Kyrkoherden avgår - vilken är bakgrunden?

Uurainen är en kommun som ligger i Mellersta Finland, 35 km nordväst om Jyväskylä, och som har 3153 invånare. Församlingen, med ca 2500 medlemmar, hör till Lappo stift.

Efter att den förre kyrkoherden gick i pension, har Markku Suokonautio fungerat som tf khde i församlingen. Nu har hans förordnande avslutats i förtid på hans egen begäran. Antagligen hade domkapitlet tagit initiativ till samma åtgärd om Suokonautio inte själv hade hunnit först. Detta skedde trots en namninsamling till Suokonautios försvar - en namninsamling som fick ihop 1300 namn, alltså över hälften av församlingsmedlemmarna!

Officiella orsaker har varit att Suokonautio har misskött administrationen och avvikit från gudstjänstordningen och från kyrkans bekännelse.
Han har haft ekonomichefen att sköta en del av de uppgifter som ankommer kyrkoherden, heter det. Han har varit rätt fri i gudstjänstlivet, såsom han har varit van från sin långa tid som präst i Kanadas lutherska kyrka - t.ex. använt den alternativa trinitariska hälsningen “I Skaparens och Befriarens och Livgivarens namn” och ibland utelämnat synda- och trosbekännelserna för att spara tid. Att detta skulle betyda en avvikelse från kyrkans bekännelse förnekar han dock.
Han har diskuterat detta med biskop Simo Peura och lovat att i fortsättningen hålla sig till handboken. Det hjälpte dock inte.
Källor: Kotimaa, Ilta-Sanomat, YLE Radio Keski-Suomi och YLE Elävät arkistot.

Vad kan det röra sig om i ett sådant här fall? Det är ju inte frågan om stora läromässiga avvikelser, och också de påstådda administrativa felaktigheterna kan korrigeras. Det räcker inte för att ge foten åt en person som helt tydligt har vunnit den vanliga församlingsbons hjärta.

Det som antyds i nyheterna är att arbetsklimatet i församlingen skulle vara inflammerat, och att det skulle ha varit det i flera decennier redan. Det är ingalunda otroligt att det är så. Arbetsklimatet i alltför många församlingar är faktiskt inflammerat (det är frågan om en rätt liten minoritet, men för många är det hur som helst).
Det finns många faktorer i sådana situationer. En maktmänniska kan (formellt eller informellt) ha tagit över ledarskapet. Andra medarbetare viker undan för att “hålla fred så långt det kommer an på dem” (jfr Rom 12:18), vilket ju låter fromt, men de facto kan bli destruktivt när det leder till att man inte står upp mot ondskan. Också arbetsplatsmobbning är en faktor och ett symptom. Se min uppsats Disciplinärt förfarande i församlingen.

I Mellersta Finland torde pietismen och nypietismen vara starka. Vilken roll har väckelserörelserna i allt detta? Jag vet ingenting, jag bara undrar. Ibland händer det att de blir en församling inom församlingen, och en utifrån kommande, internationellt erfaren och personlig kyrkoherde kan upplevas som ett hot av sådana som upplever att de har en ställning att försvara.
Det var en person med väckelsebakgrund som konstaterade att utvecklingen är som följer: väckelse - väckelserörelse - rörelse. Om man har kommit till ”rörelse”-skedet, kan allt nytt faktiskt upplevas som ett hot.
Med detta vill jag alltså inte anklaga väckelsefolket för att vara sämre människor än andra - utan bara människor. ”Det är slarvigt, men mänskligt, så sjung hej och hå!” som vi sjunger i den gamla kära psalmen om jungman Jansson.

Suokonautio torde vara på väg tillbaka till Kanada, dit han torde vara mer än välkommen. Har vi faktiskt råd att släppa iväg personer av hans kaliber? Skulle vi inte behöva dem här hemma? Suokonautio är ju långt ifrån det enda exemplet…

Uppdatering: Jag har bloggat mer om saken här.