Veckans anekdot: Grava problem

När jag arbetade i Helsingfors var c:a 75% av jordfästningarna sådana där den avlidna sedan skulle kremeras. Nu i Borgå är det uppskattningsvis en tredjedel. Skillnaden torde bero på att det inte finns något krematorium i Borgå, utan kistorna måste transporteras till huvudstadsregionen för kremering.
De som kremeras, har en urnebisättning efter att allt är klart - en eller ett par veckor efter själva jordfästningen, alltså. De som inte kremeras, gravsätts naturligtvis direkt.
Och det är inte alltid helt problemfritt. Vädret bråkar emellanåt, det förekommer tekniska problem och folks beteende är inte alltid vad man skulle önska.
  • Jag har stått vid gravens rand i ösregn, i starkt snöfall, i -28 graders kyla och när löven från lönnen ovanför mig har fallit så tätt att de har skymt sikten för mig. 30 graders värme i gassande sol är inte heller direkt behagligt i mörk kostym...
  • En gång var graven så högt placerad att vi var tvungna att halvt klättra upp på jordhögen för att nå den. En av de anhöriga tappade balansen, och en sekund trodde jag att hon skulle falla ner i graven, men hon lyckades fälla sig åt andra hållet i stället och landa i mullen.
  • En annan gång var den avlidna en enorm karl som (p.g.a. vatten i kroppen) vägde närmare 200 kilo. Åtta bärare var vidtalade, fem anhöriga och tre hyrda från begravningsbyrån, men i ett skov av sparsamhet annullerade änkan de hyrda bärarna. Där stod vi med fem bärare vid denna gigantiska kista (närmare en och en halv meter bred måste den ha varit). Vaktmästaren hoppade in som den sjätte (för det är omöjligt för ett udda antal bärare att göra sin plikt) och jag som präst skötte vaktmästarens uppgifter. Likafullt höll den avlidnes 70-åriga bror och dennes aspackade son på att digna under bördan - åtta bärare skulle verkligen ha behövts! När vi så kom till graven var den för smal! Bärarna fick sänka ner kistan snett i gropen. Inga flera sådana begravningar för mig, tack!
  • Folk förstår i allmänhet att bete sig i kapellet och vid graven, men under begravningståget där emellan är det lite si och så med den saken. Glatt samspråk om väder och vind hörs allt emellan (och hörs långt!), och en gång hörde jag t.o.m. från slutändan av tåget ett glatt rop: "Kato prrkl! Pitkästä aikaa!" ("Se på f-n! Länge sen senast!") Jag kunde bara himla med ögonen...

4 kommentarer:

Anonym sa...

vad taskigt av den avlidne att vara överviktig vid sin egen begravning.kanske kyrkan borde sammarbeta med viktväktarna så man inte skämmer ut sig ännu som död och hamnar på diverse bloggar.

Kalle af sa...

Oj, tolkade du det så? Beklagar!

Min poäng var inte att det var vikten i sig som var problemet, utan gravgrävarnas klåp och de anhörigas fullständiga brist på realism i sammanhanget.

Anonym sa...

Förlåt mig, att jag nuförtiden kommenterar dina inlägg så ivrigt. Jag har nog läst din blogg ganska regelbundet men vågat inte kommentera så mycket - tack vare min "tarzansvenska". Du behandlar enormt intressanta frågor.

Jag tolkade ditt inlägg inte liksom "J" ovanför. Men det måste jag säga, att begravningar, som jag har deltagit i, har varit otroligt vanliga, särskilt när jag jämför dom med dina erfarenheter. Må bra och ha en bra helg.

Kalle af sa...

Kommentera gärna, det är ju bara roligt! Och Tarzan tycks tala god svenska...

De begravningar som jag här kommenterar är förstås ovanliga undantag, men när man som jag närmar sig 200 stycken, hinner det samla sig några undantag också. Ha det skönt!