Helsingfors svenska församling(ar)

Som infödd helsingforsare tycker jag att det är bedrövligt. Som naturaliserad borgåbo utan vidare planer på att återvända berör det mig inte personligen, men det är ändå plågsamt att se.

Jag talar om förnyelsen av församlingsstrukturen i Helsingfors. Jag är född i Norra svenska församlingen, men flyttade efter ett halvt år (tillsammans med mina föräldrar) till Sörnäs svenska församling. Där bodde vi tills vi flyttade till Södra svenska församlingen när jag skulle börja skolan år 1974. Några år senare fusionerades Sörnäs svenska med Tomas församling och upphörde i praktiken att existera. Det tog flera årtionden för verksamheten i f.d. Sörnäs svenska att vakna till liv igen.
Senare har jag också hört till Matteus församling i ett knappt decennium, innan jag 2002 flyttade till Borgå.

De sju svenska helsingforsförsamlingarna blev alltså sex år 1979 (om jag minns rätt) och har så förblivit. På finskt håll har en del sammanslagningar genomförts; den mest betydande var när Helsingfors domkyrkoförsamling slukade flera mindre församlingar någon gång på 1990-talet.
Sedan dess har ytterligare nedskärningar diskuterats, men först nu är processen på gång på allvar. Alla de sex svenska församlingarna (och de 24 finska, för den delen) har sin egen karaktär; Södra svenska, Norra svenska, Tomas, Matteus, Markus och Lukas skiljer sig alla från varann på olika sätt. Hur de än förenas kommer det att bli kulturkrockar. Men det kanske är oundvikligt; det gäller bara att vara medveten om det och försöka göra krockarna så lindriga som möjligt.

Just nu lever församlingarna i limbo. Av de sex kyrkoherdetjänsterna är endast två ordinarie besatta, och den ena tjänsteinnehavaren, Anita Widell i Tomas, har nyss beviljats begärt avsked för pension från 1.1.09. Kvar finns då bara min förre förman Henrik Andersén i Matteus, som också han är nära pensionsåldern. I Helsingfors råder för tillfället rekryteringsstopp, som planeras fortgå tills situationen klarnar. Planerna har varit att den nya strukturen skulle träda i kraft från år 2011, men enligt en nyhet i Kyrkpressen önskar domkapitlet i Borgå stift att det skulle ske redan år 2009 för de svenska församlingarnas del.
Det håller jag verkligen med om! Det är ändå inte så mycket den strukturella osäkerheten som rekryteringsstoppet som föder problem.
Det finns förstås både ekonomiska, administrativa och personalpolitiska orsaker till stoppet. Två (eller flera) församlingar med ordinarie kyrkoherdar kan inte sammanslås om inte alla kyrkoherdar utom en går med på att trappa ned till kaplaner - den återstående blir då förstås kyrkoherde i den sammanslagna församlingen. De "nedtrappade" nya kaplanerna behåller dock sin kyrkoherdelön, så de blir dyrare för arbetsgivaren än en "vanlig" kaplan skulle vara. Ändå kan det säkert vara en prestigeförlust för mången att stiga ner på det sättet - även om en del kanske tycker att det är skönt. Enklast (och billigast) är det hur som helst att sammanslå församlingar när kyrkoherdetjänsterna är obesatta.
Om ett rekryteringsstopp av det här slaget skulle pågå ett år eller så, kunde det säkert vara motiverat, men detta har redan pågått i tre-fyra år och pågår minst ett, men troligast tre år till. Detta är inte sund personalpolitik eller en god behandling av de berörda församlingarna.

Som jag sade, berör detta inte mig personligen. Det finns dock ett motsvarande stopp som kommer mig mycket närmare, och det gäller kontraktsprostvalet i domprosteriet. Men mer om det en annan gång, kanske.