På Luciadagen 13.12.07 ingår flera intressanta insändare i Kyrkpressen 50/07, s. 5.
En är skriven av Stig-Olof Fernström och Henrik Perret, två av de ledande konservativa teologerna i Borgå stift, och är rubricerad Anmärkning eller uppmuntran? Skribenterna uttrycker sin besvikelse över den anmärkning som Halvar Sandell har fått och över biskop Gustav Björkstrands motiveringar till den. De undrar om biskopen inte borde vägleda de präster som "efter bästa förmåga försöker förkunna omvändelsens nödvändighet" i st.f. att ge dem offentliga anmärkningar. Detta berättade jag också här.
Men frågan blir väl: hur vägleda någon som vägrar bli vägledd?
Två andra insändare i Kp kommenterar hbt-frågan inom kyrkan på ett allmännare plan. Fred Koroleff efterlyser i insändaren Rasera inte grundpelare strikta regler för förhållandesättet till homosexuella och en upphöjning av äktenskapet mellan man och kvinna. Teol.dr. h.c. Paul von Martens menar att kärleksfullhet från biskoparnas sida vore att ta sig an dem som föds med Downs syndrom (såsom hans egen dotter, min kommentar), snarare än de homosexuella. Hans insändare har rubriken Kyrkans kärlek och avslutas med orden "Föreställningen att vår kyrka framförallt är ett kristet samfund är mycket optimistisk. Mera realistiskt är att se den som en religiös guldram för dominerande uppfattningar i samhällsdebatten."
Till Koroleff kunde man säga att stabila kärleksfulla parförhållanden visst är en grundpelare i samhället, men att de är det oberoende av könsfördelningen i dem. Och von Martens har helt rätt i att kyrkan bör bry sig om samhällets svagaste, och exemplet personer med Downs syndrom, som av naturliga skäl ligger honom nära om hjärtat, är ett gott exempel på detta. Men för det första gör kyrkan en hel del redan, vilket han nog vet, och, för det andra, fastän kyrkan säkert kunde göra mera är det inte emot en att en annan blir hjälpt. Kyrkans inställning till homosexuella och till personer med Downs syndrom kan inte alltför lättvindigt ställas emot varandra. I dagens nummer av Hufvudstadsbladet (14.12.07, s. 22) skriver Erwin Woitsch en insändare rubricerad Ortodoxa kyrkan har inte gett riktlinjer (om inställningen till homosexuella, alltså). Jag har bloggat om ämnet bl.a. här. Woitsch uppger att han representerar det ortodoxa regnbågssällskapet, och han skriver: "I den ortodoxa kyrkans tradition formulerar man inte dogmer till alla jordelivets etiska frågor, så som ofta är fallet i de västliga kyrkorna. Därför har det inte på officiellt håll givits riktlinjer till hur förhålla sig till sexuella minoriteter [...]."
Det är å ena sidan bra att enskilda kristna själva får ta ställning till de etiska spörsmål som de kommer i kontakt med. Å andra sidan leder denna situation till att både frågeställningarna och svaren blir mångfasetterade. Det blir komplicerat, helt enkelt.
Men det är ju livet också.
En är skriven av Stig-Olof Fernström och Henrik Perret, två av de ledande konservativa teologerna i Borgå stift, och är rubricerad Anmärkning eller uppmuntran? Skribenterna uttrycker sin besvikelse över den anmärkning som Halvar Sandell har fått och över biskop Gustav Björkstrands motiveringar till den. De undrar om biskopen inte borde vägleda de präster som "efter bästa förmåga försöker förkunna omvändelsens nödvändighet" i st.f. att ge dem offentliga anmärkningar. Detta berättade jag också här.
Men frågan blir väl: hur vägleda någon som vägrar bli vägledd?
Två andra insändare i Kp kommenterar hbt-frågan inom kyrkan på ett allmännare plan. Fred Koroleff efterlyser i insändaren Rasera inte grundpelare strikta regler för förhållandesättet till homosexuella och en upphöjning av äktenskapet mellan man och kvinna. Teol.dr. h.c. Paul von Martens menar att kärleksfullhet från biskoparnas sida vore att ta sig an dem som föds med Downs syndrom (såsom hans egen dotter, min kommentar), snarare än de homosexuella. Hans insändare har rubriken Kyrkans kärlek och avslutas med orden "Föreställningen att vår kyrka framförallt är ett kristet samfund är mycket optimistisk. Mera realistiskt är att se den som en religiös guldram för dominerande uppfattningar i samhällsdebatten."
Till Koroleff kunde man säga att stabila kärleksfulla parförhållanden visst är en grundpelare i samhället, men att de är det oberoende av könsfördelningen i dem. Och von Martens har helt rätt i att kyrkan bör bry sig om samhällets svagaste, och exemplet personer med Downs syndrom, som av naturliga skäl ligger honom nära om hjärtat, är ett gott exempel på detta. Men för det första gör kyrkan en hel del redan, vilket han nog vet, och, för det andra, fastän kyrkan säkert kunde göra mera är det inte emot en att en annan blir hjälpt. Kyrkans inställning till homosexuella och till personer med Downs syndrom kan inte alltför lättvindigt ställas emot varandra. I dagens nummer av Hufvudstadsbladet (14.12.07, s. 22) skriver Erwin Woitsch en insändare rubricerad Ortodoxa kyrkan har inte gett riktlinjer (om inställningen till homosexuella, alltså). Jag har bloggat om ämnet bl.a. här. Woitsch uppger att han representerar det ortodoxa regnbågssällskapet, och han skriver: "I den ortodoxa kyrkans tradition formulerar man inte dogmer till alla jordelivets etiska frågor, så som ofta är fallet i de västliga kyrkorna. Därför har det inte på officiellt håll givits riktlinjer till hur förhålla sig till sexuella minoriteter [...]."
Det är å ena sidan bra att enskilda kristna själva får ta ställning till de etiska spörsmål som de kommer i kontakt med. Å andra sidan leder denna situation till att både frågeställningarna och svaren blir mångfasetterade. Det blir komplicerat, helt enkelt.
Men det är ju livet också.
2 kommentarer:
Jag skriver nog också under det Fernström och Perret skriver i sin insändare.
Det må vara dig tillåtet. :-)
Skicka en kommentar