Bravo, biskop Gustav!

Igår skickade biskop Gustav Björkstrand på biskopskollegiets vägnar ett ställningstagande till Utlänningsverket och till Helsingfors förvaltningsdomstol, rapporterar Kyrklig tidningstjänst. Ställningstagandet gäller den gamla kosovoalbanska kvinnan Halide Latifi, som f.n. är bosatt hos sin brorson i Borgå, men som hotas av utvisning. Biskoparna vädjar för att hon skall få stanna i Finland. Jag applåderar detta!

Ställningstagandet lyder i sin helhet:

En grupp kulturarbetare i Finland har vädjat till landets lutherska biskopar till förmån för den utvisningshotade 71-åriga kosovoalbanska flyktingen Halide Latifi, som enligt uppgift lider av depression och är delvis förlamad. Tidigare vädjanden från medborgarhåll till förmån för henne har inte lett till resultat. För närvarande pågår namninsamlingar för kvinnan bland annat i Borgå stad.
Enligt utlänningsverket har Halide Latifi inte sådana familjebindningar till landet som skulle möjliggöra ett positivt beslut. Utlänningsverket har inte heller ansett sig kunna fatta ett positivt beslut om uppehållstillstånd på basen av individuella mänskliga orsaker. Besvär är i det senare fallet inlämnat till Helsingfors förvaltningsdomstol, men hon kan utvisas redan under den behandling av frågan som brukar ta i medeltal ca 7 månader, detta trots att hennes brorson, hos vilken hon bor, har lovat att sörja för henne.
På basen av den utredning vi har gjort kan man fråga sig om det finns uppenbara brister i vårt lands sätt att behandla dylika frågor när det gäller kärleken till nästan och rimligheten i besluten. Den gällande lagstiftningen har av utlänningsverket tolkats strängt både när det gäller familjebegreppet och definieringen av de individuella mänskliga orsakerna som skulle medge ett positivt beslut.
När det gäller familjebegreppet borde man i betydligt högre utsträckning beakta det lands traditioner därifrån personen ifråga kommer. Grundlagsutskottet har betonat att man när det gäller det skydd som enligt de mänskliga ensamrätterna tillkommer flyktingar också borde beakta att familjebegreppet kan ha en vidare innebörd i andra delar av världen än det har hos oss. Den praxis som har utformats i vårt land är för starkt dominerad av vår egen tolkning av familjebegreppet.
När det gäller frågan vad som kan anses vara tillräckliga individuella mänskliga orsaker för ett positivt beslut har också denna aspekt tolkats mycket strikt av Utlänningsverket. Man borde som lagstiftningen förutsätter klarare beakta om ett negativt beslut måste betraktas som oskäligt för den sökande med tanke på hälsotillståndet, de band som har uppstått i landet eller med tanke på de förhållanden som den sökande skulle komma till i sitt hemland. När det gäller den sistnämnda aspekten är det intressant att Finland i motsats till de övriga nordiska länderna har lyckats sända tillbaka personer till Kosovo, fastän 90-95 % av de traumatiserade människorna därifrån inte kan få adekvat medicinsk hjälp i sitt hemland. Latifis möjligheter att få denna vård i Kosovo torde kunna betraktas som ringa.
Fastetiden påminner oss om allas vårt ansvar för den lidande och nödställda människan, inte bara i vårt eget land utan var hon än befinner sig. Hennes situation bör ses som en helhet, så att alla aspekter beaktas. Barmhärtighet och kärlek måste vara riktmärket för allt vårt handlande när det gäller vår nödställda nästa.

Borgå den 6 mars 2007

För de lutherska biskoparna i Finland

Gustav Björkstrand
Biskop i Borgå stift