Mira frågade:
Jag kan naturligtvis svara bara för mig själv. Kollegerna kanske gör annorlunda. Själv brukar jag börja med att läsa predikotexterna ur handboken i början av veckan, och så låta dem ligga och mogna. I princip kunde det vara bra att läsa dem i sitt sammanhang och på grundspråket, och det gör jag också ibland. Ändå känner jag Bibeln så pass bra efter att ha studerat den dagligen i trettio år sådär, att jag nog på ett ungefär vet vad texterna handlar om. Så måste man minnas att en predikan inte är ett bibelstudium. De är två olika genrer. I en predikan ska man inte bena ut alla exegetiska knoppfrågor (vilket jag annars tycker vore intressant), utan ge församlingen något att fundera på och meditera över under den kommande veckan. Det exegetiska arbetet ska vara predikans bakgrund, inte dess innehåll. Som biskop Erik en gång uttryckte det: "Det är viktigare att vara allmänt förberedd än att vara specifikt förberedd." Men så själva skrivandet. Det tar vid mot slutet av veckan - fredag kanske - när texterna har fått puttra under locket några dagar. Då granskar jag handboken igen, och väljer vinkling utgående från hur texterna har "öppnat sig" för mig. Jag börjar med någonting intresseväckande - för annars slutar folk snabbt att lyssna - och går sedan igenom tematiken i texterna, om än inte nödvändigtvis texterna som sådana. Så drar jag slutsatser av det jag tidigare har sagt, för det är det som är poängen med en predikan: synpunkter på det kristna livet i vår tid och i vårt samhälle. Alla slutsatser vill jag inte säga ut, för något måste man lämna åt lyssnaren att upptäcka själv.
Jag varken kan eller vill undvika skämt och ordlekar, för de upprätthåller intresset hos lyssnaren, bara de inte blir så tongivande att de stjäl intresset från huvudsaken. Det var en som sade, att "varje bra tal skall innehålla minst fem vitsar - utom jordfästningstal. Där räcker det med tre." Jag följer inte detta slaviskt, särskilt inte vad gäller griftetal, men principen är nog den rätta. För mig åtminstone, andra gör på sitt vis.
Att skriva en 10-15 minuters predikan tar för mig med denna metod mellan två och sex timmar vid datorn.
Du, Kalle, hur skriver man egentligen en predikan? Jag menar, var börjar du? Var tar du idéerna? Hur bygger du upp den.Nå, det är nog tillåtet också för utsocknes att komma till våra gudstjänster här i Borgå. Välkommen bara! Men skämt åsido:
sign. "en som aldrig frågat förr och inte bor i Borgå så hon kunde komma och lyssna på predikningarna och dra sina egna slutsatser"
Jag kan naturligtvis svara bara för mig själv. Kollegerna kanske gör annorlunda. Själv brukar jag börja med att läsa predikotexterna ur handboken i början av veckan, och så låta dem ligga och mogna. I princip kunde det vara bra att läsa dem i sitt sammanhang och på grundspråket, och det gör jag också ibland. Ändå känner jag Bibeln så pass bra efter att ha studerat den dagligen i trettio år sådär, att jag nog på ett ungefär vet vad texterna handlar om. Så måste man minnas att en predikan inte är ett bibelstudium. De är två olika genrer. I en predikan ska man inte bena ut alla exegetiska knoppfrågor (vilket jag annars tycker vore intressant), utan ge församlingen något att fundera på och meditera över under den kommande veckan. Det exegetiska arbetet ska vara predikans bakgrund, inte dess innehåll. Som biskop Erik en gång uttryckte det: "Det är viktigare att vara allmänt förberedd än att vara specifikt förberedd." Men så själva skrivandet. Det tar vid mot slutet av veckan - fredag kanske - när texterna har fått puttra under locket några dagar. Då granskar jag handboken igen, och väljer vinkling utgående från hur texterna har "öppnat sig" för mig. Jag börjar med någonting intresseväckande - för annars slutar folk snabbt att lyssna - och går sedan igenom tematiken i texterna, om än inte nödvändigtvis texterna som sådana. Så drar jag slutsatser av det jag tidigare har sagt, för det är det som är poängen med en predikan: synpunkter på det kristna livet i vår tid och i vårt samhälle. Alla slutsatser vill jag inte säga ut, för något måste man lämna åt lyssnaren att upptäcka själv.
Jag varken kan eller vill undvika skämt och ordlekar, för de upprätthåller intresset hos lyssnaren, bara de inte blir så tongivande att de stjäl intresset från huvudsaken. Det var en som sade, att "varje bra tal skall innehålla minst fem vitsar - utom jordfästningstal. Där räcker det med tre." Jag följer inte detta slaviskt, särskilt inte vad gäller griftetal, men principen är nog den rätta. För mig åtminstone, andra gör på sitt vis.
Att skriva en 10-15 minuters predikan tar för mig med denna metod mellan två och sex timmar vid datorn.
2 kommentarer:
Det finns säkert lika många sätt att göra predikoförberedelser som det finns predikanter.
En av mina vänner lyssnade till Joni Mitchell under predikoförberedelserna. En annan tog långa promenader. En tredje..
Ska man förresten skriva ner en predikan? Ibland kanske, särskilt om den den skall tajmas för radio eller tv. Men frågan är om man sedan också ska läsa upp det man skrivit i själva predikosituationen, kanske bara det inte låter som läst text. För var blir då tilltalet, kontakten? Anden, javisst, men också kärlet skall vara i skick och redskapet vasst.
Idén med predikan är ju inte att man skall ge ut sin texter i bokform, utan att de skall fungera i den situation de är tänkta för. Predikan är en ögonblickshändelse litet som en konsert, väl förberedd kan man låta Anden blåsa vart den vill till hopp, glädje och välsignelse för någon.
Texterna är naturligtvis centrala, både bibeltexterna och den slutgiltiga predikotexten om den sedan är nedskriven som ett manus á la Martin Luther King jr eller Jonas Gardell (men såg/ser man dem läsa texterna, nej) eller improviseras fram utifrån några givna idéer som Eddie Izzard, som ibland verkar tappa tråden ibland, "so...yes", för att sen gå vidare.
Uppvuxen som jag är i en frikyrklig predikotradition som i bästa fall förenade god teologi med en engagerad och personlig touch på förkunnelsen kan jag inte låta bli att tycka att predikan i dag är allt för ofta rätt förutsägbar och ointressant både inom folk- och frikyrka.
Predikanterna (en grupp
jag själv tillhör och som har mina fulla sympatier)skulle gärna få våga mera, ta ut svängarna litet mera, våga vara personliga.
Kanske finns det hopp om ännu, hörde ryktas om att man äntligen fört in retorik och kanske litet ekumenik i teologiska fakultetens homiletikkurser. Den kurs i homiletik jag gick på nämnde inte ens verkligt stora predikanter som M.L.King, Billy Graham mfl. Charles Spurgeon nämndes men det var också allt.
---
- You know, Catholicism, we believed in the teachings of Cathol, and everything it stood for. -Eddie Izzard
Det var intressant Kalle. Då undrar jag, nyfiken som jag är, att hur mycket förberedelser läggs ner på övriga gudstjänsten? Eller är resten bara rutinjobb som är det samma vecka efter vecka?
För övrigt så måste jag säga att jag tycker att det är konstigt om det inte finns åtminstone en grundkurs i retorik för alla prästaspiranter. Det borde ju ligga i en prästs intresse att ha goda verktyg för att hålla gudstjänstbesökarna vakna och íntresserade.
Skicka en kommentar