Biskopsmötet om ekumenisk predikogemenskap

I Borgå finns ett blomstrande ekumeniskt samarbete mellan Adventkyrkan, den lutherska domkyrkoförsamlingen, pingstförsamlingen Filadelfia, metodistförsamlingen och Missionskyrkan, samt (sporadiskt) Frälsningsarmén. Pastorer från de olika församlingarna samlas en gång i månaden till pastorsmöte (där jag representerar domkyrkoförsamlingen), vi har ekumeniska bönesamlingar varannan lördag, gemensamma gudstjänster och andra projekt emellanåt och ekumeniska vinterdagar - en tre kvällar lång mötesserie - under den internationella ekumeniska böneveckan i januari varje år. Vi har också haft ett slags predikstolsutbyte, där vi alltså predikar i varandras gudstjänster emellanåt.
I predikstolsutbytet finns ett juridiskt problem i vår lutherska kyrkoordning, nämligen att högmässans predikant bör vara luthersk präst eller (undantagsvis) en konfirmerad medlem av kyrkan, som får kyrkoherdens tillstånd att predika. I sig är det bra att det finns en viss övervakning, så att inte vilka dingbollar som helst kan sprida sina budskap, utan endast de dingbollar som har tillstånd till det. Men formuleringen i denna paragraf är så snäv att dingbollar från andra kristna kyrkor faller utanför.
Därför skrev jag för ett drygt år sedan följande initiativ:

Det ekumeniska samarbetet mellan olika grenar av den kristna familjen får allt större betydelse i vår splittrade värld. Om inte vi kristna ens sinsemellan kan komma överens om sådant som är centralt för oss, har vi knappast någon större möjlighet att påverka vår omgivning heller. Mycket har gjorts på detta område, men mycket återstår att göra.
En verksamhetsform som vore värd att understöda är predikstolsutbyte, alltså att präster och pastorer från andra samfund predikar i varandras gudstjänster. Så får församlingarna se att den andra kanske inte är så konstig ändå. Tyvärr är denna verksamhetsform för vår kyrkas del förbjuden vad gäller högmässogudstjänsterna enligt KO 2:6. Den talar uttryckligen endast om medlemmar av en evangeliskluthersk kyrka som möjliga gästpredikanter.
Därför föreslår vi att KO 2:6 mom. 3 skulle formuleras som följer: I enskilda fall kan kyrkoherden kalla en lämplig person som är känd för sin kristna övertygelse att predika vid gudstjänsten.

Initiativet skickade jag (håll i er nu!) till församlingsrådet, som vidarebefordrade det till domkapitlet med tanken att det skulle beredas för stiftsfullmäktige som skulle skicka det till kyrkomötet, som kan ändra den berörda paragrafen. Men “varför göra en enkel sak svår när man kan göra den omöjlig,” som jag brukar säga: Domkapitlet beslöt att inte skicka den till stiftsfullmäktige utan till biskopsmötet (dit kyrkomötet ändå skulle ha skickat det för beredning).
Jag råkade av en slump gå in på biskopsmötets protokoll från september 2006, som behandlade denna fråga som §8 (ss 131-148 i protokollet). Biskopsmötet beslöt att efter en remissdebatt tillsätta en arbetsgrupp som under Lappo-biskopen Simo Peuras ledning skall utreda frågan för biskopsmötet hösten 2007.

Det här verkar förstås något krångligt, men faktum är att mitt initiativ har fått ett mycket bättre mottagande än jag vågade hoppas på och behandlas i en snabbare takt än om det skulle ha gått via stiftsfullmäktige och kyrkomötet först.
Vi får hoppas att detta utmynnar i en regeländring som för den kristna enheten framåt!