Klagovisan

Joakim Förars
[adress]

Domkapitlet
[adress]

Åbo, den 13.11.2006

Klagan angående pastorerna Karl af Hällströms och Tomas Rays ämbetsutövning

I Hufvudstadsbladet 27.11.2005 ingick ett reportage där pastor Karl af Hällström intervjuas och uppger sig vara beredd att välsigna homosexuella parförhållanden. Han tror att Gamla testamentets fördömanden av homosexualitet syftar på tempelprostitution och hednisk kult, och således inte träffar dagens partnerskap. Han påstår också att ifall man tar dessa bibelställen bokstavligt blir man tvungen att förkasta de homosexuella. Bibeltolkningarna har han också framlagt i en predikan som hållits bl.a. i Borgå domkyrka 18.9.2005, liksom i olika inlagor på internet, där han flitigt behandlar ämnet.
I den debatt som följde påvisade jag att antagandet att Bibelns fördömanden av homosexualitet skulle syfta på någon speciell form av homosexualitet som avviker fån [sic!] den som är aktuell i diskussionerna om kyrklig välsignelse, är orimlig. Detta kunde af Hällström inte vederlägga, utan valde att, med ett konstaterande att Paulus i denna fråga var lagisk, talade utan större eftertanke och hade fel, dra sig ur diskussionen - dock utan att medge sitt misstag eller ompröva några slutsatser.
I debatten framkom också att af Hällström underkänner distinktionen synd-syndare, eller läggning och handlingar, i detta fall. Han hänvisade till att man i övriga synder är fri att upphöra med dem medan man inte kan göra avkall på sin homosexualitet utan att förneka den Guds skapelse som man är. Till detta genmälde jag bl.a. att Paulus i Rom. 7:19 understryker att synden är en grundläggande del av vår läggning men ändå manar oss att avstå från att synda. Också här blev af Hällström mig svaret skyldig.
af Hällström påstår vidare att det är en "beklämmande tanke" att homosexualitet skulle gå att "bota", att de som ägnar sig åt sådan terapi har sekteristiska drag och att deras verksamhet inte är acceptabel ur ett människorättsperspektiv.
Karl af Hällströms inlägg har ingått i Hbl 11.12.2005, 4.1 och 21.1.2006. Mina inlägg har ingått 23.12.2005 och 12.1.2006.

af Hällström har fått en efterföljare i sin ämbetsbroder Tomas Ray som i en insändare i Hufvudstadsbladet fördömer en skribent som berört kyrkan och homosexualitet. Det är Stina Lindroos, som 15.5 argumenterar för att utlevd homosexualitet är synd och rekommenderar Erik Ewalds själavårdslitteratur för att hantera problematiken.
Ray vänder sig emot Ewalds teorier som, ifall jag förstår honom rätt, i ett multikulturellt samhälle inte får tas för sanning, och säger sig vara upprörd över Lindroos' resonemang som, enligt hans mening, fråntar de homosexuella deras rätt att kunna älska. Han ställer sig likgiltig till huruvida homosexualitet härrör ur skapelsen eller är en skada; "den homosexuella kärleken" är, hävdar han, hursomhelst inte syndig. Han påstår också att Bibelns förbud mot homosexuellt leverne endast riktar sig mot olika avarter av detta fenomen, såsom pedofili och prostitution, vilket skall framgå av grundtexten. Några nya rön har mig veterligen inte framkommit sedan jag skrev om saken och Ray gör inga försök att argumentera för sina påståenden.
Om homosexuellt beteende är synd ter det sig märkligt att kalla försök att få människor att överge begäret att synda som beklämmande. En aspekt som bör framhållas är att om personer vilka upplever dragning till det egna könet av kyrkans präster får höra att man inte kan göra skillnad på deras "läggning" och deras handlingar och att de inte kan älska om de inte lever ut sina preferenser för det egna könet, så torde det försvåra deras utsikter att växa in i en heterosexuell identitet.

Den fråga jag riktar till domkapitlet är, huruvida berörda parter kan anses vara oförvitliga i sin lära när
1) Karl af Hällström och Tomas Ray försvarar homosexuellt leverne och den förstnämnde deklarerar sin avsikt att, ifall han tillfrågas, välsigna homosexuella parförhållanden,
2) Karl af Hällström hävdar att man i denna fråga inte kan göra någon distinktion mellan synd och syndare, och Tomas Ray låter påskina att de homosexuellas kärlek med nödvändighet tar sig uttryck i homosexuellt könsumgänge, samt
3) Karl af Hällström hävdar att det är människorättsligt oacceptabelt att söka hjälpa homosexuella att utveckla heterosexuella drifter.

Joakim Förars

Anmäld för dk!

Jag och kollegan Tomas Ray i Helsingfors har blivit anmälda för domkapitlet för våra åsikter i "homofrågan". Material som bifogas klagan är debatten i Hbl 2005-06 samt utskrifter från denna blogg och Predikantbloggen.

Medan processen pågår är det väl olämpligt att kommentera den dess mer i detalj. För den som undrar kan jag nämna att eventuella följder i detta slag av process kan vara avstängning (på viss tid eller för alltid) från tjänsteutövning eller ämbetet (alltså att jag skulle fråntas min lön resp. rätten att verka som präst), anmärkning eller - förstås - frikännande. De hårdaste straffen kommer ändå knappast i fråga i detta fall. Hoppas jag...

Ni får gärna be för mig, min kollega, anmälaren och domkapitlets medlemmar. Tack!

Gud och mammon

Jag såg just på “Uppdrag: Granskning” på SVT Europa. Programmet behandlade prästers extraknäck inom Svenska kyrkan: konsultuppdrag, förrättningar (eller “kyrkliga handlingar”, som man säger i Sverige) på annan ort osv.

Vissa av situationerna kändes ganska främmande för mig. Jag förrättar ibland vigslar på annan ort, men inte tar jag arvode för dem. De facto har vi regler (i vårt kollektivavtal, om jag minns rätt) om att en församlingspräst inte får ta arvode av dem som han eller hon viger, döper o.s.v., utan det står arbetsgivaren, alltså församlingen, för (präster i andra tjänster är en annan sak). Ren kostnadsersättning (såsom kilometerpengar) är en något annat; jag ska väl inte behöva betala för att få utföra mitt arbete, tycker jag. Om förrättningen direkt hör till tjänsten (inom den egna församlingen, alltså) är det naturligtvis arbetsgivaren som betalar reseersättningen, men om jag från Borgå ska fara till t.ex. Esbo, har jag rätt att begära att de som har bett mig komma dit också betalar min resa.
I Sverige verkar situationen vara en annan. Präster tar eller får betalt (och svart, dessutom) för att de sköter kyrkliga handlingar på sin fritid. Redan det är främmande - om jag jobbar, har jag väl inte fritid. Jobbar jag på min lediga dag, måste jag försöka organisera om det, så att jag kan hålla ledigt någon annan gång i stället.
Men det är förstås en skillnad mellan våra två kyrkor: I Sverige har prästerna lagstadgad arbetstid, och är alltså lediga vid övriga tidpunkter. Hos oss har vi lagstadgad fritid (två dygn per vecka i normalfall), och är vi inte lediga är vi i tjänst (120 timmar per vecka, alltså, även om vi förstås strävar efter att inte jobba aktivt mer än sådär 40 timmar).

Svenskarna verkar ha ett strukturproblem med dessa svarta pengar i vita kuvert, men hos oss tycker jag att problemet inte förekommer. Åtminstone inte generellt; undantag finns väl alltid.
En enda gång har jag själv fått ett kuvert i handen, men jag kunde naturligtvis inte ta emot pengarna personligen. Eftersom givaren insisterade, gav jag pengarna till församlingens fadderbarn i … Tanzania kanske det var den gången.

Här ser vi än en gång hur det finns överraskande skillnader mellan Svenska kyrkan och Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, som ändå har varit separerade bara knappt tvåhundra år.

Uppdatering: Också Marta Axner och Karin Långström Vinge kommenterar programmet, fast ur svensk synvinkel, förstås.

Läst: Knäck Da Vinci-koden

Simon Cox: Knäck Da Vinci-koden. Om verkligheten bakom succéromanen. Wahlströms 2005.
Originaltitel: Cracking the Da Vinci Code - The Unauthorized Guide to the Facts Behind the Fiction (2004). Översatt av Melinda Hoelstad.

"Da Vinci-koden" av Dan Brown är en fascinerande och spännande bok, bara man accepterar dess premisser. Simon Cox' bok, en liten pocketbok på 166 sidor, är en sorts uppslagsbok som granskar vissa av de företeelser som förekommer i Browns roman. Den innehåller 66 artiklar i alfabetisk ordning från "Albigenserna, korståget mot" till "Vitruvianska människan".

Som helhet betraktad är boken informativ och intressant. Det lilla formatet ger förstås sina begränsningar - alltför mycket djuplodande kan man helt enkelt inte syssla med. Cox konstaterar i inledningen att många böcker om "Da Vinci-koden" antingen är starkt för eller starkt emot, men att den här boken inte ska vara någondera, utan hålla sig saklig. Och det är naturligtvis bra.
Ändå finns det vissa fallgropar som Cox trillar i. Särskilt gäller det Bibelns tillkomsthistoria. Han accepterar den myt som säger, att eftersom Nya testamentets innehållsförteckning fastställdes på vissa kyrkomöten, så måste också de enskilda böckernas innehåll ha redigerats då. Och det är nog ett ohistoriskt påstående. Den slutsats som både Brown och Cox drar av detta påstående är att kyrkan skulle ha försökt gömma undan vissa mindre smickrande eller rent av farliga fakta, exempelvis att Jesus och Maria Magdalena skulle ha varit gifta och haft barn tillsammans. Varför nu det hade varit ett farligt faktum förstår jag inte. Visserligen hade väl en del teologiska detaljer sett annorlunda ut, men helhetsbilden hade nog förblivit den samma.

Översättningen är störande emellanåt. Det verkar som om översättaren inte hade tillräckligt med sakkunskap och inte heller kommit till insikt om att hon behövde hjälp i vissa detaljer. Det jag åsyftar är att hon lämnar namn och titlar i den engelska språkdräkten, också när vi i svenskan använder andra. För att bara nämna några exempel: påven "Eugene" II (Eugenius), de koptiska klostren "St Anthony" (Antoniosklostret) och "St Catherine" (Katarinaklostret), "Gregory of" Tours (Gregorius av T.), samt titeln "Mayor of the Palace" (Major Domus) för att beteckna karolingernas förfäder. Att någon på medeltiden skulle skriva böcker med titlar på modern engelska förefaller också något långsökt. Detta är dock inte genomgående; en del kungars och andra personers namn presenterar hon nog korrekt.

Cox' och Browns böcker har det gemensamt att man bra kan läsa dem, bara man har ett saltkar till hands, så man kan ta sig en nypa emellanåt. Men läs dem i original, om möjligt.

Monis insändare

Denna insändare ingick idag i Hbl. Jag publicerar den här med Monicas tillstånd (hon är förresten uppställd i riksdagsvalet i Nylands valkrets). Tankarna som hon uttrycker håller jag (föga överraskande) med om.

Gör som svenskarna: välsigna partnerskap!

Finlands evangelisk-lutherska kyrka höll den 15-17.1 ett seminarium där närmare 100 kyrkligt sakkunnig personer dryftade lagen om registrerat partnerskap och vilka följder partnerskapslagen får inom kyrkan. Knappast oväntat kom man inte till något klart resultat, utan beslöt utreda ämnet ytterligare. Ärkebiskop Paarma kommenterade seminariet med att man noga vill utreda följderna av en eventuell välsignelse, eftersom man upplever att Sverige har rusat iväg då kyrkan där i november beslöt välsigna partnerskap.
På vår ev.luth kyrkas hemsida beskrivs äktenskapet så här: ”Det centrala i vigseln är bönen om välsignelse. De som ska vigas överlämnar varandra och sitt förbund i Guds händer. Församlingen ber om Guds välsignelse för makarna.” Man konstaterar också att även civilt ingångna äktenskap kan välsignas i kyrkan. För mig förblir det oklart på vilket sätt ett registrerat partnerskap skiljer sig från ett civilt ingånget äktenskap. Följdaktligen kan jag inte heller begripa varför det är så omöjligt att tänka sig att välsigna partnerskap i vår kyrka.
Om välsignelse av förhållandet är någonting förbehållet endast man och kvinna, i fortplantningssyfte, utestänger detta alla som av någon anledning inte kan eller vill få barn. Om välsignelsen däremot innebär att två människor som älskar varandra och vill leva i trohet ber om Guds beskydd för sin relation, kan jag inte som kristen vända dem ryggen.
Det förefaller mig som om kyrkan i sina vidare diskussioner kring välsignelsen av partnerskap har orsak att noggrant ta svenska kyrkans beslut till sitt hjärta och begrunda det!

Monica Heikel-Nyberg
Grankulla

Finland’s Most Wanted?

Senaste vecka spekulerade jag i vilket medium jag skulle hamna i härnäst. Det blev inte Kansan Uutiset, utan något nästan lika förvånande, nämligen programmet Poliisi-TV. Det sänds nästa veckas torsdag (1.2.06) lite över 22 på (Finlands) TV2. Redaktören och kameramannen kom idag ända från Tammerfors till Borgå enkom för att intervjua mig. De kan inte ha hunnit med något annat under den arbetsdagen.
Varför är jag med? Är jag “Finland’s Most Wanted”? Se programmet, så vet du!

Religiös myndighet

Olav S. Melin, numera chefredaktör för Kotimaa och tidigare för Kyrkpressen och svenska Kyrkans tidning, skriver i dagens Hbl (22.1.07) en kolumn med rubriken Den religiöst myndiga människan.

Religionen har mot alla odds inte spelat ut sin roll i det senmoderna samhället. Däremot har den förändrats på ett sätt som kyrkan inte kunnat förutse. Något som tagit sig uttryck i att kyrkan inte upplevs som nödvändig i människans gudsrelation. Gud är inne men kyrkan är ute, kan man något karikerat beskriva dagens situation. Ett synligt belägg för denna trend är det faktum att fler människor (drygt 33 000) lämnat kyrkan än någonsin tidigare.
Vad beror denna utveckling på? Hur ska man förstå den religiösa förändring som sker i vårt samhälle? […]
Det nya i utvecklingen är något man kunde kalla för moralens och religionens återkomst. Moralfrågor upplevs inte längre som subjektiva och privata, utan etiken har blivit objektiv och prövbar. Alla samhällssektorer underställs en moralisk granskning. På motsvarande sätt är religiösa frågor inte längre tabubelagda. Och det är fritt fram att diskutera religionen i offentligheten. […]
I den här utvecklingen har kyrkan inte hängt med. Omställningen från att haft tolkningsföreträde både då det gäller moralfrågor och religiösa angelägenheter till upptäckten att den självständiga människan gör sina egna avgörande och förebehåller sig rätten att formulera sin egen tro har varit omtumlande. […]
Kanske är det här som kyrkans största utmaning finns. I förmågan att inse att institutionen kyrka inte är ett självändamål utan ett redskap för den sökande människan.

Intressanta tankar, upplever jag. Få se om någon tar upp handsken.

Naturlig homosexualitet

För ett par veckor sedan citerade jag The Times, som refererade en utställning om naturlig homosexualitet i Oslo. Nu har Dagens Nyheter (20.1.07) publicerat en motsvarande nyhet i artiklarna Homosexuella kontakter vanliga i djurriket, Homofåglar adopterade och Våra könsroller inte alls så naturliga.
I den förstnämnda skriver DN bl.a.:

Det är en långlivad myt att sex mellan djur endast sker med det motsatta könet. Det finns gott om exempel i djurvärlden på alltifrån enstaka homosexuella kontakter till livslånga samkönade parförhållanden. Ibland är det bara för djurens höga nöjes skull, men homosexualiteten kan också ha en evolutionär fördel.
Mänsklig homosexualitet har ända sedan kyrkomötet i Nablus år 1120 i de flesta sammanhang beskrivits som en udda företeelse i naturen. Som något onaturligt eftersom det inte alstrar någon avkomma. På 1100-talet sades det till och med vara ett brott mot naturens lagar, något som fortfarande hävdas i katolska och många frireligiösa kretsar. Men det stämmer inte alls. Det var då, och är fortfarande, ett religiöst påhitt.
Ända sedan antiken har det varit dokumenterat att även djur har sex mellan individer av samma kön. Den grekiske filosofen och naturforskaren Aristoteles beskrev redan för 2.300 år sedan sex mellan samkönade hyenor. Men det har talats väldigt tyst om det under årens lopp.
- Kyrkan har jobbat väldigt intensivt för att bekämpa homosexualiteten. Allt som har med homosexualitet att göra har blivit undertryckt genom hela medeltiden. Därför var det ingen som vågade säga högt att det fanns djur som var homosexuella. Det var ett av flera säkra sätt att hamna på bålet på den tiden, säger Petter Böckman, zoolog och ansvarig för innehållet i utställningen "Mot naturens ordning?" på Naturhistoriska museet i Oslo, Norge.
Utställningen har pågått sedan oktober förra året och den har väckt en viss uppståndelse i Norge.
- Det har varit några individer från frikyrkorna som har gått ut väldigt hårt, men i övrigt har det faktiskt blivit mindre uppståndelse än vad vi räknade med, säger Böckman.

Karin Långström Vinge hänvisar till artiklarna på sin blogg, där det också finns en uppsjö av kommentarer.

Senast i och med detta faller bottnen ur argument om homosexualiteten som onaturlig eller "mot skapelsen". Den som tänker vidhålla sådana argument, gör därför väl i att begrunda sina egna fördomar, eftersom det antagligen är de som är motiven till argumentationen.

Rättelse om Carola Sarén

I november i fjol skrev jag om pastor Carola Sarén, som i ett TV-program diskuterade sin homosexualitet. Då påstod jag att hon numera arbetar som skådespelare. Jag misstog mig; skådespelaren är en annan Carola Sarén.

Beklagar misstaget.

Nyhet: Schmeling inför rätta

Jag skrev i augusti om den amerikanske lutherske pastorn Bradley Schmeling. Han är homosexuell och meddelade sin biskop att han hade träffat en partner. Biskopen uppmanade honom att avgå, vilket han vägrade.
Nu har Schmeling ställts inför en kyrklig domstol och hotas att avkragas. Hans församling, S:t John’s Lutheran Church i Atlanta, står eniga bakom sin pastor, och om han avsätts från prästämbetet inom ELCA kommer antagligen församlingen att lämna ELCA för att kunna behålla sin pastor.

Fler nyhetsrapporter och kommentarer: 365gay, Straight into Gay America, Soulforce och Jerry S. Maneker.

En präst som får så starkt stöd från sin församling kan inte vara en dålig präst.
I detta fall är det förstås inte det som det handlar om, utan frågan är om homosexuella präster får leva i ett parförhållande. Heterosexuella får enligt ELCA:s regler antingen leva i celibat eller gifta, medan homosexuella endast får leva i celibat. Detta är naturligtvis ojämlikt.
Ändå illustrerar det faktum att Schmeling är en bra präst det faktum att kyrkan med dessa regler kommer att visa bort många goda präster och prästkandidater. Har den verkligen råd med det?

Aamun Koitto homoseksualisuudesta

Sain tänään sähköpostia, jossa oli seuraava sisältö:

Tänään ilmestynyt Aamun Koitto käsittelee laajasti homoseksualismia ortodoksisen kirkon kannalta.
Vt. päätoimittaja Hellevi Matihalti kirjoittaa pääkirjoituksen otsikolla "Erilainen lähimmäinen".
Suomen Ekumeenisen neuvoston (SEN) pääsihteeri, isä Heikki Huttunen valottaa haastattelussa myös Yhteys-liikkeen syntyvaiheita otsikolla "Toivon realistista ja kaikki ihmiset hyväksyvää keskustelua".
Isä Timo Lehmuskoski haastattelussa kertoo kohtaamisistaan niin homoseksuaalien kuin homouteen täysin kielteisesti suhtautuvien rippilasten kanssa, otsikolla "Rippi-isän näkemyksiä homoseksuaalisuudesta".
Erikoislääkäri Ilkka Soini tuo keskusteluun maallikon kriittisen näkökulman otsikolla "Uskollisena omalle traditiolle".
Omakohtaisen näkemyksen kertovat aikanaan Neuvostoliitosta tullut ja Suomessa turvapaikkaoikeuden saanut sairaanhoitaja ja estraditaiteilija Konstantin Gontcharov ja nuori homo, jolle nimimerkin käytön on toimitus sallinut, koska hän ei vielä ole keskustellut asiasta edes vanhempiensa kanssa.
Eli kannattaa hankki Aamun Koiton uusin nro 1/2007. Myynnissä Suomalaisessa kirjakaupassa ja Helsingissä myös Lampukka-liikkessä Liisankadulla.

Kuulostaa kiinnostavalta. En tosin ole lehteä itse vielä nähnyt. Mutta aikomus on.

Seminariet på pod.fi

Jag blev informerad om att det på pod.fi nu finns ett inslag från Seminariet om lagen om registrerat partnerskap. Jag har ännu inte själv hunnit lyssna på det, men vi får återkomma.

Återkomst: Det var ett helt intressant inslag. Catharina Råberg intervjuade omsorgsprästen Nalle Öhman och forskaren Mikael Lindfelt, som kom med en intressant analys av situationen och utvecklingen i Sverige och hos oss. Lyssna gärna!

Tioårsjubileum

Idag på S:t Henriks dag är det tio år sedan jag blev prästvigd. Tack till biskop Erik!

Grattis också till Siv Jern i Vasa, som blev prästvigd samtidigt!

Veckans anekdot: Lilla Kalle och bönen

Min klasslärare hette Hedvig Holmberg, minns jag, när jag började i första klassen i Bangatans folkskola på hösten 1974. Jag hann faktiskt gå två klasser i folkskola innan grundskolan infördes i Helsingfors år 1976, och ”Banan” blev Cygnaeus lågstadieskola. Tant Heddi var redan pensionerad, men hoppade in med oss under ett års tid, då det tydligen var brist på lärare.

En tydlig minnesbild som jag har från den tiden är hennes undervisning om bönen. Förutom att vi t.ex. fick lära oss Fader vår utantill, lärde hon oss nämligen, att då man ber skall man hålla händerna stilla. Hon menade förstås att man inte skall syssla med en massa annat på samma gång som man ber, men lilla Kalle, 7 år, uppfattade inte hennes nyans, utan gjorde ett experiment när vi nästa gång hade rast. Jag sprang över skolgården och försökte samtidigt hålla händerna stilla så att jag skulle kunna be. Som alla förstår misslyckades jag; det går ännu att hålla armarna någorlunda orörliga när man går, men det är mycket svårt att göra det när man springer.

Kotimaa om homovälsignelser

Kotimaa har en artikel som refererar ett par av inläggen på seminariet, nämligen de som hölls av Kai Peltola (som jag tidigare har refererat) och av Tammerforsbiskopen Juha Pihkala.

Enligt artikeln kommer Pihkala med uttalanden som i mina ögon är något besynnerliga. Hans grundinställning är att ”ingen kyrka som har förbundit sig till ekumeniskt arbete borde göra beslut som försvårar förverkligandet av kyrkornas synliga enhet.” Njaa… nå… kanske… Så säger han å ena sidan att den pastorala (alltså själavårdande) synvinkeln på homosexualitet bör stiga ur trons innehåll, ur sanningen och ur kärleken, och undrar å den andra: ”Är denna fråga så viktig ur trons och kärlekens synvinkel, att lutheranerna i Finland är redo att säga: ’Låt mina rättigheter förverkligas fastän ekumeniken skulle försvinna’?”
För mig är det helt klart att det är så. Fastän vi strävar efter gemenskap med andra kyrkor (vilket jag är mycket positivt inställd till) så får det inte ske genom att vi trampar på andra människor, deras människovärde och deras rättigheter. I så fall har den ekumeniska gemenskapen och enheten ett alltför högt pris! Biskop Juha borde skämmas över att ens föreslå att det priset skulle vara acceptabelt!

På Kotimaas hemsida finns dessutom en omröstning om frågan: Skulle du godkänna en kyrklig välsignelse av homosexuella par? I skrivande stund (med 447 röster) har 52,1% svarat nej, 43,6% svarat ja och 4,3% erkänt sig vara mindre vetande. Vad anser du? Rösta gärna!

Uppdatering: När 1268 personer hade röstat, hade resultatet svängt: 58% ja, 39,1% nej och 2,8% "vet ej".

Modersmålet i sjukvården

Jag var med Antonia, 2 år, till sjukhuset idag. Hon hade skadat handleden och var gråtig också efter att vi på telefonjourens inrådan hade gett henne Panadol. Vi for därför till HVC-jouren på Borgå sjukhus för att se om det var något värre fel. Det var det inte. Tack och Lov!
Vi blev väl emottagna. Vi kom till jouren ca 20.20, och fick gå före kön till läkaren med tanke på att röntgenavdelningen stänger 20.30. Läkaren granskade handen och armen och konstaterade att inget var brutet, så sist och slutligen behövdes ingen röntgen, men det var omtänksamt av dem att göra så i alla fall. Vi fick ett recept på smärtstillande medel, och nu sover flickan lugnt. Tack till alla!

Men det var inte det som var poängen med detta inlägg. Läkaren var finskspråkig och ville inte själv tala svenska med mig (men gjorde det nog med Antonia), men hade ändå inget emot att jag talade svenska. Och det var lika bra. Även om jag talar en i det närmaste fullkomlig finska, har studerat på det språket och ofta använder det i jobbet, skar mina finskakunskaper ihop i den stressade situation när min dotter led. Jag hittade helt enkelt inte ord när jag skulle beskriva vad som hade hänt, utan måste byta till svenska.
Jag bara funderar: om jag, som kan språket och själv var fullt frisk, råkade ut för en språklig blackout av det slaget - hur skall det då inte vara för sjuka människor, som av någon orsak brukar flockas till ett sjukhus? Hur är det med barn som inte ännu har lärt sig andra språk eller gamla som har hunnit glömma dem?

Detta visar än en gång för mig hur viktigt det är med vård på det egna modersmålet!

Seminarieinledningar - exegetik del 1

Som jag har skrivit tidigare här på bloggen, pågår ett seminarium 15-17.1.07 i Helsingfors. Rubriken för detta och ett seminarium till i november är Kirkon parisuhdelakiseminaarit 2007 (Kyrkans seminarier om partnerskapslagen 2007). På måndag behandlades temat ur exegetisk, på tisdag ur etisk och idag på onsdag ur ekumenisk synvinkel. Sammandrag av inläggen publiceras på seminariernas hemsida.

På måndag höll docent Kari Kuula (Kuopio) en inledning under rubriken Eksegetiikasta hermeneutiikkaan - homoseksuaalisuus raamattuteologisena kysymyksenä (Från exegetik till hermeneutik - homosexualiteten som en bibelteologisk fråga). Detta kommenterades av professorerna Antti Laato (Åbo) och Martti Nissinen (Helsingfors).
Sedan var det stiftsdekan Kai Peltonens (Esbo) tur. Hans inledning hade rubriken Homoseksuaalisuus ja raamatullisuus Suomen evankelis-luterilaisessa kirkossa (Homosexualitet och bibliskhet i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland). TD Riitta Särkiö (Lahtis) och stiftsdekan Kaarlo Kalliala (Åbo) kommenterade.

Kuula sade bl.a:

Vi måste fråga vad den heliga Skrift lär om homosexualiteten, och passagerna måste granskas exegetiskt, alltså utgående från en historisk undersökning av texterna, och hermeneutiskt, vilket innebär att fundera över vilket texternas budskap är till oss idag. De hermeneutiska tillämpningarna kan bara stiga ur sådana exegetiska synsätt, som är så oomtvistade som möjligt. En teologisk tillämpning kan inte byggas på osäkra antaganden. […]
Då Bibeln hänvisar till homosexuellt beteende, avvisas fenomenet strikt och villkorslöst. Mången modern människas uppfattning om homosexualiteten har dock förändrats i en tolerantare riktning. Ur Bibelns hänvisningar stiger fyra hermeneutiska problem, som vi måste ta i betraktande då vi frågar var den heliga Skrift lär dagens kristna om homosexualiteten.
1) Motsvarighetsproblemet: Motsvarar Bibelns tal om homosexuellt beteende det som vi idag menar med homosexualitet?
2) Tillräcklighetsproblemet: Är Bibelns behandling av synpunkter i anknytning till homosexualiteten tillräckligt omfattande för att dagens kristna skulle kunna forma en åsikt om saken?
3) Enhetsproblemet: Är de bibelställen som avvisar homoerotik i en så organisk enhet med den övriga antropologin i den heliga Skrift, att den bibliska människosynen inte lämnar något som helst teologiskt tillåtet utrymme för homosexualitet?
4) Kultur- och humanitetsproblemet: Vi anser att vissa av Bibelns utsagor är synsätt som är bundna till den tidens kultur, och som inte har samma Guds ords tyngd för nutidens människors liv som vissa andra bibliska läror. Det är svårt att skilja kulturbundna åsikter från Bibelns tidlösa sanningar. Vissa anser att de ställen som hänvisar till homosexualitet hör till den senare gruppen, andra uttolkare är av annan åsikt.

Laato går i sin kommentar medvetet emot vad Nissinen har skrivit i sina böcker (Nissinen är den finländska exeget som mest har sysslat med frågan om homosexualitet och homoerotik i Bibeln). Angående Kuulas fyra punkter säger han:
1) Bibeln går inte emot homosexuell läggning eller samkönad vänskap och kärlek, utan endast homosexuella handlingar.
2) Homosexualiteten var känd och godkänd i det grekisk-romersk samhället. Paulus förkastar alltså inte sådant som han inte känner till.
3) I kristenheten (ekumeniskt) läser man Paulus så att synd (t.ex. homosexualitet) inte endast är något ont, utan något som är mot livets egna lagar.
4) Det finns inget bud om att bibehålla slaveriet. Kvinnan är underkastad mannen i GT, men Paulus ger henne rätt till frälsning (Gal 3:28). Homosexualitet fördöms dock genomgående.

Nissinen konstaterar i sin kommentar att en ansvarsfull hermeneutik kräver att man är medveten om skillnaden mellan dåtidens värld och nutidens, samt att de som sysslar med hermeneutik är medvetna om sina tolkningsprinciper och motivationer.
Vad gäller förståelsen av sexuella olikheter skiljer sig Bibelns patriarkaliska samhälle fullständigt från dagens individualistiska. Då såg man människan ur samhällets synvinkel, medan det nu är tvärtom. Den nuvarande tolkningen av samkönade förhållanden grundar sig på begreppet homosexualitet, som togs i bruk på 1890-talet och som är okänt i Bibeln. Den nuvarande situationen har inget jämförelseobjekt i världshistorien, och Bibeln säger inget om den.
Inget av de s.k. ”homoställena” i Bibeln har någonting att göra med den samhälleliga situation och de förhållanden människor emellan, som partnerskapslagen berör. Därför är den gyllene regeln och det dubbla kärleksbudet de principer som vi bör följa i detta sammanhang. Likaså stöds detta av Jesus-orden ”Sabbaten är till för människan och inte människan för sabbaten” och ”Barmhärtighet vill jag se och inte offer”.

Jag återkommer till Peltonen och hans kommentatorer här.

Pakistan: James & Boota Masih

Der 65-jährige James Masih und der 70-jährige Buta Masih wurden am 24. November 2006 von einem Gericht in Faisalabad in Pakistan zu zehn Jahren Haft verurteilt, weil sie Koranseiten mit dem Müll verbrannt haben sollen.

***

Den tyska evangeliska nyhetsbyrån idea har varje månad en “Gefangener des Monats”, någon som har råkat illa ut för att den är kristen. På hemsidan finns en pdf-fil med ett brev som man kan skicka till de styrande i det aktuella landet.

I december 2006 var “Månadens fånge” två personer, James och Boota Masih från Pakistan. De båda männen (65 resp. 70 år gamla) är kristna analfabeter, som anklagades för att ha bränt korantexter tillsammans med avfall. Efter att med knapp nöd ha blivit räddade från att bli lynchade av en uppretad folkhop vid arresteringen 8.10.06, blev de 24.11.06 dömda till tio års fängelse av en domstol i Faisalabad.
I Pakistan kan brännande av koransidor ge livstids fängelse, medan skymf av Profeten ger dödsstraff.

Massmedialt intresse

Vad jag är medial plötsligt! Idag i Radio X3M, imorgon i Vasabladet… Vad är det i övermorgon, månne? Kanske Kansan Uutiset eller någon annan KU-tidskrift slår till? Man vet aldrig!

Nå, det finns ju en enkel förklaring till att intresset hopar sig just nu: Biskopsmötets seminarium, som behandlar sådana frågor som jag (emellanåt) har tagit upp här på bloggen.

Meddelande från domkapitlet

Jag fick idag ett brev från domkapitlet. Där stod:

Domkapitlet har beviljat Er begärd partiell vårdledighet (20%) 15.1.2007-31.12.2008 ...

Och det lät ju bra (om än något styltat, som vanligt). Men så gick de snåljåparna och fortsatte:

... sålunda att er ordinarie lön reduceras med 20%.

Och det hade de kunnat låta bli!

Jag kommer alltså i regel att framöver jobba torsdag till söndag. Jag har rätt att vara vårdledig tills mitt yngsta barn går ut tvåan (i lågstadiet, alltså, inte gymnasiet), vilket torde ske 2014. Men vi ska nu se hur länge det behövs. Det är alltid så mycket enklare att sia om det förflutna än om framtiden...

Svält och sexuellt likaberättigande

I dagens TV-nytt intervjuades några deltagare i det seminarium om homosexualiteten som jag bloggade om tidigare. Det var biskop Gustav Björkstrand, omsorgsprästen Björn Nalle Öhman och teol.stud. Monika Pensar-Granroth, som är svensk kontaktperson för Gemenskapsrörelsen.

Jag reagerade lite på vad biskopen sade. När han fick frågan om han tycker att seminariets tema är viktigt, funderade han lite och sade (fritt refererat) att det för enskilda människor kan vara viktigt och att det teologiskt är viktigt att behandla en potentiellt splittrande fråga av det här slaget, men att man kanske hellre borde diskutera de 20.000 barn som svälter ihjäl.
Biskopen specificerade inte var han tog just detta antal. Är det 20.000 barn per år i världen, eller är det något annat område och någon annan tidsrymd det är frågan om? Jag vet inte. Alltför många är det hur som helst ändå, det är helt klart. Och svältande barn är ett viktigare problem än sexuellt likaberättigande (för alla utom de drabbade själva), det kan jag också hålla med om.

Ändå håller jag inte riktigt med biskopens tankegång här.
Han antyder för det första att vi inom kyrkan inte gör någonting åt nöden i världen. Det stämmer inte. Vi kunde säkert göra mera, men vi har t.ex. Kyrkans utlandshjälp och missionsorganisationerna som arbetar hårt med just den här sortens frågor - mest förstås på ett förebyggande plan. Vilket dock på lång sikt är det viktigaste.
För det andra har vi säkert resurser att tackla fler än ett problem på en gång. Vi har ingen orsak att koncentrera oss på bara en orättvisa, hur behjärtansvärd den än är, om det innebär att alla andra orättvisor skall förträngas.
För det tredje är det skillnad på sådana orättvisor som redan existerar och som vi eventuellt kunde göra något för, och sådana orättvisor som vi själva är den direkta orsaken till. Att vi inom kyrkan diskriminerar regnbågsfolket är uttryckligen vårt fel! Svälten i världen är det inte.

I en så stor organisation som kyrkan är, behöver alla inte göra allt. De som deltar i biskopsmötets seminarium har fått som uppgift att lösa problemet med bristen på jämlikhet för sexuella minoriteter. Deras ansvar är att sköta den uppgiften på bästa sätt. Det är andra personer inom kyrkans organisation som har som sin specifika uppgift att göra en insats för svältande barn. Det ena utesluter på intet sätt det andra, utan tvärtom skall båda uppgifterna skötas väl.

Splittras anglikanerna helt i februari?

Splittringen inom den anglikanska kyrkofamiljen fortsätter och accelererar. Den 17 december beslöt två av de största församlingarna i den episkopala kyrkan (som anglikanerna kallas i USA) att lämna sitt stift och i stället underordna sig ärkebiskop Peter Akinola (bild) i Nigeria. Nu har 21 av USA:s episkopala församlingar har lämnat sitt modersamfund som ingår i den Anglikanska världsunionen. Istället har man anslutit sig till Akinolas antihomosexuella anglikanska rörelse.
En intressant detalj är naturligtvis att de som lämnar den episkopala kyrkan anklagar dem som stannar kvar för att splittra kyrkan. Det känns något bakvänt, måste jag erkänna.

Akinola har gjort sig känd som en mycket konservativ, stridbar och homofob kyrkoledare, som utmanar ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams (bild). Ärkebiskopen av Canterbury har varit den anglikanska kyrkofamiljens andliga ledare ända sedan 1500-talet (fast inte Williams personligen, förstås), men nu anser Akinola och många andra med honom att det är dags för en nyordning. De anser att de inte längre kan stanna kvar i en kyrka som har blivit så liberal att homosexuella präster och t.o.m. biskopar accepteras, och anklagar Williams för denna utveckling. Att en kvinna, Katharine Jefferts Schori, valdes till primas (kyrkoledare) för den episkopala kyrkan är förstås i Akinolas ögon ytterligare ett tecken på dess förfall, särskilt som hon dessutom är ”pro-gay”.
Akinola ger sitt stöd till den hårdföra antihomosexuella lagstiftning som väntas bli antagen i Nigerias nationalförsamling under året. Lagen kan leda till att det blir olagligt att tillhöra en gayorganisation, läsa gaylitteratur, se filmer med gaytema, besöka gaysajter på nätet, och umgås med två eller fler homosexuella samtidigt. Lagen kommer även att förbjuda samkönade äktenskap. Att bryta mot lagen föreslås ge upp till fem års fängelse.
Sexuella kontakter mellan samkönade är redan förbjudet i Nigeria och kan ge dödsstraff i de muslimska delarna av landet och fängelse i de kristna delarna.

Trettioåtta anglikanska primater kommer att träffas i Tanzania i februari. Akinola och andra afrikaner (med undantag av de sydafrikanska ledarna) har meddelat att de kommer att frysa ut Jefferts Schori, och de nigerianska, tanzanianska och andra afrikanska kyrkor har meddelat att de säger upp bekantskapen med den episkopala kyrkan. Williams är mycket nedslagen och fruktar att han inte kommer att kunna hålla ihop kyrkan längre.

De anglikanska kyrkorna har totalt 77 miljoner medlemmar, varav mer än 15 miljoner bor i Nigeria. 26 miljoner lever i England, 8 miljoner i Uganda, 5 miljoner i Sudan, 4 miljoner i Australien, 2,5 miljoner i Kenya, 2,4 miljoner i USA, 2 miljoner i Tanzania, 800 000 i Kanada och en halv miljon i Nya Zeeland. Dessutom finns mindre församlingar över hela världen, också i Finland.

Källor:
Beliefnet (17.12.06): Episcopal Split Accelerates as Va. Parishes Vote to Leave
Karl af Hällström (18.12.06): Kyrkosplittringen är ett faktum
Pink News (20.12.06): Gay community refuses to hold burden over Anglican split
Jerry S. Maneker (28.12.06): More on the Episcopal Church
The Washington Post (4.1.07): Episcopal Churches' Breakaway in Va. Evolved Over 30 Years
QX.se (5.1.07): Anglikanerna i USA splittrade
365gay (7.1.07): May Be Too Late To Prevent Breakup Anglican Leader Says
Pink News (8.1.07): Williams fears Anglican church could split
The Christian Science Monitor (8.1.07): An African archbishop finds common ground in Virginia
Africast (12.1.07): Africa snubs US pro-gay priest

Anonym syndakommentar

Det var en anonym kommentator på bloggen.fi som kom med följande fundering angående föregående inlägg:

Hmmm....som präst borde man väl kunna kalla synd för synd? Och de tycker int ja att du gör nu!

Jag kom med följande svar:

Kommentaren är fegt anonym, och kommer alltså att bli raderad (se min profil). Men för att glädja dig kan jag ändå konstatera: DET ÄR EN GROV SYND ATT FÖRDÖMA FOLK FÖR ATT DE ÄR SÅDANA SOM GUD HAR SKAPAT DEM, oberoende om man hittar någon bibelvers att misstolka som stöd för sin svinaktighet! (Nöjd nu?) Se vidare "Hbt-bibeln" i länkarna till höger.

Sedan raderade jag kommentaren.

Nyberg svarar Förars

Jan-Erik Nyberg blev intervjuad i JT 27.12.06, och Joakim Förars skällde ner honom i en insändare i samma tidning 8.1.07. Nu har Nyberg besvarat kritiken (JT 10.1.07).
Nyberg konstaterar att han, förutom att han är präst och familjerådgivare, nu i vår avlägger en yrkeshögskolexamen som sexualterapeut. Han tänker dock inte ge sig in på ytterligare diskussioner med Förars, vilket säkert är vist. Nyberg skriver vidare:

Jag försöker få tag på logiken i Förars och hans auktoriteters resonemang: den centrala tanken är att se homosexualiteten som en synd. När någon har lyckats uppvisa ett positivt behandlingsresultat i form av förändrad sexuell läggning är det därför rätt att kräva att det skall lyckas för alla. De som inte "lyckas" med det skall enligt Förars åsikt stämplas som obotfärdiga syndare. [...] Som stöd för syndstämpeln plockar Förars liksom så många andra ut en enda vers ur den mosaiska rituella lagen. Med vilken rätt struntar han i de mängder av andra påbud som finns i tredje Mosebok, är inte de också Guds ord? [...] Påståendet att ingenting i de ny- och gammaltestamentliga texterna talar om homosexuell promiskuitet är iögonenfallande för den som läst t.ex. Romarbrevets första kapitel.

Så kommenterar Nyberg de undersökningar som Förars stöder sig på. Han anser att de är föråldrade och starkt ifrågasatta och att fakta hur som helst kan tolkas på olika sätt beroende på deras sammanhang. Nyberg hänvisar till nyare undersökningar* som har gjorts i Sverige, ett samhälle som är betydligt närmare vår situation än Australien där Förars' undersökning gjordes. Dessa visar att barn till samkönade föräldrar klarar sig lika bra eller bättre än "normgruppen".

I ljuset av ovanstående behöver vi fråga oss: finns det någon annan faktor som påverkar de barns välmående som Förars berättar att Sarantakos undersökt? Hur har resultatet vägts mot andra betydelsefulla riskfaktorer för barns välmående? Vad berättar en jämförelse av skolvitsord om barns och ungas välmående? Ställ resultatet i relation till hur barn i alkoholiserade eller våldsamma eller ensamförsörjarfamiljer mår. En undersökning som behandlar lärares uttalanden som objektiva fakta kan inte betraktas som seriös. Lika lite Förars tendens att härleda alla tolkningar av resultaten till homosexualiteten. I vetenskapliga sammanhang får vi lov att vara mera nogräknade med argumentationen.
[...] De täta partnerbytena är tyvärr vanliga i den moderna västerländska livsstilen. Många homosexuella i krisstadiet experimenterar med olika relationer för att komma underfund med sig själv. Att barnen lider av detta är helt klart och bör uppmärksammas. Men de flesta, 40-60% av de homosexuella männen, och 75% av kvinnorna lever, enligt de skandinaviska och internationella undersökningar som Lena Nilsson Schönnesson och Axel Brattberg refererar till, i fasta parrelationer.

Så tar Nyberg ännu upp kyrkans roll i detta. Kyrkans bekräftelse av stabila parförhållanden (också homosexuella sådana) vore viktig för barnen och deras välmående. Att Förars ger intrycket att det är endast den linje som han företräder som är i enlighet med kyrkans lära är för Nyberg en källa till besvikelse.

Kyrkan har upprepade gånger både tagit ställning till och förändrat sin inställning till olika mänskliga aktiviteter och företeelser. Det är kyrkans uppgift. På sexualitetens område har frågorna under det senaste seklet handlat om bl.a. preventivmedel, skilsmässa och inställningen till sexuella minoriteter. Men att som Förars på förhand bestämma hur kyrkans skall ta ställning är att ställa sig utanför de ramar som kyrkan är kallad att leva i.

Jag kan bara än en gång tacka Nanne Nyberg för en direkt lysande text!

*De undersökningar som Nyberg hänvisar till är "Barn i homosexuella familjer", sammanfattad av Lena Nilsson Schönnesson och Axel Brattberg i boken Sexologi (Liber 2002) samt publicerade i "Betänkande av kommittén om barn i homosexuella familjer" (SOU 2001:10).

Ours is a world ...

... of nuclear giants and ethical infants. We know more about war than we know about peace, more about killing than we know about living.

- Omar N. Bradley
as quoted on the Hunger Site

Jag kommer i Pravda ...

... alltså programmet på Radio X3M, inte den ryska tidningen.

Redaktör Sebastian Bergholm intervjuade mig nyss, och klipper säkert ihop någonting intressant. ;-)

Sändningstiden är enligt uppgift inkommande tisdag 16 januari kl 13.05. Lyssna då och kommentera sedan!

Veckans anekdot: Se dig!

När jag för några år sedan låg inne på sjukhus i flera omgångar, sammanlagt ca fem veckor under en vårtermin, måste jag emellanåt ta till galghumorn för att klara mig.

Ett exempel är att jag råkade ut för upprepade rektoskopier - de körde alltså upp en kamera i ändan på mig. Inte särskilt behagligt, men dock bättre än den gastroskopi som jag senare har fått genomlida.
Hur som helst, jag konstaterade åt någon besökare att om någon hädanefter säger till mig: "Se dig i reven!" så kan jag svara: "Det har jag redan gjort; vill du se videon?"

Visserligen var det något speciellt att se sitt inre på en TV-skärm, men någon videoinspelning gjordes ändå de facto inte...

Millä ajattelemme?

Lainaan viimekesäisen isoseni Linuksen blogia, joka puolestaan lainaa Hesarin sinkkuilmoitusta (tosin en ole ihan vakuuttunut ilmoituksen aitoudesta - mutta hällä väliä, hyvä juttuhan se kumminkin on!):

"MUSTA SINKKUTYTTÖ etsii miehistä seuraa, etninen puoli merkityksetön. Olen kiltti tyttö ja RAKASTAN leikkiä ja pelailla. Rakastan myös pitkiä kävelyitä metsissä, ajelua autollasi, metsästys-, kalastus- ja telttailuretkiä, mukavia talvi-iltoja nuotion äärellä lepäillen. Kynttiläillalliset saavat minut syömään kädestäsi. Kun tulet töistä olen etuovella vastassa, päälläni ainoastaan se minkä luonto minulle antoi. Soita (xxx) 875-6420 ja kysy Daisya, Minä odotan...."

Yli 15.000 miestä löysivät itsensä puhumasta Helsingin Eläinsuojeluyhdistyksen kanssa 8-viikkoisesta mustasta labradorinnoutajasta.

Heti huomaa millä ruumiinosalla me jätkät ajattelemme...

Att leka "hänga Saddam"

Att barns lekar påverkas av det som de har upplevt eller sett på TV är känt sedan länge. Barn i krigszoner leker krig, barn i kärnfamiljer leker mamma-pappa-barn osv. Jag minns att SVT:s s.k. "julkalender" för några år sedan innehöll ett par killar som i stort sett i varje avsnitt busade med att den ena skruttade ihop den andras glasögon. Det ledde till att barnen skruttade ihop varandras glasögon också - med dyra räkningar för föräldrarna som följd. Samt naturligtvis utbrett missnöje med programmakarna.

Nu har videon av Saddam Husseins avrättning enligt uppgift lett till åtminstone åtta barns död genom att de har lekt hängning. Ann-Sofi Storbacka kommenterar denna tragik på Prästbloggen.

Grattis, Erkki!

Borgåbladets chefredaktör Jan-Erik Andelin (som ibland kommenterar här på bloggen under signaturen Erkki) har fått Kyrkans informationspris 2006. Nyheten med motiveringar finns på Kyrklig tidningstjänst, och också Bbl kommenterar naturligtvis.

Priset har utdelats sedan år 1975, och som exempel på tidigare mottagare plockar jag självsvåldigt redaktör Tapani Ruokanen (1982), docent Martti Lindqvist (1985), chefredaktör, pastor Olli Valtonen (1987), redaktör Hannu Taanila (1996) och redaktör Stig Kankkonen (1999).
Det känns en smula ironiskt ur Gemenskapsrörelsens synpunkt att Martti Lindqvist, en av rörelsens viktiga stöttepelare - och för den delen Erkki själv som medlem i rörelsen - har fått samma pris som mörkermannen Stig Kankkonen. Det skedde dock innan Kankkonen lämnade Hufvudstadsbladet för Kyrkpressen och visade sitt verkliga skinn, så prisjuryn kan vara förlåten för det som med facit i hand var ett misstag.

Gayness is natural

In the Times (Jan 3, 2007), I came across an interesting article called Birds do it, bees do it … The article deals partly with an exhibition in the Museum of Natural History in Oslo, Norway and partly with a book by Bruce Bagemihl. Both the book and the exhibition show that homosexuality is NOT a ”crime against nature” or such, but does, in fact, occur in very many instances in the animal kingdom as well as among humans.

[The exhibition] shows that homosexuality — far from being unnatural — is actually rampant in the animal world. Against Nature? is the first exhibition in the world dedicated to gay animals, claims Petter Bockman, its […] scientific adviser […].
The facts have been staring scientists in the face for years, Bockman says, as he stands in front of the gay giraffes. “It’s fairly easy to see because the giraffe’s sex organs are not what you’d call modest.” The problem, he contends, is that when researchers are confronted by such behaviour, they choose to ignore it. They claim it is irrelevant to their work, or fear ridicule or the loss of their grants if they draw attention to it. They prefer to describe two animals of the same sex frolicking with each other as “competition, a form of greeting, ritualised combat, things like that — even when we are talking full anal intercourse with ejaculation”.
The taboo was finally broken in 1999 when Bruce Bagemihl, a gay biologist at the University of Wisconsin, published a book entitled Biological Exuberance: Animal Homosexuality and Natural Diversity.
Bagemihl had scoured every scientific journal and paper he could lay his hands on for references to homosexuality in animals. Tucked away at the end of long and erudite texts, or consigned to footnotes and appendices, he found that homosexuality had been observed in no fewer than 1,500 species, and well documented in 500 of them. The earliest mention of animal homosexuality probably came 2,300 years ago when Aristotle described two female hyenas cavorting with each other.
Bagemihl’s book provided the inspiration for this exhibition, and any notion that homosexuality is a uniquely human trait is quickly disposed of. You are greeted by a pair of swans — the very symbols of romantic love — who turn out to be a female couple. “Up to a fifth of all pairs are all male or all female,” reads the accompanying text.
Then you come to the photograph of the whales “penis fencing” […]. Some of the male whales meet year after year, says Bockman, while their relations with females are fleeting at best.
A model — the one that invariably draws most giggles from the exhibition’s younger visitors — shows a male Amazonian river dolphin penetrating another’s blowhole. “This is the only example of nasal sex we have in nature,” Brockman observes.
Up to a fifth of all king penguin couples kept in captivity are gay, we learn from a display of stuffed penguins wearing pink scarves. Hooded seagulls, sea otters, fish, kangaroos, fruit bats, blue jays, storks, pine martens and owls make guest appearances. So does the lowly hedgehog (ouch).
Male and female bighorn sheep apparently unite during the rutting season, but the rest of the year the males stick together and homosexuality flourishes. “The females are boring. Only the males do it,” says Brockman. Insects, spiders, molluscs, crustaceans — they’re all at it. There is an 1896 sketch of two male scarab beetles enjoying each other. There are even gay gutworms; we know that, Brockman says, because “they have sex organs and since they are translucent, it’s easy to find out what sex they are”.
Round a corner and you are confronted by a photograph of two female bonobo chimpanzees lovingly rubbing their swollen genitalia against each other while their offspring look on. “Their whole life revolves around sex,” Brockman explains with his trademark enthusiasm. “They will throw themselves into group sex and gender doesn’t seem to be relevant. Even children will give a helping hand.” […]
As with humans, the homosexual partnerships of some animals are often for life, not fleeting dalliances. Male flamingoes, swans and other birds will sometimes have one-night stands with females to produce eggs, then chase off the mother and rear the offspring with another male. […]
There is also, prominently displayed, a quotation from Magnus Enquist, a professor of ethology at Stockholm University: “There are things that are more contrary to nature than homosexuality, things humans alone do — such as having religion or sleeping in pyjamas.”

Förars mot Nyberg

Teol.mag. Joakim Förars reagerar - inte helt oväntat - negativt på den JT-intervju (27.12.06) med Jan-Erik Nyberg som jag kommenterade tidigare. Förars har förekommit här på bloggen förr, här och här, och i en insändare i dagens JT (8.1.07) kommer han med en bredsida mot Nyberg. Jag får än en gång tacka mina nordösterbottniska sagesmän för informationen!

Liberala präster är ivriga att hoppa på trendiga ideologier och låna ut sitt goda namn åt värderingar som står i motsats till kyrkans lära. Här har Nyberg haft så bråttom att han uppträder som expert utan att ta reda på fakta, trots att de i detta fall är lättillgängliga. [...] Partnerbyten - som bland homosexuella är oerhört vanliga - är ofta en svår upplevelse för barnen.

Man får ju tacka Förars för att han anser att liberala präster har ett gott namn, förstås, men i övrigt är hans insändare nog bisarr. T.ex. motiverar han inte sin åsikt om de "oerhört vanliga" partnerbytena bland homosexuella. Annars kommer han med hänvisningar till en hel del undersökningar, och kastar en (medvetet) imponerande mängd siffror omkring sig, men de verkar vara tendentiösa. Trofim Denisovitj Lysenko citerar han ingenstans, men följande passus är avslöjande:

Den medicinska kunskapen innefattar rön som visar att förändringsterapi fungerar, vilket även bekräftats av forskare som är starkt pro-gay [...]

Slutsats alltså att det i allmänhet är anti-gay-forskare som kommer till dessa rön. Av vilket värde är då detta, frågar man sig. De bibelhänvisningar som avslutar insändaren är väl nog hans egentliga ärende.

Förars och hans gelikar har läst Bibeln (bokstavligt) och söker sedan efter något att berättiga sina idéer med. Det är alltså det rakt motsatta till vad de anklagar oss liberaler för. Men skillnaden blir just den: De vill anpassa verkligheten till idéerna, medan vi vill anpassa idéerna till verkligheten. Vilketdera som är bättre får läsaren bedöma.

Regnbågsforell?

Tack till Pam's House Blend.

Gudstjänsten: Ordinarium och proprium

Gudstjänsten består av delar som alltid är de samma och sådana som varierar med kyrkoårets olika tider, ja, t.o.m. från söndag till söndag. De förstnämnda kallas ordinarium och de senare proprium.

Den romerska mässans ordinarium - som vi i den lutherska kyrkan också har övertagit - består av fem delar: Kyrie, Gloria, Credo, Sanctus och Agnus Dei. Dessa är märkta med gult i innehållsförteckningen och kommenteras separat i egna inlägg. Ibland räknar man med Benedictus som en separat del, men oftast ingår det i Sanctus. Detta ordinarium är alltså mässans stomme. Det syns också i många tonsatta mässor, som består just av dessa fem satser.

Propriet, å sin sida, är texter, böner, psalmer och annat som byter från gudstjänst till gudstjänst. Evangelieboken består till stor del av propriedelar.

Hbt-bibeln: Petrus (Apg 10-11)

Många kristna i nytestamentlig tid ansåg att ingenting kunde vara mer motbjudande och mot Guds vilja än att behandla hedningar, alltså icke-judar, som jämlika, umgås med dem och (hemska tanke) äta tillsammans med dem. Inställningen var föraktfull och fördömande.
I en uppenbarelse visade Gud för Petrus att den attityden var orätt. Petrus blev strax därpå inbjuden att predika för romare, och genom hans predikan kom de till tro. Detta bekräftade för både Petrus och andra kristna ledare att Gud verkligen hade rivit skiljemuren och att alla var ett i Kristus. Berättelsen om detta finns i Apg 10-11.

Inte gör väl vi kristna samma misstag om igen genom vår attityd mot homosexuella?

Benny Hinn

Benny Hinn är en TV-evangelist som föddes 1952 i Israel av palestinska föräldrar, flyttade till Kanada och nu är verksam i USA. Han har genom sina böcker haft en del inflytande på karismatiska och frikyrkliga kretsar också i Finland. Han har kommit med en hel del uppmärksammade profetior om olika saker: Fidel Castro skulle dö under 1990-talet, alla homosexuella skulle gå under i eld 1994 eller 1995 och en stor jordbävning skulle förstöra stora delar av den amerikanska östkusten under 1990-talet. Jag har inget minne av att ha läst sådant i nyheterna.
Problemet med honom är att de helanden som han uppges ha utfört är mycket omdiskuterade och att han får kritik (förutom för sin teologi och sina felaktiga profetior) för den jetsettande livsstil som han för med de medel som samlas in till hans verksamhet. Det senaste är att han i slutet av förra året ville köpa sig ett nytt jetplan för att kunna sprida budskapet runt världen, och därför ville att 6.000 av hans donatorer skulle hosta upp 1.000$ var, vilket skulle täcka handpengen på 6.000.000$. Dock blir det en del kvar att betala på de 30.000.000$ som planet kostar.
Detta skriver Wikipedia samt ett antal bloggare, bl.a. Pam’s House Blend.

Ska man lyssna på en sådan person? Det måste väl var och en själv avgöra.

"Homoudesta voi parantua!"

Homous on leimattu erilaisin perustein mm. synniksi, rikokseksi ja sairaudeksi. Homous on monilla tahoilla määritelty ei-toivottavaksi asiaksi, josta pitäisi päästä eroon - "parantua". Nykytietämyksen valossa ihmisen seksuaalinen suuntautuminen ei kuitenkaan ole kovin muuttuvaa lajia. Yhtenä esimerkkinä "parantumisesta" ovat "eheytysterapiat" ja "eheytyshoidot". Esimerkiksi "eheytymisen" puolesta puhuva Aslan ry katsoo ihmisen olevan "rikkinäinen", jos tämän maailma ei ole täysin perinteiseen heteroseksistiseen mallin mukainen. "Eheyttäminen" muistuttaa monilta osin mm. sotavankeihin käytettyä aivopesustrategiaa.

Aivopesussa pyritään hävittämään "vanha minä" ja tuomaan tilalle "uusi minä". Ensin "vanha minä" nujerretaan esimerkiksi vetoamalla vahvasti tunteisiin mm. entisen maailmankuvan huonoudesta. Siitä seuraa lopulta aivopestävän periksi antaminen ja uuteen oppiin sopeutuminen. Sen jälkeen syötetään uusi käsitys itsestä ja ympäröivästä todellisuudesta. Entistä maailmankuvaa vähätellään ja uutta aletaan tuoda myönteisessä valossa esiin. Myös uhkailua voidaan käyttää. Lopulta "uusi minä" vakiinnutetaan. Entistä maailmankuvaa vähätellään ja uutta tuodaan entistä voimakkaammin esille myönteisessä valossa. Samalla aivopesty sidotaan vahvasti uuden maailmankuvan tuojiin, osaksi sen näkemää järjestelmää.

"Eheytyshoidoissa" homous tuodaan esille pahana asiana ja ohjataan ihminen torjumaan omaa homouttaan. Jos joku saadaan uskomaan, että jokin piirre itsessä on väärin, niin kyllähän esimerkiksi sen piirteen itsessään pystyy jotenkin torjumaan. Eri asia on, että onko tuollaisen "aivopesun" jälkeen henkisesti enää eheä ihminen ollenkaan. Tuskinpa suurin osa mielen kanssa tekemissä olevista lääkäreistä moisia hoitoja hyväksyisi. Varmasti "voimakas motivaatio seksuaalisuuden muutokseen" on Aslan ry:n piiriin hakeutuvilla olemassa, mutta motivaatio tuskin kumpuaa homoudesta sinänsä, vaan ympäristön paineista - ja halusta olla rikkomatta Jumalaa vastaan (vaikka homous on vain tulkittu tällaiseksi asiaksi).

Ihmisillä on erilaisia maailmankatsomuksia. Jokaisella on oikeus henkilökohtaiseen uskoonsa. Joskus uskoon tuleminen saattaa helpottaa, jos on vaikeaa. Uskomisessa ei ole mitään pahaa - tietenkään. Elämälle löytyy uusi sisältö ja asia, johon luottaa. Usko yleensä antaa toivoa. Tätä on helppo käyttää ihmisen ohjailuun esimerkiksi uhkailemalla: On ihminen, jolla on halu uskoa, mutta tällaiselle ihmiselle tehdään selväksi se, että uskonsa ei ole aitoa ja tarpeeksi vahvaa, jos on homo eikä muutu. Uskon ja homouden välille on näin rakennettu Raamatun tulkinnan perusteella sovittamaton ristiriita. Ihminen pakotetaan valintatilanteeseen.

Juuri "eheytyvän" uskon heikkoudella pelottelemisella "apua" haluava tukeutuu entistä tiukemmin "eheytymiseen". Jotkut syystä tai toisesta ahdistuksen vallassa elävät saattavat tarttua tällaiseen "pakotiehen" - varsinkin jos ympäristö on ollut homovastainen ja oma identiteetti on niin voimakkaasti tuomittu, että itse uskoo, että homous on väärin ja syynä vaikeaan tilaan. Silloinhan on niin helppo nimetä homous kaikkien ongelmien aiheuttajaksi. Sillä tavoin saadaan ahtaalla oleva ihminen kieltämään osa minuudestaan. Uskonnollisen yhteisön voima on yllättävän vahva.

Aslan ry:n viestinnässä leimataan jatkuvasti homosuhteita erittäin negatiivisesti. Homous leimataan luonnottomaksi, luomisjärjestyksen vastaiseksi, tunne-elämän rikkinäisyydeksi ja jopa ei-biologiseksi. Homosuhteita arvioidaan lähinnä riippuvuus- ja seksisuhteiksi. Lisäksi hyvin voimakkaasti tuodaan esiin näkemys, että homoseksuaalisuus olisi jotenkin sidoksissa lapsuudenajan negatiivisiin kokemuksiin ja vääristyneeseen suhteeseen vanhempiin ja kavereihin. Näkemysten vakuutena käytetään asiallisilta kuulostavia lähteitä. Näiden ohella vähätellään myös homojen määrää.

Muistetaan toki, että aikanaan myös vasenkätisyyteen on suhtauduttu torjuvasti ja sitä on pidetty "luonnottomana" ja jopa paholaisen aikaansaannoksena. Vasenkätisyyden syitä on myös aikanaan pohdittu ja mietitty - samoin kuin nykyään pohditaan sitä, mistä homous aiheutuu. Ja vasenkätisiä ollaan rangaistuksen uhalla estetty käyttämästä vasenta kättään esimerkiksi kirjoittamiseen. Nämä ovat sitten joutuneet käyttämään oikeaa kättään - enemmän tai vähemmän menestyksekkäästi.

- Sami Mollgren
artikkelissa Homo FAQ -
´usein esitettyjä kysymyksiä´ homoista ja homoseksuaalisuudesta

Zapiro

Tack till Tor Billgren på Antigayretorik för bilden. Han har fler exempel...

Hbt-bibeln: Slaveri (2Mos 21:20-32 m.fl.)

När abolitionisterna på 1800-talet krävde att slaveriet skulle avskaffas, svarade deras motståndare med att Bibeln är för slaveri. Slavarna skall behandlas rättvist, men slaveriet som sådant är det enligt Bibeln inget fel på. Detta kommer fram i många olika delar av Bibeln, både i Gamla och Nya testamentet. Och slavägarna hade rätt. Bibeln talar inte mot slaveriet, om man ”läser som det står”.
Några exempel (bland många) är 2Mos 20:17, 21:20-32; 3Mos 25:39-46; Ords 17:2; Syr 33:25-32; 1Kor 7:21f.
Ändå är det väl få som idag skulle tala för slaveriets berättigande eller dess återinförande. Högre bibliska principer om kärleken till nästan, alla människors lika värde inför Gud o.s.v. har undanträngt bokstavlig bibelläsning på denna punkt.

Varför kan man då inte se att samma bör gälla homosexuella handlingar och homosexuell läggning? Dessa handlingar nämns i fördömande ordalag på några ställen i Bibeln - men på betydligt färre ställen än de som tar slaveriet för givet som en gudagiven ordning. Också här bör vi se till de högre principer som gäller för oss som kristna.

Vi kan alltså räkna med att den som hänvisar till Bibeln för att fördöma eller förbjuda homosexualitet logiskt sett bör vara förespråkare för slaveri. Om han inte är det bör han förklara denna diskrepans.

Viikon anekdootti: Seksikeskustelu piispan kanssa

1990-luvun alkupuolella tapasin vastavalmistuneen opiskelutoverin. Hän oli työskennellyt lentoemäntänä ja opiskellut työn ohessa. Nyt hän oli anonut pappisvihkimystä Kuopion hiippakunnasta.

Pappisvihkimystä edeltää aina keskusteluja piispan ja tuomiokapitulin muiden jäsenten kanssa. Niinpä tuore maisteri puhui erään asessorin kanssa, joka hänen työhistoriaansa viitaten kysyi: "Oletko seksuaalisesti antelias?" Maisteri ei tiennyt minne katsoa jä vielä vähemmän mitä ajatella. Hän päätti kuitenkin että jatkaisi vihkimyskoulutusta, mutta että mikäli piispakin kysyisi samaa, homma jäisi siihen.

Tuli piispan keskustelun aika. Piispa Wille Riekkinen ei ottanut kysymystä esille. Kun maisteri sitten lopulta itse kysyi, eikö hänen seksuaalisesta käyttäytymisestään keskustella, piispa totesi ykskantaan: "Se ei minua kiinnosta!"

Maisteri antoi ilolla viisaan Wille-piispan vihkiä hänet papiksi.

A Simple History Lesson from Faith In America

Religion and faith are unique and powerful forces within almost every society.
Historically, religion has helped bring an end to slavery. It has helped promote racial integration, equal rights for women, and equal rights for gays and lesbians. It has motivated individuals to generate support services for those in society who need uplifting — the poor, the sick, the hurting, and the downtroden.

A simple history lesson shows that unfortunately, certain religious teachings also have been used to justify human slavery, racial segregation, oppression of women and discrimination against homosexual men and women.
We can see clearly how religious teachings have been used in the United States to justify prejudice and discrimination against minorities.
We can look back at the words recorded in those dark chapters in our history and the evidence is undeniable:

"[Slavery] was established by decree of Almighty God... it is sanctioned in the Bible, in both Testaments, from Genesis to Revelation... it has existed in all ages, has been found among the people of the highest civilization, and in nations of the highest proficiency in the arts."
—Jefferson Davis, President of the Confederate States of America.

"The right of holding slaves is clearly established in the Holy Scriptures, both by precept and example."
—Rev. R. Furman, D.D., Baptist, of South Carolina

"Who demand the ballot for woman? They are not the lovers of God, nor are they believers in Christ, as a class. There may be exceptions, but the majority prefer an infidel's cheer to the favor of God and the love of the Christian community. It is because of this tendency that the majority of those who contend for the ballot for woman cut loose from the legislation of Heaven, from the enjoyments of home, and drift to infidelity and ruin."
— Justin Fulton, 1869, in opposition to women's right to vote.

"Almighty God created the races white, black, yellow, malay and red, and he placed them on separate continents. And but for the interference with his arrangement there would be no cause for such marriages."
— Statement by Virginia trial judge in 1959 case that led to 1967 U.S. Supreme Court striking down laws in 16 states that prohibited interracial marriage.

It is difficult to imagine that less than 30 years ago in over 15 states one of today's leading conservative Supreme Court Justices, Clarence Thomas, a black man, could have been charged with a felony for marrying his current wife, a white woman.
For the vast majority of Americans, this kind of discrimination, often justified with misguided religious teachings, would be unthinkable today.

Faith In America asks a simple question:
Is using religious teachings to deny equal rights to gay, lesbian, bisexual and transgender people any less wrong than using religious teaching to discriminate against people of color, against equality for women or against people of different cultures wanting to marry?
History has a way of imparting simple truths.

Religion-based bigotry — let's end it now and forever.

Kyrkan diskuterar homosexualitet

(Kyrklig tidningstjänst 4.1.2007) Ledningen för evangelisk-lutherska kyrkan i Finland inleder en diskussion om lagen om registrerat partnerskap och vilka följder partnerskapslagen har inom kyrkan. Biskoparna, representanter för stiften och för kyrkostyrelsens olika enheter och sakkunniga samlas till ett tredagars seminarium den 15-17 januari.
På seminariet i januari behandlar man homosexuella parrelationer utgående från synpunkter som grundar sig på bibeltolkningen, den kristna etiken och de diskussioner som förts i andra kyrkor. Den 28-29 november hålls ett nytt seminarium där man närmar sig frågan utgående från läkarvetenskapen, människosynen, själavården och lagstiftningen.
Seminariet är den lutherska kyrkans första breda diskussion om homosexualitet.

Båda seminarierna arrangeras av en arbetsgrupp som tillsatts av biskopsmötet. Arbetsgruppen har i uppgift att bereda biskopsmötets ställningstagande till vilka följder registrering av partnerskap har för kyrkan. Frågan har sin bakgrund i det uppdrag som kyrkomötet hösten 2003 gav biskopsmötet. Kyrkomötet beslöt då att be biskopsmötet utreda de teologiska och juridiska aspekterna på frågan om registrerat partnerskap. Arbetsgruppen ska avge sin beredning till biskopsmötet i slutet av 2008.

Frågor om homovigslar

“Om homosexuella får rätt till vigsel, hotar det äktenskapet. Och om äktenskapet hotas, hotas också grundvalen för både samhället och den kristna tron.” Argumentation av det här slaget stöter jag på emellanåt. Och den upphör aldrig att förvåna mig. Det enda i detta som jag ens lite kan hålla med är att äktenskapet är en viktig samhällelig institution.

Men för det första: På vilket sätt hotas det nuvarande äktenskapet av att också homosexuella får leva ut sin kärlek i ordnade förhållanden? Även om man anser att homosexualitet är av ondo, påverkas väl inte det heterosexuella äktenskapet? Kan någon förklara?
På Pam’s House Blend finns en videoklipp av den amerikanska politikern Angie Paccione som kommer med i mitt tycke goda argument, bl.a.:

"Divorce is a threat to marriage. [...] Infidelity is a threat to marriage. Domestic violence is a threat to marriage. Losing your job is a threat to marriage. Marriage is not a threat to marriage."

Och för det andra: Hur kommer det sig att äktenskapet ses som en grund för den kristna tron? Varför skulle en homovigsel hota kristendomen? Går inte kristendomen ut på att leva i gemenskap med Kristus? Hur skadar det då den kristne att någon annan väljer att registrera ett “syndigt” förhållande? Se den här nyheten från Storbritannien som exempel.
Eller är det kanske så att en registrering av homosexuella förhållanden gnavar på rötterna till den kristna ideologin? Men det är i så fall inte längre kristendom, utan kristdemokrati. Man kan vara både kristen och kristdemokrat, men det är två olika saker - den ena är en relation, den andra en ideologi. Detta har jag kommenterat för rätt länge sedan i inlägget There is no Christian ethics.

Material om kyrkan och hbt

Kyrkans forskningscentral har öppnat en omfattande sida med material om förhållandet mellan kyrkan och homosexualiteten och länkar till olika organisationer med intresse av frågan. Båda sidor kommer väl till tals. Detta sker eftersom kyrkomötet har initierat en diskussion om saken, och biskoparna har ett första seminarium om frågan 15-17.1.07.
Tyvärr är sidan bara på de två inhemska språken, och svenskan är som så ofta åter i off-side.

Sidan hittar du här. Kommentera den gärna, och skicka förbättringsförslag till den som upprätthåller den! På så sätt kan vi påverka kyrkans ställningstagande i frågan. Jag har åtminstone redan märkt något som saknas.

Frågespalten XII: Luther och homosexualiteten

Jag fick följande fråga:

”Du skriver på din blogg att du är luthersk präst och jag undrar om dina åsikter är lutherska, följer du vad som sägs i de lutherska bekännelseskrifterna? Vad säger Luther om bl.a homosexualitet?”

Vad jag förstår nämns homosexualitet ingenstans i bekännelseskrifterna. Och varför skulle den göra det - den frågan var inte aktuell på 1500-talet, utan helt andra frågor avhandlades då. Jag är dock ingen utpräglad Luther-expert, så jag kan missta mig. Om så är, hoppas jag att någon korrigerar min missuppfattning.
Luther var visserligen fundamentalist, men en mindre utpräglad sådan än dagens fundamentalister. Det innebär att vi av honom lär oss att det som bör stå som grund för vår tro är den heliga Skrift, som bör läsas genom “Jesus-glasögon”. Jesus är bibelns “kärna och stjärna”, säger Luther, men dagens fundamentalister har glömt denna princip och tolkar alla bibelställen som om de vore likvärdiga.
Eftersom Jesus är centrum i både Bibeln och tron, anser jag mig stå på solid luthersk grund i min bibeltolkning (se t.ex. inläggsserien Hbt-bibeln). För 500 år sedan skulle Luther inte ha hållit med om detta, det är helt klart, men vi lever inte för 500 år sedan, utan i en annan situation. Det är inte Luthers tolkningar utan principen bakom dem som är viktigast.

Raamatuntulkintakysymyksiä

Pitäisiköhän niille raamatuntulkitsijoille, joille Vanhan testamentin homokielto on tärkeä, lähettää seuraavansisältöinen kirje?

"Kun poltan alttarilla polttouhria, tiedän, että siitä syntyy Herralle mieluisa tuoksuva tuliuhri (3. Moos. 1:9). Ongelmana ovat naapurit. Heidän mielestään tuoksu ei ole mieluisa. Pitäisikö minun kirota heidät?
Haluaisin myydä tyttäreni orjaksi, mikä 2. Mooseksen kirjassa (21:7) hyväksytään. Mikä mielestäsi olisi sopiva hinta hänestä tämänhetkisten kurssien mukaan?
3. Mooseksen kirjassa (25:44) sanotaan, että voin omistaa orjia, sekä mies- että naispuolisia, sillä ehdolla että he ovat naapurikansojen edustajia. Eräs ystäväni on sitä mieltä, että tämä pätee virolaisiin, mutta ei ruotsalaisiin. Voisitko selventää? Miksi en saisi omistaa ruotsalaisia?
Minulla on naapuri, joka jatkuvasti työskentelee sapattina. 2. Mooseksen kirja (35:2) selkeästi määrää, että hänet olisi surmattava. Onko minulla moraalinen velvollisuus tappaa hänet itse?
Eräs ystäväni on sitä mieltä, että vaikka simpukoiden syöminen on iljetys (3. Moos. 11:10), se on kuitenkin vähemmän iljettävää kuin homoseksuaalisuus. Olen eri mieltä. Voisitko selventää tämän asian?
3. Mooseksen kirjan (21:20) mukaan en saa lähestyä Jumalan alttaria, jos minulla on näössä vikaa. Myönnän, että käytän lukulaseja. Pitääkö näköni olla virheetön, vai voiko tätä jotenkin kiertää?
Useimmat miespuoliset ystäväni antavat leikata hiuksensa, mukaan lukien myös ohimolta, vaikka tämä on ehdottomasti kielletty 3. Mooseksen kirjassa (19:27) Kuinka heidän tulisi kuolla?
Olen oppinut 3. Mooseksen kirjasta (11:6), että kuolleen sian koskettaminen tekee minusta saastaisen. Voinko kuitenkin pelata amerikkalaista jalkapalloa, jos käytän käsineitä?
Sedälläni on maatila. Hän rikkoo 3. Mooseksen kirjan lakia (19:19) kylvämällä samaan peltoon kahta eri siementä. Samoin hänen vaimonsa rikkoo käyttämällä vaatteita, joiden valmistuksessa on käytetty kahdenlaista kuitua (puuvilla-polyester-sekoitetta). Hän myös kiroilee paljon. Onko todellakin tarpeellista nähdä vaiva kutsua koko kaupungin väki kivittämään heitä (3. Moos. 24:10-16)? Emmekö voisi vain polttaa heidät perhepiirissä niin kuin teemme ihmisille, jotka makaavat puolisonsa perheenjäsenten kanssa (3. Moos 20:14)?
Tiedän, että olet tutkinut näitä asioita laajasti, joten olen varma, että osaat auttaa. Kiitos taas kerran, että muistutit meitä siitä, että Jumalan sana on ikuinen ja muuttumaton. Uskollinen kuulijasi ja palvova ihailijasi."

Prästbloggen

Min chef och kollega Martin (som alltså är en annan än signaturen Martin som brukar kommentera emellanåt) tipsade mig om Prästbloggen, som har öppnat i samband den kyrkliga podradion pod.fi. Det är prästerna Bo-Göran Åstrand (Jakobstad), Ann-Sofi Storbacka (Ingå), Mats Lindgård (ännu en Borgå-präst), Hilkka Olkinuora (Tammerfors) och Malin Lindblom (Kyrkslätt) som bloggar.

Detta är en rätt ny grej. Det första inlägget skrevs först på Luciadagen för några veckor sedan. Om än texterna inte är himlastormande och radikala, är de trevliga och tänkvärda. Prästbloggen är värd ett besök - och det ska bli intressant att se hur den utvecklas!

Gott nytt år!

Som nyårshälsning vill jag hänvisa er till en annan sådan, nämligen den som Jerry S. Maneker kommer med på sin blogg med det korta och koncisa namnet A Christian Voice for Lesbian, Gay, Bisexual, and Transgender Rights. Eller kanske det inte var så kort i alla fall...

Inte heller hans text är helt kort. Däremot är den läsvärd, även om jag inte håller med om precis varje detalj.

I hopp om att rättvisa, jämlikhet och kärlek ska öka i framtiden,
önskar jag alla mina läsare
GOTT OCH VÄLSIGNAT NYTT ÅR 2007!

Äktenskapsbegreppet

Vad är ett äktenskap?

Det är ett förbund mellan två personer som älskar varandra, som önskar leva tillsammans och tillsammans uppfostra de eventuella barn som Gud har gett dem. Detta förbund kan formellt se olika ut i olika samhällen, kulturer och tider, men tycks vara allmänmänskligt förekommande. Att en av äktenskapets funktioner är att ge trygghet åt makarnas barn, innebär inte att ett barnlöst äktenskap skulle vara ogiltigt.

Vad är då ett kristet äktenskap? Är det inte helt enkelt ett äktenskap där makarna önskar leva tillsammans med Gud, alltså ett äktenskap mellan kristna makar?

Vad finns det i äktenskapsbegreppet som gör att det vore omöjligt att utvidga praxis från att nu gälla endast heterosexuella par till att omfatta också homosexuell kärlek?

Saddam är hängd

Jaha, nu har de då hängt Saddam Hussein. Om någon förtjänar dödsstraff, är det förstås diktatorer och massmördare av hans kaliber.

Det är bara det att ingen förtjänar dödsstraff. Inte ens Saddam. Hans hängning var inte ett straff, utan en hämnd. Förståelig, men förkastlig.

Eftersom han nu är död, kommer dessutom alla de brott som han inte hann dömas för att förbli ouppklarade, eller åtminstone ofullständigt uppklarade. Så återstår det också att se vilka följder avrättningen får för säkerhetssituationen i Irak och arabvärlden i stort.

Att amerikanerna bidrog till dödsdomen är inte att förvåna, med tanke på deras presidents inhumana beteende som guvernör i Texas. Och europeernas (t.ex. Tuomiojas) protester klingade förstås för döva öron. Vi är väl allierade bara när vi gör som jänkarna vill.

Det nya året bådar inte gott...

Uppdatering: Andra bloggare som har kommenterat saken är Tor Billgren, Karin Långström Vinge, Pam Spaulding, Juhani Westman ...

Stjärntecknen och korsets tecken

I våra dagar stöter vi på horoskop och astrologi i en massa olika sammanhang. En del av horoskopen har ett klart underhållningssyfte och är inte ens menade att tas på allvar, medan andra är betydligt mer seriösa, åtminstone till sina pretentioner. Det som är gemensamt för dem är naturligtvis ändå att de i grunden är ren gallimatias som baserar sig på föräldrade och felaktiga bilder av verkligheten. Det har nämligen absolut ingen inverkan på oss vilket s.k. stjärntecken vi råkar vara födda i.
Om astrologin bara vore harmlös och innehållslös underhållning och tidsfördriv, kunde jag gott och väl ta upp andra ämnen. Nu är det ju ändå tyvärr så, att det finns allt fler i vårt samhälle som tar horoskopen på blodigt allvar – och dessutom inte bara i samhället i stort, utan också inom kyrkan. Naturligtvis ger oss religionsfrihetslagen rätt att tro på vad vi vill, men vi måste vara medvetna om vad som är kristet och vad som inte är det, och om att vissa trosföreställningar kan vara skadliga för oss antingen här i tiden eller i evigheten. Astrologin hör i båda fallen till den senare kategorin. Den är inte kristen och den är skadlig för vårt eviga väl.
Det finns många ställen i Bibeln som på sätt eller annat talar om astrologin. Ett exempel är följande. När Gud skapade himlakropparna på den fjärde skapelsedagen – enligt berättelsen i 1Mos 1 – sade han: På himlavalvet skall ljus bli till, och de skall skilja dagen från natten och utmärka högtider, dagar och år. De skall vara ljus på himlavalvet och lysa över jorden (vv. 14f). Det sägs alltså ingenting om att stjärnor, planeter eller andra himlakroppar skulle påverka våra liv på andra sätt än som ljuskällor eller tidsmätare.
Astrologin är alltså obiblisk och därmed icke-kristen. Den påverkar kanske inte direkt vårt eviga väl – enligt stilen att den som råkar läsa sitt horoskop i en kvällstidning automatiskt och obönhörligen hamnar i helvetet – men den påverkar oss nog indirekt.
Den som förlitar sig på astrologi och sysslar med stjärntydning, förlitar sig ju därmed inte fullt ut på Gud och hans Ord. Man grundar sitt liv inte på Skaparen utan på skapelsen och förfuskar därmed det evighetsarv som vi har fått genom Jesus Kristus och hans död på korset.

Det som är viktigt för oss är inte att veta under vilket stjärntecken vi är födda, utan att veta att det är under korsets tecken vi lever. Korsets tecken tecknades på vårt ansikte och vårt bröst den dag vi döptes och blev Kristi syskon och medarvingar. Det tomma korsets tecken, symbolen för uppståndelsen, kommer att stå på vår grav en gång för att visa vilket hopp vi har byggt vårt liv på. Korsets tecken gör prästen flera gånger i varje gudstjänst. Korsets tecken får vi på lutherskt vis välsigna oss med morgon och kväll. Korsets tecken får vi hälsa på vår Herre med då vi träder in i hans hus eller då vi deltar i hans nattvard.
Korsets tecken är en fysisk trosbekännelse. Vi bekänner för vår omvärld och påminner oss själva om vad Kristi kors betyder för oss personligen.
Vi lutheraner har varit alltför blyga att använda korstecknet, men till all lycka håller seden på att sprida sig på nytt. Den dag vi ser korsets tecken användas i vårt samhälle lika mycket som stjärntecknen, har vi kommit en bit på väg mot en värld där Gud och inte stjärnorna får råda.
Och det är helt klart att det är Gud som är den som är oss närmast av dessa båda alternativ.

Oetiskt att lova ”bota” homon

Jakobstads Tidning publicerade 27.12.06 en intervju med Jan-Erik Nyberg, terapeut och präst vid Pedersöre prosteris familjerådgivning. Intervjuare var Bengt Rönnback. Tyvärr finns intervjun inte på nätet – tack till Frank som skickade urklippet! Här följer ett par utdrag.

Det är oetiskt att lova att man kan ”bota” homosexualitet, säger [Nyberg. Han] tycker inte det är speciellt kristet att be Gud om att frälsa oss från vår personlighet. Så vitt han vet finns det i dag ingen medicinsk kunskap som bekräftar att det skulle gå att förändra människans sexuella läggning.
- Det finns visserligen människor som sägs ha blivit botade från homo- till heterosexualitet. Men här handlar det i de fall jag känner till inte om att ha blivit helad, utan snarare har den som genomgått behandlingen blivit avsexualiserad, det vill säga upphört att vara sexuellt aktiv i relationer. Och det är ett alternativ som en del människor, både homo- och heterosexuella väljer av egen fri vilja, eller av omständigheternas tvång.
Enligt Jan-Erik Nyberg är det ändå viktigt att människan lär sig acceptera sin sexuella läggning. Att i grunden bli godkänd som människa är en gåva, inte något vi förtjänar genom att utveckla en viss sorts personlighet. Som människor är vi i grunden accepterade av Gud trots att vi till och med kan vara giriga, dominanta eller så att säga ha ”fel” sexuell läggning.
Själva jämförelsen visar i sig att tanken på att homosexualitet skulle vara en synd är absurd, då homosexuella handlingar inte skadar någon annan. Men däremot kan girighet och maktbegär orsaka mycket ont för medmänniskan.
- Det är alltid lätt att peka ut en egenskap hos en grupp som vi ställer oss utanför. På så vis kan vi normalisera oss själva och fästa uppmärksamhet på en egenskap som vi inte själva råkar ha.
[…]
För Finlands evangelisk-lutherska kyrka [sic!] är frågan om inställningen till homosexualitet mycket aktuell. Kyrkomötet har beviljat medel för en stor utredning, som kommer att utgöra grunden för de beslut som skall fattas. Enligt Nyberg är det bra att många är med, diskuterar och fattar beslut i den här frågan. Det är inte bra om en liten elit kommer fram till något som inte har någon förankring på fältet.
Ett kort steg som har en bra förankring är bättre än ett långt som inte har det när vi på sikt vill förändra samhället.
- Ett argument mot parrelationer mellan människor av samma kön är att barn i dessa förhållanden skulle må sämre än andra barn. Men det finns inget som stöder ett sådant påstående, säger han. Tvärtom […] finns det undersökningar som visar att dessa barn mår lika bra som andra barn. Viktiga faktorer som hotar barns trygghet är den vanvård som är resultatet av till exempel alkoholmissbruk, familjevåld, föräldrarnas mentala problem.

Tack, Nanne, käre kollega, för dina tänkvärda tankar!

Veckans anekdot: Chockerande julhälsning

Hur skulle du reagera om du fick ett SMS av detta slag av någon som kan ha nyheter som förändrar din karriär? Detta kom på julaftonen av en tjänsteman på domkapitlet.

Ring inte till mig efter det jag berättar nu. Det är inget jag vill prata om över telefonen. / Vi kan prata om det senare. Men jag ville vara den första att berätta det för dig. Jag vill / nämligen inte att du ska höra det från andra. Jag vet att du blir ledsen, men jag är säker / på att vi kan prata ut om detta senare.... Bara lova mig att inte bli jättearg. / DET FINNS INGEN JULTOMTE men God Jul i alla fall.

Att läsa det här en ruta i taget på telefonen och vid varje / få en ruta till, gjorde spänningen närmast olidlig. Jag måste medge att fastän det var lustigt var uppladdningen så hård att klumpen i magen inte försvann på flera timmar...

I swore ...

... never to be silent whenever and wherever human beings endure suffering and humiliation. We must always take sides. Neutrality helps the oppressor, never the victim. Silence encourages the tormentor, never the tormented.

- Elie Wiesel
as quoted on God's Politics