Adventskalendrar, tack!

Idag är det Första söndagen i advent - början på mycket nytt.
Som alltid, infaller idag det kyrkliga nyåret, eftersom ett nytt kyrkoår börjar idag. Gott nytt år, alltså!
Biskop Gustav installerades idag i sitt ämbete, och en ny era i Borgå stift inleddes.
Adventstiden, förberedelsetiden inför julen, började också idag.

Men det är alltså uttryckligen adventstiden, inte julen, som har börjat - fast man på en del håll firar “lillajul” nu, och emellanåt gör bort sig grundligt. Men om man tycker att det är roligt att trampa i klaveret, så är det ju ens eget problem förstås, så länge det inte går ut över andra…
Adventstiden blir allt mer satt på undantag. Ett symptom på detta är att vi allt mer sällan hör talas om adventskalendrar - det som barnen öppnar luckor i kallar i allt högre grad för “julkalendrar”. Det verkar som om den allmänna tidsandan (“Jag vill ha allt, genast!”) skulle ha färgat av sig också på detta. Bort med förberedelsetiden - vi börjar med julen genast! Hit med klapparna!

Men ändå tror jag att det är viktigt att fira adventstiden. Den blir ofta reducerad till Första söndagen i advent - “Hosianna; nu går vi och julshoppar!” - men det är inte korrekt. Adventstiden är en fastetid, en tid för att varva ner, inte upp; en tid för enkelhet, inte slöseri; en tid för avhållsamhet, inte otukt, dryckenskap och frosseri på s.k. lillajulsfester.
Att förbereda julen med en konsumtionsfest är avigt. Kristus, universums Herre, kom till jorden inte i ett palats, utan i ett stall; inte med pukor och fanfarer, utan med bräkanden och råmanden. I all enkelhet.

Eller kanske tänker vi som förriga killen som sade: “Nog är det underligt att man ska blanda in religion i allt nuförtiden - till och med i julen!”