KG Hammar och Ami Lönnroth: Jag har inte sanningen, jag söker den (Ordfront 2006). Pocket, 209 sidor.
Svenska kyrkans förre ärkebiskop
KG Hammar är en omstridd person. Många var besvikna över att han som ärkebiskop inte sade precis var skåpet skall stå och vilken den enda rätta sanningen är. Men Hammar är en alltför intelligent och ödmjuk person för att falla i den fällan. Titeln på den här intervjuboken är mycket talande: "Jag har inte sanningen, jag söker den." Som Hammar själv uttrycker det (s. 194):
En vanlig teologisk tanke är att om man är fast förankrad i centrum så kan man vara fri i marginalerna. Och med "fast förankrad i centrum" menar man då "precis och välformulerad". Där kan jag känna att det kan vara precis tvärtom. Om tron är väldigt välformulerad så riskerar jag att tro på min egen tro, det vill säga tro på formuleringarna och inte på relationen som uppstår därför att jag är inbjuden i relationen. Det kan lätt få till följd att man drabbas av ett slags kramp så fort någon ifrågasätter formuleringarna. För den som har hamnat i det läget att tron är detsamma som tron på formuleringarna så är varje petande på dem ett petande på själva tron, på själva centrum. [...] Otydlighet innebär en möjlighet till fördjupning som den väldigt skarpa tydligheten inte ger.
Detta stämmer väl överens med min egen erfarenhet. I ett
inlägg i maj i fjol beskrev jag vad som hände när jag på allvar tog i med studierna i teologi:
Jag tappade tron på min tro, så att säga, och fann (eller snarare återfann) tron på Gud. Jag kunde förtrösta på honom i stället för att krampaktigt hålla fast vid vad jag ansåg vara de rätta åsikterna. Jag kunde lita på att Gud håller mig flytande trots att jag inte alltid är säker på vad som är rätt.
Också på många andra punkter ger Hammar i sitt samtal med journalisten
Ami Lönnroth exempel på vägran att komma med snabba, enkla och felaktiga svar. I stället strävar han hela tiden efter att vidga frågeställningen. Verkligheten är större än frågorna, så som Gud är större än våra tankar.
Detta är en fräsch och inspirerande bok. Tack till
Moni, som gav den i julklapp åt mig!
3 kommentarer:
Det var en intressant tanke.
Människor är vilsna. I lärarvärlden är det prat om att föräldraskapet är borttappat och skolan ät tvungen att ta större roll när det gäller barnuppfostring.
Helt klart att man inte fariséaktigt kan hålla fast vid otaliga regler svart på vitt. Helt klart att skapelsen är en oändligt komplex ekvation där endast Gud har koll på alla variabler.
Men helt klart är också att det finns gott och ont, rätt och fel och att vi alla står inför dessa val flera gånger i dagen. Personligen, ju mer man filosoferar om komplexiteten i alla gränsdragningar blir det alltid svårare att urskilja de vardagliga besluten i ens egna liv.
För mig känns det som om det sägs att alla nu måste göra sina egna regler och principer som de själva kan leva med, men det kan väl inte fungera. DÅ gör man sin egen världsbild och sätter Gud dit han passar.
Vem är vi sist och slutligen? Krukan eller krukmakaren?
(Inte menat som personlig kritik förstås, utan som diskussionssynpunkt från gräsrotsnivå.)
Jag har inte Sanningen (Jesus) men jag söker Den (Vägen och Livet).
Tja Hammars bekännelse talar för sig själv och personen i fråga har varit en stark bidragande faktor till att SVK i nuet mer eller mindre kan sägas vara en ny religion med postmodernismen och relativismen som ledstjärna.
Jag har inte sanningen (d.v.s. det är sanning att jag inte har sanningen)men jag söker den (kommer jag någonsin finna den?)
Magnus
PS! Din teologiska kris under studierna (att tappa tron på tron)är bekant även för mig personligen.
Frågan är bara vilken Gud som du fann (den som passar med ditt förnuft och dina känslor samt ditt eget tycke i moraliska frågor)?
Kristendomens förblivande Centrum rör alltfort Jesus Krisus (Sann Gud och Sann människa och hans Ord).
Skicka en kommentar