En vigselpräst funderar 1: Vigsel

Föregående avsnitt: Inledning

I vårt samhälle är det allt mer utbrett att folk bor tillsammans utan att ha gått igenom den juridiska process som kallas "vigsel". Oftast sker detta ändå under en kortare tid, innan paret efter något års samboende låter viga sig, och det oftast kyrkligt. Vilka orsakerna är till detta handlingssätt är varierar säkert stort, men de vuxna människor som det är frågan om vet förhoppningsvis vad de vill och vad de ger sig in på.
Några synpunkter vill jag ändå komma med. Varje kärleksförhållande – oberoende av om paret bor tillsammans eller inte, oberoende av parternas könsfördelning och oberoende av förhållandets juridiska status – bör innebära att parterna tar ansvar för varandra, så att ingendera tar skada på något sätt. Ingendera parten får utnyttjas ekonomiskt, sexuellt eller på andra sätt, och båda parterna bör vara överens om det sätt på vilket de ordnar sitt samliv. Om det föds barn i förhållandet, är det på båda parternas ansvar att ge barnen möjligast goda uppväxtförhållanden, vilket i allmänhet betyder att båda föräldrarna är närvarande i hemmet. Samtidigt är det skäl att påpeka, att barnen inte finns till för föräldrarnas skull – så att föräldrarna t.ex. skulle kunna "förverkliga sig själv" – utan föräldrarna är till för barnens skull.
Dessutom är äktenskapet fullkomligt också utan barn. Barnlöshet är ingen synd, vilket den perfida frågan "och när ska ni skaffa barn?" antyder. "Skaffa barn" – höh! Barn kan inte "skaffas", utan man får barn – om man får. Det är nog betydligt osäkrare än att beställa något från en postorderfirma, vilket frågeställaren tycks ha glömt! Det var någon som lite uppgivet konstaterade, att i unga år gjorde man allt för att inte bli gravid, men nu som 30+ gör man allt för att bli det...
Vilken är då vigselns roll i allt detta? Vigseln är det sätt på vilket vi i vårt samhälle har kommit överens om att äktenskapen ingås. Sådana överenskommelser kan ändras (och verkar vara på väg att ändras), men f.n. är det vigseln som gäller. Den är en juridisk och offentlig handling. Om ett förhållande håller på att krascha räddas det inte bara genom att paret gifter sig. Först måste de ha sitt förhållande på stabil grund – sedan kan de gifta sig. Men efter vigseln kan förhållandet skyddas av de offentliga löften man har avgett och den besvärliga juridiska process som man måste genomgå för att bli befriad från löftena. Vigseln höjer alltså tröskeln för att någon slår i dörren och ger sig av. Tröskeln blir inte oändligt hög, det visar skilsmässostatistiken i vårt land, men en klar höjning sker ändå – åtminstone under förutsättning att parterna menar allvar med sina löften. Och det måste ju vi som förrättar vigslar utgå från att de gör.
Emellanåt stöter jag förresten på sambor som inte vill gifta sig med hänvisning just till skilsmässostatistiken. Det argumentet upplever jag vara bakvänt; andelen samboende par som separerar torde nog vara betydligt högre. Av förekommen anledning finns det dock ingen statistik över detta.

Följande avsnitt: Äktenskap