Nedanstående insändare har modern till min gudson skickat in till Hufvudstadsbladet. Detta med anledning av att jag i en del insändare har anklagats för att ha varit provokativ när jag gick till nattvarden 2.9 och dessutom valde att gå just till Halvar Sandell trots att ett annat alternativ stod till buds. Husis publicerade den idag (15.9.07) i förkortad form. Hon använder signatur för att skydda sin son, inte sig själv.
Karl af Hällström, gudfar till mitt barn och närvarande vid samma altarring som jag och min familj, har verkligen inte på flit utmanat prästerna som delade ut nattvard i Markus församling söndagen den 2.9. Han var som gudfar inbjuden. Och han kom och vek inte från vår sida. Men det faddern gjorde konsekvent och med omsorg och med hjärtat på rätt ställe, var att dela nattvardsmåltid med gudbarnets familj och släktingar. Fadderskapet väger för Karl af Hällström uppenbarligen mera än den skit som han nu får på sig. Han tog en risk, för fadderfamiljens skull. Och varför gjorde han det, var det provokation? Eller var det den fullkomligt självklara följden av ett fadderskap och av att en altarring inte är helgad i olika sektioner för bättre folk och bastarder. Nu blir faddern hårt kritiserad för att ha utmanat, när det han gjorde var att dela den andliga gemenskap som finns mellan faddrar och fadderbarn, vid det gemensamma matbordet. Och han var kroppsligen närvarande där det annars hade känts farligt som vid giljotinen. Jag mår verkligen pyton av den art av kritik som han nu får ta emot på sin blogg, i Kyrkpressen och i Hufvudstadsbladet. Få tycks reflektera över verkliga mänskliga omständigheter, utan uppehåller sig enbart vid teologiska överbyggnader.
Här finns faktiskt en familj och en konfirmand, som hela sommaren fått fundera över hur det kan kännas att bli bortskuffad ur en gemenskap. Eller vad som händer sen, om ens egna mamma eller gudfar blir uteslutna. Hur ska en tonåring bearbeta något sådant? Så det här börjar likna en våldsspiral som trappas upp alltid då en kyrklig rit de passage närmar sig. Åtminstone är det så för mig och min familj. Även om det finns sympati, trevliga församlingsläger och både hjärteplats och stjärteplats, i tiderna däremellan. Men det är snarare det som av fredspedagoger brukar kallas för “smekmånaden” - en dimridå mellan det svåra - där det egentligen förekommer fysiskt, ekonomiskt, ideologiskt eller andligt våld.
Men i upptrappningsskedet är det väldigt plågsamt. Vad ska jag säga? Hur går jag till eller ned från ett matbord som kan svika min hunger och utsätta mig för svält? Ska jag bara sopa det under mattan, som så ofta är fallet med det som mest av allt borde få existera i det öppna? Förstår inte prästen sitt överläge? Orkar jag diskutera sakligt med prästen, väga för och emot som om det bara skulle vara frågan om teorier? Nej, det går inte. För inför nattvard och annat som så totalt lovar inkludering, är både sårbarheten och barheten i akutläge. Ni som kan diskutera Guds bröd & vin som om det vore en livlös lära, en känslolös tillställning, eller en scen för intellektuell tävlan mellan stridande parter, ser ni inte utsattheten hos dem som kommer fram till matbordet? Var är nåden som inte liknar någon annan nåd?
I en sådan situation orkar åtminstone inte jag som mamma ställas till svars eller ifrågasättas av en präst. Varken vid nattvardsbordet, före nattvarden eller efter den! Nu råkade Karl af Hällström i förtätad form ut för det, som annars kanske hade drabbat mig som fritänkande mamma. Och i förlängning således också min familj. Faddern blev en tydlig måltavla. Men vi är alla delaktiga, föräldrar och barn. Vi gick alla upp till nattvarden och delade den med varandra. Och med Jesus som faktiskt “låg till bords med syndare, tullindrivare, horkarlar och prostituerade”. Och vad gjorde Jesus? Jo, han åt! Och vad fick han för det? Jo, kritik av fariséerna. Så månne inte Jesus tål även mig, mina barn, min man och de personer som vi valt att lita på så mycket att vi välkomnat dem som faddrar.
Skulle vi som familj, den dagen av glädjefest börja fundera vilken sida av nattvardsbordet vi blir bemötta på och på vilken sida vi kan tänkas bli avvisade? Skulle vi som familj gå med på att i kamratlig anda samtala om nattvardssyn med församlingsprästen, som ändå är en auktoritet och bakom vars vänlighet det finns ett strängt och kritiserande sinne? Visst går det att prata och visst går det att debattera. Men då maktförhållandena är ojämna, som det är mellan en mamma och en tvärsäker präst, då behövs det stöd av t.ex. en fadder. Faddern Karl af Hällström var en buffert och ett skydd i en situation där en familj mot alla odds, ändå upplevde en rimlig gudstjänstsöndag, med ingredienser av glädje och familjehögtid. Och med familj menar jag nu inklusivt min familj som del av Guds familj. Men det verkar som om präster kan ha en orealistisk uppfattning om dynamiken mellan anställda och medlemmar. Faktum är att prästen har övertaget. Inte i kraft av personlighet i första hand, även om det också kan vara ett maktmedel. Men i kraft av den dystra tradition av överhöghet som prästrollen förmörkas av. Den makten ska inte missbrukas. Den ska inte ens brukas, tycker jag. Vad tycker du?
Mamman med björninnehjärta
12 kommentarer:
"Mammans" kommentarer är bra. Problemet med kyrkan av idag och det bland den stora allmänheten allt mer svala intresset för att aktivt ta del i församlingens verksamhet ligger just i den kyrkosyn som utesluter och begränsar mer än den omfattar och bjuder in.
Jag hoppas att KafH för ärendet vidare till Domkapitlet för behandling och avgörande. Jag och säkert många med mig vill få en bekräftelse på vilken kyrkans officiella ståndpunkt är: en kyrka som inbjuder till gemenskap eller en som slår med pekpinnen?
Du har ju så rätt! Fint beskrivet av hela hjärtat och det förstår man så väl.
Styrkekramar från Österbotten!
Sakrament som Dop och Nattvard borde ALDRIG BLI VAPEN i den inomkyrkliga striden!
Upphetsningen på grund av Pastor Sandells skötsel av sin tjänst beror inte på något "utestängande" i sig från Nattvarden. Det handlar om kyrkotukt (onekligen låter det mycket bättre att som Katolska kyrkans katekes använda termen helande för denna funktion i kyrkans liv).
Det påstås ibland slarvigt att kyrkotukt "inte finns" i vår moderna, tidsenliga kyrka. Det är fel. Kyrkoordningens kap. 4 har ordet kyrkotukt i rubriken. I kap 4 § 2 anges tre förhållanden som fordrar kyrkotukt:
1) orsaka förargelse genom levernet,
2) försumma sina plikter som medlem,
3) lära mot kyrkans bekännelse.
I de två första fallen skall en präst "vägleda", i det tredje fallet skall kyrkoherden "tillrättavisa". Kyrkmedlemmens plikter är sedan att delta i gudstjänsten, använda nådemedlen, leva kristligt och "ingå sitt äktenskap på föreskrivet sätt".
För hundra år sedan var det självklart att kyrkotukten, som märk väl ännu finns med!, hade med deltagandet i Nattvarden att göra. VAD HÄNDE SEDAN? Om det skulle den här diskussionen handla! Finns det teologiska skäl att ändra kyrkans tradition på den här punkten?
Pastor Sandell tar de här frågorna på fullt allvar. Som präst kan jag intyga att det är absolut bekvämast att vifta bort frågorna, knipa ihop ögonen och intala sig att frågorna inte finns.
***Få tycks reflektera över verkliga mänskliga omständigheter, utan uppehåller sig enbart vid teologiska överbyggnader.***
Kalle, vad föreslår du då?
Jag inser att du är av avvikande åsikt. Men vad är ditt förslag?
Vad innebär det att "uppehålla sig vid enbart teologiska överbyggnader"? Är det inte just det som bör prioriteras givet att Gud finns, att han är helig och att han har uppenbarat sig för oss i Skriften?
Om vi antar att allt detta är sant, bör vi inte då prioritera det teologiska framom mänskilga önskningar? Vore inte det det mest självklara?
Existerar evig förtappelse? Kan folk råka ut för det ifall man går i uppror mot Gud?
Jag menar, frågor som dess bör man ta ställning till innan man beslutar sig för om man skall prioritera teologi eller mänskliga preferenser.
Hej Kalle, jag har bett för dig. Hur är läget? Har du förlåtit Halvar? Ska jag fortsätta be? Mvh, CatarinaM
Överbyggnader, övergrepp, övermänniskor... Jag kommer att tänka på Gustav Wingrens visa teologi i boken Credo. Han beskriver synden som ett fall. Uppåt. Så det blir som nu. Att vi undviker det mänskliga. Som i nattvardsdebatten. Teologiska överbyggnader framom mänsklig verklighet. Ja... jag kan ju säga det på teologiska också. I fall någon förstår det bättre så. Framgångsteologi istället för korsets teologi. Vi undviker det Jesus inte undvek. Han var mer mänsklig än någon av oss. Och. Av den orsaken förföljd och slutligen förintad.
När vi avlägsnar oss uppåt och strävar till att bli övermänniskor, förlorar vi kontakten med blod, svett och tårar. Med lust, glädje och visdom. Jag tror att Gud blev människa för att jag inte ska behöva vara rädd för att vara mänsklig. För att jag inte ska behöva söka skydd i överbyggnader som döljer och kuvar den lilla människans lilla och oändligt värdefulla tillvaro. För att jag ska kunna vara den jag är skapad att vara. Och det är inte Gud. Utan Människa.
Kristian:
Jag har besvarat din kommentar i ett nytt inlägg.
Catarina:
Du får gärna fortsätta be, oberoende av hur det är med det där andra. Vi kanske kunde kommunicera mer privat om denna fråga?
"Den makten ska inte missbrukas. Den ska inte ens brukas, tycker jag. Vad tycker du?" Så skriver "Mamman" om "prästmakten" och gör det klar att "tyckandet" enligt henne skall vara högsta princip i kyrkan. Och dithän har det verkligen gått med kyrkan, framför allt under John Vikströms sorgliga epok i ärkestiftet. Inte längre "Skriften säger" utan: "Vad tycker jag? Vad tycker du?"
Det är fullkomligt självklart i varje äkta luthersk kyrka att en nattvardsutdelande präst har både rätt och skyldighet att utestänga obotfärdiga syndare från altaret. Och det helt oberoende av om man kantänka råkar störa vänners eller anförvanters stämning. En präst är ingen ceremonimästare eller cheerleader, han är Guds Ords tjänare. Heder åt den som är trogen i sin tjänst på popularitetens och publikgunstens bekostnad!
"Den som är störst bland er han ska vara de andras tjänare" (tyvärr kan jag inte exakta citatet) - sa Jesus. I den andemeningen är prästen en Guds ords tjänare och ska inte framhålla någon makt!
"Allt vad ni har gjort mot dessa mina minsta det har ni gjort mot mig" - sa Jesus också. En konfirmand kan nog räknas till "de minsta". Här ska vi "vandra försiktigt, Johan" - i vissa skeden av livet är vi extra utsatta och det här inlägget belyser ju detta.
By the way, Johan på tal om populism - har du sett att "Henkka" Perret påtalar stilpoängen vad betr. händelsen under denna mässa (gällande Sandell). Han säger också att bibeln talar mycket mera om heterosexuellas synder än om homosexuellas synder och att alla är vi i behov av förlåtelsen. Det tycker jag låter bra.
Jag har förstått att Kalle engagerar sig spec för denna sak. (alltså homosexuellas rättigheter). Jag för inte den kampen men lyssnar på allas åsikter. Det är ju så viktigt att vi respekterar varandra och hur vi framför våra åsikter.
Jag tänker inte fortsätta denhär diskussionen på Kalles blogg under detta inlägg pga respekt för Kalle och hans fadderfamilj.
En mamma med björninnehjärta visar sitt innersta rum och det är hennes känslor som hon har rätt till.
Ursäkta Kalle, detta "prat" här. Jag kan absolut ta det på min egen blogg om du önskar!
Med vänlig hälsning, till ALLA!
Ordet är makt, och som Ordets tjänare utövar vi makt, med Andens tveeggade svärd. En konfirmand är en konfirmand är en konfirmand. Jesus har aldrig sagt att vi skall ge avkall på sanningen när den berättas för barn.
Vad Perrets kommentarer beträffar, känner jag inte till dem. Om de finns i Kyrkpressen, så läste jag det bladet för sista gången i mitten av 90-talet, då en av redaktörerna skrev att vi kan finna Kristus genom hinduismen. Sedan dess har jag inte öppnat den tidningen.
Naturligtvis förstår jag att känslorna kan ha svallat hur som helst och vart som helst. Det är ett helt annat kapitel. Det det gäller, är att prästvigde Kalle af Hällströlm offentligt försvarar homosexuella handlingar, vilket Bibeln kallar en svår synd.
Perrets utsaga finns på hans blogg. I övrigt ingen kommentar.
Skicka en kommentar