Om dop, omdop och konfirmation

I kommentarer till inlägget Nyhet: Limbo avskaffas? har många ställt frågor om dopet, nöddopet, odöptas frälsning m.m. Jag skrev inläggen Om dopet och Om dop och frälsning för att besvara en del av frågorna. Några till tar jag upp nu.
Barndop, vuxendop och omdop (vederdop)
På basen av Mark. 10:13–16 ("Guds rike tillhör sådana som de [barnen]") och av exemplen på hela familjer som döps i Nya testamentet, lär de lutherska kyrkorna att redan spädbarnen kan få komma till Gud i dopet. Om detta dock inte har skett, kan det ske senare i livet. Det är aldrig för sent att bli Guds barn och Kristi lärjunge och att ta emot den heliga Anden, som är Guds dopgåva till oss. Först i döden tar detta erbjudande slut.
Eftersom vi får den heliga Anden i dopet, är det ett missbruk att döpa om sådana som redan en gång har fått det kristna dopet. Jesus själv varnar oss för det: "... all synd och hädelse skall människorna få förlåtelse för, men hädelse mot Anden skall inte förlåtas" (Matt 12:31). Tyvärr praktiseras s.k. omdop (som ibland kallas vederdop, från ty. wieder "på nytt") i vissa kristna riktningar. Vi blir döpta en gång för alla, och dopet behöver inte upprepas, eftersom dess verkan hänger på Guds nåd, inte på vår egen kraft. En annan sak är sedan att vi dagligen måste omvända oss från våra egna felsteg och vända oss tillbaka till Gud.
Dop, skriftskola och konfirmation
Jesus ger oss Dop- och missionsbefallningen i slutet av Matteusevangeliet. Den lyder: "Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut" (Matt 28:18-20).
Detta praktiserar vi genom att döpa våra (blivande) medlemmar och sedan undervisa dem i bl.a. skriftskolan om vad den kristna tron och det kristna livet innebär.
I konfirmationen (från lat. confirmare "bekräfta") bekänner vi vår tro i enlighet med det som vi har blivit undervisade i skriftskolan. Det som bekräftas är dopet. I dopet räcker oss Gud handen och säger: "Du är mitt barn. Vill du vara det?" I konfirmationen fattar vi handen och säger (offentligt): "Ja, jag vill." Konfirmationen ökar inte i sig dopets värde, men är ett steg på den unga människans vandring mot en mogen tro.
Ibland (miss)uppfattas konfirmationen som en avslutningsfest på skriftskolan, men det är inte riktigt så enkelt. I skriftskolan får vi information, som vi kan ta till oss beroende av om vi tror på Gud eller inte. Också en ateist kan gå i skriftskolan och få något ut av den. Konfirmationen är däremot en uttryckligt religiös högtid, där konfirmanderna bekänner sin tro på Gud, den tro som förhoppningsvis har stärkts under skriftskolans gång. Man kan alltså gå i skriftskola utan att bli konfirmerad, men inte bli konfirmerad utan att (i någon form) ha gått i skriftskola.
Detta syns också juridiskt. Genom dopet blir vi medlemmar i kyrkan. Genom skriftskolan får vi kyrklig rösträtt (när vi blir myndiga) och rätt till kyrklig vigsel. Genom konfirmationen får vi kyrklig valbarhet och rätt att bli faddrar. Den som skriver ut sig ur kyrkan mister dock naturligtvis dessa rättigheter.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Men, hur är det då ifall man som 15-åring inte visste ifall man ville bli konfirmerad, tänkte på farmors hjärta och varken svarade ja eller nej? Borde man för sitt samvetes skull "säga upp" sitt fadderbarn och andra rättigheter man fick på falska grunder? Eller räcker det med att man skulle svara ja nu?

Kalle af sa...

Om svaret är ja, räcker det säkert. Det tog den tid det tog, men så är det ibland.

Petter Ö sa...

Hur ser du på nattvardsgång före "konfirmationen"? Jag tycker att det är viktigt att alla döpta (utan att ngn mänsklig kontroll sker) är välkomna till nattvard, och min erfarenhet är att konfirmander generellt vill delta i nattvard el. kommunion. Hur kan en individ "bekräfta" sitt dop mer konkret än så?