Teologen Joakim Förars från Vasa skriver en insändare i Hbl 9.8.06. Han kommer med en bredsida både mot Borgå stifts nuvarande ledning (underförstått med biskop Erik Vikström i spetsen) och mot en (sic!) av de sju kandidaterna till att efterträda Vikström, nämligen Bo-Göran Åstrand.
Magister Förars tar fasta på ”det utbredda missnöjet med stiftet som arbetsmiljö”, vilket enligt honom beror på ”godtycke och brist på öppenhet,” vilket i sin tur beror på “svagt ledarskap”. Stiftsledningen har inte velat stöta sig med någon, och därmed inte varit någon till lags.
Helt fel har magister Förars väl inte i denna kritik. Personligen väntar jag ändå med intresse på vilken linje den nya biskopen kommer att föra.
Magister Förars väntar inte. Han attackerar hårt (och i mitt tycke gement) en av kandidaterna, utan att nämna de andra sex med ett ord. Ska man tolka det så att alla de övriga faller magister Förars på läppen? Det vore väl ändå förvånande, eftersom han har gjort sig känd som en extremkonservativ teologisk debattör, och därmed knappast heller skulle se med blida ögon på ett val av kvinnan Helene Liljeström eller någon av kvinnoprästförespråkarna Gustav Björkstrand, Martin Fagerudd, Anders Laxell eller Henric Schmidt. Varför får inte de kritik? Eller kommer den senare?
Magister Förars kritiserar Åstrands agerande som en av ledarna för Svenska lutherska evangeliföreningen (SLEF). Åstrand var först kvinnoprästmotståndare, såsom man förväntas vara inom SLEF, men kom sedan till insikt om det ohållbara i den inställningen. Att magister Förars inte gillar detta säger sig självt. Användandet av uttryck som “tvivelaktigt”, “underminera”, “lätt att manipulera” och “smyger med sina åsikter” samt slutsatsen “Så vitt jag kan se bäddar Åstrands svagheter för att stiftets kris skulle bli kronisk” gör dock att insändaren avlägsnar sig från den sakliga kritikens område och blir ett personligt påhopp.
Magister Förars får nog radikalt ändra argumentationsstil innan det blir fruktbart att debattera med honom.
Magister Förars tar fasta på ”det utbredda missnöjet med stiftet som arbetsmiljö”, vilket enligt honom beror på ”godtycke och brist på öppenhet,” vilket i sin tur beror på “svagt ledarskap”. Stiftsledningen har inte velat stöta sig med någon, och därmed inte varit någon till lags.
Helt fel har magister Förars väl inte i denna kritik. Personligen väntar jag ändå med intresse på vilken linje den nya biskopen kommer att föra.
Magister Förars väntar inte. Han attackerar hårt (och i mitt tycke gement) en av kandidaterna, utan att nämna de andra sex med ett ord. Ska man tolka det så att alla de övriga faller magister Förars på läppen? Det vore väl ändå förvånande, eftersom han har gjort sig känd som en extremkonservativ teologisk debattör, och därmed knappast heller skulle se med blida ögon på ett val av kvinnan Helene Liljeström eller någon av kvinnoprästförespråkarna Gustav Björkstrand, Martin Fagerudd, Anders Laxell eller Henric Schmidt. Varför får inte de kritik? Eller kommer den senare?
Magister Förars kritiserar Åstrands agerande som en av ledarna för Svenska lutherska evangeliföreningen (SLEF). Åstrand var först kvinnoprästmotståndare, såsom man förväntas vara inom SLEF, men kom sedan till insikt om det ohållbara i den inställningen. Att magister Förars inte gillar detta säger sig självt. Användandet av uttryck som “tvivelaktigt”, “underminera”, “lätt att manipulera” och “smyger med sina åsikter” samt slutsatsen “Så vitt jag kan se bäddar Åstrands svagheter för att stiftets kris skulle bli kronisk” gör dock att insändaren avlägsnar sig från den sakliga kritikens område och blir ett personligt påhopp.
Magister Förars får nog radikalt ändra argumentationsstil innan det blir fruktbart att debattera med honom.
19 kommentarer:
Men man kan ju bli så förbenad på dessa stofiler (åtminstone har de stofilers åsikt!) Jag måste säga att det är tur att det finns präster som Åstrand, som först står hårt för en sak, men märker att det är ohållbart och ÄNDRAR sig därefter!!!!!!! Det är väl att kunna följa med tiden!?
Synd. Själv kan jag inte annat än hoppas på B-G. Han hör till en av de mest sympatiska personer jag har träffat. Kanske det inte räcker till för de som har rösterna, men för mig gör det. Präster/biskopar med humana värderingar är så mycket trevligare.
Läste även artikeln med stor avsmak!
Jag tycker du Kalle går förbi sanningsfrågan. Gick BG öppet ut med sin nya syn när han väl hade tillägnat sig den, eller försökte han med ett dubbelspel? D.v.s.: försökte han inåt den egna "rörelsen" ge sken av att följa den "gamla" linjen, samtidigt som han utåt medelst diskreta blinkningar signalerade sin nya syn?
Två frågor till Kalle:
1. Anser du det vara rätt och riktigt att ägna sig åt det som jag här kallar "dubbelspel"?
2. Anser du att Förars ljuger när han påtalar detta slags dubbelspel hos BG?
En liten vink: Hur gick det egentligen till när BG "kom ut" med sin nya syn? (Det var visst så sent som 2003? - Den nya synen är förresten inte teologiskt utan pragmatiskt motiverad). Och hur är det egentligen med den "kronologiska" utveckling som BG i efterhand har presenterat i offentligheten?
..undrar stillsamt en som känner BG sedan mer än 20 år.
Jag har inte följt med situationen i SLEF, så jag har ingen åsikt om sanningshalten i påståendena. Generellt sett tar jag avstånd från dubbelspel och strävar efter att stå för öppenhet (därför bloggar jag också). Om det här har skett dubbelspel känner jag ändå inte till, eftersom jag endast har ditt ord på saken.
Det jag reagerade på i insändaren var det fula språk och det ensidiga personpåhopp som skribenten hängav sig åt.
Jag håller med Robin, B-G har jag alltid upplevt som väldigt sympatisk, trevlig och allmänt cool. Jag kände dock inte till hans ståndpunkt gällande kvinnliga präster, men det kan väl knappast vara något som allt faller och står på!
Tack för svar. Att jag inte reagerade på samma sätt som du på Joakim Förars' insändare, det tror jag beror på att jag känner till hur det förhåller sig i de frågor som JF tar upp. Jag tänker nu på faktaunderlaget - som JF inte presenterar i detalj - inte på stil, nyansering och sådant. På den punkten ser jag till skillnad från dig inget fult språk och inget ensidigt personpåhopp, men här förstår jag att vi kan ha olika uppfattningar.
I senaste Kp ingår en panegyrisk insändare till stöd för BG. Jag antar att du Kalle inte ser den grova osaklighet som finns i denna text. Jag ser den dock.
Jag är på skribaläger och har inte läst Kp, så jag kan inte ta ställning.
Det kan vara viktigt att påminna om historien, men det är en grannlaga sak som ofta väcker motvilja hos dem som inte är insatta. Eftersom det inte anses rumsrent att avslöja dubbelspel och medvetet undanhållande av information anser jag att JF gjort ett modigt inlägg som med sanningsfrågan för ögonen trotsat de allmänna spelreglerna. Den som vill kan följa utvecklingen i Sändebudet, särskilt nummer 9 och 12/2002. I april 2003 avslöjade BGÅ i KP att han bytt linje, men dock så inlindat att de flesta SLEF:medlemmar inte förstod det. I juni gjordes en överenskommelse med SLEF:s styrelse att BGÅ frivilligt skulle lämna redaktörskapet 31.12.2003. I juli samma år trädde han fram i JT.
Ännu kring 1999 var BG ytterst förnärmad när han hade blivit misstänkt för att vara kvinnoprästförespråkare. Men i efterhand har han hävdat (intervju i Hbl) att hans "omorientering" i själva verket började under studietiden - mer än tio år tidigare! Det är till att vara svävande i det kronologiska. - BG "kom ut" som kvinnoprästförespråkare 2003 först när dubbelspelet inte gick längre, d.v.s. när han i offentligheten olyckligtvis entydigt hade placerats i "motståndarnas" läger. För att undkomma denna obekväma kategorisering måste han låta masken falla. Så gick det till.
Bakom signaturerna "Onos" och "Fader Sven" döljer sig välkända konservativa krafter inom kyrkan - ja, Onos har mig veterligen t.o.m. dragit sina slutsatser och lämnat Ev.luth. kyrkan i Finland (och jag lyfter på hatten för hans raka rygg!). Dessa herrar är alltså säkerligen bättre informerade än jag om turerna i den långdans som de refererar. Till yttermera visso är Åstrand inte, som känt, min kandidat i det stundande valet. Ändå vidhåller jag min beklämning över det påhopp som han har råkat ut för, nu från tre håll.
Kan du närmare definiera "påhopp", så att man framdeles kan ta sig i akt för detta farliga? Är det frågan om osakligheter, så kan du ju bara radera. Inte sant? Men varför inte kritiskt kontrollera BG:s olika uttalanden själv? Det är bara att gå till Sändebudet, Kyrkpressen, Hbl o.s.v. Också den som inte är en "konservativ kraft" borde väl - trots allt - kunna ta reda på åtminstone enklare sammanhang.:) Att inkongruenser och besynnerligheter påtalas borde inte upplevas som problematiskt, kan man tycka. Men bedömningarna är tydligen mångahanda.
1. Jag har exempel på "påhopp" i det ursprungliga inlägget.
2. Man skulle tycka att osakligheter bara är att radera. Men försök bara - då kommer det skyhöga vrål med "censur" som det mildaste uttalandet. Bedömningarna är tydligen mångahanda, visar erfarenheten.
3. Om det blir aktuellt för mig att eventuellt rösta på BG (i andra omgången då), kollar jag säkert honom närmare.
Hoppsan. Exempel och definition är begreppsmässigt skilda saker. Det jag vill veta är hur du kommer fram till ståndpunkten att Förars' kritiska synpunkter är att betrakta som ett påhopp och inte som - ja, just det - kritik. Och samma sak beträffande mina och Onos' inlägg här. Riktigt ofruktbart blir det förstås om någon kommer sig för att beteckna ditt ursprungsinlägg som ett "påhopp" på Förars. Kanske man kunde säga att varje diskussion om diskussionen (i stället för saken) tenderar att bli ofruktsam? - För egen del är jag rätt ointresserad av biskopsvalets utgång. (Jag reagerade blott på din i mina ögon orättvisa behandling av Förars' insiktsfulla text.) Tillsvidare klamrar jag mig nämligen fast vid en puseysk syn på biskopen. Hamnar jag däremot in i en newmansk syn, så börjar det bränna... :) - Anspelningen är på R. Imbergs avhandling In Quest of Authority. Ni läser väl Newman, go' vänner?
Det börjar bli dags att avsluta den här diskussionen, tror jag. Ofruktbart är ordet.
Gärna det. Du kan en annan gång återkomma med en definition av påhopp. Jag har nog tid att vänta. Tack så här långt.
Joakim Förars är en man med störd personlighet, och saknar total insikt i den nuvarande världen. Hans uppväxt präglas av indoktrinering. Som pavlovs hundar. Han är sina föräldrars produkt. Hans teologi består av enbart ett försvar av hans personliga osäkerheter. Detta syns speciellt i hans personliga påhopp på homosexuella. Efter av att ha träffat honom personligen, märker man att det inte finns någon anledning att argumentera med honom. De flesta av Förars argument är baserade på mycket svag teologisk basis, och saknar anknytning till påvisbara fakta. Exempelvis nonchalerar Förars kategoriskt APA:s avslöjanden av Cameron som en simpel charlatan. Förars låter sina fördomar gå i första hand.
Jag tenderar att hålla med dig.
Nu är det ju ändå så, att jag av princip inte tillåter anonyma kommentarer på denna blogg. Särskilt viktigt är detta naturligtvis då man kommenterar en annan person, såsom du gör.
Meddela därför ditt namn eller signatur så snart som möjligt, annars blir jag tvungen att radera din kommentar.
Här är mitt namn till föregående inlägg. Jag har råkat gå i samma skola som honom under tonåren.
Skicka en kommentar