Veckans anekdot: Lilla Kalle och bönen

Min klasslärare hette Hedvig Holmberg, minns jag, när jag började i första klassen i Bangatans folkskola på hösten 1974. Jag hann faktiskt gå två klasser i folkskola innan grundskolan infördes i Helsingfors år 1976, och ”Banan” blev Cygnaeus lågstadieskola. Tant Heddi var redan pensionerad, men hoppade in med oss under ett års tid, då det tydligen var brist på lärare.
En tydlig minnesbild som jag har från den tiden är hennes undervisning om bönen. Förutom att vi t.ex. fick lära oss Fader vår utantill, lärde hon oss nämligen, att då man ber skall man hålla händerna stilla. Hon menade förstås att man inte skall syssla med en massa annat på samma gång som man ber, men lilla Kalle, 7 år, uppfattade inte hennes nyans, utan gjorde ett experiment när vi nästa gång hade rast. Jag sprang över skolgården och försökte samtidigt hålla händerna stilla så att jag skulle kunna be. Som alla förstår misslyckades jag; det går ännu att hålla armarna någorlunda orörliga när man går, men det är mycket svårt att göra det när man springer.

3 kommentarer:

Anonym sa...

:)
Såg någon ditt experiment och undrade vad du höll på med?

Anonym sa...

Stackars lilla Kalle! Han bad väl ännu efter detta...?

Kalle af sa...

Yvonne:
Nej, jag tror nog ingen märkte någonting. :-)

Martin:
Nog har det väl hänt...