Nyberg svarar Förars

Jan-Erik Nyberg blev intervjuad i JT 27.12.06, och Joakim Förars skällde ner honom i en insändare i samma tidning 8.1.07. Nu har Nyberg besvarat kritiken (JT 10.1.07).
Nyberg konstaterar att han, förutom att han är präst och familjerådgivare, nu i vår avlägger en yrkeshögskolexamen som sexualterapeut. Han tänker dock inte ge sig in på ytterligare diskussioner med Förars, vilket säkert är vist. Nyberg skriver vidare:

Jag försöker få tag på logiken i Förars och hans auktoriteters resonemang: den centrala tanken är att se homosexualiteten som en synd. När någon har lyckats uppvisa ett positivt behandlingsresultat i form av förändrad sexuell läggning är det därför rätt att kräva att det skall lyckas för alla. De som inte "lyckas" med det skall enligt Förars åsikt stämplas som obotfärdiga syndare. [...] Som stöd för syndstämpeln plockar Förars liksom så många andra ut en enda vers ur den mosaiska rituella lagen. Med vilken rätt struntar han i de mängder av andra påbud som finns i tredje Mosebok, är inte de också Guds ord? [...] Påståendet att ingenting i de ny- och gammaltestamentliga texterna talar om homosexuell promiskuitet är iögonenfallande för den som läst t.ex. Romarbrevets första kapitel.

Så kommenterar Nyberg de undersökningar som Förars stöder sig på. Han anser att de är föråldrade och starkt ifrågasatta och att fakta hur som helst kan tolkas på olika sätt beroende på deras sammanhang. Nyberg hänvisar till nyare undersökningar* som har gjorts i Sverige, ett samhälle som är betydligt närmare vår situation än Australien där Förars' undersökning gjordes. Dessa visar att barn till samkönade föräldrar klarar sig lika bra eller bättre än "normgruppen".

I ljuset av ovanstående behöver vi fråga oss: finns det någon annan faktor som påverkar de barns välmående som Förars berättar att Sarantakos undersökt? Hur har resultatet vägts mot andra betydelsefulla riskfaktorer för barns välmående? Vad berättar en jämförelse av skolvitsord om barns och ungas välmående? Ställ resultatet i relation till hur barn i alkoholiserade eller våldsamma eller ensamförsörjarfamiljer mår. En undersökning som behandlar lärares uttalanden som objektiva fakta kan inte betraktas som seriös. Lika lite Förars tendens att härleda alla tolkningar av resultaten till homosexualiteten. I vetenskapliga sammanhang får vi lov att vara mera nogräknade med argumentationen.
[...] De täta partnerbytena är tyvärr vanliga i den moderna västerländska livsstilen. Många homosexuella i krisstadiet experimenterar med olika relationer för att komma underfund med sig själv. Att barnen lider av detta är helt klart och bör uppmärksammas. Men de flesta, 40-60% av de homosexuella männen, och 75% av kvinnorna lever, enligt de skandinaviska och internationella undersökningar som Lena Nilsson Schönnesson och Axel Brattberg refererar till, i fasta parrelationer.

Så tar Nyberg ännu upp kyrkans roll i detta. Kyrkans bekräftelse av stabila parförhållanden (också homosexuella sådana) vore viktig för barnen och deras välmående. Att Förars ger intrycket att det är endast den linje som han företräder som är i enlighet med kyrkans lära är för Nyberg en källa till besvikelse.

Kyrkan har upprepade gånger både tagit ställning till och förändrat sin inställning till olika mänskliga aktiviteter och företeelser. Det är kyrkans uppgift. På sexualitetens område har frågorna under det senaste seklet handlat om bl.a. preventivmedel, skilsmässa och inställningen till sexuella minoriteter. Men att som Förars på förhand bestämma hur kyrkans skall ta ställning är att ställa sig utanför de ramar som kyrkan är kallad att leva i.

Jag kan bara än en gång tacka Nanne Nyberg för en direkt lysande text!

*De undersökningar som Nyberg hänvisar till är "Barn i homosexuella familjer", sammanfattad av Lena Nilsson Schönnesson och Axel Brattberg i boken Sexologi (Liber 2002) samt publicerade i "Betänkande av kommittén om barn i homosexuella familjer" (SOU 2001:10).