Bemötande av Joakim Förars’ klagan

Karl af Hällström 14.2.2007

Ärade domkapitel!

Innan jag bemöter de tre frågor som magister Joakim Förars ställer till domkapitlet, vill jag kommentera den argumentation han kommer med i sin skrivelse.

I kyrkan pågår som bäst en diskussion om kyrkans inställning till de homosexuella och om kyrkan eventuellt skall gå in för att välsigna registrerade partnerskap. För närvarande gör en av biskopsmötet tillsatt arbetsgrupp ett grundligt arbete för att utreda denna problematik. De debattinlägg som pastor Tomas Ray, magister Förars och jag har kommit med i olika media bör ses i ljuset av detta större skeende. Att hävda att vi som är verksamma inom kyrkan inte skulle få ta ställning i frågor som debatteras just inom kyrkan vore naturligtvis minst sagt underligt.

Magister Förars påstår i sin skrivelse att han skulle ha ”påvisat” att vissa av mina argument är ”orimliga”, och att jag inte har kunnat ”vederlägga” detta, utan har ”blivit svaret skyldig”. Det han underlåter att hänvisa till är det jag skrev i Hbl 21.1.06:

”Joakim Förars tillmäter sig själv en alltför stor betydelse när han utgår från att jag skriver mina insändare för att bemöta hans argument. Det gör jag inte. Jag debatterar inte på Förars’ villkor, utan vill endast klargöra mina egna synpunkter. Om Förars inte vill acceptera dem, står det honom fritt. Då han dessutom understår sig att betvivla mitt ärliga uppsåt, är grunden för vidare debatt med honom hur som helst underminerad. […]
Dock vidhåller jag min princip för tolkning av Bibeln. Kristus är Guds Ord (Joh 1:1), och Bibeln är Guds ord eftersom den berättar om Kristus. Det är dock uttryckligen Bibeln som helhet som är Guds ord, inte Bibeln som en samling av enskilda verser. Det är Bibelns budskap vi bör följa, inte nödvändigtvis dess bokstav. Vi bör vara försiktiga så att Bibeln inte blir viktigare i vårt liv än Gud själv, för då blir vi per definition avgudadyrkare.
Förars […] argumenterar utgående från en bokstavstro mot min bibeltro, och våra utgångspunkter är därmed olika. Eftersom vårt meningsutbyte dessutom har börjat gå i cirklar, avslutar jag här för denna gång.”

Vad gäller ”botandet” av homosexuella skriver magister Förars i sin skrivelse:

”Om homosexuellt beteende är synd ter det sig märkligt att kalla försök att få människor att överge begäret att synda som beklämmande. En aspekt som bör framhållas är att om personer vilka [sic!] upplever dragning till det egna könet av kyrkans präster får höra att man inte kan göra skillnad på deras ’läggning’ och deras handlingar och att de inte kan älska om de inte lever ut sina preferenser för det egna könet, så torde det försvåra deras utsikter att växa in i en heterosexuell identitet.”

För det första stupar hela detta argument redan på det första ordet: ”om”. Enligt mitt sätt att se är homosexualitet inte synd, utan en form av den kärlek som Gud har gett oss människor till glädje.
För det andra är det bara positivt om de homosexuellas ”utsikter att växa in i en heterosexuell identitet” försvåras, eftersom en sådan identitet för dessa individer vore mot deras läggning, och därför mot både naturen och Guds skaparvilja.
För det tredje är det denna gång magister Förars själv som inte erkänner att hans argument är vederlagda. Jag skrev i ovannämnda insändare:

”Signaturen ’En kristen homosexuell’ bemöter i ett välkommet personligt inlägg i samma debattspalt (Hbl 12.1) Förars’ beklämmande tanke om möjligheten att ’bota’ homosexuella med olika terapier. Också legaliserade psykoterapeuten Karl-Gustav Westerberg (Hbl 18.1) kommer med försynta protester mot detta. Att olika grupperingar med kristna förtecken men sekteristiska drag försöker sig på det (också i vårt land), gör inte deras verksamhet vetenskapligt eller medicinskt sund, eller för den delen acceptabel ur ett människorättsligt perspektiv.”

Ett utdrag ur Westerbergs ovannämnda ”försynta protester” följer:

”Homosexualitet beskrivs i en del forum som ett rehabiliterbart sexuellt förvirringstillstånd. Ett resultat av exempelvis genetiska faktorer, social påverkan, uppfostran med mera. Till och med begrepp som modetrend förekom i ett rikssvenskt debattprogram härförleden. Jag förkastar ingalunda sådana hypoteser heller, men misstänker att det hela är mer komplicerat än så. Tvärsäkra generaliseringar känns för mig aningen värdelösa och är snarare uttryck för undermedvetna behov [av] regelbundenhet och förutsägbarhet. […]
Doktor [Gerard van der] Aardweg uppges ha hjälpt ’många’ homosexuella att bli hetero. Bra så! Jag känner inte desto mera till ifrågavarande doktor och har heller inget [sic!] orsak att ifrågasätta verksamheten. Uppgifter från kolleger, som arbetar eller arbetat med homosexuella, ger emellertid en helt annan bild av homosexualitetens komplexitet.”

Magister Förars hänvisar också till den predikan som jag höll i bl.a. Borgå domkyrka 18.9.2005. Där använde jag frågan om homosexualiteten som ett (av flera) exempel på ”En kristen människas frihet”, som är temat för den adertonde söndagen efter pingst. Slutklämmen i min predikan var följande:

”Vårt kristna liv bör inte gå ut på regler och förordningar som sådana, utan på att leva ut den sanning och den kärlek som Gud har visat oss, och föra den vidare till våra medmänniskor, var de än befinner sig. Vad detta i praktiken innebär måste avgöras från fall till fall, och där kan man eventuellt ha regler och riktlinjer som hjälpmedel – bara vi minns att de uttryckligen endast är just hjälpmedel, och att sanningen och kärleken är det viktiga, inte hjälpmedlen. Som jag sade tidigare: Vad vi gör är mindre viktigt än varför vi gör det.”

Att magister Förars tar upp denna predikan tyder på att jag enligt hans mening skulle har brutit mot KO 2:4 (”predikan […] skall vara överensstämmande med kyrkans bekännelse”) och mot det prästlöfte som jag i enlighet med KO 5:6 har avlagt, där jag lovat att vilja ”hålla mig till Guds heliga ord och den evangelisk-lutherska kyrkans därpå grundade bekännelse” och att ”inte offentligt förkunna […] läror som strider däremot”. Detta löfte anser jag mig ha hållit; dessa regler har jag inte brutit mot.
I detta sammanhang kan som en detalj nämnas att flera personer från stiftsledningen, inklusive biskop Erik Vikström och stiftsdekan Gunnar Grönblom, deltog i högmässan i domkyrkan den 18 september 2005, men att de inte har ansett det nödvändigt att ta upp frågan med mig under den tid som förflutit sedan dess.

Så till magister Förars’ frågor. Han undrar om pastor Ray och jag ”kan anses vara oförvitliga i [vår] lära” i tre fall. Det intressanta är att dessa fall inte gäller t.ex. våra exegetiska tolkningar, utan endast våra uttalanden om inställningen till homosexualitet och homosexuella. Inställningen till Bibeln faller under rubriken ”lärofråga”, men knappast homosexualiteten. Där är det närmast frågan om etik och själavård. Pastoralteologin måste utvecklas i takt med ökad kunskap i bl.a. psykologi, psykiatri och medicin, och efter att expertisen på detta område har konstaterat att homosexualitet inte är en sjukdom, kan vi kristna inte fortsätta att hävda det, diskriminera homosexuella och försöka bota dem. Dessa missriktade försök till ”helande” av det som redan är helt leder endast till mänskligt lidande och är därför oacceptabla, bl.a. på ett människorättsligt plan (fråga 3).

Gamla testamentets renhetsföreskrifter (t.ex. 3Mos 20) gäller inte längre oss kristna. Att Paulus på ett par ställen (tydligen) nämner homosexuellt beteende bör vi ta med större allvar. Det är inte helt självklart att det är det han menar med de termer han använder (malakoi och arsenokoites), men det är nog den sfären vi måste röra oss i. Paulus var emellertid ett barn av sin tid och såg homosexualiteten utgående från sin judiska bakgrund (bl.a. just 3Mos), där homosexualiteten ansågs utgöra ett hot mot både Gud och hans folk. Denna föreställning behöver vi på inget sätt bibehålla. Homosexualiteten hotar inte samhällskroppen, och de homosexuella är rent av friskförklarade i vårt land sedan drygt 30 år tillbaka. Därmed har vi ingen anledning att hålla fast vid just denna del av Pauli förkunnelse - nog tanken bakom den, men inte precis detta enskilda exempel.
Därför är jag för min del beredd att välsigna homosexuella parförhållanden (fråga 1). Att jag hoppas på en klarare tillåtelse än vi i nuläget har, kommer knappast som någon överraskning.
Eftersom homosexualitet inte är någon synd, behöver inte någon distinktion mellan synd och syndare göras i detta fall, och grunden för fråga 2 saknas.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att de frågor om vår läromässiga oförvitlighet, som magister Förars kommer med, inte egentligen berör läromässiga frågor och därför missar sitt mål. Eftersom hela ärendet handlar om kyrkans inställning till en förfördelad och historiskt förtryckt grupp av människor, vill jag på det allvarligaste uppmana var och en till granskning av sitt eget tänkesätt och handlande för att se om det är i enlighet med den kärlek som Kristus uppmanar oss till. Vad gäller denna debatt är mitt samvete rent.

Högaktningsfullt

Karl af Hällström
kaplan
Borgå svenska domkyrkoförsamling