Biskop Björns fina predikan

Idag (29.11.09) installerades biskop Björn Vikström i sin tjänst som biskop i Borgå stift. Gudstjänsten i domkyrkan var högtidlig och fin, många biskopar syntes i skrud och andra i bänken, tillsammans med ministrar, riksdagsledamöter, präster och andra församlingsbor.
Själv var jag uppflugen på tredje läktaren och gjorde nånting som jag aldrig har lyckats med förr: jag slog huvudet i domkyrkans tak! Men det är väl något som kan hända när man inte får specialbehandling. Nyttigt för mig att minnas...
Jag såg inte så mycket, men hörde nog allt, inklusive biskop Björns fina predikan - den första som han höll som biskop. Och vilket linjetal! Eller vad sägs:

[...] Hur förhåller sig vår kyrka i dag till den folkrörelse som Jesus gav upphov till? Jag vill försöka besvara den frågan med hjälp av två nyckelord: kontinuitet och förnyelse. Ämbetet står, eller borde stå, för kontinuiteten genom att utgöra en länk till apostlarnas tid. Till biskopens uppgifter hör att kunna bevara kontakten till den kristna huvudfåran, och att kunna reagera när ensaksrörelser eller svärmare riskerar att spåra ur.
Men kontinuiteten löper ständigt risk att stelna i vissa tidsbundna former och formuleringar. Ämbetet, traditionen, kan bli en kuliss som man gömmer sig bakom, en kåpa som man döljer sig med, i de stunder då man inte klarar av att konfronteras med den svårtydda verklighet som vi lever i. Det gamla och invanda känns ofta tryggt, men om budskapet blir en lag som binder oss istället för ett ord som befriar, då borde varningsklockorna börja ringa.
Kontinuiteten behöver förnyelsen vid sin sida. Förmågan att förnya är mycket central i vår kristna uppfattning om Gud: Skaparen upprätthåller och ger liv åt sin skapelse, Sonen visar oss vägen till omvändelse och räddning, medan Anden fyller oss med ny kraft och återupprättar vår gemenskap med Gud, med varandra och med den övriga skapelsen. [...]
Det sägs ofta något klichéartat att den enda bibel människorna läser är de kristnas liv. Det finns biblar i många hem, men de öppnas alltför sällan eller aldrig. Då måste vi fråga oss, om människorna i dag har tillgång till dessa andra, levande biblar, d.v.s. har de i sin närhet människor som vill ta sin kristna tro på allvar, och som lever ut sin tro i en vardagsnära omsorg om sina medmänniskor, utan stora åthävor och fromma fraser? Kan jag själv vara en sådan människa?
Vi kristna har tyvärr ibland en tendens att förandliga både tron och livet, men om vi vill vara trogna efterföljare till Jesus behöver vi nå fram till en jordnära tro, uttryckt med vanliga ord och vardagsnära liknelser. Vi behöver också, likt Jesus själv, göra vår tro synlig genom omtanke och medmänsklighet. Vi behöver dessutom göra vår tro synlig i vårt sätt att fira gudstjänst; värdigt, troget och enkelt. Kropp och ande skall inte skiljas från varandra, vare sig i livet eller i vår gemensamma gudstjänst, eftersom vår tro bygger på att Guds ande kan bli kropp i oss, oftast utan att vi själva förstår när och hur det sker.
Peter Halldorf skriver i en av sina böcker att om en kyrka inte förmår skapa helgon så har den kyrkan förlorat kontakten med sitt ursprung. Nu menar varken han eller jag helgon i betydelsen världsfrånvända övermänniskor, utan uttryckligen medmänniskor som gör det lättare för omgivningen att tro, hoppas och älska.
Jesus kommer till oss i ödmjukhet, förklädd. Han säger att han möter oss i våra minsta systrar och bröder: barnen, de fattiga, de utstötta. Det vi gör för dem, det gör vi för honom, och det gör vi för Gud. [...]

Till detta kan jag bara säga: Amen!
Gud välsigne dig, biskop Björn, i din gärning!