransknings "Bögbotarna" (Dagen 29.5.14)
Präst tas ur tjänst efter tv-granskning (svt.se 29.5.14)

Frågespalten LXXVII: Kaplan/komminister, assessor, prosteri/kontrakt

En språkvårdare ställde några frågor:

1. Är det så att kaplan i Sverige motsvaras av komminister?
2. Assessor definieras i SAOL som 'person med kyrklig titel', finns det en precisare definition? Medlem? i domkapitel i Finland???
3. Motsvaras prosteri av kontrakt i Sverige?

1. Ungefär. Det finns vissa skillnader.
I ELKF är kaplan en församlingspräst som har en ordinarie tjänst, vilken hen har blivit behörig att söka genom att ha avlagt pastoralexamen. Genast efter prästvigningen blir man ordinerad till församlingspastor, och förväntas avlägga sagda examen vid sidan av arbetet.
I Svenska kyrkan går man en ettårig kurs vid ett pastoralinstitut INNAN man blir prästvigd. Sedan blir man (oftast) komminister. Exakt hur det fungerar med förordnande till resp. sökande av komministertjänster är jag inte helt insatt i.

2. Inom ELKF är en assessor en medlem i domkapitlet.
Det finns tre slags assessorer. Prästassessorerna (två stycken) väljs för en treårsperiod av prästerna i stiftet. Prästassessorn ska ha avlagt högre pastoralexamen och inneha en ordinarie tjänst i en församling. En prästassessor kan sitta högst två perioder, så länge hen innehar samma tjänst, för att inte en enskild församling ska drabbar alltför hårt. Om personen byter till en tjänst i en annan församling, nollas detta.
Lekmannaassessorn väljs av stiftsfullmäktiges lekmannaledamöter för stiftsfullmäktiges mandatperiod (fyra år).
Den lagfarne assessorn är en tjänsteman med juristexamen vid domkapitlet.
I domkapitlet ingår dessutom biskopen som ordförande och domprosten som vice. Domkapitlets notarie är sekreterare och stiftsdekanen har närvaro- och yttranderätt.

3. I stort sett, ja.
I Sverige finns dessutom något som heter pastorat, vilket hos oss motsvaras av en församling men kapellförsamlingar. Båda leds av en kyrkoherde och kan ha komministrar resp. kaplaner. Skillnaden är att i Sverige kan flera små församlingar gå ihop i ett pastorat, så att församlingarna i sig kvarstår, men kanske inte har just någon personal, medan hos oss slås församlingar ihop, varefter den nya församlingen kan besluta att inrätta kapellförsamlingar, kanske på de gamla församlingarnas område. Exempel: Kimitoöns församling. Kapellförsamlingen har personal, t.ex. en kaplan och en diakonissa.
Men både kontraktet och prosteriet är ett samarbetsorgan för flera församlingar under ledning av en kontraktsprost, som är kyrkoherde i en av församlingarna.

Hoppas detta blev rätt nu... 

Mekane Yesus severs relationship with ELCA, CofS

The Ethiopian Evangelical Church Mekane Yesus is severing its relationship with the Evangelical Lutheran Church in America (ELCA), the Church of Sweden and “those churches who have openly accepted same-sex marriage.”
The action for “all Ethiopian Evangelical Church Mekane Yesus departments and institutions (at every level) to implement this decision” was ratified at the denomination’s general assembly, which met Jan. 27-Feb. 2 in Addis Ababa. The denomination’s church council took action at its July 2012 meeting to initially sever these relationships.
“The ELCA is very saddened by this decision,” said the Rev. Rafael Malpica Padilla, executive director for ELCA Global Mission. [...]
To ensure that the decisions by the Ethiopian Evangelical Church Mekane Yesus are implemented, members of the denomination “will not receive Holy Communion from the leadership and pastors of the (ELCA and the Church of Sweden). The Ethiopian Evangelical Church Mekane Yesus will not distribute communion to these churches,” as stated in the minutes of the denomination’s July 2012 council meeting. [...]
While the Ethiopian Evangelical Church Mekane Yesus is “closing the door to this partnership,” Malpica Padilla said that the ELCA and the Church of Sweden “are not locking the doors from our side. It is open for when you decide it is time to resume this journey together. It is my hope that in the near future, we will again walk together in Christian love. We will do this not because of doctrinal agreements or consensus, but because the gospel compels us to do so.” [...]
The Rev. Mark S. Hanson, ELCA presiding bishop, said the actions of the Ethiopian Evangelical Church Mekane Yesus are “deeply troubling.”
“Our own statement on human sexuality acknowledges that the position held by the Ethiopian Evangelical Church Mekane Yesus is also held by members of the ELCA. We are not of one mind, but we are one in Christ, in faith and in baptism,” said Hanson, adding that the relationships between Lutherans in North America and in Ethiopia “has been sustained through periods of oppression, divisions within the Ethiopian church and in times of turmoil among Lutherans in North America. The action of the Ethiopian Evangelical Church Mekane Yesus church diminishes our capacity together to proclaim the good news of Jesus Christ, to serve our neighbors and to care for the creation. [...]” 

ELCA 7.2.13

Bokreflektion: En bro över mörka vatten

Stig Jonsson och Annika Hagström: En bro över mörka vatten. Om människorna bakom rubrikerna (Cordia 1990). 290 s.

Jag läste ”En bro över mörka vatten” under pastoralutbildningen för en tio femton år sedan. Det var intressant att återknyta bekantskapen. Boken är ju rätt gammal, men väl värd att läsa. Vissa delar, särskilt case om lidande och död, hade jag optiskt svårt att läsa, eftersom ögonen tårades där jag satt. Givande var den dock, om än något ”svensk” i sin pratighet.
En (av många) saker jag reflekterade över vid läsningen var jordfästningens betydelse för sorgearbetet. Jordfästningar är ju en viktig del av mitt arbete som församlingspräst, så det föll sig väl naturligt.

Ibland hör man nedsättande kommentarer om jordfästningar (och andra förrättningar) som ”bara ceremonier”. Kolleger tycker att de reduceras till ”ceremonimästare”. Men det är nog lite korttänkt. Jordfästningarna är inte ”bara” ceremonier, utan en viktig del av sorgeprocessen för de anhöriga. Genom jordfästningen får de en chans att ta avsked av en för dem viktig person och en sista möjlighet att hedra den personen.
Dessutom konkretiseras avskedet och personens död genom de praktiska handlingar som hör till jordfästningen – kistläggning, blomsterhyllningar, gravläggning osv. – och prästens och kantorns roll vid jordfästningen hjälper dem att uttrycka sin sorg i ord och ton. Vaktmästarens roll i det praktiska skall inte heller glömmas! ”Ceremonimästare” kanske vi är, men den rollen är mycket viktig.

Tyvärr finns det ibland en viss tendens att lägga lock på det ack så viktiga sorgearbetet. Det kan ske genom en välmenad (men ofta missriktad) medikalisering från sjukvårdspersonalens sida, genom att ta sig en ”styrketår” för att bättre klara av det tunga eller genom att (särskilt i fråga om män) kapsla in sin sorg för att inte visa sig svaga. Allt detta är naturligtvis skadligt på lite längre sikt.
Genom att på dessa eller andra sätt lägga lock på sorgen, skjuter man bara upp det som måste ske för att den sörjande skall kunna leva vidare. Innan en känslourladdning på sätt eller annat kommer, ligger en sordin över ens existens, och kommer inte urladdningen före eller vid jordfästningen, kan det dröja länge innan den gör det, om den överhuvudtaget kommer. Och det leder i förlängningen till psykiska problem som ofta kunde ha undvikits. Om man så först efter en lång tid söker hjälp för problemen, kan det hända att deras grundorsak aldrig framkommer, och då är det naturligtvis svårt att råda bot på problemen.
Nej, fastän jordfästningar kan vara tunga, särskilt om dödsfallet på något sätt är tragiskt, är det viktigt att inte bedöva sig, utan uppleva dem på nyktert huvud.

Ytterligare en orsak till detta är förresten att det kan uppkomma ett handlingsmönster: den som en gång har mött en tung situation genom att ta sin tillflykt till alkohol, mediciner eller i värsta fall båda, har lättare att mäta nästa tunga situation på samma sätt. Och det leder bara till att svårigheterna förmeras och de tunga situationerna kommer oftare. I slutändan leder det sedan till ytterligare en jordfästning i förtid.

Hbt-altartavla skänkt till Skara domkyrka

Fotografen Elisabeth Ohlson-Wallin, känd från utställningen Ecce Homo, har skänkt en altartavla med hbt-motiv (se bild nedan) till Skara domkyrka, skriver QX.se.
Gåvan är en del av TV-programmet Konstkuppen. För Ohlson-Wallin är det ett test på hur långt kyrkan kommit i hbt-frågor.

- Jag funderade efter det på vad det var som var så magiskt med altartavlor, säger hon och berättar att hon nu när Svenska kyrkan öppnat för enkönade äktenskap var det dags.
- Vi har det jättebra i Sverige när det gäller rättigheter, konstaterar Ohlson-Wallin. Men den kyrkliga folksjälen är inte riktigt där rättigheterna nått, något som gäller även för övriga samhället.
Ohlson-Wallin konstaterar att inga av hennes hbt-relaterade utställningar någonsin visats fysiskt i en kyrka i Sverige. I Berlin och Zürich har bilderna kunnat visas, men i svenska kyrkor har det tydligen, som Ohlson-Wallin tror, blivit för mycket.
I helgen var de så högtidlig avtäckning av hennes Altartavla med hbt-motiv, men utan att någon representant för kyrkan, mer än vaktmästaren, var på plats.
- För mig är det en politisk handling. Inte bara att sätta hbt-personer i himlen utan jag vill se var kyrkan egentligen befinner sig i sitt ställningstagande. Det finns ingen hbt-konst i kyrkorna efter alla år och detta är nu första gången någon skänker det som är en hbt-kyrklig konst.
- Min "konstkupp" blev att skänka bilden till Skara domkyrka där man nu skall ta ett beslut om man vill ta emot gåvan, förklarar Ohlson-Wallin som därmed hoppas på en debatt om hbt-personers ställning inom kyrkan när den nu måste tacka ja eller nej till altartavlan.

Fortsättning följer m.a.o. antagligen. Om motivet säger konstnären:

- Jag har gjort en bild med Adam och Adam liksom Eva och Eva med utgångspunkt från en målning av 1500-talskonstnären Lucas Cranach där stortår målats som en fallossymbol.
Ohlson-Wallin berättar att detta fallosinslag kom till efter att reformatorn Martin Luther förklarat att sexualitet inte var ett straff från Gud utan något nyttigt för kroppen.
- Han rekommenderade två samlag i veckan, säger Elisabeth Ohlson-Wallin med ett skratt.
Så den bild hon skapat med två Adam och två Eva där kd-politikern och transaktivisten Maria Hansson Nielsen är ormen, är såväl ett sätt att placera hbt-personer i Paradiset, snarare än tidigare bli förpassande till helvetet, som en påminnelse om Luthers för tiden radikala omvärdering av sexualiteten.

Foto: Elisabeth Ohlson-Wallin. Källa: QX.se.

DN om förföljelse av kristna

Som bekant för mina läsare, har jag redan länge publicerat nyheter om förföljelse av kristna här på bloggen. Dessa är samlade på fliken "Martyrer". Upplyftande läsning är det kanske inte, men jag har tyckt att det är nödvändigt att sprida ens lite information om vad som pågår runt om i världen.
När vi tänker på begreppet "kristen", är det väl mängen som tänker sig en lite löjlig gubbe eller gumma som går i kyrkan och tror på någonting som inte kan bevisas. Men låt dem hållas, för inte gör de ju någon skada. De är ju harmlösa.
Men detta är en mycket begränsad och västerländsk bild av kristna. Man kunde rent av använda ordet "kolonialistisk". De flesta kristna lever nämligen utanför västerlandet - i medeltal är den kristne varken västerländsk eller man, utan en nigeriansk kvinna, har en forskare sagt - och där anses de ofta vara långt ifrån harmlösa! Tvärtom anses de kristna ofta vara så farliga och skadliga att man försöker utrota dem!

Många kristna organisationer försöker hjälpa och sprida kunskap. Men tystnaden från "världsligt" håll är ofta stor. Därför är de välkommet att Erik Helmersson i dagens Dagens Nyheter skriver en kolumn med rubriken Bryt tystnaden om våld mot kristna. För det är just det som behövs - att tystnaden bryts!

Så finns det ju flera religiösa och andra grupper som förföljs, och de skall inte heller glömmas. Människorättssituationen i världen är överlag inte särskilt lysande...

Reaktioner på kyrkans hbt-inställning

Svenska kyrkans beslut att viga homosexuella par skapar skapar fortsatt oro i den lutherska Mekane Yesus-kyrkan i Etiopien. I ett brev till Svenska kyrkan skriver Mekane Yesus-kyrkan att den långa gemensamma relationen äventyras av beslutet.
Svenska kyrkan har tagit ställning i en teologiskt viktig fråga, utan att ta hänsyn till hur det påverkar gemenskapen med Mekane Yesus-kyrkan, står det i brevet.
Kyrkans kyrkomöte uttryckte i fjol somras oro och besvikelse över Svenska kyrkans beslut hösten 2009. I brevet kallas beslutet ett medvetet avsteg från Bibelns auktoritet och luthersk identitet, och förhoppningen är att kyrkan ska ångra sig och böja sig för Bibelns auktoritet.
Mekane Yesus-kyrkan skriver att den är osäker om hur de skadade relationerna ska utvecklas, men kyrkan vidtar inga åtgärder för att avbryta eller minska samarbetet.
Beslut om homosexuella skadar ekumenik (Kyrkans Tidning 13.1.11)

För ett drygt år sedan (12.10.10) sändes den uppmärksammade homo-debatten i Aktuella tvåan i YLEs TV2. I programmet diskuterades bland annat homosexuellas rätt att ingå äktenskap. Tammerforsbiskopen Matti Repo och Kristdemokraternas ordförande Päivi Räsänen retade upp många tittare med sina åsikter.
Programmet ledde till att tiotusentals människor lämnade kyrkan. 84 000 personer (uppskattningsvis drygt 2% av medlemmarna) har under året lämnat kyrkan via en viss nättjänst, som jag av förekommen anledning inte länkar till, men också andra kanaler har förstås använts. Hur många som skrev ut sig just av den orsaken är så klart öppet, men den var säkert en sporre.
84 000 lämnade kyrkan efter homodebatten (svenska.yle.fi 12.10.11)

Diskriminering av homosexuella inom kyrkan är ändå den vanligaste orsaken till utskrivningar i Helsingfors, berättade YLE i januari.
De lutherska helsingforsförsamlingarna skickade brev till dem som har lämnat kyrkan och bett dem om respons. I omkring hälften av de 130 svaren nämndes kyrkans intolerans - i synnerhet mot homosexuella. En tredjedel svarade att de inte tror på Gud (som nyheten inkorrekt stavar med liten bokstav) eller kyrkans läror, och i en sjättedel av fallen angavs ekonomiska orsaker.
Kyrkans intolerans avgörande för många (svenska.yle.fi 14.1.11)

Efter beslutet i ELKF:s kyrkomöte förra hösten att införa välsignelse av registrerade partnerskap (blogginlägg bl.a. här, här, här och här), ångrade sig de nio gammallaestadianska kyrkomötesombuden bittert att de hade röstat för det vinnande förslaget. De bad sedermera om ursäkt för att de hade stött tanken på att visa kärlek till sina medmänniskor, vilket tydligen går mot Bibelns linje. Evangeliföreningen (alltså den finska SLEY) gladde sig åt denna ånger.
Jaha ja, säger jag.
Homosuhteiden puolesta rukoilemista kannattaneet lestadiolaiset katuvat (yle.fi 14.1.11)
SLEY iloitsee vanhoillislestadiolaisten edustajien katumuksesta (Kotimaa 14.1.11)

CofS pastors must perform marriages

In the year 2009, the General Synod of the (Lutheran) Church of Sweden decided to enlarge the concept of marriage to include same-sex couples. In other words, a gender neutral marriage was created. Pastors who conscienciously objected to the new order were to be allowed to refrain from marrying same-sex couples.
In spite of this, a handful of oastors elected to apply to have their licence to perform marriages revoked. The state office called Kammarkollegiet granted them this.

At the end of October, 2011, the General Synod discussed the situation at length. The decision taken (161 votes for, 77 against) was that no pastor can be allowed to give up his or her licence, since performing marriages is an integral part of the work of a parish pastor. If any pastor can't perform same-sex marriages, other arrangements can be made.
The licence to perform marriages is not owned by the pastor, proponents said. It is the Church that applies for it from the State on its pastors' behalf. If you want to be a pastor, you can't just pick and choose.

Det är inte prästen som äger vigselrätten (Marta Axner 25.10.11)
Vigselbehörighet för alla präster (Kyrkans Tidning 28.10.11)
Backlash för Frimodig Kyrka (Karin Långström Vinge 31.10.11)
Alla präster ska ha vigselbehörighet (Dagen 1.11.11)


Läst: AoV Historia 5/2011

Under de senaste åren har olika historietidningar vuxit fram som svampar ur jorden. Detta välkomnar jag, å ena sidan eftersom jag själv är intresserad av historia, och å den andra därför att jag anser att goda kunskaper i historia är ett måste om vi ska ha en chans att undvika de misstag som tidigare generationer har gjort. Kunskaperna är ingen garant för att vi ska göra det, men en avsaknad av kunskap garanterar att felstegen skall upprepas.
I snabbköpens hyllor här i Borgå finns historietidningar på båda de inhemska språken och ibland även på engelska. De har namn som Världens historia, Populär historia, Militär historia, Allt om historia, Historia-lehti o.s.v. - titelskaparnas kreativitet är inte så stor, men åtminstone vet man ju vad man får. Innehållet är emellanåt generiskt - samma tema behandlas i många av tidningarna ungefär samtidigt - vilket säkert beror på att en del har samma utgivare.
Det är ju klart att artiklarna i de olika tidskrifterna inte kan vara mer än skrap på ytan vad gäller de olika temata som de tar upp. Det är ju inga experter man vänder sig till, utan glada amatörer som vill bredda sin allmänkunskap. Och bra så. Bibliotek och bokhandlar är fulla av böcker som den som har fått blodad tand kan fördjupa sig i.

Som läsare förväntar jag mig att de fakta som presenteras - hur ytlig presentationen än är - är korrekta. Och det vinnlägger sig redaktörerna säkert om. Därför var det med stigande irritation och besvikelse som jag läste AoV Historia 5/2011, där huvudtemat är flygningens historia, utslaget över en 36 sidor lång artikelserie. Serien vimlar nämligen av felaktigheter som tycks bero på en enda sak: författarens bristande språkkunskaper.
Att alla inte kan alla språk är fullt förståeligt. Att svenska populärvetenskapliga författare inte förstår språk som franska och finska kan man acceptera. Det som är svårare att acceptera är att samma författare inte har så mycket självinsikt att han skulle kontrollera sina texter med någon som kan språket.

Exempel: På s 37 skriver artikelförfattaren Lars Brander om de franska ballongpionjärerna, bröderna Anne-Jean och Nicolas-Louis Robert. De gjorde en flygning år 1873, påstår artikeln, men det rätta årtalet torde vara 1783. Nåja, ett enkelt tryckfel kan väl drabba vem som helst. I föregående artikel (s 36) kallar Brander dem dock "bröderna Cadet och Ainé Robert". Han har alltså inte koll på vilka deras förnamn egentligen var, och vet inte heller att "cadet" och "ainé" helt enkelt betyder "den yngre" respektive "den äldre". Detta löjeväckande misstag kunde lätt ha undvikits, skulle man tycka.
På s 49 är det dags igen. Där berättar artikeln att Charles Lindbergh, som 1927 genomförde den första soloflygningen över Atlanten, senare slog sig ner på en ö "utanför Bretons kust i Frankrike". Området torde på svenska heta Bretagne.
På s 60 behandlas Roland Garros, ett franskt flygaräss under första världskriget. På en och samma sida har han fått tre olika namnvarianter - förutom den korrekta kallas han också Garross och Gaross.
Och att det inte bara är franska utan också finska namn som är svåra, visas av att flygarässet Ilmari Juutilainen på s 61 har begåvats med namnformen "Ilmarij". Ryskinspirerat, kanske?

AoV Historia är en kvalitativ tidning. I den finska tidningen Historia är fel av detta slag vardagsmat, men inte i AoV Historia. Desto ledsammare att de har slunkit igenom i så stor utsträckning i just detta nummer. Blev det bråttom, måhända? 

"It's the fault of the gays!"

Earlier this year, I linked to a song on YouTube, called Bögarnas fel (The fault of the gays). This satirical song is written and performed by the Swedish comic group Grotesco, and I just loved it.
It has different people relating their woes and ascribing them to the gays. Some examples (my translation):
"My son killed four people with a hunting rifle, but somehow I feel it's the fault of the gays."
"My upbringing has made it impossible for me to be psychologically sound, but my family all agree: it's the fault of the gays!"
"The European Song Contest never seems to end, and it's the fault of the gays!"
Then enter a nun, a Moslem, and an orthodox Jew, all in distinctive garb, and sing about how all fundamentalism and all religious wars actually are the fault of the gays. It is rather hilarious, but unfortunately, of course, this satire is too close to the truth. Not that these things actually are the fault of the gays, I mean, but that this oratory is used far too often. There are preachers, for instance, who warn Sweden of earthquakes, floods and other calamities as divine retribution for a too permissive attitude tiwards homosexuality.
As I said, I loved this song. Except, perhaps, that the tune is so catchy, that it will ring in your head for a very long time...

I bring this up, because this song recently created some controversy. Grotesco performed it in the popular TV show Allsång på Skansen, a sing-along program aired from Skansen in Stockholm. As might have been expected, some people found it objectionable. Especially the satirical portrayal of Moslems, Jews, and Christians has been an irritant. The police are being asked to investigate whether the song contains hate speech.
The song does contain generalisations, to be sure. Not all Moslems, Jews, or Christians behave or talk as those portrayed. But some do, indeed, and it is those that are being satirized. We'll have to see what conclusions the investigation reaches.
I hope, however, that those objecting to the song take a good look in the mirror before taking legal action. The shoe is now on the other foot - are you sure that's not what irritates you? 

Bamse och asylsökande barn

I ett inlägg i november i fjol berömde jag tidningen Bamse för att den tog med en regnbågsfamilj i sina serier. I mars berättade jag vilken inverkan Bamse kan ha på religionsutövandet.

Nu är Bamse i hetluften igen. Migrationsverket i Sverige beställde en serietidning av Bamses förlag för att lättare kunna förklara för barn (särskilt asylsökande sådana) vad det innebär att söka asyl och hur processen går till. Jag tycker att detta är en god pedagogisk metod. Barnen kan sökert lättare ta till sig informationen i den formen än om man skulle sätta lagboken i handen på dem. Vuxna också, för den delen.
Det som en del debattörer tar på näsan av är dock att ett av barnen i serien får avslag på sin asylansökan och avvisas till sitt hemland, där det träffar sina släktingar igen i en stämning av "borta bra, men hemma bäst". Detta har av debattörerna målats upp som sverigedemokratisk asylpolitik, som skulle vara ovärdigt Bamse. Han borde ju vara en trygg socialdemokrat eller kommunist, vilket han har kallats under gångna decennier.
Jag vet inte riktigt vad de väntar sig. Det är ju ett faktum att en del asylsökande får avslag och avvisas. Att det är så många som råkar ut för detta kan naturligtvis diskuteras och kritiseras, men det är knappast Bamses fel. Skall då denna informationstidning öka stressen och ångesten för barnen genom att ha den som avvisas mött av soldater med gevär och förd till någon tortyrkammare någonstans?
Jag tycker inte att det är särdeles orealistiskt att avvisade barn blir mötta av sina släktingar vid återkomsten. Serien slutar ju med den scenen, om jag har förstått det rätt. Att det sedan kan bli annat som händer också, kanske barnen inte behöver belastas med.
Nej, ge barnen den information som de behöver, men låt dem vara barn! Verkligheten hinner nog ifatt dem senare.
Heja, Bamse!

Bamsetidning för asylsökande barn (Migrationsverket 6.4.11)
Världens dummaste björn (Helsingborgs Dagblad 18.5.11)
Bamse anklagas för att ha blivit sverigedemokrat (Resumé 18.5.11)
Bamseserie för flyktingbarn upprör (Hufvudstadsbladet 18.5.11)



Kung Magnus Eriksson smek - missförstått öknamn

Magnus Eriksson (1316-74) var kung av Sverige (1319-64), Norge (1319-43) och Skåne (1332-60). Han var speciellt aktiv på lagstiftningens och rättskipningens områden. Magnus Eriksson utfärdade nämligen en mängd stadgar genom vilka han avskaffade träldomen, försökte förebygga våldgästning och övervåld samt definierade noggrannare hur den kungliga domsrätten skulle utövas. Till största delen ingick dessa sedermera i den s.k. Magnus Erikssons landslag.
Eftervärldens bild av Magnus Eriksson präglades länge av heliga Birgittas (1303-73) uppenbarelser samt en pamflett baserad på dessa, som båda framställer kungen som en lastbar och omoralisk person som styr sitt rike som en tyrann. I båda finns dessutom antydningar om att Magnus skulle ha haft homosexuella förbindelser. Rimkrönikan säger att Magnus "liffde värre an oskäligt Diur / ok syndade moot rätta Natuur."
Tidigare ansåg man att öknamnet "Magnus smek" syftade på hans homosexualitet. Kopplingen är dock en missuppfattning, berättar tidningen Populär Historia 12/2010 i en artikel kring professor Olle Ferms bok Kung Magnus och hans smädenamn Smek (2010).
Den heliga Birgitta var den första som beskyllde Magnus för homosexuella handlingar, vilket inte var ett ovanligt sätt att smäda maktens män. Hon använde dock aldrig tillnamnet Smek, vilket är viktigt att notera. Det tillkom efter hennes död och hade då ingen koppling till hennes anklagelser. 

- Den medeltida tolkningen av ordet hittade jag i en latinsk källa, berättar Olle Ferm. Där var "att smeka" detsamma som att vara mottaglig för smicker, att vara medgörlig.
Uttrycket började dyka upp i samband med kung Magnus i kyrkliga skrifter från mitten av 1400-talet. Kungen ansågs lättlurad, godtrogen och alltför släpphänt mot den danske kungen Valdemar Atterdag, som 1360 lyckades lägga beslag på Skåne.

I början av 1800-talet ändrades tolkningen genom historieprofessorn Erik Gustaf Geijer, som tog upp Magnus förmenta homoerotiska utsvävningar och kopplade dem till öknamnet. Mot slutet av seklet blev detta med en homosexuell kung dock "alltför magstarkt" för det oscarianska Sverige, och Geijers tolkning dök åter upp först en bit in på 1900-talet, men nu som en självklarhet.

För Olle Ferm är det oviktigt att reda ut huruvida kungen verkligen var homosexuell eller inte. Hans uppgift är, säger han, att källkritiskt granska hur förtal uppstår, sprids och till slut blir sanning.
- Jag kan visa att kung Magnus var allmänt förtalad under medeltiden. Bland annat kallades han för fåne, och beskrevs närmast som förståndshandikappad. Alltsammans hör samman med politiska beslut, men har i efterhand kommit i skuggan av det mer privata.

Svenska präster slipper vigselbehörighet

För ett par år sedan skrev jag ett inlägg med rubriken "Om vigselrätt och vigseltvång", där jag bland annat konstaterade:

Frågan är [...] om vigselrätt innebär vigseltvång. Redan nu är [Evangelisk-lutherska kyrkans i Finland] vigselrätt begränsad. Jag får t.ex. inte viga ett par om inte kontrahenterna uppfyller vissa villkor. Att de skall ha en giltig hindersprövning (alltså ha papper på att de är myndiga, inte för nära släkt med varann och inte gifta från tidigare) är bara början. Dessutom skall de vara skriftskolgångna medlemmar av kyrkan, eller om inte båda är det, skall den andra höra till någon kristen kyrka.
Om dessa villkor uppfylls har församlingen plikt att viga. Däremot inte nödvändigtvis den enskilde prästen. Det finns kolleger som av samvetsskäl inte viger t.ex. frånskilda, och det är tillåtet - under förutsättning att församlingen (läs: kyrkoherden) ser till att vigseln ändå kan förrättas. Kyrkoherdens rättighet att väja är alltså i detta fall mindre än andra prästers.
Samma samvetsfrihet bör rimligtvis gälla också präster som inte kan tänka sig att viga samkönade par (under förutsättning att sådana vigslar införs i Finland, vilket jag hoppas). Kyrkans vigselrätt leder alltså inte automatiskt till prästens vigseltvång.

I Sverige är verkar situationen vara lite annan. I och med att Svenska kyrkan gav avkall på sin statskyrkostatus år 2000, ändrades systemet så att det är de enskilda prästerna, inte kyrkan, som har vigselbehörighet. Detta gör att vissa konservativa är oroliga för att de skall tvingas viga samkönade par, nu när både stat och kyrka har gjort äktenskapet könsneutralt.
Tre präster i Göteborgs stift lämnade våren 2010 in ansökan hos Kammarkollegiet om att få bli fråntagna sin vigselbehörighet. Det är första gången Kammarkollegiet fått in en sådan begäran. Prästernas främsta motivering var att de inte delar Svenska kyrkans äktenskapssyn efter beslutet om samkönad vigsel.
Göteborgs domkapitel och Svenska kyrkan på nationell nivå sa nej till att präster på detta sätt ska kunna avstå delar av den tjänst de vigts till. Men Kammarkollegiet konstaterar att eftersom det inte finns någon laglig skyldighet att viga så ska den som vill kunna slippa uppdraget.
För en av de berörda, komminister Tord Nordblom i Ytterby församling i Göteborg, har beslutet än så länge inte vållat några problem.
"Jag erbjuder fortfarande par vigslar, men då måste de också ha en borgerlig vigsel eftersom jag inte kan skriva under hindersprövningen. Förhoppningsvis är detta ett steg i riktningen mot en civilrättslig lösning i vigselfrågan, det är det långsiktiga målet," säger han.
Ragnar Persenius, biskop i Uppsala stift, talar däremot om "en djupt osolidarisk provokation" och ett rent ”demonstrationsbeteende” från de berörda prästernas sida. "I och med att ingen präst i dag är tvingad att viga något enskilt par så är detta kolossalt onödigt. Det är en provokation som ingen tjänar på."

Domkapitlet i Göteborg behandlade frågan i slutet av oktober 2010. Det beslöt att skicka ett brev med fyra frågor om prästernas motiv och om de tänkt igenom konsekvenserna av sitt beslut.
I november behandlade domkapitlet fallet på nytt och nöjde sig med en reprimand. Domkapitlet pekade på att om det finns missnöje med kyrkans beslut att söka vigselrätt så finns det demokratiska vägar att gå för att försöka åstadkomma en förändring. ”Att använda sig av andra tillvägagångssätt anser domkapitlet inte vara lojalt med Svenska kyrkan och de som gör på detta sätt förtjänar kritik”, heter det i beslutet.
Ledamoten i domkapitlet Bo Hanson har dock i ett yttrande anmält en avvikande åsikt. Han anser att eftersom det inte råder någon plikt för präster i Svenska kyrkan att viga, så bör det också vara fritt för dem att välja om de vill ha vigselrätt eller inte. "Om det finns präster som har sådan avsmak för samkönade par att de känner sig kränkta över vigselförordnandet, så låt dem slippa. Det finns inget som tyder på att det handlar om några stora skaror. Församlingar kommer inte att vilja anställa präster som saknar behörighet att viga."

Präster slipper vigselbehörighet (Kyrkans Tidning 23.9.10)
”Präster har rätt att avsäga sig vigselbehörighet” (Dagen 23.9.10)
Präster avsäger sig vigselbehörigheten (Världen idag 28.9.10)
”En osolidarisk provokation” (Kyrkans Tidning 30.9.10)
Biskop kritiserar präster som avsäger sig vigselbehörighet (Dagen 30.9.10)
Präster tvekar om vigselbehörighet (Kyrkans Tidning 14.10.10)
Fler vill avsäga sig vigselrätten (Kyrkans Tidning 21.10.10)
Präster utan vigselrätt får kritik av domkapitlet (Kyrkans Tidning 19.11.10)

Läst: Ekot av ett skott

Alf Henrikson: Ekot av ett skott (Bra Böcker 1986) 273 s.

Alf Henrikson (1905-95) var en skicklig skribent som behandlade en mångfald av ämnen. Historia var han intresserad av, och det syns i hans produktion.
En bok som jag hittade i svärföräldrarnas hylla, Ekot av ett skott, behandlar mordet på Gustav III, och särskilt vad som hände efteråt. Upptakten till mordet är känd för alla som har satt sig in i Gustav III:s historia, men utredningen av brottet är mindre väl dokumenterad, åtminstone i populärhistorien. Där fyller Henriksons bok ett tomrum.
Att kapten Jacob Johan Anckarström sköt kungen vid en maskeradbal 16.3.1792 vet väl de flesta. Men att han hade stöd från högt uppsatta personer visas av att trots att sammansvärjningen dokumenterades väl, var Anckarström den ende som avrättades. Andra dömdes till fängelse eller landsförvisning, men mångas straff förkortades när hertig Karl (senare kung Karl XIII) upplevde att dammet hade lagt sig. Hertigen var ju bror till kungen, därmed farbror till Gustav IV Adolf och regent under dennes minderårighet. Också polismästare Henric Liljensparre, som ledde utredningen, verkar ha sympatiserat med hertigen, vilket säkert påverkade hans arbete.
Henrikson dokumenterar utredningen och dess brister flyhänt. Han citerar dokumenten så som de var skrivna, utan att modernisera texten, vilket är en av bokens förtjänster. Detta är en läsvärd bok, som är rätt kort, men som också innehåller biografiska notiser över de personer som förekommer i berättelsen.

Sweden: Lesbian pastor was refused a job

An openly lesbian pastor in the (Lutheran) Church of Sweden heard of a job opening in a parish in central Sweden and contacted the vicar, whom she had met before. He was positive during their telephone conversation, but she later recieved an email saying that the opening wouldn't be filled after all.
When someone from the diocese contacted her about the same job, the pastor wondered about that email. It turned out that the vicar had reported to the Parish Board that the pastor in question was a nice and competent person, but that they couldn't employ "one of those people". It was unthinkable that she and her partner should live in the parsonage and that she should teach confirmation classes.
The pastor was, of course, dismayed by this and in the end reported the parish to the discrimination ombudsman.
The bishop of Strängnäs, Hans-Erik Nordin, won't comment on this specific incident, but says that the Church of Sweden has decided that there is no bar on homosexuals working within the church, even as pastors.
The vicar has since changed jobs and won't comment. The new vicar agrees with the bishop in this.

Some comments on the news sites and on various blogs say things like: "God bless the parish!" and "The vicar is a wise man who wants to follow the Bible." Others say that this shows that the Church of Sweden has double standards, and that religious people in general can't be trusted.
I'm sure the pastor in question will get the job eventually (if she still wants it). But the damage has been done. Specifically, damage to the image of the church as being a loving, generous institution. If, indeed, it has ever had such an image...

Homosexuell präst anmäler pastorat till DO (Kyrkans Tidning 18.1.11)
Homosexuell nekades prästjobb (Svenska Dagbladet 18.1.11) 
DO får anmälan från lesbisk präst (Dagen 18.1.11)
Hos Gud finns ingen synd (Apg 29 18.1.11)
Man vill ju inte anställa "en sån" (Solen i ögonen 18.1.11)
Kyrkan är som kyrkan är (Håll ditt huvud högt 18.1.11)

Update 2.3.11: The parish has reached an agreement with the pastor in question. She has recieved an apology and a remuneration of 30.000 crowns (3.445€, 4.762US$ at today's rate). In addition, the parish will educate its staff in questions of discrimination. Presumably, in order to avoid discrimination in future, not to discriminate more effectively.

Betalar diskriminerad präst (Sveriges Radio Örebro 2.3.11)
Diskriminerades för sin läggning - nu ersätts prästen ekonomiskt (Nerikes Allehanda 2.3.11)
Homosexuell präst får ursäkt (Dagen 2.3.11)

Svensk biskop: "Konfessionslös skola en chimär"

I den forna västra rikshalvan är förhållandet mellan religion och samhälle och mellan kyrka och skola problemfyllt på ett helt annat sätt än här hos oss. Skolavslutningar hålls i kyrkan, men prästen förbjuds nämna Jesus. Julfester kan inte firas, eftersom det finns icke-kristna elever i skolan. O.s.v. Jag berörde temat i inlägget Kyrka och skola - kulturskillnader mellan grannländerna för ett par år sedan.
En svensk biskop reagerade på problematiken. Så här berättade tidningen Dagen 12.12.10: 

Barn förbjuds att se julkrubban i kyrkan samtidigt som de i skolan utsätts för ämnet livskunskap, som närmast liknar psykologiskt kvacksalveri, säger Antje Jackelén, biskop i Lunds stift.
I en debattartikel i Sydsvenskan (12.12.10) är biskopen kritisk mot att diskrimineringsklockan ringer och att sektvarning utfärdas så fort det talas om religion i vårt land.
Enligt den nya skollagen är skolan icke-konfessionell, det vill säga utan bekännelse.
Men den helt bekännelsefria skolan tycks vara en chimär, skriver biskopen. Hon påpekar att nära hälften av landets kommuner satsar tid och pengar på det icke-obligatoriska ämnet livskunskap. Och coacher tjänar pengar på aktiviteter i skolan som kan betraktas som integritetskränkande för eleverna.
Vetenskapligt vilar mycket av detta på lös grund och beprövad forskning saknas.

I Finland heter läroämnet "livsåskådning", och där har jag inte hört att sådana här problem skulle förekomma. Tvärtom har jag uppfattningen att livsåskådningen generellt sett håller hög klass - precis som religionsundervisningen, för den delen. Undantag finns väl alltid, men de är just undantag.

Finland's first woman bishop consecrated under boycott

The first Finnish woman to become a Lutheran bishop was Tuulikki Koivunen Bylund, who was consecrated Bishop of Härnösand in Sweden in November last year (as I noted at the time).
Now, the first woman has become bishop in the ELCF. Irja Askola has succeeded Eero Huovinen as Bishop of Helsinki, and was consecrated by our new Archbishop Kari Mäkinen in the Cathedral of Helsinki on Sunday, 12 September. As usual, the Archbishop was assisted by domestic and foreign dignitaries. Representatives from at least Sweden, Norway, Denmark, Estonia, Namibia, England, and Ireland were present in different roles.

Not all who are invited attended, however. The Lutheran churches of Latvia and Ingria (in present-day Russia) declined, apparently because of Askola's gender. Neither church ordains women; the Ingrians never have and the Latvians have stopped doing so.
Neither church admits to this being the reason, though. In Latvia, preparations for a synod in December apparently demanded such an effort that no-one could be sent to Finland for a Sunday in September. That will surely be quite a synod! The Bishop of Ingria simply declined without giving a reason, which naturally is more honest than the Latvians' pretext.

Another ecumenical problem concerns the Church of England. Suffragan Bishop David Hamid, who represented the CofE in Helsinki, could not participate in blessing Askola with laying on of hands, since the CofE is still struggling with the decision whether to consecrate female bishops or not. Hamid had other roles during the service, however.
The CofE will, apparently, not accept pastors ordained by Askola as priests in England, in accordance with the Porvoo Agreement. Lutheran pastors (such as I) that are ordained by male bishops are fully accepted in the Anglican churches of the Porvoo Communion (and vice versa, of course), but women bishops will pose a problem.
Which seems weird to me - but then, I'm not Anglican...

Kaksi kirkkoa ei lähetä edustajaa Askolan vihkimykseen (Kotimaa 3.9.10)
Kotimaa: Osa kutsutuista ei tule naispiispan vihkimykseen (Helsingin Sanomat 3.9.10)
Utländska kyrkor bojkottar biskopsvigning (Hufvudstadsbladet 3.9.10)
Kyrkor bojkottar biskopsvigning (Dagen 3.9.10)

Previously published on Karl's comments.
Slightly edited.

Om kristen politik

Bloggaren Charlotte Therese skriver ett intressant inlägg inför det svenska riksdagsvalet. Rubriken är Behövs det ett kristet vänsterparti? Hon använder starka uttryck när hon bl.a. skriver:

Den politik som förs från högerpartierna, inklusive kristdemokraterna, är rakt motsatt evangeliet, som värnar särskilt mycket om fattiga, sjuka och svaga. Jag kan inte föreställa mig en Jesus som gör de sjuka sjukare genom att ta ifrån dem det sista de äger, eller tvingar dem att gå igenom ständigt upprepade ångestfyllda åtgärder och utredningar, som respektlöst kränker dem, och driver dem till ruinens brant, till hemlöshet och värre än så.
Kd har steg för steg lämnat den kristna grunden för att försöka hålla sig kvar i regeringsposition. Man har sålt sin själ och offrat sjuka och svaga på paragrafernas glödande kol. Som rökelse stiger deras rop nu mot skyn, de som inte redan har tystnat och avslutat sina liv. Hur många självmord har alliansens inhumana politik drivit förtvivlade sjuka till? Hur länge ska det få fortsätta innan allmänheten vaknar upp till det som faktiskt pågår? Hur är det möjligt att inte fler kristna redan har genomskådat kd's ekande brons och tomt klingande cymbal?
Det konservativa familjemantrat, som sannolikt lockar en del kristna väljare, faller platt till marken när man så tydligt visar att man i praktiken inte alls bryr sig om människorna.
Är det inte rentav ett missbruk av Jesu Kristi namn att uppkalla ett parti efter honom när man inte alls följer honom?

Mitt svar på den frågan - utgående från min finländska synvinkel - är "ja", men på frågan i hennes rubrik svarar jag "nej". Jag skrev en predikan där jag (i anknytning till Peter Halldorf) hävdade att kristen politik inte existerar, lika lite som kristen moral eller kristen musik. Det som finns är ett kristet liv - och vilka följder det livet kan få för ens politiska synsätt varierar säkert stort från person till person. En troende kristen blir samlingspartist, en annan socialdemokrat, någon är konservativ, en annan liberal - ja, det kan t.o.m. finnas kristna bland sannfinländarna eller kristdemokraterna!
Det viktigaste är inte vilken politik man eftersträvar (även om det inte är oviktigt) utan vilken värdegrund man står på. En politiskt aktiv kristen kan falla i legalismens fälla, men åtminstone jag vill tala för medmänsklighet och kärlek till min nästa och handla därefter!
Något specifikt parti behövs inte för detta, utan vi ska se över partikartan och försöka hitta det som passar just oss.

Läst: Jarlens sekel

Dick Harrison: Jarlens sekel. En berättelse om 1200-talets Sverige. Ordfront 2003. 623 s.

Dick Harrison är professor i historia i Lund och expert på medeltiden. Han går igenom "Jarlens sekel" (Birger jarl, naturligtvis) mycket ingående och mångsidigt. Dessutom fastnar han inte - som så många nutida skribenter - vid de nutida riksgränserna, utan behandlar det dåtida Sverige. Exempelvis är Finland alltså med, men Skåne inte. Och det är så det förstås skall vara.
Med över 600 sidor facktext är boken naturligtvis något av en tegelsten. Ändå är den nästan förvånande lättläst också för en amatör som jag. Beskrivningarna av förhållandena i de olika delarna av landet, i olika samhällsskikt o.s.v. är både informativa och underhållande. Vad mer kan man hoppas på av en bok?
För att återge ett citat från pärmen:

"Det man inte vet om 1200-talet efter att ha läst boken är inte värt att veta."
- Jan Guillou, Göteborgs-Posten

Finland: Gender-neutral marriage law in the making

Sweden and Norway have had gender-neutral marriages laws for some time now, and in June, Iceland joined them. The first to get married under the new law was Prime Minister Jóhanna Sigurðardóttir, as I noted last week. We still wait for Denmark.
Now, the debate accelerates even in Finland, that oh, so often shows conservative tendencies. Justice Minister Tuija Brax (Green Party) says she hopes that the law will be a part of the negociations when a new government will be formed after next year's Parliamentary elections and that the law will be in place in 2012. Of the larger parties, only the agrarian Center Party hasn't taken sides yet. Only the conservative Christian Democrats and the populistic True Finns are against, and all other Parliamentary parties would accept a law of this nature - with varying degrees of enthusiasm, of course. These parties are the conservative National Coalition, the Social Democrats, the social liberal Swedish People's Party (that I represent), and the postcommunistic Leftist League; there are eight parties in the Finnish Parliament at the moment.

A gender-neutral marriage law would not change the rights of opposite-sex couples, but same-sex couples would gain the right to e.g. take a common surname and to adopt children from outside their families ("external adoption", as it is called). The present registration of partnerships gives some of the rights that marriage gives, e.g. inheritance, some tax breaks and internal adoption, i.e. the right to adopt the other partner's children.
As to getting married in church ... well, that's some way off in the main churches in Finland. The law in question would not compel the churches to marry same-sex couples. My personal view is, of course, that the Evangelical Lutheran Church of Finland, where I serve, should start marrying all couples, but I'm afraid that still is a long way off. The Bishops' Council made a decision earlier this year that allows pastors to pray for same-sex couples, but not call it a blessing. This is, of course, a craven compromise. A comment in English here.

We'll have to wait and see what comes of all this. More disappointments, I fear.