I en predikan sade jag bl.a. följande:
Ett annat, mer aktuellt exempel på sådant som vi har hört i texterna är den debatt om yoga som har förts i vissa tidningar på senaste tid. Frågan som har behandlats är om yoga är lämpligt eller olämpligt för en kristen. En del argumenterar för att yoga som motionsform är ofarlig, medan andra anser att yoga och annat med österländskt ursprung är att utsätta sig för onda andars inflytande.
Här tycker jag att vi får lyssna till Jesus: Antingen får ni säga att trädet är bra och frukten bra, eller att trädet är dåligt och frukten dålig; på frukten känner man trädet. Överhuvudtaget är detta en god regel när det gäller att bedöma olika företeelser: Hurdan är frukten?
När det gäller yoga blir tankegången följande: Yogans ursprung är i Indien. Meditation är en viktig del av den ursprungliga versionen av yoga. Det finns ju kristen meditation också, men i yogan sker meditationen genom upprepandet av ett mantra, alltså ett ord eller en fras som man maler om och om igen. I den österländska yogan är mantrat oftast ett hinduiskt gudanamn eller någon fras från de hinduiska heliga skrifterna. Eftersom dessa i allmänhet är på språket sanskrit, som få av oss kan, kan man bli lurad att be till avgudar, om man inte är försiktig. Och det är ju inte bra.
Den västerländska formen av yoga, den som praktiseras på olika gym och konditionssalar, går däremot närmast ut på gymnastik och andningsövningar av olika slag. Denna träning leder till bättre kondition och koncentrationsförmåga, och det är i sin tur positivt.
När det gäller vilken inställning vi kristna skall ha till yoga, måste vi alltså se till slutresultatet. Leder detta oss närmare Gud eller bort från honom, eller är den neutral vad gäller vårt gudsförhållande? För att uttrycka saken med evangeliets ord: Vilken frukt bär den? Är frukten bra, så är trädet gott, annars är det det inte. På frukten känner man trädet.
Ett annat, mer aktuellt exempel på sådant som vi har hört i texterna är den debatt om yoga som har förts i vissa tidningar på senaste tid. Frågan som har behandlats är om yoga är lämpligt eller olämpligt för en kristen. En del argumenterar för att yoga som motionsform är ofarlig, medan andra anser att yoga och annat med österländskt ursprung är att utsätta sig för onda andars inflytande.
Här tycker jag att vi får lyssna till Jesus: Antingen får ni säga att trädet är bra och frukten bra, eller att trädet är dåligt och frukten dålig; på frukten känner man trädet. Överhuvudtaget är detta en god regel när det gäller att bedöma olika företeelser: Hurdan är frukten?
När det gäller yoga blir tankegången följande: Yogans ursprung är i Indien. Meditation är en viktig del av den ursprungliga versionen av yoga. Det finns ju kristen meditation också, men i yogan sker meditationen genom upprepandet av ett mantra, alltså ett ord eller en fras som man maler om och om igen. I den österländska yogan är mantrat oftast ett hinduiskt gudanamn eller någon fras från de hinduiska heliga skrifterna. Eftersom dessa i allmänhet är på språket sanskrit, som få av oss kan, kan man bli lurad att be till avgudar, om man inte är försiktig. Och det är ju inte bra.
Den västerländska formen av yoga, den som praktiseras på olika gym och konditionssalar, går däremot närmast ut på gymnastik och andningsövningar av olika slag. Denna träning leder till bättre kondition och koncentrationsförmåga, och det är i sin tur positivt.
När det gäller vilken inställning vi kristna skall ha till yoga, måste vi alltså se till slutresultatet. Leder detta oss närmare Gud eller bort från honom, eller är den neutral vad gäller vårt gudsförhållande? För att uttrycka saken med evangeliets ord: Vilken frukt bär den? Är frukten bra, så är trädet gott, annars är det det inte. På frukten känner man trädet.
21 kommentarer:
pröven allt, behållen vad gott är...
har yogat i flera år, ifall nån undrar
oj, har missat den debatten. Men ärligt, är nu inte i dagens samhälle yoga en godkänd motionsform??? Visst kan jag förstå om den görs i tempel eller liknande, men på ett gym???
var glad om du undvek den debatten, Maria... jag försökte undvika den men lyckades inte helt :-/
Har yogat i många år och har hållit linjen att jag gör det för att hålla kroppen i skick, så det har inte blivit många mantror:o)
Vad skulle man kalla "ishockeyn" som spelas utan grejer? Är det egentligen ishockey? Lär yogis Bibeln och vad säger de om frälsningen i Jesu namn?
i alla yogalektioner ingår inte meditering. Man kan väl välja och kalla den vad man vill utan att blanda in tro överhuvudtaget
Hannu, vad lär ishockeytränarna om frälsningen i Jesu namn då?
Vanligen brukar man inte sätta likhetstecken mellan kyrkan och ishockeymatchen dvs. att ishockeymatchen är inte en gudstjänst så som en yoga stund borde vara för den som vallt den vägen. Vill man bara träna sig borde man inte kalla det yoga inte sant? Om jag är ut på isen och tränar lite så skulle jag säga att jag tränade ishockey ;?)
Nja, det känns nog lite som hårklyverier det där, Hannu ...
Både du och jag tar sin tro på allvar. 8?)
Ursäkta en icke-teolog, men jag tycker det är svårt att se något syndigt i att yoga, om man nu inte gör det i ett indiskt tempel e.d. När jag gör solhälsningen på min vardagsrumsmatta tänker jag mest på min egen kropp och hälsa. Kan inte tro att det kan vara synd.
Som teol. stud. frågar jag om det faktiskt är yoga ;?)
Och så kom vi till pudelns kärna. Problemet i debatten är att de som varnar för yoga använder en annan definition av ordet än de som försvarar den. Vad kan då ske annat än att man talar förbi varandra?
Enligt min mäning gäller det här andlig krigföring - första rundan var i lustgården mellan ormen och Eva och kampen fortsätter. ;?)
"Andlig krigföring" är ett farligt begrepp. Det ger vid handen att vi människor på något sätt kunde strida mot och besegra ondskan. Om vi försöker, är det nog vi som blir besegrade. Det vi bör göra är att ställa oss under Guds beskydd, för han har genom Jesus redan vunnit segern. "Besegra det onda med det goda," med andra ord.
Av kristendomen och humanismen kan man göra en blandning såsom av vatten och olja.
Mot ondskan måste var och en kristen strida och med hjälp från Guden kommer vinsten. För Honom all ära!
Öm onskan inte finns, varföt korsfästades Jesus? Hur definierar humanism det onda?
Hur kom du in på humanismen? Jag antar att det är ateismen du syftar på.
I det här sammanhanget humanismen är väl den synpunkten som tittar på Bibeln med människoögon dvs. försöker hitta de verser eller fraktioner som stöder predikantens syn på världen.
Den traditionella kristendomen försöker ju anpassa till Guds ord i sitt liv med hänsyn till helheten och inte bara plocka upp vissa delar av helheten, Bibeln. Och glömmer inte, att Gud har sin vilja och att människor lever enligt den. T.ex. människan borde ta hand om sin egen kropp, eftersom det är Guds tempel, men inte glömma första budordet (Du skall inte ha andra gudar). Om det gäller bara gymnastik, det är en sak, men om det gäller yoga...
På samma sätt om jag kör med bilen till kyrkan och säger att jag kom med Mersan då jag faktiskt kom med Ladan, är det rätt?
Ditt svar ger upphov till fler frågor.
Vad har humanismens definition på ondska att göra med att vi skall ställa oss under Guds beskydd och låta honom sköta den andliga krigföringen?
Det är klart att kampen mot ondskan är spännande, men vi har nog tillräckligt med att motverka det onda genom att sträva efter det goda. Seriefiguren Fantomen (fi. Mustanaamio) har svurit en ed att alltid bekämpa sjöröveri och annan ondska. Vi kristna är dock inte seriefigurer, utan verkliga människor…
Om vi satsar på andlig krigföring, tar vi oss an Guds uppgift, och ställer oss alltså i Guds ställe i en strävan efter att själv bli gudar. Det fanns visst ett budord om det där.
Och traditionell luthersk kristendom vill se Bibeln som en helhet. Visst. Detta innebär att låta Skrift förklara Skrift, med Kristi försoningsverk som tolkningsnyckel. Därav följer att mycket i Bibeln är föråldrat och för oss kristna ämnat som bakgrund till varför Kristus behövs, inte som eviga bud att följa.
Om vi då återgår till gymnastik och yoga, kan vi konstatera att många idrottsgrenar har en icke-kristen bakgrund. När gymnastiken utvecklades på 1800-talet var bakgrunden ofta rastänkande - att det rena ariska folkets skyldighet var att hålla kroppen i trim för att kunna motstå hot från lägre stående raser.
Så tänker vi (förhoppningsvis) inte idag. Gymnastiken är alltså kopplad loss från sitt ideologiska ursprung. Om yogan också är det, ser jag den nog endast som en motionsform bland andra. Om den inte är det, är saken förstås en annan. Men yogan som sådan - i sin västerländska form - är inte farlig.
Skicka en kommentar