Frågespalten behandlar denna gång en fråga som jag fick i en kommentar till ett tidigare inlägg:
1. Vad gäller ordet "jordfästning" har jag faktiskt inte hört den förklaring som du kommer med, även om den inte verkar omöjlig. Orsaken till att det ordet används är att vi ger det en annan betydelse än "begravning". Hela sammanhanget med avskedstagandet av den avlidna är "begravning". Där ingår jordfästningen, som är det som prästen leder i kyrkan eller kapellet, den eventuella bisättningen eller gravläggningen, då kistan läggs i jorden, och den eventuella minnesstunden efteråt, med kaffe och vad där nu ingår.
Det är förresten samma skillnad som mellan vigseln (ceremonin) och bröllopet (helheten). Detta avspeglar sig också i skillnaden mellan kyrklig vigsel (som oberoende av plats förrättas av en präst, till skillnad från en domare) och kyrkbröllop (som är de ofta pampiga yttre omständigheterna). 2. I vår handbok finns inga alternativ till skovlarna som sådana. "Prästen låter tre skovlar mull falla på kistan (kan formas som ett kors) och säger:" står det. Men i de ord som vi använder finns flera alternativ:
3. Det är helt klart att en jordfästning kan och skall vara fylld av hopp. Det brukar åtminstone jag alltid sträva till. Men olika präster har olika stil, olika regioner har olika lokala traditioner och förväntningar o.s.v. Alltid kan man ändå komma med önskemål före en förrättning - och det gör folk också. Prästen är förstås ändå den som i sista hand bär ansvaret.
Varför talar Ev.luth. kyrkan i Finland envist om "jordfästning"? Var det inte sånt som man gjorde med såna som man trodde skulle "gå igen", man fäste dem med en påle vid marken? Varför duger inte "begravning"? Finns det alternativ till "av jord är du kommen..." och de där tre skovlarna? Kan inte en välsignelse till den sista vilan vara ljus och fylld av hopp, inte "syndens lön är döden"? Frågar nyligen avlidna fasters brorsdotter.Här finns egentligen tre frågor: terminologi, alternativ och karaktär.Vi tar dem en i taget.
1. Vad gäller ordet "jordfästning" har jag faktiskt inte hört den förklaring som du kommer med, även om den inte verkar omöjlig. Orsaken till att det ordet används är att vi ger det en annan betydelse än "begravning". Hela sammanhanget med avskedstagandet av den avlidna är "begravning". Där ingår jordfästningen, som är det som prästen leder i kyrkan eller kapellet, den eventuella bisättningen eller gravläggningen, då kistan läggs i jorden, och den eventuella minnesstunden efteråt, med kaffe och vad där nu ingår.
Det är förresten samma skillnad som mellan vigseln (ceremonin) och bröllopet (helheten). Detta avspeglar sig också i skillnaden mellan kyrklig vigsel (som oberoende av plats förrättas av en präst, till skillnad från en domare) och kyrkbröllop (som är de ofta pampiga yttre omständigheterna). 2. I vår handbok finns inga alternativ till skovlarna som sådana. "Prästen låter tre skovlar mull falla på kistan (kan formas som ett kors) och säger:" står det. Men i de ord som vi använder finns flera alternativ:
NN (förnamnen).Alla dessa använder jag. Den första rätt lite, eftersom den bara är en uppdatering av den traditionella andra varianten, som folk kanske väntar sig. Den sista varianten hoppas jag (av naturliga skäl) att jag ska behöva använda så lite som möjligt, men tyvärr har jag haft användning också för den.
Av jord är du tagen,
och jord skall du åter bli.
Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.
eller
NN (förnamnen).
Av jord har du kommit.
Till jord skall du återvända.
Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.
eller
NN (förnamnen).
Herren gav, och Herren tog.
Lovat vare Herrens namn.
Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.
eller
NN (förnamnen).
Det som blir sått förgängligt,
uppstår oförgängligt.
Jesus Kristus är uppståndelsen och livet.
eller (vid jordfästning av ett dödfött eller litet barn)
[NN (förnamnen).]
Gud, vår Far, har skapat dig.
Han sluter dig i sin famn.
Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.
3. Det är helt klart att en jordfästning kan och skall vara fylld av hopp. Det brukar åtminstone jag alltid sträva till. Men olika präster har olika stil, olika regioner har olika lokala traditioner och förväntningar o.s.v. Alltid kan man ändå komma med önskemål före en förrättning - och det gör folk också. Prästen är förstås ändå den som i sista hand bär ansvaret.
10 kommentarer:
Tack! Underligt att ni i teologistudierna inte funderar över ordens ursprung, "jordfästning" är faktiskt ett hemskt ord, enligt mig.
När du talar om att de som dör "går igen".. Har präster eller om vi tar dig som ett konkret exempel nu fått någon slags uppenbarelse från endera gud eller diverse andar. Medier är med om det ofta, kontakten med dödas själar är vardagsprat för dem sinsemellan. Hur är det med präster? Förstår du min fråga?
Brorsdottern:
Jag beklagar att det är så motbjudande! :-(
Jag studerade förresten i Helsingfors, så det var mest på finska...
Jen:
Nej, inte riktigt, faktiskt. Var talar jag om att döda går igen? Är det uppståndelsen du menar? Den handlar nog om någonting annat än spökerier... Och uppenbarelsen om sådant hittar vi i Bibeln.
Jag menar om du på något vis fått något oförklarligt över dig. Ett starkt ljussken eller guds avbild i dina drömmar.. Som du har tolkat som att gud velat visa sig för dig. Svårt att förklara. :)
Hmmm...
Visst har jag varit med om en del saker. Det har inte varit några Dolby-surround-widescreen-3D-upplevelser direkt, utan mer ett stilla tilltal av Gud just i den situation där jag har befunnit mig. Det är inte något som jag grundar min tro på, utan det har varit mer sådant som hjälper mig vidare på min väg, om du förstår hur jag menar. Jag vill ogärna gå in i detalj, eftersom jag inte vill prata sönder upplevelserna. OK?
Förresten brukar man skriva Gud med stort G om det är Gud man menar (eftersom det då är ett egennamn) och inte en gud i allmänhet.
Jag har haft upplevelser. De jag är väldigt tyst om. Ibland är det jobbigt. Anser du att man ska hålla saker för sig själv som annars är oförklarligt, ifall man har bevis inom sig att ljuset och godheten i form av en annan dimension finns? Okej, jag ska skriva Gud i fortsättningen.
"Ska" är nog för starkt.
Att föra ut sådant för allmänt beskådande har sina risker, för det kan begapas, beskrattas och förhånas av oförstående personer (ibland t.o.m. utan någon illvilja, utan bara i oförstånd).
Att tala förtroligt med någon om saken kan däremot vara bra, eftersom man då kan få ett perspektiv som man annars kanske saknar. Men det gäller att välja person och tillfälle rätt. Och tystnadsplikt är inte till skada. Kanske en präst, eventuellt?
Jo, det håller jag helt och fullkomligt med om. Österbottningar har ingen sådan slags tro, eftersom det är för mycket annorlunda. Fast jag har en egen tro, vet inte om den är kristen eller andlig eller vad den nu är. Kanske min egen.
Måste vara otroligt svårt att ha det som yrke, att få människor att vilja tro på en sak som är oförklarlig. Jag skulle bli galen till sist. Tur att det finns andra då som förstår en.
Vad menar du när du säger vid begravningar, Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen?
På den yttersta dagen, domedagen, kommer Jesus att komma tillbaka hit, enligt den kristna läran. Då kommer han att uppväcka alla döda, och levande och döda skall ställas inför hans domstol. Var och en skall dömas enligt sina gärningar (vilket inte bådar gott), men de som har tagit emot förlåtelsen som Kristus har berett för oss på korset, får amnesti och förblir utan straff. De som är strafflösa får så leva i evighet tillsammans med Gud (himlen, kallas det), medan de övriga inte får göra det (helvetet). Se katekesen (i mina länkar) kap 18, 23 och 24.
Att orden används vid jordfästningar beror på att vi vill påminna om att döden inte är slutet på allt, utan det finns något mer, och att detta "mer" är i Kristi nådiga händer.
Skicka en kommentar