Seminarieinledningar - exegetik del 2

Jag märker till min fasa att jag har lämnat något allvarligt på hälft här på bloggen. Det gäller seminariet Kirkon seminaarit rekisteröidyistä parisuhteista 2007 (Kyrkans seminarier om registrerade partnerskap 2007), vars första del hölls 15-17.1.07 och den andra hålls i november i år. Jag började referera semnarieinläggen på bloggen, men kom inte särskilt långt. Hög tid att fortsätta, alltså - åtminstone innan november kommer...

15.1.07 höll docent Kari Kuula (Kuopio) en inledning under rubriken Eksegetiikasta hermeneutiikkaan - homoseksuaalisuus raamattuteologisena kysymyksenä (Från exegetik till hermeneutik - homosexualiteten som en bibelteologisk fråga). Detta kommenterades av professorerna Antti Laato (Åbo) och Martti Nissinen (Helsingfors). Så långt refererade jag tidigare.
Sedan var det stiftsdekan Kai Peltonens (Esbo) tur. Hans inledning hade rubriken Homoseksuaalisuus ja raamatullisuus Suomen evankelis-luterilaisessa kirkossa (Homosexualitet och bibliskhet i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland). TD Riitta Särkiö (Lahtis) och stiftsdekan Kaarlo Kalliala (Åbo) kommenterade.

Peltonen sade bl.a.:

Om vi går in för att välsigna registrerade partnerskap och viga öppet homosexuella präster - Problem:
- Bibeln, Mose, Jesus och Paulus vore av annan åsikt.
- Bibeln menar inte vad den säger.
- Många aktiva påverkare inom kyrkan protesterade.
- Många präster och kantorer protesterade.
- Kyrkan finge problem i sina ekumeniska kontakter.
- Mången annan biblisk moralnorm finge omtolkas.
Understöd och förståelse:
- Den s.k. allmänna opinionen understödde, bl.a. unga vuxna.
- Kyrkan visade att den tar all vetenskaplig kunskap på allvar.
- Kyrkans samhälleliga och offentligträttsliga ställning bleve klarare.
- Den nya linjen ansåges vara konsekvent, t.ex. i förhållande till den förändrade inställningen till skilsmässa.
- Det visade att kyrkan ser varje människa som Guds avbild.

Bibeln är emot homosexualitet, liksom kyrkan traditionellt har varit (bl.a. biskoparnas uttalanden 1966 och 1984).
Frågan blir vad begreppet "biblisk" innebär. Tolkningen av bibeltexterna sker alltid i en viss historisk situation med vissa "glasögon".
Om "biblisk" innebär att allt skall vara enligt Bibelns uttryckliga föreskrifter, får kristna t.ex. inte äta blod - blodplättar hör inte till en kristen meny. Ingen kristen är helt biblisk i denna mening. Hos oss har "biblisk" fått en vidare betydelse av att Bibeln har en "anda", en "röd tråd" eller ett "centrum" kring vilket allt annat är uppbyggt. Problemet är att ingen av dessa "röda trådar" är entydiga. All "bibliskhet" är därför tros- och tolkningsbunden och förändras från generation till generation.
Man har betonat att varken Paulus eller GT:s författare visste något om homosexualitet i den form vi känner till den idag. Vi måste dock akta oss för alltför långt gående slutsatser, för vi kan inte veta vad t.ex. Paulus hade sagt om han hade vetat något som han inte visste. Därför är det säkrast att hålla oss till det som vi med säkerhet vet, nämligen att då homosexualitet omnämns i Bibeln, sker det i fördömande ton.
Hur gå vidare från detta?

Kristendomen, liksom alla religioner, erbjuder en världsåskådning som grundar sig på vissa postulat eller axiom - Guds existens, Guds handlande i skapelsen och i Jesus Kristus osv. När man utövar teologiskt tänkande skall man akta sig för att sätta teologisk "sanning" på postulatens plats. Teologier och teologer kan vara - och är ofta - i luven på varann, men kristendomen som religion, som tro på Gud och på Kristus, klarar sig ändå utmärkt. Det yttersta kristliga postulatet om Gud och Kristus står och faller inte med våra tankar om den mänskliga sexualiteten. Därför kan vi fundera på om Paulus och de andra bibelförfattarna hade andra än rent religiösa orsaker till att vara negativa till homosexualiteten.

Ett primitivt samhälle känner sig otryggt och hotat då den fortplantningspotential, som den är så beroende av, hotas av homosexuellt beteende. Och tvärtom - ju större, starkare och högre utvecklat ett samhälle är, desto lättare är det att s.a.s. tolerera ett fenomen som är skadligt för ett grundbehov. Homosexualiteten är inte längre något reellt hot mot (det västerländska) samhället.
Därmed behöver vi inte längre religiösa eller andra sekundärrationaliseringar för att legitimera vår inställning till homosexualiteten, utan bör använda vårt förnuft, vår empiriska kunskap och vår kärlek till nästan. Vi kan och får ansluta oss till de bibliska människornas gudstro, men vi behöver inte binda oss till den teologiska rationalisering som de använde för att utgående från sin egen världsbild lösa denna och andra etiska frågor. Så kan vi handla, inte för att vi inte skulle ta den kristna tron på allvar, utan just för att vi gör det. Tron var inte blind på Bibelns tid; den behöver inte vara det idag heller.

Efter det förut sagda kunde man fråga sig om sexualetiken (inkl. homosexualiteten) överhuvudtaget är en religiös och därmed teologisk fråga. Det finns ändå faktorer som talar för att teologin skall ha något att säga också om detta. På basen av vår lutherska bibelteologi kan man hävda att homoförbuden hör hemma i den föränderliga etiska sfären snarare än i den oföränderliga kyrkliga lärans sfär.
Ändå måste vi medge just när det gäller homosexualiteten att vi inte med teologins hjälp längre kan behärska hela världen, eftersom vi numera helt enkelt vet så mycket mer - ur teologins synvinkel kanske rent av för mycket.
Det förnuftsmässigt hållbara alternativet är att ta de olika kulturella och sociala funktioner samt deras varianter och förändringar som förekommit genom historien på allvar när det gäller homosexualiteten och förkastandet av den. Därmed kan vi granska homosexualiteten som ett fenomen som alltid och överallt har funnits bland människosläktet, som är skadligt för dess fortlevnad och expansion, men som är harmlöst för det moderna samhället. Mindre rationellt är att försöka "teologisera bort" fenomenet och därmed försöka få en rund kloss i ett fyrkantigt hål.
Om kyrkan erkänner att Bibeln och kyrkans traditionella synsätt är tids- och kulturbundet, kan hon förhoppningsvis få koncentrera sig på sin huvuduppgift. Om detta inte går, bör hon rakryggat stå bakom det skrivna ordet och med hänvisning till Bibeln förklara att homosexualiteten är emot Guds vilja. Redan Uppenbarelseboken (3:15-16) rekommenderar att man antingen skall vara varm eller kall, men inte avskyvärt ljum.

I sin kommentar till detta konstaterar Särkiö att Peltonen har sagt rakt ut sådant som man annars ofta hymlar med. Han påminner också om att homosexualiteten är en marginell fråga för kyrkan, om än inte för de av dess medlemmar som personligen är berörda. Peltonen jämför frågan om homosexualitet med den om kvinnliga präster, men Särkiö tycker att en annan jämförelse som han också gör är bättre, nämligen frågan om skilsmässa och vigning av frånskilda. I den frågan har vi blivit mycket mindre strikta, menar Särkiö. Hon frågar sig om det inte är så att den frågan berör så många finländska kristna, också konservativa och strikt tänkande, att det verkliga livet inte s.a.s. håller för att man skulle genomföra Bibelns strängaste ställningstaganden. Detta gäller också kyrkans anställda - fastän vi anser att trogna heterosexuella äktenskap är grundmodellen, finns det så många som av olika orsaker lever i andra modeller, att vi måste märka att det viktigaste hos en kyrkligt anställd inte är sexuallivet.
Kalliala lyfter fram en tanke av professor Jouko Martikainen, som menar att ekumenik är möjlig mellan dem som har en "meditativ bindning till bibeltexterna". Detta betyder enligt Kalliala att en kristen bibliskhet grundar sig på ett läsesätt, som kunde beskrivas som meditativt, bedjande eller skådande. Det läsaren mediterar är han redo att förbinda sig vid och leva enligt. Om vi diskuterar med tanken att vi alla har en "meditativ bindning till bibeltexterna", har vi möjlighet till en diskussion som ökar vår inbördes respekt och förståelse, i stället för att förstöra det lilla som är kvar.