Jag såg just på “Uppdrag: Granskning” på SVT Europa. Programmet behandlade prästers extraknäck inom Svenska kyrkan: konsultuppdrag, förrättningar (eller “kyrkliga handlingar”, som man säger i Sverige) på annan ort osv.
Vissa av situationerna kändes ganska främmande för mig. Jag förrättar ibland vigslar på annan ort, men inte tar jag arvode för dem. De facto har vi regler (i vårt kollektivavtal, om jag minns rätt) om att en församlingspräst inte får ta arvode av dem som han eller hon viger, döper o.s.v., utan det står arbetsgivaren, alltså församlingen, för (präster i andra tjänster är en annan sak). Ren kostnadsersättning (såsom kilometerpengar) är en något annat; jag ska väl inte behöva betala för att få utföra mitt arbete, tycker jag. Om förrättningen direkt hör till tjänsten (inom den egna församlingen, alltså) är det naturligtvis arbetsgivaren som betalar reseersättningen, men om jag från Borgå ska fara till t.ex. Esbo, har jag rätt att begära att de som har bett mig komma dit också betalar min resa.
I Sverige verkar situationen vara en annan. Präster tar eller får betalt (och svart, dessutom) för att de sköter kyrkliga handlingar på sin fritid. Redan det är främmande - om jag jobbar, har jag väl inte fritid. Jobbar jag på min lediga dag, måste jag försöka organisera om det, så att jag kan hålla ledigt någon annan gång i stället.
Men det är förstås en skillnad mellan våra två kyrkor: I Sverige har prästerna lagstadgad arbetstid, och är alltså lediga vid övriga tidpunkter. Hos oss har vi lagstadgad fritid (två dygn per vecka i normalfall), och är vi inte lediga är vi i tjänst (120 timmar per vecka, alltså, även om vi förstås strävar efter att inte jobba aktivt mer än sådär 40 timmar).
Svenskarna verkar ha ett strukturproblem med dessa svarta pengar i vita kuvert, men hos oss tycker jag att problemet inte förekommer. Åtminstone inte generellt; undantag finns väl alltid.
En enda gång har jag själv fått ett kuvert i handen, men jag kunde naturligtvis inte ta emot pengarna personligen. Eftersom givaren insisterade, gav jag pengarna till församlingens fadderbarn i … Tanzania kanske det var den gången.
Här ser vi än en gång hur det finns överraskande skillnader mellan Svenska kyrkan och Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, som ändå har varit separerade bara knappt tvåhundra år.
Vissa av situationerna kändes ganska främmande för mig. Jag förrättar ibland vigslar på annan ort, men inte tar jag arvode för dem. De facto har vi regler (i vårt kollektivavtal, om jag minns rätt) om att en församlingspräst inte får ta arvode av dem som han eller hon viger, döper o.s.v., utan det står arbetsgivaren, alltså församlingen, för (präster i andra tjänster är en annan sak). Ren kostnadsersättning (såsom kilometerpengar) är en något annat; jag ska väl inte behöva betala för att få utföra mitt arbete, tycker jag. Om förrättningen direkt hör till tjänsten (inom den egna församlingen, alltså) är det naturligtvis arbetsgivaren som betalar reseersättningen, men om jag från Borgå ska fara till t.ex. Esbo, har jag rätt att begära att de som har bett mig komma dit också betalar min resa.
I Sverige verkar situationen vara en annan. Präster tar eller får betalt (och svart, dessutom) för att de sköter kyrkliga handlingar på sin fritid. Redan det är främmande - om jag jobbar, har jag väl inte fritid. Jobbar jag på min lediga dag, måste jag försöka organisera om det, så att jag kan hålla ledigt någon annan gång i stället.
Men det är förstås en skillnad mellan våra två kyrkor: I Sverige har prästerna lagstadgad arbetstid, och är alltså lediga vid övriga tidpunkter. Hos oss har vi lagstadgad fritid (två dygn per vecka i normalfall), och är vi inte lediga är vi i tjänst (120 timmar per vecka, alltså, även om vi förstås strävar efter att inte jobba aktivt mer än sådär 40 timmar).
Svenskarna verkar ha ett strukturproblem med dessa svarta pengar i vita kuvert, men hos oss tycker jag att problemet inte förekommer. Åtminstone inte generellt; undantag finns väl alltid.
En enda gång har jag själv fått ett kuvert i handen, men jag kunde naturligtvis inte ta emot pengarna personligen. Eftersom givaren insisterade, gav jag pengarna till församlingens fadderbarn i … Tanzania kanske det var den gången.
Här ser vi än en gång hur det finns överraskande skillnader mellan Svenska kyrkan och Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, som ändå har varit separerade bara knappt tvåhundra år.
Uppdatering: Också Marta Axner och Karin Långström Vinge kommenterar programmet, fast ur svensk synvinkel, förstås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar