Jag känner mig lurad. Eller kanske utnyttjad är ett bättre ord. Det förra inlägget - det om frimurarna - baserade sig på en fråga som signaturen "jag" ställde på Bloggprästen Kalle, min blogg på bloggen.fi. Jag tillåter ju inte anonyma kommentarer, men den här hade signatur, så enligt min mycket fria tolkning av anonymitet kunde den godkännas. Och frågan var det ju hur som helst inget fel på.
Frågan ställdes igår eftermiddag. I morse skyndade "jag" på mig, otålig över att jag inte hade svarat än. Jag brukar försöka besvara större frågor av det slaget inom en vecka, så när otåligheten infann sig redan inom ett dygn, kändes det lite roande. Men jag satte igång när jag hittade lite tid, och fick ett svar till stånd.
Det kom ett anonymt tack från samma IP-adress (84.231.95.202) som "jag" använde - men sedan kom det en uppsjö av spydiga och elaka anonyma kommentarer från samma källa! Det ena inlägget efter det andra utdömdes, och jag som hade skrivit dem likaså, liksom mer eller mindre hela min yrkeskår!
Först vill "jag" utnyttja min kunskap och blir otålig när det inte sker tillräckligt snabbt - och sedan när han eller hon får sitt svar börjar personen i fråga med en sådan kampanj. Ska man göra så? Är det sakligt?
Blev jag lurad eller utnyttjad? Jag vet inte - men det känns inte bra. Men jag kommer väl över det ...
Frågan ställdes igår eftermiddag. I morse skyndade "jag" på mig, otålig över att jag inte hade svarat än. Jag brukar försöka besvara större frågor av det slaget inom en vecka, så när otåligheten infann sig redan inom ett dygn, kändes det lite roande. Men jag satte igång när jag hittade lite tid, och fick ett svar till stånd.
Det kom ett anonymt tack från samma IP-adress (84.231.95.202) som "jag" använde - men sedan kom det en uppsjö av spydiga och elaka anonyma kommentarer från samma källa! Det ena inlägget efter det andra utdömdes, och jag som hade skrivit dem likaså, liksom mer eller mindre hela min yrkeskår!
Först vill "jag" utnyttja min kunskap och blir otålig när det inte sker tillräckligt snabbt - och sedan när han eller hon får sitt svar börjar personen i fråga med en sådan kampanj. Ska man göra så? Är det sakligt?
Blev jag lurad eller utnyttjad? Jag vet inte - men det känns inte bra. Men jag kommer väl över det ...
8 kommentarer:
Äsch, känn dig stolt över att du står över sånt trams.
Bäste Kalle! Du har varit saklig och i.o.m. det finns inget förlorat. Ta inte spydigheterna på allvar. De är ju enbart löjliga.
Vad "jag" gjort är fräckt och inget att bygga på. Om någon lurar, så lurar "jag" sig själv.
Anonymitet i all ära. Men i detta fall faller väl skuggan mycket längre och mörkare över signaturen "jag", inte sant? Dessutom är det inte särdeles fiffigt att starta en sådan kampanj, utan att byta maskin eller Ip-nummer eller whatever. Läste själv ditt svar om frimurarna med intresse. det är inte mycket man ids ta reda på om sånt. Antar att Odd fellow fungerar ungefär lika? Blev själv "kallad" till "OF-broder" eller vad det heter för ett antal år sedan och deltog i en samling för att bekanta mig. Blev dock såpass skrämd av deras inställning till allt avvikande (t.ex. homosexuella, utlänningar) i samhället och affärslivskonceptet bland deltagarna, så jag tog, som man brukar säga, min Mats ur skolan direkt. Trots att min farmor hänger som stort oljeporträtt i möteslokalen i Hfors. Äpplet faller ibland långt från päronträdet.
Tack ska ni ha! Jag hade behov av att lite skriva av mig. Jag hämtar mig nog. :-)
Odd Fellows har både likheter och skillnader till frimurarna, men jag är inte så väl insatt.
Det är besvärligt med anonyma kommentarer när man själv bloggar med seriösa avsikter. Jag har också övervägt hur jag ska förhålla mig till sådana de senaste dagarna.
Det är inte en lätt fråga...
Men det är klart att anonyma kommentarer inte är fullt seriösa, för då skulle de uppträda med namn. Därför raderar jag sådana omedelbart.
Det kan väl finnas andra skäl än bristande seriositet till att någon önskar vara anonym...
Javisst kan det finnas andra - också.
Skicka en kommentar