Normalt när jag förbereder en predikan, läser jag texterna i början av veckan och låter dem sedan rulla på i huvudet. Om jag ska hålla något andaktstillfälle, tar jag ofta just den aktuella tematiken som grund, och så blir andakten en del av predikoförberedelsen. När jag sedan på torsdag-fredag sådär sätter mig ner vid datorn, gäller det i allmänhet bara att formulera de tankar som redan har mognat inom mig. Den här veckan var det annorlunda.
Jag vet inte varför. Jag läste texterna som vanligt och fastnade för evangeliet, som är de välkända Saligprisningarna från Jesu Bergspredikan (Matt 5:1-12). De fick myllra på någon dag, och så satte jag mig vid datorn.
Men nej. Inget flöde. Bara födslovåndor. Jag satt och svettades både torsdag och fredag, alltid när jag hann från andra arbets- eller familjeuppgifter - svettades, plågades, kom med någon formulering, raderade den, började om ...
Ännu i morse, med deadlinen stirrande mig i ansiktet, var jag tvungen att göra en sista ansträngning. Jag tryckte på "Print" kl 11:15, när högmässan började kl 12. Det är tur att jag numera bor så nära kyrkan... Om jag normalt skriver en predikan på ett par tre timmar vid datorn, tog denna säkert tio. Och naturligtvis avspeglade sig denna plågsamma process också i slutresultatet. Nog blev det ju en predikan till slut, men jag har nog hållit bättre. Jag hoppas att någon ändå fick något ut av den.
Kanske jag borde ha gett upp och återanvänt någonting från arkivet. Nåja, gjort är gjort.
Jag vet inte varför. Jag läste texterna som vanligt och fastnade för evangeliet, som är de välkända Saligprisningarna från Jesu Bergspredikan (Matt 5:1-12). De fick myllra på någon dag, och så satte jag mig vid datorn.
Men nej. Inget flöde. Bara födslovåndor. Jag satt och svettades både torsdag och fredag, alltid när jag hann från andra arbets- eller familjeuppgifter - svettades, plågades, kom med någon formulering, raderade den, började om ...
Ännu i morse, med deadlinen stirrande mig i ansiktet, var jag tvungen att göra en sista ansträngning. Jag tryckte på "Print" kl 11:15, när högmässan började kl 12. Det är tur att jag numera bor så nära kyrkan... Om jag normalt skriver en predikan på ett par tre timmar vid datorn, tog denna säkert tio. Och naturligtvis avspeglade sig denna plågsamma process också i slutresultatet. Nog blev det ju en predikan till slut, men jag har nog hållit bättre. Jag hoppas att någon ändå fick något ut av den.
Kanske jag borde ha gett upp och återanvänt någonting från arkivet. Nåja, gjort är gjort.
1 kommentar:
Hav tröst, jag tror inte man ska underskatta en predikan - man vet aldrig vilka ord som kan träffa en människas hjärta och vara till uppbyggelse osv.
En sak tänkte jag på när jag läste din predikan, det är egentligen en bisak, men: det här med frid och fred. För mig känns det som om man gått miste om en del av betydelsen i ordet om man använder fred i stället för frid, så jag var besviken på den nya bibelöversättningen på den punkten. Frid kan man ha trots att det inte råder fred, så uppfattar i varje fall jag orden. Frid känns som en inre sinnesfrid, medan fred känns som ett yttre tillstånd. Det kanske inte är så, men jag föredrar att tänka att det är de fridsamma som är saliga framom att det är de som håller fred som är det... Jag är säkert konservativ :)
Skicka en kommentar