På Luciadagen bloggade jag om Svenska kyrkan och äktenskapet. I Svensk Kyrkotidning 50/07 skriver ledarskribenten Boel Hössjer Sundman om samma ämne.
Också Karin Långström Vinge hänvisar till denna ledare.[...] jag har väldigt svårt att förstå hur tunga kyrkliga företrädare, som domkapitel och stiftsstyrelser, förespråkar att Svenska kyrkan nu självmant ska avstå sin vigselrätt. Hur är det möjligt? Vilka nya teologiska resonemang grundar ett sådant resonemang? [...]
I debatten påstås ibland att de kyrkliga företrädare som förespråkar vigsel för både homosexuella och heterosexuella par bara anpassar sig efter samhällets påbud. Jag anser att det är precis tvärt om. Om man är konsekvent mot evangelisk-luthersk tradition är det självklart att andligt och världsligt hör ihop. Det är inget nytt påfund. Att finnas mitt i människors liv är en central uppgift för kyrkan och det är lika centralt att både homosexuella och heterosexuella på lika villkor inkluderas i den omsorgen (Se vidare Ledare i Svensk Kyrkotidning nr 16, 2004). I själva verket är det de som nu förespråkar att Svenska kyrkan ska släppa vigselrätten som anpassat sin syn på kyrklig vigsel, utifrån just samhällets förändringar, och hastigt vill släppa en tidigare hjärtefråga. För inte så länge sedan var det just dessa grupper som med brösttoner talade om äktenskapets viktiga plats i kyrkan.
Jag är konfunderad över hur en del i Svenska kyrkan förhåller sig till kyrkans tradition och de handlingar som varit och är viktiga för många människor. Vad i traditionen är man beredd att släppa nästa gång? Är det begravningarna som står på tur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar