Frågespalten II

Marika, som bloggar på Mitt liv som människa, har kommit med ett par frågor till mig. Svaren blir så långa att jag kommer med dem här istället för i en kommentar på hennes blogg. Frågespalten är alltså åter öppen.
Marika skriver så här:

Eftersom jag tydligen har besök här på bloggen av en tvättäkta präst så tänker jag passa på att ställa två frågor för min allmänbildnings skull som jag faktiskt har funderat ganska så länge på.
Den första är om skillnaden mellan benämningar på olika tjänster inom kyrkan i Finland och Sverige. En pastor i Finland är inte det samma som en pastor i Sverige. Varför inte det och kan du redogöra för skillnaderna?
Den andra frågan är av mer teologisk karaktär. Det är fel att citera enskilda bibelverser och tolka dem bokstavligt har jag lärt mig. Men det verkar ju inte gälla alla och hela tiden. Alltså om man citerar en vers i syfte att "bevisa" något negativt om kristendomen är det fel men om man vill citera i syfte att påpeka något positivt så är det helt okej. Att hänvisa till verser där tex kvinnor eller homosexuella förtycks brukar bortförklaras med just att man inte bara kan stirra sig blind på en vers, men att hänvisa till bibelställen som tex missionsbefallningen, gyllene regeln eller lilla bibeln är det ingen som tycker att är fel. Ofta kan man ju tex se vykort med bara en vers upptryckt. Frågan lyder helt enkelt: varför?

1. Svenska kyrkan och Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland har gemensamma rötter och gemensam historia tills efter 1808-09 års krig. Därefter blev kyrkan i Finland självständig. Detta innebär dock att grundstrukturen är densamma i båda kyrkorna, men att skillnader har uppkommit under de senaste 200 åren.
Båda kyrkorna är uppdelade i stift med en biskop i spetsen, och biskoparna leds av en ärkebiskop (i Sverige i Uppsala, i Finland i Åbo). Stiften är indelade i församlingar, som i Finland leds av var sin kyrkoherde, medan de i Sverige är samlade i s.k. pastorat med kyrkoherden som chef (en del av de svenska församlingarna har bara några tiotal medlemmar, och saknar alltså förutsättningar för självständighet). Församlingarna / pastoraten är grupperade i enheter som i Sverige kallas kontrakt och i Finland prosterier, och där en av kyrkoherdarna fungerar som kontraktsprost.
Förutom kyrkoherden finns det ofta också andra präster i församlingarna / pastoraten. I Finland finns det två slag, kaplaner (som jag) som har en ordinarie tjänst med högre behörighetskrav än församlingspastorerna (som tidigare kallades adjunkter), där det enda kravet är prästvigning. Idén är alltså att en nyvigd präst blir församlingspastor och samtidigt tar den s.k. pastoralexamen, och sedan söker sig till en ordinarie tjänst som t.ex. kaplan.
I Sverige finns inte (längre) denna skillnad, utan en komminister motsvarar både kaplan och församlingspastor. Den pastoralexamen som vi finländare tar vid sidan av jobbet sköter svenskarna på ett teologiskt institut under det “pastorala året” mellan magisterexamen och prästvigning.
Detta var alltså tjänstebeteckningar. Så finns det en annan uppdelning av titlar, nämligen pastor respektive prost. Varje präst får kalla sig pastor, som är latin och betyder “herde”. Ordet prost kommer från latinets praepositus, som betyder “den som är satt före”, alltså ungefär “förman”. Prosttiteln har kontraktsprostar och domprostar (alltså kyrkoherdarna i domkyrkoförsamlingarna i stiftsstäderna), men biskopen också kan bevilja den som hederstitel åt förtjänande präster med lång tjänstgöring. I Finland, alltså; exakt hur det fungerar i Sverige vet jag inte. Uppdatering: Jag meddelades i en kommentar att det är på samma sätt också i Sverige.
Jag hoppas att någon kollega med erfarenhet av Svenska kyrkan kunde meddela mig hur fel jag har tagit.
Sedan finns det förstås en omfattande flora av beteckningar i andra kyrkor - “pastor” i frikyrkorna, “präst” eller “fader” inom den katolska och den ortodoxa kyrkan o.s.v. - men att gå in på alla dem skulle bli för långt.

2. Det verkar onekligen lite lustigt när du uttrycker det sådär. Men förklaringen är inte så långsökt, tycker jag.
Bibeln har nämligen ett helhetsbudskap. Den vill föra fram tron på Kristus och kärleken till nästan. I en så omfattande textmassa kan man alltid hitta formuleringar som kan användas precis hur som helst, om man har lite fantasi. Därför bör de verser man citerar inte ryckas ur sitt sammanhang eller användas mot helhetsbudskapet. Allt som står i Bibeln är ju inte positiva exempel, utan det finns negativa också. “Förtryckande” verser är ofta exempel på mänsklig vrånghet och på hur vi inte skall bete oss.
Däremot stöder de bibelställen som du nämnde helheten, och sådana verser som man trycker på vykort innehåller ofta något ord av tröst eller stöd eller så, vilket inte heller strider mot helheten.
Alltså: Om alla verser och tolkningar vore likvärda, skulle det vara självsvåldigt att uttrycka sig såsom du citerar, men nu är de inte det.