Om nattvarden

Nattvarden är en av de mest centrala kristna händelserna. I den lutherska kyrkan är den ett av våra två sakrament (det andra är dopet). Det samma torde vara fallet i varje kyrka som överhuvudtaget räknar med begreppet sakrament, och också i ”friare” rörelser är nattvarden viktig.

Vid nattvarden får den kristne möta Kristus själv. Åsikterna om hur detta sker varierar något mellan olika kyrkor.
Exempel: Den katolska kyrkan talar om ”transsubstantiation”, alltså att bröd och vin bokstavligen förvandlas till Kristi kropp och blod – trots att de fortfarande ser ut som bröd och vin, alltså.
I reformert (kalvinistisk) teologi anser man nattvarden vara en minnesmåltid, då de som deltar vid nattvarden (kommunikanterna) får minnas det som Kristus gjorde för oss.
Luthersk teologi går här, liksom så ofta, en medelväg. Vi använder begreppet ”realpresens” för att beteckna det att fastän brödet förblir bröd och vinet vin, är Kristus reellt närvarande i bröd och vin (nattvardselementen) och därmed i nattvardsgemenskapen.
Detta beskriver dock inte uttömmande alla de många synvinklar som man kan se nattvarden ur, och som ingalunda behöver vara sinsemellan uteslutande. Det vore kanske värt att ta upp det en annan gång.

Eftersom Kristus är den förenande länken mellan oss kristna – den enda förenande länken! – kan man därför se nattvarden som en enhetens måltid. Inte så, alltså, att vi som kommer till nattvarden är eniga i allt, för det blir vi människor aldrig, utan så att vi kommer till nattvarden för att få del av enheten i Kristus och för att förkunna denna enhet för dem som ser oss.

I grunden är det dopet som är inkörsporten till nattvarden. För oss som praktiserar barndop har konfirmationen blivit ett slags ”myndighetsrit”, efter vilken den konfirmerade har rätt att självständigt avgöra om, var och när han vill ta del av nattvarden. Redan före konfirmationen finns dock möjlighet för kyrkans döpta medlemmar att ta del av nattvarden, men då under sina föräldrars eller andra ansvariga vuxnas överinseende. Se mer om detta här.

Innan man tar del av nattvarden är det skäl att pröva sig.
Har jag rätt att ta emot nattvarden enligt den kyrkas regler som jag besöker? Katoliker och ortodoxa vill inte att andra kyrkors medlemmar deltar i deras nattvard, missionsförbundare och metodister har inget emot det, medan den lutherska kyrkan önskar dop (och konfirmation) av dem som kommer till nattvardsbordet.
Är jag värdig att ta emot nattvarden? Har jag levt så som en kristen borde? Det ärliga svaret på den frågan är väl i allmänhet ”nej”. Men så följer en annan: Har jag tagit emot den förlåtelse som Kristus har berett för mig på korset? Den som har gjort detta är värdig att möta Kristus – inte för att man är värdig i sig själv, utan för att Kristus har gjort en värdig. Det är för att kommunikanterna skall ha möjlighet till detta som vi inleder mässan med bikt (alltså syndabekännelse och avlösning).

Orsaken till denna prövning är förstås att ovärdigt och respektlöst beteende inför det heliga, inför Kristus, inte leder till något gott. När Paulus i 1Kor 11 skriver om nattvarden, säger han (vv 28f): Var och en måste pröva sig själv, sedan kan han äta brödet och dricka bägaren. Ty den som äter och dricker utan att tänka på vems kropp det gäller, han äter och dricker en dom över sig. Allvarliga saker, alltså. Att skåla med särkalkarna eller att ropa efter mera vin, som jag har sett någon gång, är alltså inte bara barnsligt och tölpaktigt beteende, utan det finns också djupare aspekter.
De formella kraven på dop och konfirmation har vi för att den som kommer till nattvarden skall känna till vad nattvarden innebär och därför bete sig på ett korrekt sätt. En som är berusad eller annars beter sig olämpligt kan inte heller få delta i måltiden. Ordningsfrågor av detta slag är prästen satt att övervaka. Men den som längtar efter Kristus, den som tror på honom och vill ha gemenskap med honom, och som dessutom uppfyller de formella kraven, ser jag absolut ingen orsak att förvägra gemenskapen med Kristus.