Betraktelse i Nya Östis 16.7.15

Mens sana

”Mens sana in corpore sano” (en sund själ i en sund kropp) är en latinsk sentens som flitigt används av folk som talar för motion i olika former.
Motion är bra. En välmående kropp får också resten av människan att må bra. Orken ökar, tankeförmågan förbättras, tröttheten minskar. Så argumenterar motionärerna, och de har förstås rätt.
Men ingalunda helt rätt. Det fullständiga citatet, som lyder ”Orandum est ut sit mens sana in corpore sano,” kommer från den romerske författaren Juvenalis (c. 60-c. 130 e.Kr.). Det översätts till "du skall bedja för att få en sund själ i en sund kropp". Uttrycket taget ur sitt sammanhang misstolkas ofta som att endast den som har en sund kropp har en sund själ.
Och det stämmer förstås inte. Så viktig som en sund kropp än är, är dock själen, psyket, vad du vill kalla det, viktigare. Och en sund själ kan vi ha även fast kroppen inte skulle vara sund – fast vår kondition skulle vara dålig eller fast vi skulle drabbas av sjukdom eller svaghet av olika slag.
Och motion i överdriven mängd kan också vara skadlig. Motionären kan drabbas av idrottsskador eller av slitage, och kroppen blir allt annat än sund. Här, liksom på de flesta område i livet, är moderation och eftertanke viktiga.
Tyvärr finns det alltför många exempel i vårt samhälle på att idealet med friskhet, sundhet och kondition leder fel. Alltför många strävar efter en sund kropp utan att bry sig om själens sundhet i vantron att en sund kropp automatiskt leder till en sund själ. Så är det ju inte. Alltför många uppnår bara en tom själ i en sund kropp.

Vad göra? Ge inte upp motionerandet, men motionera med eftertanke. Ta dig en god bok och en bit choklad. Knäpp händerna och kommunicera med Honom som har skapat både kroppen och själen. Gå ut och njut av den finländska sommarnaturen på en lugn promenad i stället för att springa dig svettig och sjuk längs vägarna. Ge dig tid att älska din partner, dina familjemedlemmar och dina medmänniskor i allmänhet. Umgås med folk av alla olika slag – sjuka, friska, gamla, unga, män, kvinnor, finländare, utlänningar...
Följ inte den felciterade Juvenalis, utan följ hellre Honom som har gett oss det Dubbla kärleksbudet som motto: ”Älska Gud över allting och din nästa som dig själv” (Matt. 22:37-40).
Så, och inte genom motion, kan vi uppnå en sund själ.

What does the Bible really (really!) say...?

In the on-line magazine “Charisma”, Michael L. Brown writes an article called What the Bible Really Says About Homosexuality (27.10.14). He makes five points, but they are wrong, all of them. Let’s look at them one by one.

1) The testimony of Scripture remains unchanged: The Bible forbids homosexual practice.
…no new textual, archeological, sociological, anthropological or philological discoveries have been made in the last 50 years that would cause us to read any of these biblical texts differently.
Put another way, it is not that we have gained some new insights into what the biblical text means based on the study of the Hebrew and Greek texts.

Well, in a way that’s true. We have, however, gained insights into what kind of authority different biblical passages have on us Christians. For instance, the passages in Leviticus that speak about “not lying with a man as with a woman” are part of a larger whole that forbid many practices that the Israelites’ heathen neighbours had – the idea being that God’s people should remain faithful to God, instead of being lured into worshiping their neighbours’ gods.

2) The Bible is a heterosexual book.
There are a few, very strong, very clear, references to homosexual practice—every one of them decidedly negative—and then not a single reference to homosexual practice throughout the rest of the Bible. It is not part of God's "recipe" for humanity.

This is not so. There are several biblical examples of love between people of the same sex – David and Jonathan, Ruth and Naomi and (arguably) Martha and Mary. They are soft-pedalled, since the Bible is largely a heteronormative book, reflecting the standards of the societies in which it came into being – but they are there. The Bible is not an exclusively heterosexual book!

3) Gender complementarity is of foundational importance.
Despite recent attempts to downplay this truth, male-female complementarity is part of God's foundational design.

Of course it is. Biologically. And the majority of humanity is heterosexual, so there is no question about the human race becoming extinct.
However, when God created Man (the species), He created us with a wish for “twosomeness” as opposed to lonesomeness. Most people find that “twosomeness” in a heterosexual relationship, as Adam and Eve did in Genesis, but many find it in same-sex relations. The Genesis passage does not specifically state that heterosexuality is the only option, only that it is the usual option, for human beings to find “twosomeness”.

4) Jesus knew exactly what was inside people, including their "sexual orientation."
“Are gay theologians willing to say that the Lord Himself didn't understand modern-day, still-evolving concepts like "sexual orientation"?
And are they willing to say that the Lord Jesus, who literally looked into the hearts and souls of human beings—John 2:25 says that He knew what was in man—didn't understand that certain people were "gay"? We're not talking about the writers of Scripture understanding modern science. We're talking about them—including Jesus Himself—understanding human nature.”

I have no problem affirming that Jesus knew that some people were homosexual. I don’t see him mentioning that fact anywhere in the Gospels, however, and I certainly don’t see him condemning it!

5) The gospel brings good news to homosexual men and women.

It certainly does. Jesus died for our sins, and in Him we can all – gay and straight, man and woman, young and old, black and white, rich and poor – find forgiveness, peace, hope, and purpose.
Is the gospel of Jesus hard to follow? Yes. Love for God and for our fellow humans is not something that comes easily to us. We need to change and grow to be more like Jesus. But that regards us all, not only homosexuals. In fact, one of the first things we need to change is our tendency to judge others by our own standards. Especially if we imagine them to be God’s standards.
We must open ourselves to God and let Him teach us the standards He expects us to stand up to. We must NOT let ourselves be deluded into thinking that our own interpretation of God, His will, or His Word is the correct one.
I am never sure that my interpretation is correct. If I find that I’m wrong, I will change my opinion. There is only one interpretation that I KNOW is incorrect, and that is the literal one.

If you are interested in more
of my biblical interpretations,
and can read Swedish,
please visit Hbt-bibeln!

Desperate opposition

In 2006, a fellow pastor and I were reported for heresy to the diocesan chapter of Porvoo. The reason eas that we had participated in an ongoing debate about sexual minorities in the Church, and since we wanted to accept them, we were labeled heretics. Well, the Chapter didn't agree and we were exonorated.

Now, an even flimsier excuse has been used to report another pastor to the Chapter of her diocese, Mikkeli in eastern Finland. Pastor Maarit Hirvi of Sammonlahti parish wrote a letter to the Editor of a local paper, saying that if the gender neutral marriage law now being prepared is passed by Parliament, and if pastors are given the right to marry same-sex couples, she would be prepared to do so. Kotimaa24 reported this on October 18.
So, if a hypothetical legal situation arises, she is willing to follow the law. That was the extent of her message, but that was enough for someone to react. This reaction is, in my opinion, desperate and ridiculous. If you are opposed to the aforementioned law, to the Church adopting its principles, and to pastors willingly following it, then there are ample political measures yet to use in your struggle. Legally persecuting individual opponents is hardly above board.

I have no doubt that pastor Hirvi will be exonorated, just as we were eight years ago. But i know how taxing the situation can be, so I wish her strength!

Himlaliv

Jag ska vara med i Himlaliv på YLE Fem. Programmet sänds ikväll, må 13.10 kl. 18:30 med repris sö 19.10 kl. 13:50 och sedan 30 dar på Arenan.

Om Israel och palestinierna

Den tragiska och utdragna konflikten mellan Israel och palestinierna har tyvärr blossat upp igen. Kristna debattörer (och för den delen alla andra) som tar ställning i konflikten har en svår uppgift och tar ofta oacceptabla genvägar. Situationen är ju nämligen fruktansvärt komplicerad, och rötterna tränger djupt ner i historien. Men det är nu som frukterna skördas.
Jag är ingen expert på Mellanöstern, men vill ändå komma med några synpunkter.

För det första kan vi konstatera att det aldrig har funnits någon palestinsk stat. De enda enhetliga och självständiga stater som har funnits i området är judiska: den som bl.a. David regerade över efter år 1000 f.Kr., den mackabeiska som erövrades av Rom på första århundradet f.Kr., och så den nuvarande staten Israel från 1948 e.Kr. I övrigt har det Heliga Landet hört under olika imperier, nu senast det ottomanska imperiet fram t.o.m. första världskriget.

För det andra är det inte Israel och judarna som bär den yttersta skulden till den skamliga behandlingen av det palestinska folket. Stormakternas velande under första hälften av 1900-talet och deras kolonialistiska inställning till Mellanöstern är en viktig faktor i konflikten.
En annan, minst lika allvarlig, är arabländernas fullkomligt oförsonliga förhållningssätt, där de helt enkelt vill utplåna judarna och förinta Israel utan någon som helst vilja till fred. Den enda arabledare som genom historien har slutit fred med Israel är Egyptens Anwar Sadat, som mördades av de sina på grund av detta. Arabländerna har helt enkelt sett det som sitt intresse att upprätthålla och underblåsa konflikten, med det palestinska folket som spelknappar och offer.
Från Israels sida har man upprepade gånger försökt följa principen ”land mot fred”, utan att få genklang hos motparten, som helt enkelt inte vill ha fred.

För det tredje är, såsom ofta framhålls, Israel den enda demokratin i Mellanöstern. Alla arabstater är någon slags diktaturer, en del häftigare, andra mer moderata – men ingen av dem är en demokrati enligt västerländskt sätt att se.
Också demokratier kan begå misstag, och det har också Israel gjort – det mest kända är väl massakrerna i flyktinglägren Sabra och Shatilla i Libanon, som israelerna inte utförde men nog tillät – men diktaturer är i grunden byggda på olika slag av brutalitet, både mot det egna folket och mot andra. Arabvåren har som bekant inte lett till mycket annat än att diktatorerna har bytts ut mot andra diktatorer.

För det fjärde framhåller en del det ojämlika antalet dödsoffer i den nu aktuella krisen. De palestinska raketerna har enligt radionyheterna 23.7.14 skördat 3 civila israeliska dödsoffer, medan de israeliska anfallen mot Gaza har förorsakat 700 palestiniers död. Men vems fel är det? Den krigiska och diktatoriska organisationen Hamas, som styr på Gazaremsan, har beordrat befolkningen att stanna kvar i sina hem, trots israeliska varningar om att de skall bombas.
Hamas vill öka det egna folkets lidande för att vinna propagandasegrar. Ledarskapet sitter väl däremot i säkerhet.

För det femte har många kristna Israel-vänner något som tycks vara en halvt magisk inställning till det som de betecknar som det utvalda folket eller Guds egendomsfolk. Oberoende av vad Israel gör bör det stödas, och Israel kan inte göra fel, verkar det som.
Jag tycker att detta är både intressant och obibliskt. Gamla testamentet, särskilt profeterna, går ju till mycket stor del ut på att Gud skäller på sitt folk, uppmanar det att omvända sig från allt orätt det gör och både utlovar och utmäter straff åt den motsträviga nationen.
Om vi vill vara verkliga vänner till Israel och judarna, ska vi väl inte vara tysta om de gör något fel. Vad är det för vänskap som sopar allt under mattan? En sådan förljugen inställning är väl inget värd! Tvärtom bör varje verklig vän påtala sådant som vi gör fel – vänligt och kärleksfullt, förstås, men i alla fall – så att vi kan ändra vår inställning och vårt beteende till det bättre. Så bör också vi kristna göra med Israel: kritisera det som bör kritiseras, men inte kasta ut barnet med badvattnet.
Dessutom har vi kristna många trosfränder bland palestinierna, och dem får vi inte heller glömma.

Det mänskliga lidandet i Mellanöstern i allmänhet och i de palestinska områdena i synnerhet är oerhört. Det ligger i världssamfundets intresse att få slut på det och att skapa en varaktig fred. Men ingen fred är möjlig så länge den ena parten helt enkelt vägrar att gå med på att den andra parten ens har rätt att existera. Att den andra parten, Israel, därför är tvungen att försvara sig är väldigt beklagligt men helt förståeligt.
Tyvärr är jag pessimistisk vad gäller fred i Mellanöstern.

Uppdrag Granskning: Bögbotarna

Dert grävande aktualitetsprogrammet Uppdrag granskning i Sverige har här senast (28.5.14) tagit sig uppdraget att granska Svenska kyrkan, och specifikt den minoritet av prästerna som inte helt håller med om att homosexualitet är OK, att det inte är en sjukdom och att man inte behöver bli botad från den. Redaktionen sände ut en av sina medlemmar till prästerna, och han påstod sig heta Calle Larsson, vara homosexuell och inte vilja vara det. Och så filmade han deras samtal med dold kamera.

Några små kommentarer till det som kom fram i programmet.
1. Prästernas själavårdsteknik är både intressant och beklämmande. När någon säger att DETTA är mitt problem, måste man förstås utgå från den problemställningen, men det är nog ytlig själavård att gå med på problemställningen sådär direkt.
Fastän någon säger sig känna skuld för något kan man inte direkt förkunna förlåtelse, utan måste först kolla om det verkligen är skuld och inte bara skuldkänslor, vilket är något helt annat. I så fall är det känslan som måste bearbetas och inte den icke-existerande skulden.
I det aktuella fallet är problemet ju inte att den unge mannen skulle vara homosexuell, utan att han har problem med sin homosexualitet. Det är hans attityd till sig själv som själavården borde bearbeta, inte hans sexualitet som sådan. Att prästerna missade detta ger inte ett särskilt professionellt intryck.
2. På förhand var det mycket hallå om att samtalen inspelades med dold kamera. Det ansågs bryta mot tystnadspliktens grund. Och visst är smygmetoder av detta slag suspekta och kontroversiella.
Tystnadsplikten är dock till främst för att skydda konfidenten, inte prästen. Prästerna fick (efteråt) klart förklarat för sig att själavårdssamtalet inte var äkta och att "Calle Larsson" inte existerar. Att de vägrade kommentera fallet också efter att det framkom att det var fejk är inte godtagbart; i det skedet finns det ingen konfident att skydda, utan de skyddar bara sitt eget skinn. Vilket kanske i och för sig måste vara dem tillåtet. En av dem blev avstängd från sin tjänst, så visst hade de något att förlora.
3. Sedan är det ju bara tre präster som gjorde detta. Jag vet inte hur många präster som finns i Svenska kyrkan, men det måste ju vara hundratals, om inte tusentals. Varje fall är förstås för mycket, men en viss proportionalitet bör också finnas. Och Svenska kyrkan är ju minsann inte det värsta exemplet på övergrepp - där finns det ju t.o.m. ett beslut från kyrkomötet att "helanden" av homosexuella inte är tillåtna. Så är det minsann inte överallt!

Media:
Präster i Svenska kyrkan försöker ”bota” homosexuella (svt.se 27.5.14)
Fejkad själavård på tv skapar upprörd debatt (Kyrkans Tidning 28.5.14)
Gayvänlig kyrka - med en bit kvar att gå (Kyrkans Tidning 28.5.14)
”Jag önskar att vi kunde titta på vad vi menar med att ’alla är välkomna’” (Kyrkans Tidning 28.5.14)
RFSL: Svenska kyrkan måste ta avstånd (svt.se 28.5.14)
”Svenska kyrkan inte värst” (svt.se 28.5.14)
”Tack för att ni avslöjar homofientligheten, UG” (Lars Gårdfeldt på svt.se 28.5.14)
Om Uppdrag granskning: "Inga svavelosande predikningar om synd och straff" (ledare i Dagen 28.5.14)
Präst tas ur tjänst efter Uppdrag gransknings "Bögbotarna" (Dagen 29.5.14)
Präst tas ur tjänst efter tv-granskning (svt.se 29.5.14)

"Kvinnoprästmotstånd" och kyrkoherdetjänster

Jag vill börja med att slå fast följande: Att anse att kvinnor inte skall få bli präster är en åsikt som kan motiveras med både traditionen och Bibeln. Själva åsikten är alltså inte direkt fel ur teologisk synvinkel, utan en av flera möjliga tolkningar. Men också andra tolkningar är alltså möjliga.

Inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland fattade kyrkomötet år 1986 ett beslut om att öppna prästämbetet också för kvinnor. Tidigare hade kvinnor fått bli lektorer, en halvmesyr som knappast tillfredsställde någon. De första kvinnorna prästvigdes år 1988.
När beslutet fattades för 28 år sedan, tillkom även en kläm, ett hastverk som ville garantera att de som hade vad som kallas en "traditionell ämbetssyn" också i fortsättningen skulle ha hemortsrätt i kyrkan. Här gjorde man misstaget att inte tidsbegränsa klämmens giltighetstid. Sakligt hade varit att de som prästvigdes efter beslutet - eller t.o.m. de som inledde sina studier efter beslutet - skulle vara bundna av 1986 års beslut, medan de som kom in i rullorna tidigare kunde ha tillåtits att hålla fast vid det tidigare systemet. Men detta skedde alltså inte.

Domkapitlet i Borgå stift har i processen att utse en ny kyrkoherde i Karleby svenska församling, den nordligaste i stiftet, för första gången infört kriteriet att den nya kyrkoherden skall kunna samarbeta med alla präster i kyrkan, oberoende av deras kön. Detta har varit ett stridsäpple just i Karleby under många år. Detta kriterium ledde till att av de tre sökande till tjänsten förklarades endast en (Per Stenberg) som behörig. Tuisku Winter drog tillbaka sin ansökan (varför, kan vi bara gissa), medan Jan Nygård, kaplan i församlingen, förklarades vara icke behörig till kyrkoherdetjänsten.
Vissa medlemmar av församlingsrådet ondgjorde sig över detta med motiveringen att församlingen själv borde få välja sin herde. Invändningen håller dock inte. Till systemet hör att det är domkapitlet som granskar de sökandes behörighet, vilket ett församlingsråd inte har kompetens att göra, och att församlingen sedan får välja mellan de sökande som verkligen är behöriga. På så sätt kan man undvika att välja någon som saknar t.ex. den utbildning eller de psykologiska förutsättningar som krävs för att man framgångsrikt skall kunna sköta tjänsten, och på så sätt i förlängningen undvika eventuella stora problem som kunde drabba församlingen. Det nya här är att ett nytt kriterium har tillkommit: kravet att kunna samarbeta.

Om vi ser på detta med bakgrund av klämmen från år 1986, kan vi konstatera att detta färska förfarande inte är frågan om diskriminering av reaktionärer, utan tvärtom om att garantera undvikande av diskriminering av sådana präster som en minoritet inom kyrkan inte godkänner som präster. Alla präster inom Karleby svenska församling är fortfarande män, och ingen förändring är i sikte på den punkten. Det blir högst frågan om enstaka gästpredikanter, och sådana har förekommit redan tidigare, om än med en demonstrativ frånvaro från de lokala prästernas sida.
Ingen håller heller på att avsätta t.ex. Nygård från hans kaplanstjänst. Han har full rätt att verka inom församlingen och inom kyrkan som helhet, precis som hittills. Att han i jämställdhetens namn inte anses vara behörig att bli kyrkoherde kan inte ses som förföljelse av en minoritet, utan som en logisk följd av 1986 års beslut. Klämbeslutets anda kan inte heller anses strida mot den nya princip som nu flera decennier senare har uppkommit.

Personligen välkomnar jag domkapitlets nya, sakliga linje.

P.S. Jag använde ordet "reaktionärer" ovan för att beskriva de s.k. kvinnoprästmotståndarna. Ofta använder de själva beteckningen "konservativa". Om man ser på ordens betydelse är detta dock fel. En konservativ är per definition en som vill bevara det nuvarande systemet (eller på sin höjd reformera det försiktigt), medan en reaktionär är en som vill återvända till ett tidigare system. Den som motsätter sig prästvigning av kvinnor var alltså konservativ före 1986, men är numera en reaktionär. Åtminstone på denna punkt.

Betraktelse i Östra Nyland

Karl af Hällström:
Individ eller person?

Jag tycker om språk. Samma ord kan betyda olika saker på olika språk, eller olika ord samma sak. Det är fascinerande!

Ta ordet ”individ” som exempel. Det kommer från latinets ”individus”, som betyder odelad. Samma betydelse har grekiskans ”atomos”, från vilket vårt ord ”atom” härstammar. En atom är alltså den minsta möjliga beståndsdelen i naturen.
Bara att den inte är det. Också atomen består av mindre partiklar – protoner, elektroner och neutroner – och också atomen kan numera delas, så att ett grundämne kan bli ett annat. Det samma gäller också individer. Inte heller vi är odelade, utan tvärtom kan vi vara mycket splittrade. Vi har gott i oss, men också ont. Vi kan vara aktiva på vissa områden, men samtidigt passiva på andra. Vi kan älska, men också hata och avsky. Att kalla oss människor för individer är alltså knappast helt korrekt.

Här får vi hellre använda ett annat ord av grekiskt ursprung, nämligen ”person”. En ”persona” är på grekiska den mask som skådespelarna bar i de antika dramerna. Och detta stämmer in på oss människor på flera sätt. Också vi spelar olika roller inför olika människor och i olika tider av livet – son eller dotter, far eller mor, arbetstagare, kollega, chef osv. Det handlar inte om att vi skulle förställa oss, utan det är en naturlig del av livet.
Men framför allt stämmer ”persona” in på oss genom att vi blir en person först när någon annan ser oss, precis som dramat blir ett verkligt drama först när det har publik. Om vi går igenom livet osedda, är vi ingen person, utan endast en karg och kal existens – en individ, om ni så vill. Men genom den andras blick blir vi de vi verkligen är. Vårt ”jag” kräver ett ”du” för att finnas till.

Därför är det naturligtvis viktigt att vi ser varandra, inte bara glider förbi. Men viktigast är att det finns en som alltid ser oss, vår Herre, som genom att se vårt innersta också skapar vår person och vår personlighet. Han är det Du som skapar vårt Jag. Han är den som räddar oss från individualismens kyla till personlighetens värme. Han är den som gör oss splittrade människor till en helhet som är större än de delar som den består av – en helhet med möjlighet till kärlek, frid och glädje.

Jag gläds över att Gud tar vår ofullkomlighet och gör den till fullkomlighet genom sin kärleksfulla blick! Gläd dig du också!

Gay marriage law celebrated with rainbow coloured communion bread

Minnesota's legalization of gay marriage has one church feeling pretty happy, the New York Daily News reports.
Revolution Church in Minneapolis served congregants rainbow-colored communion bread during its inaugural service last Sunday. Head pastor Rev. Jay Bakker thought the bread - and the state's embrace of gay rights - tasted "kind of sweet."
"So many people have been hurt by the church and by Christianity," Bakker told the News. "But this was a beautiful moment."
The colorful nod to gay rights was baked up early Sunday morning by photojournalist Courtney Perry. She thought of the idea after Minnesota's House approved a same-sex marriage bill on May 9. State leaders expected the bill to pass the Senate as well and Perry was ecstatic.

Bakker said he's received plenty of backlash from conservative social media users after news about his rainbow communion bread spread online.
"They've missed out on the higher message of the Bible and who Jesus is and what he did," Bakker said in response to those negative comments. "They've become victims of tradition."
Bakker admits that his church is "pretty liberal" when it comes to social issues. The New York branch of his Revolution Church meets at Pete's Candy Store, a bar in Brooklyn. In Minneapolis, his church launched its meetings at Bryant Lake Bowl, a theater space with a bowling alley and a restaurant.
"A bar is neutral ground," Bakker said.
He wasn't expecting the colorful communion bread to strike a chord with so many people. Bakker guesses that the bread will likely be a regular guest at his church.
"I think Christ's table is very inclusive," Bakker said.

Hmm. While I'm happy that the state of Minnesota has approved gay marriage, I'm not sure about this way to celebrate it... Seems a bit over the top...

Mitt svar på Regnbågsankans fråga

Regnbågsankan r.f. ställer på sin hemsida en fråga:

Stöder du medborgarinitiativet Ja2013 eller hör du till de kritiska rösterna? Hur förhåller du dig till homoäktenskap som troende, och ser du detta som en religös fråga?

Vi är flera som har svarat, både för och emot. Mitt svar lyder:

Enligt luthersk syn är äktenskapet en samhällsfråga. Riksdagen har rätt att stifta hurdana äktenskapslagar den vill utan att kyrkorna skall blanda sig i (synpunkter kan man väl få komma med, förstås). Äktenskapet är alltså inte i sig en religiös fråga.
Man kan ändå komma med religiösa argument också, och bör göra det när nästa steg är att fundera på hur kyrkan skall handla.
Skapelseberättelsen bör läsas så att människan är skapad till tvåsamhet, oberoende av könskombination. Därför är det följdriktigt att också enkönade äktenskap blir tillåtna (och ja, jag skrev på medborgarinitiativet så fort det var möjligt). Kyrkorna bör ha möjlighet att självständigt besluta om sitt förhållningssätt, men själv skulle jag vara fullt beredd att viga enkönade par.
Jag förstår dock att många kolleger har samvetsbetänkligheter, så de som har blivit prästvigda innan denna lag träder i kraft bör ha frihet att låta bli att ställa upp (bara det sker snyggt). De som prästvigs senare vet vad de ger sig in på, och ska inte ha denna frihet.

Frågespalten LXXV: Sexuell läggning vs handlingsmönster

Den sista frågan i frågeklustret (Frågespalten LXII-LXIV) löd:

Hur svarar man dem som hävdar att homosexualitet handlar om handling och inte om läggning, utan att vi alla är skapta heterosexuella? Vad säger jag till dem som hävdar att jag kan be till Gud att Gud tar bort min bisexualitet?

Att det inte skulle vara frågan om läggning när det gäller homosexualitet är en föråldrad syn, medicinskt sätt. Det är som att påstå att lunginflammation inte beror på bakterier, utan på att man har andats kall luft, eller att mentala sjukdomar beror på onda andar och skall botas med förbön och aga.
De fall där homosexuella har ”botats” handlar bl.a. om att de inte egentligen var homo- utan bisexuella och därför kunde styra sin åtrå till personer av det andra könet, precis som heterosexuella kan styra bort sin åtrå från sådana som är t.ex. gifta. Läggningen ändrade alltså inte, utan bara handlingsmönstret.
Det kan också handla om att gå in i en livslögn (”in i garderoben”), ofta också inför sig själv. I många fall sker ”återfall”, där sådana som har haft ett homosexuellt beteende, men gifter sig med en av motsatt kön och t.o.m. får barn, sedan inser att hen trots allt är homosexuell. Detta leder till stor tragik i familjen, oberoende av hur situationen löses.

Om någon anser att din bisexualitet är en förvridning av din personlighet (eller hur de nu uttrycker saken), så finns det förstås alltid möjlighet att be till Gud. Men att Gud skulle ändra en persons sexuella läggning (inte bara handlingsmönster) är lika sannolikt som att Han låter ett amputerat ben växa ut igen. Jag säger inte att det skulle vara omöjligt, för ingenting är omöjligt för Gud, men jag har aldrig någonsin varken hört eller sett något sådant.
Och fast det inte är omöjligt, är det åtminstone onödigt, anser jag.

Frågespalten LXXIV: Kristen och polyamorös

Frågeklustret (se Frågespalten LXXII-LXXIII) går vidare:

Sen har jag en fråga till. Kan man vara både kristen och polyamorös (alltså att tro på att man kan ha flera djupa förhållanden samtidigt på ärligt, kärleksfullt och inkluderande vis)? Nu vet jag visserligen redan att det finns polyamorösa kristna men jag undrar om du har några tankar kring det?

Tack för dina nätsidor!

Jag ställer mig mycket tvekande till polyamorösa förhållanden. Där är det ju ingalunda frågan om läggning, utan om val. Att ha djupa förhållanden med flera på en gång kan i princip vara möjligt för någon, antar jag, men för att förhållandet ska vara jämlikt, borde alla som är i förhållandet öppet och ärligt vara av samma åsikt och ha samma möjligheter. Och i sådana förhållanden är svartsjuka lätt att förneka verbalt, förstås, men hur enkelt är det att göra sig kvitt den i praktiken? Framför allt: går det att reellt garantera att ingen i förhållandet tar skada av egen eller annans svartsjuka eller av något annat liknande?

Jag tror att det kan vara övermäktigt, och därför är polyamorösa förhållanden ingenting som jag rekommenderar.


Frågespalten LXXIII: Onaturliga begär och naturlig läggning

Frågeklustret, som jag nämnde i förra Frågespalt, fortsätter:

Sen är det en till text som jag har frågor om: I Romarbrevet så står det om hur "heterosexuella straffas med homosexualitet" som bloggaren Aqurette citeras på din sida. Men det står också i Romarbrevet att "kvinnorna bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt, likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra". Visserligen handlar det om att byta begär men det står inte "deras naturliga" utan rätt och slätt "det naturliga", som om det bara finns ett naturligt sätt. Hur tänker du kring det?

Jag tycker att man inte skall läsa för mycket in i texten. Poängen är ju att folk sysslade med sådant som var emot deras naturliga läggning. Kvinnorna och männen bytte ut det naturliga umgänget med det andra könet. Man kan tolka detta som att heterosexualiteten är ”det naturliga” i allmänhet, men också att heterosexualiteten var det naturliga just för dessa personer (vilket i så fall skulle uttryckas med ”deras”). Eftersom det står ”det” är båda tolkningarna lika möjliga. Att utgående från detta påstå att endast en viss läggning är ”den naturliga” är att göra våld på texten. Visserligen skulle den tolkningen säkert vara i linje med Paulus’ tankar, men Rom 1:26-27 kan inte användas som grund för det argumentet (men kanske som stöd, om du förstår skillnaden).

Men som jag skriver på Hbt-bibeln, handlar det här om otuktiga handlingar som är emot personens naturliga läggning. Dessutom är det inte (här) handlingarna i sig själv som är den synd som Paulus vänder sig mot, utan de är en följd, ett straff om man så vill, av personernas egentliga synd, alltså deras bortvändhet från Gud.


Archbishop of Finland supports same-sex marriages

When the current government was formed in Finland a few years back, the Christian Democrats demanded that it would not propose any legislation allowing same-sex couples to marry, or the party would not participate in the government. The other parties agreed to this.
Therefore, MPs from the other parties tried to introduce a motion to legalize same-sex marriages. This failed, however, since the motion didn't gain the necessary support; only 76 of the 200 MPs signed the motion.
As a consequence, a citizen's motion was created. If 50 000 signatures are gathered, such a motion could be discussed in Parliament. When this motion was introduced on 19 March on the home page of the Ministry of Justice, it gathered the necessary signatures in less than one day - the first such motion ever to collect enough signatures. At 11:47 today, a week later, the motion had been signed by 138 226 citizens. The motion will remain on the home pages for six months, and the Ministry will then take it to Parliament for discussions.

Archbishop Kari Mäkinen

The Archbishop of the Evangelical Lutheran Church of Finland, Kari Mäkinen, appeared this morning on the TV channel MTV3 and gave his support to the proposed legislation about same-sex marriages.
"I think it is an important goal, and I hope that equality will be achieved in this," Mäkinen said in the programme Huomenta Suomi (Good morning Finland). "Within the church, marriage has traditionally meant a covenant between a man and a woman. The present discussion creates a dicsussion within the church as well, where the foundations of the concept of marriage are evaluated. I see in this discussion an immensly positive will to relate to every human being equally."

The proposed legislation would not compel the churches to perform same-sex marriages.

Update: Later the same day, the Archbishop denied that he had taken a stand on the legislation, saying he talked about "treating people and their relationships equally." Helsingin Sanomat published the comment.

Biskoparnas brev om missionsstiftet

Missionsstiftets biskop Risto Soramies' vapen

Biskoparna har skickat följande brev till prästerna:

Bästa präster!

I Lahtis grundades 16.3.2013 en icke-registrerad förening, som antog namnet Finlands evangelisk-lutherska missionsstift. Detta stift har ingen formell ställning i vår kyrka och det har skapats i strid mot vår kyrkas ordning. Även om missionsstiftet inte formellt är registrerat som ett religiöst samfund uppvisar det i praktiken många sådana drag.
Kyrkans kännetecken är Guds ord, dopet och nattvarden, samt prästämbetet som har inrättats för att utföra dessa uppgifter. De rörelser som verkar inom vår kyrka har av tradition respekterat vår kyrkas ordning. I motsats till dessa har missionsstiftet ett eget prästämbete och en egen sakramentsförvaltning och hävdar att evangelisk-lutherska kyrkan i Finland uppvisar kännetecken på en falsk kyrka.
Missionsstiftets strävan att fungera som en kyrka i kyrkan skapar villrådighet bland kyrkans medlemmar. Missionsstiftets verksamhet är inte evangelisk-lutherska kyrkans verksamhet och dess präster är inte präster i vår kyrka. Följaktligen är de förrättningar som de utför inte heller vår kyrkas förrättningar.
Så länge som missionsstiftets ecklesiologiska och kyrkorättsliga status är oklar, bör församlingarnas utrymmen inte upplåtas till missionsstiftets verksamhet. Verksamhet som ordnas i församlingarnas utrymmen ska inte vara riktad mot vår kyrkas arbete och kan inte innehålla alternativa kyrkliga förrättningar riktade till vår kyrkas medlemmar.
Vid prästvigningen och i prästlöftet (KO 5:6 §) har vår kyrkas präster lovat vara trogna mot vår kyrkas bekännelse, följa vår kyrkas lag och ordning samt befrämja allt som bygger upp vår kyrka. Att vår kyrkas präster verkar inom missionsstiftet står i uppenbar motsättning till dessa löften och till den lojalitet, som man kan förutsätta av en präst i vår kyrka. En präst i evangelisk-lutherska kyrkan i Finland kan följaktligen inte höra till prästerskapet i missionsstiftet.
Vi uppmuntrar varje präst i vår kyrka att frimodigt verka i trohet mot den uppgift som Kristus gett oss, och i enlighet med vår kyrkas bekännelse. ”Han som har kallar er är trofast, han skall åstadkomma det.” (1Tess 5:24)

Biskoparna i evangelisk-lutherska kyrkan i Finland

Rätt så! För att inte säga: det var på tiden!

Dessutom vill jag påminna om att missionsstiftet inte skall sammanblandas med Missionskyrkan, som är en av landets frikyrkor och en helt annan organisation.

Frågespalten LXXII: Skapelse och sexualitet

Ett frågekluster kom på eposten. En av frågorna löd:

Det en fråga som jag länge funderat på och det är den om skapelseberättelsen och sexualitet. Jesus citerar ju från skapelseberättelsen i evangelierna. Visserligen handlar det då på Jesu tid om skilsmässa, och bara en man och en kvinna kunde skiljas på den tiden. Men jag tycker det låter som att Jesus verkar understryka att Gud "gjorde dem till man och kvinna", att de två hör ihop på ett särskilt sätt och "därför ska en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru och de två ska bli ett". Alltså ska han gifta sig med en kvinna och inte med en annan man.

Samtidigt säger Jesus ingenstans att förhållanden mellan två kvinnor eller två män skulle vara något ont. [...]
Hur kan man tänka kring skapelseberättelsen och sexualitet? Och finns det plats för bisexuella som jag i skapelseberättelsen?
Om jag blev tvungen att välja celibat om jag var homosexuell så skulle jag ju ändå inte bli ett med någon av motsatt kön. Många som förespråkar celibat för homosexuella hävdar samtidigt att det att en man blir ett med en kvinna är Guds vilja.
Hur möter man argumentet att vi alla egentligen är heterosexuella och är skapade på det viset, och att vara bisexuell handlar om handling och inte om läggning (om du förstår vad jag menar?)? Eller argumentet att man han be Gud "befria" mig från att vara bisexuell? (Varför Gud nu skulle vilja det).

Det verkar som om du skulle ha hittat min sida ”Hbt-bibeln”, där jag ju behandlar det du frågar om. Du vill alltså ha fördjupning.

I avsnittet om skapelseberättelserna skriver jag: ... också annan än heterosexuell kärlek kan motiveras med skapelseordningen. Människan är skapad till att längta efter tvåsamhet. Den biologiskt grundläggande tvåsamheten är naturligtvis mellan man och kvinna; utan den kombinationen skulle människan inte ha kunnat uppfylla Guds bud att föröka sig och uppfylla jorden (1Mos 1:28). Men det budet är nu uppfyllt. Det är rent av det enda av alla de bud som Gud har gett oss som vi människor har uppfyllt - och det till överdrift! Aldrig är det bra.
Men som vi ser av den korrekta översättningen hör inte tvåsamhet och förökelse ihop på något absolut sätt. Därför strider inte heller andra kombinationer än man-kvinna mot detta avsnitt.

Om dessa ”andra kombinationer” består av homo- eller bisexuella är väl en bisak... alltså jag menar, det är mindre viktigt. Karikerat är det ju så att en heterosexuell blir kär i en person av motsatt kön, en homosexuell i en person av samma kön och en bisexuell i en person oberoende av kön. Det viktiga är ändå tvåsamheten, inte könskombinationen.

Jag skriver också: Gud har skapat ett pussel med många tusen bitar. Och bland dessa tusenden gäller det att finna någon som är ben av mina ben, kött av mitt kött. Någon som jag passar ihop med till både kropp och själ. [...] Om det vore ett pussel med bara två bitar, då skulle ju män och kvinnor vara utbytbara inbördes. Mannen kan skilja sig och gifta om sig och det är fortfarande man och kvinna. Men Jesus menar tydligen att relationen mellan makarna är unik. Hustrun är inte utbytbar. Inte för att makarna vigts på något särskilt sätt, utan helt enkelt för att de "lämnat sin far och sin mor" för att leva med varandra. De är de facto ett med varandra. Och därmed är de sammanfogade av Gud.

M.a.o.: Två personer skall bli ett. Man ska hålla ihop och inte vara otrogen. Skilsmässa är ingenting som Jesus rekommenderar. Men könsfördelningen i parförhållandet är nog sekundär.

Vi återkommer senare till de andra frågorna här på Frågespalten.



Frågespalten LXXI: Djurförsök

En tonåring i bekantskapskretsen skrev:

Vi jobbar i skolan i religionen med ett projekt. Alla har olika ämnen som de skall göra om och det handlar om olika etiska problem.
Min grupp har ämnet "djurförsök" och det står i våra instruktioner att man gärna kan fråga privatpersoner t.ex. en präst eller kyrkligt anställd. Då tänkte jag genast på dig och undrade om du skulle kunna ge kort några personliga åsikter om djurförsök och vad tycker kyrkan om det?

Kyrkan (i betydelsen Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland) har vad jag vet inga uttryckliga åsikter om djurförsök. Det som följer är mina personliga reflektioner.

Människan är skapad av Gud för att ta hand om skapelsen. Vi får utnyttja de resurser som naturen ger oss, bara vi handlar på ett hållbart sätt. Vilket inte alltid är fallet, tyvärr.
Djuren ska vi ta hand om, men får också äta dem och utnyttja dem på annat sätt. Dock utan att förorsaka onödigt lidande. Djurplågeri tar jag skarpt avstånd från.

Här kommer djurförsöken in. De förorsakar ju i allmänhet lidande åt försöksdjuren. Då blir frågan hur nödvändiga djurförsöken är.
Att sträva efter att skapa t.ex. mediciner som kan hjälpa många människor är en god sak. Mediciner måste testas innan de kan användas, och då är det bättre med djurförsök än med människoförsök. Människors lidande är s.a.s. mer värdefullt än djurs lidande, som alltså i detta fall kan vara nödvändigt. Men också här måste lidandet förstås minimeras.

När det gäller djurförsök i t.ex. kosmetikindustrin eller onödiga upprepningar av redan utförda försök är det en annan sak. Där är djurens lidande onödigt, och vi bör ta avstånd från det. Likaså bör vi försöka utveckla testmetoder som inte innefattar lidande för varken människor eller djur, och i takt med detta avstå från djurförsök.

Sammanfattningsvis: Det finns djurförsök som är nödvändiga för att förhindra ytterligare lidande. Dem måste vi tyvärr bibehålla. Däremot finns det också många helt onödiga djurförsök, och dem borde vi avstå ifrån.

Hoppas detta är till hjälp!

Allt gott!

Intervju om Jalovaara

Tidningen Östra Nyland publicerade idag en intervju där jag får säga mitt om förbönsverksamhet i allmänhet, om Pirkko Jalovaara i synnerhet och specifikt om Ordets och bönens kvällar som ordnas i Lovisa kyrka.
I intervjun står det bl.a.:

Karl af Hällström, kyrkoherde i Lovisa svenska församling, har inte sett [Jalovaara] predika i Lovisa [år 2001]. Däremot säger han som många andra att hon då ännu var mycket moderatare. af Hällström beskriver det som syns i programmet som horribelt, speciellt om allt är sant.
– Det är fruktansvärt att hon påstår att medicinering är djävulskt. Det tar jag avstånd från. Det är fruktansvärt att manipulera folk att avstå från hjälp som de kan få i skolmedicinen, säger af Hällström.
Han säger att det hon verkar göra i programmet är ett hinder för henne att komma till Lovisa.
– Men före ett beslut skulle jag vara tvungen att ta reda på hur det verkligen ligger till. Program som de där brukar vara hårt klippta.I princip ser af Hällström ändå ingen konflikt mellan skolmedicin och gudstro. Att be för folk som är sjuka är bara bra, medan skolmedicinen är ett verktyg för [G]ud. Gud har gett människan förstånd att använda den.
– Och skolmedicinen är det främsta sättet Gud helar människor i dag.
Att någon sedan uppmanar folk att sluta ta sina mediciner för att det är Gud som helar ser han som förkastligt.
– Naturligtvis finns det felaktig medicinering. Men man ska absolut inte sluta med den utan att tala med läkaren. Man ska inte göra det på eget bevåg.

Redaktören i MOT frågar sig hur den Evangelisk-lutherska kyrkan tillåter den typens predikan i sina kyrkor. Ett svar är att den karismatiska rörelsen uppgör stommen i kyrkan. Utan dem skulle kyrkobänkarna stå tomma, och därför väljer kyrkan att se bort och att inte ta ställning.
af Hällström säger att det inte bara är karismatiska rörelser, utan väckelserörelser över lag, som fyller kyrkan. Samtidigt ska folkkyrkan tolerera olika sätt att tro. Allt som inte är negativt ska få vara med inom vissa gränser. Om MOT har rätt så har Jalovaara gått över gränsen.
– Det kan inte tolereras på något sätt. Och då gäller det uttryckligen förkunnelsen och inte verksamheten att be för sjuka. Problemet är att förbönen kopplas ihop med Jalovaaras förkunnelse.

Lovisa har också sin egen predikant som sysslar med förbön. Det är 86-åriga Ulla-Christina Sjöman som håller regelbundna kvällar i Lovisa kyrka. De kvällarna har Karl af Hällström besökt, och beskriver Sjöman som moderat. På bönekvällarna ges inga löften om att Gud helar de sjuka.
– Underliga påstående som Jalovaaras kommer inte fram. Här är skolmedicinen en bakgrundsfaktor. Jag tror nog att Jalovaara svärtar folks bild av det som Sjöman gör.
Ett citat som tillskrivs Sjöman är också att "Gud har två händer. Den ena är bön, den andra är kirurgens kniv".
af Hällström ställer sig själv öppen till att Gud kan hela. Han tror att Gud kan verka på många olika sätt, men för det mesta genom skolmedicin. Men det finns exempel på att han verkar genom andra sätt. Det finns ändå ingen automatik eller något magiskt.
– Jag tror att de flesta läkare sett hopplösa fall som blivit friska. Vad det beror på har sedan medicinen svårt att förklara. I och med att vi bett för det så är det oberoende ett bönesvar.
Någon som ställt sig upp från rullstolen i kyrkan har han inte sett, och om någon påstod det skulle han vilja se själv och granska vad det är fråga om.
– Det är så osannolikt att det borde kollas upp ordentligt. I princip tror jag på mirakulöst helande, men i praktiken är det mycket sällsynt. Att sedan som Jalovaara använda det i marknadsföringssyfte är suspekt.



Mekane Yesus severs relationship with ELCA, CofS

The Ethiopian Evangelical Church Mekane Yesus is severing its relationship with the Evangelical Lutheran Church in America (ELCA), the Church of Sweden and “those churches who have openly accepted same-sex marriage.”
The action for “all Ethiopian Evangelical Church Mekane Yesus departments and institutions (at every level) to implement this decision” was ratified at the denomination’s general assembly, which met Jan. 27-Feb. 2 in Addis Ababa. The denomination’s church council took action at its July 2012 meeting to initially sever these relationships.
“The ELCA is very saddened by this decision,” said the Rev. Rafael Malpica Padilla, executive director for ELCA Global Mission. [...]
To ensure that the decisions by the Ethiopian Evangelical Church Mekane Yesus are implemented, members of the denomination “will not receive Holy Communion from the leadership and pastors of the (ELCA and the Church of Sweden). The Ethiopian Evangelical Church Mekane Yesus will not distribute communion to these churches,” as stated in the minutes of the denomination’s July 2012 council meeting. [...]
While the Ethiopian Evangelical Church Mekane Yesus is “closing the door to this partnership,” Malpica Padilla said that the ELCA and the Church of Sweden “are not locking the doors from our side. It is open for when you decide it is time to resume this journey together. It is my hope that in the near future, we will again walk together in Christian love. We will do this not because of doctrinal agreements or consensus, but because the gospel compels us to do so.” [...]
The Rev. Mark S. Hanson, ELCA presiding bishop, said the actions of the Ethiopian Evangelical Church Mekane Yesus are “deeply troubling.”
“Our own statement on human sexuality acknowledges that the position held by the Ethiopian Evangelical Church Mekane Yesus is also held by members of the ELCA. We are not of one mind, but we are one in Christ, in faith and in baptism,” said Hanson, adding that the relationships between Lutherans in North America and in Ethiopia “has been sustained through periods of oppression, divisions within the Ethiopian church and in times of turmoil among Lutherans in North America. The action of the Ethiopian Evangelical Church Mekane Yesus church diminishes our capacity together to proclaim the good news of Jesus Christ, to serve our neighbors and to care for the creation. [...]” 

ELCA 7.2.13

Franciskansk välsignelse och bön

Må Gud välsigna dig med obehag
inför enkla svar, halvsanningar och ytliga relationer
så att du får leva på djupet av ditt hjärta.

Må Gud välsigna dig med vrede
över orättvisor, förtryck och utsugning
så att du kan verka för rättvisa, frihet och fred.

Må Gud välsigna dig med tårar
att fälla över dem som drabbas av lidande, övergivenhet,
hunger och krig,
så att du kan sträcka ut handen och trösta dem
och förvandla deras smärta till glädje.

Och må Gud välsigna dig med tillräckligt mycket dåraktighet
för att du ska kunna tro att du kan få betyda något för världen,
så att du kan göra det andra hävdar är omöjligt
för att komma med rättvisa och godhet till
alla våra barn och fattiga.

I vår Herres Jesu Kristi namn.
Amen

- Philip Yancey
(källa)