Deprimerande tidningar

Ibland blir man bara nedstämd över det som droppar in genom postlådan.

Först anlände den stockkonservativa (för att inte säga fundamentalistiska) blaskan Krystat... f'låt Kristet perspektiv. Henrik Perret är dess chefredaktör, och det säger väl en del. Jag har beställt den av två skäl.
För det första är det viktigt att veta vad "fienden" håller på med - fast genom bloggen får jag nog veta mer än jag skulle vilja ibland.
För det andra är den gratis. Man får komma med frivilliga understöd, om man vill, men det har jag inte varit så intresserad av. Nu beklagar de sig över den usla ekonomin. Visserligen bidrar jag gärna till nämnda uselhet, men det är kanske inte så schysst ändå, så jag kanske borde säga upp prenumerationen.
Fast man får så härliga adrenalinkickar!

Sedan kom Kyrkpressen. Där var det ovanligt mycket som var deprimerande denna gång.

• En insändare (s.5) påstår att vårt biskopsvalssystem är odemokratiskt och borde förnyas. Att förnyelse kan vara av nöden håller jag med om, men jag förnekar kategoriskt att systemet skulle vara odemokratiskt. Församlingsmedlemmarna har röstat i biskopsvalet för fyra år sedan, då församlings- och kyrkoråden senast valdes, för det är ju de som utsåg lekmannaelektorerna. Demokratin är indirekt, men det gör inte processen odemokratisk! Här kan vi ju notera att om Gustav Björkstrand blir vald till biskop, är det redan församlingsvalet nu i november som blir biskopsval...
• Största delen av ett uppslag (ss.16-17) går åt till att några jurister ondgör sig över att ”väjningsreglerna” nu ifrågasätts. De hänvisar till den grundlagsenliga religionsfriheten och efterlyser ordentliga juridiska utredningar. A la bonheur - men är det inte lite konstigt om en präst skall kunna hänvisa till religionsfriheten för att kunna göra precis som han vill då han utför sina tjänsteuppgifter?
• Att Perret får understöd i flera insändare är inte underligt då valet är nästa vecka, men det gör mig inte gladare ändå.
• Det enda upplyftande i detta nummer av Kp var min kära arbetskamrat Camilla Ekholms klara, strikta och ändå milda och kärleksfulla insändare (s.13) där hon konstaterar att kvinnoprästfrågan inte är en samvetsfråga bara för motståndarna, utan också för förespråkarna, och att hon bra kan tänka sig att arbeta med en motståndare, men inte ha honom som förman. Tack, Camilla - du räddade mycket för mig!