Under rubriken Guds rikes universalism skriver Emil på sin blogg:
Det finns alltför många kyrkor i Sverige idag som fortarande är fast i sina standardklichéer när det gäller homosexualitet: "Gud älskar homosexuella men ogillar homosexualitet. Utlevande homosexuella är välkomna att besöka våra församlingar men får inte bli medlemmar." Denna hållning ser jag som tragisk av många skäl. Det mest uppenbara med den är väl att den är så inkonsekvent. Samma församlingar som stänger homosexuella ute accepterar oftast både skilsmässor och omgifte (och många också samboskap). Hur kan man utifrån Bibeln godta den ena livsstilen men inte den andra?Det där med att "älska syndaren, hata synden" har jag kommenterat tidigare.
Svaret tror jag är enkelt: homosexualitet kan man (oftast) hålla på avstånd. Skilsmässa kan drabba mig och mina bästa vänner men homosexualitet berör främst de andra. (Ett undantag är förstås om man själv får ett barn med en homosexuell identitet. Då förändras också ofta föräldrarnas värderingar, se bara på Dick Cheney.)
Om en nutida Paulus på sin blogg hade beskrivit Guds rikes universalism, vilka grupper hade han då benämnt? Man kan förstås bara spekulera, men jag skulle inte vara förvånad om det bland annat hade stått: Nu är ingen hetero eller homo, alla är ni ett i Kristus.
2 kommentarer:
Tillåt mig några kommentarer från min ortodoxa horisont.
Det är något ruggigt och på samma gång bisarrt över dessa frikyrkoförsamlingar som kräver att deras medlemmar ska vara dygdemönster (och som av någon konstig anledning rackar ned mycket hårdare på sexuella synder än på andra). Kalla dem för vad de är, nämligen bibelsekter och fanatiker. För med Kristi kyrka har de föga gemensamt.
Kyrkan, Kristi kropp, är en gemenskap av syndare och ett sjukhus för oss fallna som är i behov av det gudomliga läkemedlet. Den som vill kallas rättfärdig eller tror sig vara fullkomlig har inget att hämta där. Samtidigt är naturligtvis den behandling som Läkaren bjuder, det kristna livet, inte bara lysande stunder av Guds nåd utan också en personlig kamp i det fördolda, där varje människa kämpar för att ta kontrollen över sitt eget liv och med Guds hjälp ta strid mot de demoner som bor i våra hjärtan. Kampen och vår egen strävan är viktig, även om segern inte ges på annat sätt än genom Gud.
Jag såg din tidigare post om "älska syndaren, hata synden" osv. Där för du något slags kalvinistiskt resonemang om att människan befinner sig i ett så totalt fallet tillstånd att det är meningslöst att hon själv ens försöker göra något åt saken. Sedan gör du en helomvändning och hamnar i slutsatsen att människan just av det skälet måste betraktas som syndfri och rättfärdig, och ve den som påstår något annat. Vårt fallna tillstånd upphöjer du till norm.
Det är ett märkligt resonemang du för, och det befinner sig långt,lång från fädernas lära. Om vi alla hur som helst är oförmögna att alls göra något åt oss själva, vad är det då för mening med bikten, med boten och kommunionen? Vad innebär det då att arbeta på sin frälsning? Vad syftar ens frälsningen till? Behöver vi en Frälsare? Jag skulle gärna vilja höra hur du ser på dessa ting.
På Emils blogg skriver du att du just håller på att läsa Peter Halldorf. Fortsätt med det. Halldorf hör visserligen hemma inom pingströrelsen , som besvärande ofta sällar sig till den grupp av egenrättfärdiga präktighetsförsamlingar som jag skrev om ovan, men han är ett på alla sätt lysande undantag. I själ och hjärta är han ortodox.
Böckerna av kryptokalvinisten Aulén gör du däremot klokt i att låsa in i giftskåpet. Glöm inte att slänga nyckeln.
Citerar mig själv i Anti-hbtbibeln 8:
En klassisk poäng som brukar framföras i detta skede av resonemanget är att Jesus tar avstånd från skilsmässa vilket många kyrkor som inte vill viga homosexuella accepterar. Men det är ju ingalunda så att ens kyrkor som accepterar skilsmässa och omgifte tycker att det är egalt om folk gifter sig en eller sju gånger under en livstid. Man tar i alla fall tanken på ett livslångt äktenskap som mål och gör vad man kan för att stöda det, t.ex. i form av äktenskapsförberedelsekurser, och äktenskapsrådgivning för att försöka rädda relationer i kris mm. Skulle de homoliberala acceptera en motsvarande praxis för homosexualitet - att man genom behandlingar av den typ som peoplecanchange.com m.fl. omtalar åtminstone försöker förändra en homosexuell till hetero, och bara i fall där detta inte alls har en chans att fungera accepterar den homosexuella lösningen som det mindre onda i situationen? Jag vet inte om jag själv tycker att just detta är den idealiska lösningen, men det skulle vara intressant att höra en homoliberal kommentar.
Skicka en kommentar