Jag var med Antonia, 2 år, till sjukhuset idag. Hon hade skadat handleden och var gråtig också efter att vi på telefonjourens inrådan hade gett henne Panadol. Vi for därför till HVC-jouren på Borgå sjukhus för att se om det var något värre fel. Det var det inte. Tack och Lov!
Vi blev väl emottagna. Vi kom till jouren ca 20.20, och fick gå före kön till läkaren med tanke på att röntgenavdelningen stänger 20.30. Läkaren granskade handen och armen och konstaterade att inget var brutet, så sist och slutligen behövdes ingen röntgen, men det var omtänksamt av dem att göra så i alla fall. Vi fick ett recept på smärtstillande medel, och nu sover flickan lugnt. Tack till alla! Men det var inte det som var poängen med detta inlägg. Läkaren var finskspråkig och ville inte själv tala svenska med mig (men gjorde det nog med Antonia), men hade ändå inget emot att jag talade svenska. Och det var lika bra. Även om jag talar en i det närmaste fullkomlig finska, har studerat på det språket och ofta använder det i jobbet, skar mina finskakunskaper ihop i den stressade situation när min dotter led. Jag hittade helt enkelt inte ord när jag skulle beskriva vad som hade hänt, utan måste byta till svenska.
Jag bara funderar: om jag, som kan språket och själv var fullt frisk, råkade ut för en språklig blackout av det slaget - hur skall det då inte vara för sjuka människor, som av någon orsak brukar flockas till ett sjukhus? Hur är det med barn som inte ännu har lärt sig andra språk eller gamla som har hunnit glömma dem? Detta visar än en gång för mig hur viktigt det är med vård på det egna modersmålet!
Vi blev väl emottagna. Vi kom till jouren ca 20.20, och fick gå före kön till läkaren med tanke på att röntgenavdelningen stänger 20.30. Läkaren granskade handen och armen och konstaterade att inget var brutet, så sist och slutligen behövdes ingen röntgen, men det var omtänksamt av dem att göra så i alla fall. Vi fick ett recept på smärtstillande medel, och nu sover flickan lugnt. Tack till alla! Men det var inte det som var poängen med detta inlägg. Läkaren var finskspråkig och ville inte själv tala svenska med mig (men gjorde det nog med Antonia), men hade ändå inget emot att jag talade svenska. Och det var lika bra. Även om jag talar en i det närmaste fullkomlig finska, har studerat på det språket och ofta använder det i jobbet, skar mina finskakunskaper ihop i den stressade situation när min dotter led. Jag hittade helt enkelt inte ord när jag skulle beskriva vad som hade hänt, utan måste byta till svenska.
Jag bara funderar: om jag, som kan språket och själv var fullt frisk, råkade ut för en språklig blackout av det slaget - hur skall det då inte vara för sjuka människor, som av någon orsak brukar flockas till ett sjukhus? Hur är det med barn som inte ännu har lärt sig andra språk eller gamla som har hunnit glömma dem? Detta visar än en gång för mig hur viktigt det är med vård på det egna modersmålet!
16 kommentarer:
Där har du helt rätt!
Jag var igår med vår sexåriga dotter till läkare. Han kunde nog en någorlunda hyfsad svenska. Problemet var bara att han inte överhuvudtaget lyssnade på vad jag sade. Då han tredje gången sade att det är vanligt just nu att barn spyr och har diarré så ville jag bara vråla: "Hon har ju ingen diarré, det kommer bara andra vägen". Jag nöjde mig dock med att muttra det... Men du har helt rätt, i en pressad situation så bara MÅSTE man få använda sitt modersmål.
Mmm - så är det.
Har erfarenhet av när min åldriga mor - som inte kan ett ord finska - hamnade i en liknande situtaion, när hon var ensam till läkare. Den upplevelsen har resulterat i att hon sedan dess undviker att fara till läkare,berättar inte att hon borde fara o.s.v.
Hittills ha ringen velat talat svenska med mig under mina turer inom sjukhusväsendet i Åbo stad sensate året. Två har frågat om jag talar finska. Det gör jag. Och det kommer jag att få göra framöver också. Det hela fick sin början när jag försökte få en tid till den svenska enheten på hälsocentralen för några år sedan. Tre veckors väntan till svenska sidan. Gissa vad jag valde?
L&M:
Det är bra att ni som proffs i branchen är medvetna om saken! Inte för att jag betvivlade det, alltså.
Fifi:
Att de som borde lyssna inte gör det är också ett problem, förstås - inte bara läkare, utan också andra. Präster, t.ex. ...
s:
En direkt hälsorisk, alltså!
Husky:
... öhh ... ryska?
Det finns en betydande problematik i det du säger. De flesta av oss vill ha den bästa vården. Då finns det en del som säger att språket inte spelar någon roll bara vården är bäst. Min uppfattningen är att språket och kommunikationen mellan patient/anhörig och läkare är avgörande för hur bra vården blir. Därför måste vi med alla medel kämpa för goda kunskaper i svenska inom vården. Speciellt viktigt blir det när vi har allt fler utländska läkare som talar båda våra språk dåligt.
Jag var med min dotter till läkaren och förstod inte ett ord av vad läkaren sa. Han pratar nog svenska men bryter på något annat språk. Jag frågade om och om igen till jag helt enkelt gav upp, så nu ger jag antibiotika åt min dotter och har ingen aning om vaför.
Jag håller med dig till 100% angående språket inom sjukvården och kan berätta en historia ur levande livet. Besök på hvc, rysk läkare = kunde inte finska ordentligt för att inte tala om att svenska inte ens var ett alternativ. Besöket resulterade i att vi inte med säkerhet visste om det var en cysta, en tumör eller en polyp som skulle tas bort eller om den överhuvudtaget skulle tas bort!
Ett stort problem är mentalvården. Hur sjutton skall du kunna tala på finska om ditt innersta? Nästan 100% av vårdpersonalen är finsk på den avdelning jag ibland brukar besöka. Inte för egen del, men för att dela min tid med den/dem som behöver det.
Michael:
Du som både läkare och politiker är säkert rätt person att tackla den problematiken. Lycka till i riksdagsvalet! Du är i fel valkrets ur min synvinkel...
Tanja:
Irriterande.
Inge:
Besvärligt.
Joskus on "kummallista", miten paniikissa, tai hädässä menee lukkoon. Onneksi lääkäri tosiaan osasi ruotsia. :)
Kalle, jag håller med dig att modersmålet är jätteviktigt inom sjukvården, men jag pratar finska med min psykiater.
Du har så rätt med modersmålet. Har hänt även mig.
Olen samaa mieltä. Sairaana oma äidinkieli on erityisen tärkeä. Ikävää, ettei lääkäri uskaltanut puhua ruotsia kanssasi. Itsekään en kehtaa puhua ruotsia naapureilleni (heidän lapsilleen kyllä), kun he osaavat suomea niin paljon paremmin kuin minä ruotsia...
Täällä Vaasassa (ruotsinkielisten osuus 25 %) keskussairaalan potilaista hiukan yli puolet tulee ruotsinkielisiltä alueilta. Sen kyllä huomasi varsinkin takavuosina. Suuri osa sairaanhoitajista oli ruotsinkielisiä (Vaasassa oli aiemmin vain ruotsinkielinen sairaanhoito-oppilaitos) ja monet heistä kohtelivat potilasta ynseästi, kun joutuivat puhumaan suomea. Sekä äidilläni että isälläni on ollut ikäviä kokemuksia aiheesta. Suomenkielisten hoitajien piti kyllä osata ruotsia... Ihan tavallista oli myös, että lääkärikierrolla lääkäri ja hoitaja puhuivat keskenään ruotsia, vaikka potilas oli suomenkielinen.
Nykyisin tilanne on parantunut todella paljon. Sairaalan henkilökunnalle järjestetään kielikursseja ja lääkärikierrolla on käytettävä potilaan äidinkieltä. Sitäpaitsi useimpia suomenkielisiä ei haittaa tippaakaan, vaikka hoitaja/lääkäri puhuisi huonoa suomea kunhan hän vain ymmärtää sitä ja on ystävällinen ja asiallinen.
Ja, det där är nog ett evighetsproblem i vårt tvåspråkiga land.. och knepigt, om det är läkarbrist och vi kan få kunniga läkare från andra länder men inte kan kommunicera med dem. Jag talar helst också svenska, men det har hänt att jag har bytt till finska om jag märker att jag helt enkelt inte blir förstådd, även om läkaren har sagt att jag får tala svenska. Som vårdpersonal har jag ju förstås en fördel, jag måste ju kunna tala finska med patienten, så vokabulären är oftast bekant.
Äidinkieli on ihmisen tunnekieli. Se yhteys ei katoa..
Toivottavasti pieni voi jo paremmin.
Kiitos kysymästä. Kunnossa on tyttö.
Skicka en kommentar