För ett år sedan, i april-maj 2006, publicerade jag en serie inlägg om en eventuell delning av Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. I inlägget Skilsmässoteknik (20.5.06) finns ett slags sammanfattning, men i L'Église Phariséique Luthérienne de la Finlande (24.4.06) kommer mina åsikter kanske starkast fram:
Il y a dissension dans l’EELF [l’Église Évangelique Luthérienne de la Finlande] en ce qui concerne la question des femmes-pasteurs. On dit qu’il n’y a pas question d’égalité, mais des interpretations bibliques. Je ne suis pas d’accord. Les questions bibliques étaient réglés déjà en 1986, et ce qui reste est la question d’égalité.Denna vecka har ett par tidningsspalter hoppat på. Den ene är Thomas Rosenberg i en kolumn på s. 5 i Kyrkpressen 17/07 (26.4.07):
La Loi d’Égalité (Tasa-arvolaki) donne aux églises la liberté de regler ces questions internalement, parce que c’est un question de la liberté de la réligion. Bon. Mais c’est un question de la liberté de la réligion des églises, pas des individus! Les individus ont la liberté de choisir s’ils veut ou pas appartenir à une certaine église, mais en tant que membres de l’église, ils devraient suivre les régles de l’église – ou bien se rétirer!
L’idée d’avoir des ordinations spéciaux en dehors de la cathédrale (que propose RR [Rakentavia ratkaisuja]) est, de mon avis, absurde. Traiter tous également est le seul moyen de garder l’unité du diocèse et de l’église.
Les forces derrière RR veulent préserver l’unité de l’EELF. Je croix qu’il vont obtenir l’inverse: Un unité formel, soit, mais une discorde internale de plus en plus grave, qui ne va pas finir dans la division de l’église, mais dans son explosion.
Quittez l’EELF maintenant et formez votre propre Église Phariséique Luthérienne de la Finlande, avant qu’il est trop tard pour rien sauver!
Den senaste tidens öppet tredskande manspräster har tillspetsat situationen så att det inte finns någon återvändo. Konfrontationen har ju uppenbart varit delvis medveten, och betingad av att konservatismen har så stark vind i seglen. Och vad båtar väjningsregler o.a. försonande gester då den ena parten alltid anser sig ha Rätt? Och värre blir det, i takt med att nya och övertygat konservativa manspräster med sanningens glans i blicken utdimitteras från våra fakulteter. De äldre prästerna tycks ju paradoxalt nog vara mer liberala, vilket gör att problemet inte alls minskar med åren, snarare tvärtom.Den andre är Stig Nygård, som på ledarplats i Vasabladet 26.4.07 skriver:
Sociologen Thomas Rosenberg skriver i en kolumn (Kyrkpressen 26.4) att könsfrågan i en folkkyrka värd namnet inte kan avvika från de centralaste värderingarna i vårt samhälle.Uppdatering: Kyrkpressen har en nyhet om detta (4.5.07), som citerar ärkebiskop Jukka Paarma: ”Möjligt att samarbetsvägrare träder ut ur kyrkan.”
"Till dem hör jämställheten mellan könen. Ni (kvinnoprästmotståndarna) får så gärna hävda motsatsen, men då får ni nog snällt ta och bryta upp och flytta ut till er egen inbillat platta värld".
Rosenberg anser därför att en separation vore bäst för alla parter.
Det finns ingen orsak att tro att de bibeltrogna kvinnoprästmotståndarna ändrar åsikt. De kommer att hålla fast vid sin övertygelse också framöver.
Teologiska tvister inom kyrkan är till ingen del en ny eller ovanlig företeelse. Ett synligt bevis för detta är mängden frikyrkor inom den lutherska överhägnaden. Och det finns säkert utrymme för fler.
Till den delen är ju kvinnoprästfrågan enbart en av många frågor där åsikterna är delade.
Men segregering och förföljelse som utgår från en individs yttre egenskaperna, inte utgående från de inre egenskaperna, är alltid lika obehaglig. Oberoende av vilka förtecken den har.
Dylik diskriminering kan därför inte accepteras inom en kyrka som har ambition att kalla sig folkkyrka.
Enligt en undersökning som presenterades för en månad sedan accepterar 93 procent av medborgarna kvinnliga präster i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.
Under den senaste tiden har igen flera än normalt skrivit ut sig ur kyrkan. Denna ökning kan säkert till vissa delar tillskrivas debatten om kvinnoprästerna.
Det finns dock ingen anledning att tro att den lutherska kyrkan i Finland skulle falla samman ifall kvinnoprästmotståndarna och deras anhängare väljer att bilda eget.
Tvärtom skulle det erbjuda kyrkan möjlighet att kanalisera energin på kärnverksamheten i stället för på intern armbrytning.
16 kommentarer:
Vau, Kalle, är du så där bra på franska - eller har någon översatt åt dig? Jag skulle gärna kunna franska
Jag är avundsjuk för att du - om du - kan franska så bra.
I sak tycker jag din analys är riktig.
Jag har nog skrivit inlägget själv.
Tack för medhållet!
I en situation som den som beskrivs här ovan vore det verkligen skäl för ALLA att grundligt läsa vad biskop em. Erik Vikström skriver för onsdagen efter tredje söndagen efter påsk (= 2 maj) i sin utmärkta bok "FÖR DIG". Rubriken är "Enhetens tecken" och emeritusbiskopen utgår från en text som är 2 årgångens evangelium, nämligen Joh. 17:11-17.
Han avslutar sina tankar med en bön: "Bevara oss från att bli specialister på avgränsning. Gör oss skickliga i att skapa enhet."
Jag vill minnas att jag läst någonstans att vi uppmanas att bygga upp och ingalunda att riva ned... Månne inte det också borde gälla en månghundraårig tradition vårt land?
Översatte franska texten på http://babelfish.altavista.com/tr. Kan rekommenderas åt alla som inte läst franska eller glömt det lilla man läste i högstadiet. Förutsätter dock engelskakunskaper..
Till saken:
Borde de som tycker att spritskatten blev för låg flytta till Norge bara för att beslutet om sänkning redan är fattat här i Finland - och det finns ingen återvändo!? Bygger inte demokrati på att olika åsikter tillåts och majoritens beslut är det som tillsvidare råder?
Om jag inte missförstått saken är väl också det enda man kom fram till 1986 att båda tolkningarna av bibeln är okej i ämbetsfrågan. Med andra ord skulle jag inte våga påstå att den frågan är helt avgjord då två tolkningar som motsäger varandra är acceptabel.
För att inte missförstås vill jag påpeka att jag inte är kvinnoprästmotståndare, men jag ogillar dålig argumentation.
Jag tror att det är på sin plats att citera åtminstone en del av biskop em. Erik Vikströms text "Enhetens tecken", som jag hänvisade till här ovan, då alla säkert inte har tillgång till boken (som utgetts av Fontana Media):
"Det finns knappast något som Jesus inskärpte så mycket som att hans lärjungar skall älska varandra och vara ett. Därför måste det vara en brinnande bön och längtan hos varje kristen att stå samman med andra kristna som bekänner Jesu namn. Vi är kallade att förstå varandra och att stöda varandra - speciellt den som av olika orsaker måste lida eller ha det svårt. - - - Vi skall be för varandra och vi skall älska varandra så som Jesus har älskat oss. Vi skall förlåta varandra så som Gud i Kristus har förlåtit oss. Vi skall ha fördrag med varandra i kärlek, visa varandra stor barmhärtighet och söka att överträffa varandra i ömsesidig aktning.
I alla dessa förmaningar hör vi Jesu egen bön om att hans lärjungar skall vara ett. Alla döpta som tror på Kristus och älskar honom utgör enligt Bibeln en enda kropp. Därför måste vi på allt sätt undvika att driva in kilar i kyrkans gemenskap."
_ _ _
Amen. Visst finns det väl ännu A.D. 2007 sådana "Jesu lärjungar" som vill följa sin Mästare?
Har Erik Vikström ändrat sig - igen?
Först tog han avstånd från tanken på kvinnliga präster.
Sedan blev han kvinnoprästförespråkare.
Sedan menade han att "vår" kyrka kan ha präster som inte samarbetar i gudstjänstsammanhang med kvinnliga präster; och män med denna inställning kunde enligt hans mening prästvigas.
Sedan sade han (sommaren 1998 i Kyrkpressen) att "Jesus-vägen" innebär ett NEJ till dem som inte mottar nattvarden av kvinnliga präster - och detta NEJ gällde (underförstått) såväl lekmän som präster.
Och nu är det en ny linje igen? Är NEJet upphävt?
Eller är det underförstått att biskopens JA endast gäller dem som i handling säger JA till ordningen med kvinnliga präster? Finns det trots allt ett NEJ inbakat i de varma orden?
Och detta med att inte "driva in kilar i kyrkans gemenskap" - blev det viktigt först efter 1986? Var det månne inte så viktigt innan?
Jag ser att Sven-Olav känner sig obekväm när Stig-Olof citerar mig - positivt. Min "linje" som biskop var konsekvent att säga JA till enhet/gemenskap och NEJ till splittring. I kvinnoprästfrågan försökte jag vara teologiskt tydlig samtidigt som jag också försökte hålla dem med i kyrkans liv som var motståndare. Därför vigde jag i början - t.o.m. s.k. "särvigning" (bl.a. Back) av ett par sådana som inte kunde komma annars - med motiveringen att de börjat studera under andra premisser. Efter att vi började få kandidater som inlett studierna under nya systemet föll det alternativet av naturliga skäl bort. Min inställning har varit densamma hela tiden som biskop. Det var under mitt yngre liv jag var mot kvinnliga präster, men jag tvangs tänka om genom grundligt studium av Skriften och luthersk teologi och hade "tänkt om" redan innan vi åkte till Afrika 1976. Som ordförande i Kyrkans Ungdom 1980-82 hade jag bl.a. en lång debatt i föreningens tidning just om kvinnoprästfrågan - och försvarade ordination av kvinnor etc. Det var alltså innan jag hade den blekaste aning om att jag skulle bli biskop. Att Jesus-vägen betyder NEJ till dem som vägrar dela sakramanetet tillsammans med kvinnliga präster som offficienater har hela tiden varit min linje (men att säga nej till dem (= deras linje) behöver inte betyda att köra ut dem ...)- läs vad jag senast skriver i min kolumn i Kummins april-nr. Jag känner mig med andra ord inte alls träffad av Backs girlingar. Och sannolikt blir det nya ...
Det skulle vara rätt intressant att höra vad exakt i Bibeln och den lutherska teologin som tvingade dig, Erik, att ändra ståndpunkt. Handlar det om något konkret eller vad det bara en känsla du fick, att detta måste vara rätt.
Något säger mig att om du har fått din klarsyn från Bibeln, så måste vi andra ha missförstått densamma eftersom Bibeln nog inte har två läror i denna fråga.
mvh
Hans
En sak som jag har undrat länge när jag har läst tidningar är sambandet mellan kvinnoprästmotstånd och utträde ur kyrkan. Jag skulle gärna vilja fråga om logiken i formeln:
kvinnoprästmotstånd leder till ökat utträde från kyrkan.
Ifall kyrkan har accepterat kvinnor till prästämbetet år 1986 och nu har gjort en ändring i förhållningssätt gentemot dem som inte fullt ut kan samarbeta, borde inte det vara exakt tvärtom, dvs. till formeln: hårdare tag mot dem som inte accepterar kvinnliga präster leder till minskat utträde från kyrkan och eventuellt inträde från dem som har tidigare utträtt pga. den tidigare slappa attityden från kyrkoledningen.
Men verkligheten är en helt annan, vilket innebär att den första formeln inte kan stämma fullt ut. Därför finns det belägg att tro som lutherforskaren och Helsingforsbiskopen tidigare teologiske sekreterare Ilmari Karimies att: "konservatiivien takaa-ajo on kirkon johdon harhautusliike" [häxjakten på de konservativa är kyrkoledningens förvirringsfint]. [Observera att Karimies enligt sina egna texter är kvinnoprästFÖRESPRÅKARE] Problemet till utträde enligt Karimies ligger någon annanstans, men nu vill kyrkoledningen få syndabockar så att man inte behöver undersöka själva problemet, dvs. frågan: varför lämnar folk kyrkan? hur kan man ändra på det?
Kunde någon ge mig ett svar på dessa frågor?
Här ovan framläggs synpunkter i en synnerligen angelägen fråga av åtta herrar. Mönstret från tidigare diskussioner på samma tema verkar bekant. Varför deltar så få kvinnor (hatten av för dem som gjort det!) i en fråga som ju uttryckligen berör dem i hög grad? Man bara förvånas.
Herrarna svarar så sällan på kvinnors kommentarer! Därför ids/vill/orkar åtminstone inte jag delta - har nog ibland kastat mig in också i den här debatten, men upplever mig ganska "osynlig", eftersom karlarna tydligen helst svarar på varandras kommentarer. Och så är det illa för hälsan att bli arg/ledsen/beklämd hela tiden...
Låt oss söka oss framåt tillsammans. Vår kyrka behöver både de mer konservativa och de mer liberala. Det är bra att vi har högt i tak och vi behöver debatten och åsiktsbrytningarna. I spänningsfältet mellan olika uppfattningar hittar vi vägen framåt.
Så låt oss istället för splittring satsa på en sansad och mera ödmjuk och eftertänksam debatt, där vi respekterar varandras åsikter. Fram för en mera konstruktiv kritik och en ödmjukhet inför vad andra tänker och tycker.
Samtidigt är det viktigt att betona att vi alla måste kunna samarbeta med varandra och inte i onödan konfrontera varandra och ställa till strid där man med mera varsamhet och samtal tillsammans kan gå vidare försonade med varandra i tacksamhet för Guds fullbordade försoningsverk i Kristus.
Jag tror att prästämbetet inte är tänkt för kvinnor. Det är ingen jämställdhetsfråga. Vem har sagt att vissa uppgifter är mera betydelsefulla än andra? Som om det skulle vara så att kvinnan måste ge upp något för att hon inte kan bli präst. Bibeln lär att allt tjänande är lika viktigt.
Varma hälsningar från en teolog som inte är präst
Och här en hälsning från en till som inte blev präst ... för att kyrkomötet 1976 inte ännu var moget för att godkänna kvinnliga präster! För mig känns det som om jag svikit den kallelsen, även om jag faktiskt i dag jobbar inom kyrkan, men i helt andra uppgifter.
Och jag kan inte heller låta bli att (igen) dumdristigt sticka ut hakan och fråga när Jesus har sagt att kvinnan ska tiga i församlingen? För mig är Jesus en ännu större auktoritet än Paulus, som ju själv sade sig vara "den ringaste av alla apostlarna".
Det är givande med debatt, diskussion och dialoger - jag sitter just nu på jobbet, men slank in på bloggen för en kort stund och ska försöka att i all vänlighet ge min syn på saken, även om jag inte är teolog.
För min del är det inte så mycket fråga om tidsandan och tidsbundenhet, för hur jag än studerar Bibeln och vänder och vrider på olika argument kommer jag inte bort från påskdagen och kvinnorna som fick i uppgift att berätta att Jesus uppstått. Sedan är det ju förstås en helt annan sak att Jesus inte uttryckligen sa att de skulle fungera som präster och att alla inte nödvändigtvis är kallade att bli präster... Men lärjungarna hade ju inte heller teologisk utbildning - "olärda män de voro visst, men uti tron på Jesus Krist..." som det står i en gammal psalm.
Men på ett personligt och mycket ovetenskapligt plan upplever jag det som kränkande att någon försöker hindra någon annan att förkunna evangelium (och då menar jag båda sidor i den här debatten, både dem som inte accepterar kvinnor som präster och dem som hårt och aggressivt går in för att mota bort dem som har övertygelsen att kvinnor inte ska vara präster). Då är vi ganska långt borta från det kristna kärleksbudskapet.
För mig, som annars har en traditionell syn på vad som är förenligt med Guds ord, är det inte svårt att förstå åsikten om att man inte hur långt som helst kan rucka på Bibelns ord i enlighet med "tidsandan" och godtyckligt plocka in nya element här och där. Risken finns förstås att man småningom glider iväg så långt att man tappar hela kärnan.
Men så som det ser ut i världen i dag tycker jag att evangeliet (och då menar jag inte bara ett luddigt budskap om att Gud älskar alla, utan också modet att peka på det som är fel i Guds ögon!) mer än någonsin behövs som motkraft mot alla onda makter som regerar. Därför upplever jag den hotande splittring som den här debatten avspeglar ibland så beklämmande. Den tar så mycket energi ifrån det som är vår primära uppgift som kristna - att gå ut och berätta om det glada budskapet om frälsning från synd och skuld. Och då menar jag inte att man okritiskt accepterar allt och kan bli "kvar i sina synder" och fortsätta med det som är fel, utan att man genom Jesu försoningsverk får ny kraft till bot och bättring.
God fortsättning på dagen!
Skicka en kommentar