Läst: Knäck Da Vinci-koden

Simon Cox: Knäck Da Vinci-koden. Om verkligheten bakom succéromanen. Wahlströms 2005.
Originaltitel: Cracking the Da Vinci Code - The Unauthorized Guide to the Facts Behind the Fiction (2004). Översatt av Melinda Hoelstad.

"Da Vinci-koden" av Dan Brown är en fascinerande och spännande bok, bara man accepterar dess premisser. Simon Cox' bok, en liten pocketbok på 166 sidor, är en sorts uppslagsbok som granskar vissa av de företeelser som förekommer i Browns roman. Den innehåller 66 artiklar i alfabetisk ordning från "Albigenserna, korståget mot" till "Vitruvianska människan".

Som helhet betraktad är boken informativ och intressant. Det lilla formatet ger förstås sina begränsningar - alltför mycket djuplodande kan man helt enkelt inte syssla med. Cox konstaterar i inledningen att många böcker om "Da Vinci-koden" antingen är starkt för eller starkt emot, men att den här boken inte ska vara någondera, utan hålla sig saklig. Och det är naturligtvis bra.
Ändå finns det vissa fallgropar som Cox trillar i. Särskilt gäller det Bibelns tillkomsthistoria. Han accepterar den myt som säger, att eftersom Nya testamentets innehållsförteckning fastställdes på vissa kyrkomöten, så måste också de enskilda böckernas innehåll ha redigerats då. Och det är nog ett ohistoriskt påstående. Den slutsats som både Brown och Cox drar av detta påstående är att kyrkan skulle ha försökt gömma undan vissa mindre smickrande eller rent av farliga fakta, exempelvis att Jesus och Maria Magdalena skulle ha varit gifta och haft barn tillsammans. Varför nu det hade varit ett farligt faktum förstår jag inte. Visserligen hade väl en del teologiska detaljer sett annorlunda ut, men helhetsbilden hade nog förblivit den samma.

Översättningen är störande emellanåt. Det verkar som om översättaren inte hade tillräckligt med sakkunskap och inte heller kommit till insikt om att hon behövde hjälp i vissa detaljer. Det jag åsyftar är att hon lämnar namn och titlar i den engelska språkdräkten, också när vi i svenskan använder andra. För att bara nämna några exempel: påven "Eugene" II (Eugenius), de koptiska klostren "St Anthony" (Antoniosklostret) och "St Catherine" (Katarinaklostret), "Gregory of" Tours (Gregorius av T.), samt titeln "Mayor of the Palace" (Major Domus) för att beteckna karolingernas förfäder. Att någon på medeltiden skulle skriva böcker med titlar på modern engelska förefaller också något långsökt. Detta är dock inte genomgående; en del kungars och andra personers namn presenterar hon nog korrekt.

Cox' och Browns böcker har det gemensamt att man bra kan läsa dem, bara man har ett saltkar till hands, så man kan ta sig en nypa emellanåt. Men läs dem i original, om möjligt.