Frågespalten fortsätter. Minna skickade följande fråga per e-post:
Grundtanken i enbarnspolitiken är, om jag minns rätt, att befolkningsexplosionen i Kina skall begränsas genom att varje familj endast skall tillåtas ha ett barn. Matematiskt sett skulle det halvera befolkningen på en generation, inte sant, så grundidén är kanske inte helt puckelryggig.
I 1Mos 1:28 säger Gud till människorna efter skapelsen: "Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden." Vissa kristna rörelser (med den romersk-katolska kyrkan i spetsen) ser detta som ett förbud mot familjeplanering och preventivmedel, och i så fall vore också enbarnspolitiken naturligtvis förkastlig. För mig är detta bud att uppfylla jorden det enda av Guds bud som vi människor verkligen har klarat att följa (och det också till överdrift. Aldrig är det bra!). Det kan därför inte appliceras längre.
Tvärtom är att härska (eller "råda", som den gamla översättningen sade) över skapelsen att ta hand om den på bästa sätt, så åtgärder som begränsar människosläktets negativa inverkan på den övriga skapelsen är goda - bara de inte går till överdrift åt andra hållet, förstås.
Om då enbarnspolitiken i princip är acceptabel, måste vi också se på dess praktiska följder. Och där blir det problematiskt.
Enbarnspolitiken har ju, som du nämner, lett till tvångsaborter när familjen redan har sin kvot uppfylld. Detta totalitära drag är omänskligt. Hur ”problemet” med flerbarnsfamiljer borde lösas vet jag inte, men det lidande som staten här ger upphov till är osunt.
En stark favorisering av pojkar kommer också till synes. Föräldrarna vill inte ha flickor, utan hellre pojkar, så flickfoster aborteras och nyfödda flickor överges. Detta är naturligtvis förkastligt. Jag har själv personligen sett följden av detta, då jag döpte två kinesiska småflickor som en familj i min församling adopterade, först den ena och ett år senare den andra. Flickorna var hämtade från ett barnhem, dit de hade förts efter att i ett par dagars ålder hittats i ett dike. Vilka psykologiska traumor vetskapen om detta kan ge ett barn kan man bara spekulera om. Dessa två hade ändå tur, när de fick en egen familj.
”Den lille kejsaren” kallas enbarnsfamiljernas pojkar ibland, har jag förstått. Det beror på att de föräldrar som har fått en efterlängtad son, och aldrig har möjlighet att (åtminstone på laglig väg) få flera barn, satsar helt och hållet på sin son. I och för sig är det ju bra att ta väl hand om sina barn, men det går till överdrifter som lämnar våra västerländska ”curling-föräldrar” i lä. ”Den lille kejsaren” blir bortskämd och van att alltid få sin vilja igenom, och får därför stora problem längre fram i livet när han inte kan samarbeta eller ta order.
Sammanfattningsvis kan jag konstatera, att fastän (frivillig) familjeplanering är ett sätt att ta ansvar för skapelsen, leder tvång till skadliga överdrifter, oberoende av om tvånget sker av religiösa, politiska eller andra orsaker.
Jag är en gymnasist och jag ska göra en skolarbete där jag förklarar enbarnspolitik och min uppgift är att fundera om det är etiskt rätt att det finns enbarnspolitik i Kina. Har Lutherska kyrkan någon officiel uppfattning om enbarnspolitik? Vad anser du om saken? (om man tar hänsyn till människans ansvar om skapelsen, favoriseringen av gossebarn, tvångsabort)Tack för den intressanta frågan! Den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland har nog inte tagit ställning just till den kinesiska enbarnspolitiken. Jag har inte heller funderat på den särskilt specifikt förr, men där finns en del aspekter...
Grundtanken i enbarnspolitiken är, om jag minns rätt, att befolkningsexplosionen i Kina skall begränsas genom att varje familj endast skall tillåtas ha ett barn. Matematiskt sett skulle det halvera befolkningen på en generation, inte sant, så grundidén är kanske inte helt puckelryggig.
I 1Mos 1:28 säger Gud till människorna efter skapelsen: "Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden." Vissa kristna rörelser (med den romersk-katolska kyrkan i spetsen) ser detta som ett förbud mot familjeplanering och preventivmedel, och i så fall vore också enbarnspolitiken naturligtvis förkastlig. För mig är detta bud att uppfylla jorden det enda av Guds bud som vi människor verkligen har klarat att följa (och det också till överdrift. Aldrig är det bra!). Det kan därför inte appliceras längre.
Tvärtom är att härska (eller "råda", som den gamla översättningen sade) över skapelsen att ta hand om den på bästa sätt, så åtgärder som begränsar människosläktets negativa inverkan på den övriga skapelsen är goda - bara de inte går till överdrift åt andra hållet, förstås.
Om då enbarnspolitiken i princip är acceptabel, måste vi också se på dess praktiska följder. Och där blir det problematiskt.
Enbarnspolitiken har ju, som du nämner, lett till tvångsaborter när familjen redan har sin kvot uppfylld. Detta totalitära drag är omänskligt. Hur ”problemet” med flerbarnsfamiljer borde lösas vet jag inte, men det lidande som staten här ger upphov till är osunt.
En stark favorisering av pojkar kommer också till synes. Föräldrarna vill inte ha flickor, utan hellre pojkar, så flickfoster aborteras och nyfödda flickor överges. Detta är naturligtvis förkastligt. Jag har själv personligen sett följden av detta, då jag döpte två kinesiska småflickor som en familj i min församling adopterade, först den ena och ett år senare den andra. Flickorna var hämtade från ett barnhem, dit de hade förts efter att i ett par dagars ålder hittats i ett dike. Vilka psykologiska traumor vetskapen om detta kan ge ett barn kan man bara spekulera om. Dessa två hade ändå tur, när de fick en egen familj.
”Den lille kejsaren” kallas enbarnsfamiljernas pojkar ibland, har jag förstått. Det beror på att de föräldrar som har fått en efterlängtad son, och aldrig har möjlighet att (åtminstone på laglig väg) få flera barn, satsar helt och hållet på sin son. I och för sig är det ju bra att ta väl hand om sina barn, men det går till överdrifter som lämnar våra västerländska ”curling-föräldrar” i lä. ”Den lille kejsaren” blir bortskämd och van att alltid få sin vilja igenom, och får därför stora problem längre fram i livet när han inte kan samarbeta eller ta order.
Sammanfattningsvis kan jag konstatera, att fastän (frivillig) familjeplanering är ett sätt att ta ansvar för skapelsen, leder tvång till skadliga överdrifter, oberoende av om tvånget sker av religiösa, politiska eller andra orsaker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar