Läst: Hjärtats hus

Erik Vikström: Hjärtats hus. En meditativ vandring genom biskopsgården i Borgå. Församlingsförbundets förlag, Helsingfors 1998. 96 s.

Biskop Erik Vikström har i anledning av Borgå stifts 75-årsjubileum 1.12.1998 skrivit en ”meditativ presentation av biskopsgården i Borgå”, som han uttrycker det i förordet. Domkapitelsbyggnaden från 1758-59 blev presenterad redan till stiftets 60-årsjubileum 1983 i boken ”Huset vid Kungsvägen”, skriven bl.a. av domkapitlets långvarige lagfarne assessor Gunnar Träskman. Att domkapitlet är så mycket äldre än stiftet beror på att det nuvarande Borgå stift, ”det svenska stiftet”, inte är det första stift som har sitt säte i Borgå. Också det gamla ”östra stiftet”, som har haft säte bl.a. i Viborg men nu befinner sig i Tammerfors, har under en längre tid befunnit sig i Borgå.
Till skillnad från domkapitelsbyggnaden, som också har inhyst bl.a. gymnasiet, är den 1927 invigda biskopsgården, Domus cordis, byggd speciellt för sitt ändamål. Det syns på många detaljer i inredningen, som exempelvis den glasmålning av Lennart Segerstråle som befinner sig i hallen. Dessa olika detaljer presenterar biskop Erik naturligtvis. Samtidigt är det viktigaste i boken ”Hjärtats hus” inte biskopsgården i sig, trots att boken har fått namn efter huset. Det viktiga i boken är de olika delar som utgör ett hem, och där biskopsgården bara får verka som exempel.
Biskop Erik ger oss i sina meditationer tankar om hur ett kristet hem kunde vara. Han stannar vid dörren, fönstren, konstverken och måltidsgemenskapen, han talar om djuren i hemmet och om trädgården och dess vårdträd – eller rättare sagt är dessa yttre betingelser hans utgångspunkt för att tala till oss och med oss om de djupare andliga frågor som är så viktiga både för honom och för oss.
”Hjärtats hus” är inte en historik över biskopsgården på det sätt som ”Huset vid Kungsvägen” var det. Den nu föreliggande boken kan närmast karakteriseras som en andaktsbok att tränga in i och meditera över. Detta biskop Eriks fjärde herdabrev avspeglar sin författares personlighet. Han är en from man som med värme och närhet talar om sin Frälsare och om den påverkan som denne kan ha på vårt vardagliga liv. Biskopen förlorar sig inte i tomma fraser, utan det han säger är personligt och självupplevt.
Hur mycket som är möjligt att omsätta i det egna livet måste däremot var och en själv ta ställning till.

Denna recension publicerades i Teologisk Tidskrift 4/99.