Veckans skörd i Kyrkpressen

I denna veckas nummer av Kyrkpressen (49/06) var det mesta på Kp:s normala nivå, men det fanns ett par undantag.

1. Veckans vits, som också i allmänhet är helt lustig, var särskilt roande idag, tyckte jag. Det finns ju på baksidan på tvären i inre marginalen, om det är någon som inte har upptäckt den. Denna vecka löd den:

“En äldre dam tog sig upp för kyrkans trappor, och fick hjälp av vaktmästaren, som frågade var hon ville sitta under gudstjänsten.
- På främsta raden tack, svarade hon.
- Det tror jag inte ni vill, prästen är verkligen tråkig, sa vaktmästaren.
- Råkar ni veta vem jag är? frågade damen.
- Nej, svarade vaktmästaren.
- Jag är prästens mor, sa hon.
- Vet ni vem jag är? frågade han.
- Nej, svarade damen.
- Bra, svarade vaktmästaren.”

2. En insändare av en Birgit Schaffar från Åbo, som under rubriken “Beklagligt toleransförsök” kritiserar programmet SALT 26.11 (som jag bloggade om), gör det s.a.s. inifrån, vilket är en fräsch omväxling.
Schaffar lyfter på hatten för att Carola Sarén hade mod att ställa upp i programmet, men konstaterar:

“Mest beklagligt är det att det fortfarande behövs mod i detta avseende.”

Själva programmets upplägg kritiserar hon ändå för att det utmynnade i en sorts likgiltig tolerans utan att tränga in i problemen på allvar.

“Några exempel: En vanlig undran är om det överlag går ihop att vara homosexuell och kristen. Frågan avslöjar hela falskheten. Man borde ha frågat om [heterosexism] går ihop med att vara kristen. Jag har lärt mig att Gud är kärleken och att vi inte får göra oss en bild av honom. Men det är just de konservativa som försöker pressa in Guds oändliga kärlek i vissa former och vägrar att glädjas över Guds närvaro mellan människor av samma kön. Som homosexuell kan jag ana Hans storhet och gränslöshet eftersom jag har hittat Honom där jag inte alls förväntade mig det. Synden består inte i att jag bejakar och ger liv åt min kärlek; synden är min svaghet att ändå så ofta förneka mitt förhållande och därmed Guds nåd som gav mig ett hjärta som kan älska och gåvan att bli älskad tillbaka. Vidare kan det kristna budskapet att förlåta och älska sina fiender hjälpa de homosexuella att hantera de kyrkligas angrepp som i Kristi namn (!) riktas mot dem. Det går alltså mycket bra att vara kristen och homosexuell! Vissa heterosexuella verkar ha problem med det kristna budskapet.”

Schaffars slutkläm är att

“SALT har slösat bort en chans att på allvar fråga sig varför heterosexuella känner sig obekväma med “oss”, samtidigt som man i pseudo-tolerant kristen “du skall älska sin nästa och du skall inte döma”-anda har vidareodlat just det som man försökte motarbeta.”

Det är ju tråkigt om det verkligen är så. Jag upplevde att programmakarna gjorde ett ärligt försök att komma åt problematiken. I ett halvtimmesprogram blir det dock av nöden bara lite skrap på ytan. Nu får arbetet fortsätta.
Jag hoppas att Birgit Schaffar och andra intresserade skall kunna ge råd åt oss andra, som har den goda viljan men som kanske saknar de insikter som kunde behövas.